Lileli.se

Jaha, vad tycker min käre Gud att vi ska prata om idag?

-Vi behöver inte prata så mycket idag. Du ska iväg och har en tid att passa.

-Ja, men det är nästan en timme tills jag behöver köra.

-Jo, men du har lite annat att göra också. Du kan inte bara gå härifrån och sätta dig i bilen.

-Nej, men nu vill jag prata om något vettigt. Inte hur och vida jag kommer att hinna det eller inte. Det är jag som gör den bedömningen idag, inte du.

-Ok. Vi kan prata om tapeter.

-Tapeter?

-Ja, är inte det ett aktuellt ämne för dig?

-Jo. Vi ska välja tapeter, men är det verkligen något att prata med sin gud om?

-Allt kan man prata med sin gud om.

-Suck. Ok, vi ska välja tapet till vårt vardagsrum och jag har tagit hem fyra olika tapet “böcker”. Men så svårt. Det finns ju hur många tapeter som helst att välja mellan. Allt från blommigt, rutigt och randigt. Det finns väldigt mönstrade tapeter och sådana som är lite mindre mönstrade. Hur ska man kunna veta vilken tapet man ska ha?

-Det beror såklart på tycker och smak.

-Ja och det är där ett av problemen dyker upp. Vi är fem i den här familjen och alla verkar tycka olika. Hur gör man då? Dra lott känns inte som något alternativ när det handlar om att välja en tapet. Den ska ju ändå sitta där ganska många år.

-Ja, den är knivig. Det handlar helt enkelt om att ge och ta.

-Ja, men det är inte lätt. Har du inte något bra knep för hur vi kan göra, hur vi kan tänka och resonera.

-Inte något generellt knep, men jag tycker att ni ska sitta ner samtidigt hela familjen och titta i tapetkatalogerna. Som det är nu så har ni suttit var och en för sig själv och bläddrat. Det kommer att ge mer när ni hör varandras resonemang. Om du till exempel säger varför du föredrar en tapet i grått, så kanske det är något som de andra inte har tänkt på. Om sedan din man säger något som han gillar så finns det kanske en anledning till varför han tycker att just den är bra och om du hör vad han säger och hur han resonerar, då är det lättare för dig att förstå och tillsammans kan ni sedan komma överens om något.

-Du får det att låta så enkelt. Men det roliga är att dottern och jag, vi som har mest sinne för det där med stil och design, vi tycker ungefär likt. Jag köpte hennes resonemang när vi tittade tillsammans.

-Ja, du ser, att titta tillsammans underlättar. Det är bra att var och en tittar för sig själv, men ni måste sitta alla tillsammans och gå igenom alla tapeter.

-Ok, vi ska göra det. Nu ska jag avsluta här så att jag faktiskt kommer iväg dit som jag ska. Behöver ju ett nytt körkort eftersom jag fått ett extra efternamn :), så det är körkortsfotografering som gäller idag :).

Måndag…. ny härlig vecka har vi framför oss. För väldigt många är det vardag igen. För mig är det lite vemodigt. Mellansonen börjar gymnasiet idag och han ska bo på skolan på vardagarna. Det kommer att kännas mycket tomt utan honom. Jobbigt när de blir så stora. Men jag är ganska säker på att det kommer att gå bra för honom i livet. Han är arbetsam och mycket duktig, envis.

-Alla dina barn är duktiga, var och en på sitt sätt.

-Ja, jag vet. Vad kan du och jag prata om idag?

-Vi skulle kunna prata mera om din son.

-Varför? Vad ska vi säga om honom.

-Vi kan säga hur duktig han är på allt han är duktig på.

-Men det är ju ingen som vill läsa. Och jag som mamma vet ju redan det.

-Ja, det vet jag att du vet. Men många glömmer att uppskatta sina barn i vardagen.

-Men då är det väl bättre att jag säger till honom hur mycket jag uppskattar honom, än att jag skriver det här.

-Det är sant. Tänker du göra det då?

-Det ska jag nog försöka göra idag.

-Och de andra barnen då? När sa du det till dem senast?

-Vet inte.

-Det vet jag. Det var ett tag sedan. Du tar dem mest för givet. Det är inte bra. Du tänker att de vet hur mycket du uppskattar dem för att du har sagt det till dem för länge sedan, flera gånger dessutom. Men sist du pratade med din äldsta son i enrum, då sa du inget om det. Du framförde dotterns klagan, inte din egen uppskattning. Du har skaffat dig många goda vanor den senaste tiden och du bokför de nyaste och följer dina framgångar. Du kanske skulle lägga till en sak där – uppskatta barnen.

-Kan man verkligen ha det i en “habbit-tracker”.

-Jadå, det kan man och det bör man. Har man inte för vana att säga till sina barn varje dag hur mycket man tycker om dem, då bör man införa det i en sådan om man nu ändå har en sådan.

-Hmmm…… Men det låter inte bra att jag inte uppskattar mina barn. Eller det gör jag ju, men det är som du säger, jag säger det inte till dem speciellt ofta. Kan de verkligen uppfatta det som att jag inte gillar dem.

-Ja.

-Usch… det är ju hemskt.

-Speciellt dina andra två barn. Mellanbarnet har det bättre, men båda de andra tror att du gillar bara honom.

-Det är verkligen inte bra. Det måste jag ändra på.

-Det tycker jag.

-Jag ska försöka göra det idag. Fast utan att plötsligt överdriva. Man kan väl säga det till dem på olika sätt antar jag.

-Det kan man verkligen. Du är ganska duktig på att säga det till din dotter på olika sätt. Fast hon är den som behöver höra det mest just nu och därför säger du det inte tillräckligt till henne heller.

-Men inte är det väl bra att ha det som en vana heller. Jag vill ju inte säga till dem hur mycket jag tycker om dem som om jag borstar tänderna. Typ att varje dag klockan 11 ska jag säga till barnen att jag tycker om dem. Det känns inte bra.

-Nej, det är klart. Det behövs inlevelse och känsla, annars kan det ju kvitta.

-Men när man ska starta en ny vana, då är det ju bra att ha den vid samma tid varje dag, så att man inte glömmer av det.

-Det är bra att göra så, men det funkar ändå. Nu tycker jag att du målar upp det här lite för stort. Det är bättre att bara göra.

-Ok, men jag är glad att du öppnade mina ögon så att jag kunde se hur dålig jag är på det. Jag måste verkligen skärpa mig. Men samtidigt så tycker jag att allt jag gör, det gör jag ju för dem.

-De vet inte det. Och de värdesätter inte att du flänger omkring som en galning för att fixa och ordna saker till dem. De uppskattar mera när du är tillsammans med dem, lugn och fin. Och om du säger uppmuntrande saker till dem.

-Hmm… det är också viktig information.

-Kanske, men inget som du inte visste sedan tidigare.

-Sant! Ska vi hålla här för idag? Jag har ett liv att se över och barn att visa uppskattning för 🙂

-Så gör vi.

Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om idag. Dessvärre har jag problem med att höra min röst också. Jag vet vad det beror på. Jag har för mycket annat i mitt huvud och då är det väldigt svårt att höra. Idag sitter jag på en helt ny plats dessutom. Hela kontoret har tillfälligt hamnat i mitt kök. Så kombinationen av att vara på en plats där jag normalt inte hör Gud med det där att huvudet är fullt med annat, gör att det är väldigt svårt att höra vad han säger. Köket är för mig en väldigt dålig plats att höra Gud, alltid. Jag är nog ofta lite mer stressad när jag är i köket än när jag är i övriga huset. När jag är i köket så ska maten lagas och disken plockas undan och snabbt ska det gå så att man kan slippa det så fort som möjligt. Men jag gör väl som jag brukar göra nu för tiden…. jag “ropar” väl på honom, så får vi se om han dyker upp. Hallo….. Gud, är du där.

-Ja, jag är här, och det är för att din ena skrivare plötsligt tystnade. Surret från den fyllde också ditt huvud tidigare.

-Jag vet, den var ganska irriterande.

-Ja och irritation är inte någon bra start för att prata med sin Gud. Ingen vill ju prata med någon som är irriterad.

-Men om man är irriterad då? Det är kanske då man helst och mest behöver prata med sin Gud.

-Det kan hända, men det blir inte bra. Då behöver man lugna ner sig själv först. Ta ett par djupa andetag och fundera på varför man är så irriterad. Ofta är irritationen onödig.

-Det är den väl inte. Hur kan den vara det.

-Ja, alltså vad var det för vits för dig att vara irriterad på en skrivare.

-Den gjorde ju så att jag inte hörde dig.

-Du kunde stängt av den eller ignorerat den.

-Förresten var jag inte Så irriterad.

-Nej, men det i kombination med allt annat i din värld idag, så var det tillräckligt. Din sömn ligger ju inte i fas heller och det gör att irritationen lättare kommer fram också.

-Jo, det vet jag.

-Dessutom så är det meningen att du ska äta Levaxin varje dag, för dina ämnesomsättningsproblem.

-Jaså vi pratar om mina sjukdomar också här….

-Nej, inte egentligen, men det jag ville ha sagt var att eftersom du inte ätit dem som du borde så kanske det finns andra orsaker också till varför du är lättirriterad och inte hör mig.

-Suck… är du min mamma eller?

-Nej, din Gud 🙂

-Dubbel suck!!

-du tar inte hand om dig själv. Vill du fortsätta att höra mig så måste du det. Och jag tror att du vill höra mig.

-Ja, det vill jag gärna. Du är typ det bästa som hänt mig på väldigt länge.

-Då så…. se till att ta väl hand om dig själv.

-Suck. Jag ska försöka…. men det känns som att jag sagt flera gånger förut.

-Det har du och det är egentligen inte bra att säga att man ska försöka och sedan inte göra något åt det. Men, jag vet att du jobbar mer från grunden, fast på utsidan och det är bra. Det kommer att hjälpa i längden.

-Du menar med organiseringen och det.

-Ja, det kan man säga. Du organiserar ju hela livet, inte bara hyllor och skåp. Din organisering kommer att hjälpa dig när du kommit en bit på vägen och därför tjatar jag inte jättemycket om allt det där andra.

-Jag tycker du tjatar ganska mycket.

-Inte så som jag borde.

-Ok. Nu måste jag i alla fall sluta skriva för idag. Vi hörs väl på måndag?

-Jag tänker vara här i alla fall 🙂

-Ok, trevlig helg då!

Idag känner jag inte för att prata med Gud. Jag har så mycket i mitt huvud och känner mig lite stressad. Tycker därför att det verkar vara slöseri med tid.

-Det är aldrig slöseri med tid att spendera tid med sin Gud. Jag är ju här för att hjälpa dig och jag kanske kan lindra din stress.

-Kanske, men det brukar bli så segt när vi pratar med varandra här.

-Det behöver det inte. Du bestämmer hur mycket eller lite vi ska prata.

-Jo, jag vet, men ändå.

-Vet du var din stress kommer från?

-Det är så mycket i mitt huvud.

-Nja… det är din äkta hälft som stressar dig. Han är stressad och det smittar.

-Vad kan jag göra åt det?

-Försök att få honom att stressa ner.

-Hur ska det gå till? Jag hjälper ju honom så gott jag kan.

-Han kanske behöver lära sig lite av dina Time Management kunskaper.

-Kanske, men jag tror inte att det är rätt läge att lära honom det nu.

-Kanske inte, men du skulle ju kunna introducera lite av det för honom. Ge honom ett litet tips.

-Men jag är inte speciellt bra på det själv. Jag läser ju fortfarande om det och har knappt börjat praktisera det.

-Kan hända, men du är väldigt duktig på det.

-Tack, men det är svårt att lära ut något som man inte själv behärskar så bra.

-Man lär sig av att lära andra.

-Hmmm… ska fundera på saken. Nu ska jag ta min rast. Jag hoppade över den för att få det här gjort.

-Låter inte bra. Man ska ju alltid börja med att vara rädd om sig själv. Ta hand om dig själv på ett bra sätt, så kommer det att smitta av sig på de du har runt dig så att de också värdesätter sig själv och det kommer i sin tur att leda till mindre stress. När du använder dina Time Management tekniker, kommer de runt dig att se och bli inspirerade.

-Jaja…. vi får prata mer en annan dag. Nu ska jag ha min förmiddagsrast.

Jag tror att det var ungefär en vecka sedan som jag och min son (snart 16 år) pratade om Min Gud. Han sa att han brukar “prata” med sin Gud, genom ett mynt. Han typ singlar slant när han vill ha svar på en fråga. Men han menar att det inte är någon slump som svarar utan att det är hans Gud som svarar genom myntet. Jag sa till honom att lägga myntet åt sidan och prova prata med Gud direkt istället.

Jag sa åt honom att man pratar med sin Gud i sitt eget huvud och svaren kommer också däri. När man får svar så låter det som ens egen röst som svarar, men när det är Gud, då är det ändå lite annorlunda. Jag sa åt honom att fråga Gud något ganska enkelt, något som han själv vet svaret på, för så tycker jag att det är lättast att komma igång.

Redan dagen efter, eller möjligen två dagar efter att han och jag pratat om detta så kom han till mig igen. Han var då lite osäker, eller osäker kanske han inte var, han ville mest bara ha bekräftat att han hade hittat rätt. Han undrade om Gud svarar innan man ens hunnit ställa klart sin fråga. Och ja, precis så är det.

Igår jobbade min son borta och då berättade han för sin arbetskamrat som är 5-10 år äldre, att han pratar med sin Gud. Arbetskamraten reagerade och tyckt att han var lite konstig. Men på två olika vis, bland annat genom att säga en siffra i en dator, som ingen av dem skulle kunna veta, så överbevisade han arbetskamraten. Det blev så att innan deras arbetsdag var slut, så hade min son fått arbetskamraten att börja prata med sin Gud, genom ett mynt. Min son tyckte att det var enklast för honom att börja så.

Jag tyckte det var ganska kul. Jag har verkligen inte sagt något till min son om att jag pratar med min gud, mer än en enda gång, gången jag nämnde ovan. Ändå så blev han tydligen helt frälst själv. Inte något av mina andra barn och ingen annan heller, vet att jag pratar med Gud så som jag gör. Det spelar inte så stor roll. Det är min sak och inget som någon annan behöver bry sig om. Jag har inte sagt något till de andra eftersom de förmodligen inte är riktigt mogna. Kanske att jag skulle kunna nämna det för min dotter (11år), men det får vänta. Jag vill inte tvinga på dem något. Det är sådant som de får komma på själv.

Att jag skriver här, det vet de ingenting om. Eller de vet att jag skriver, men inte om vad. Jag har ju många projekt på nätet och de har inte någon koll på vilka alla de är och eftersom jag inte tycker att de är mogna för att samtala med sin Gud, så håller jag denna sida utanför deras liv. Låter som att jag har hemligheter för dem, men så är det inte. Vill de veta, så kommer jag att berätta. Men jag ser ingen anledning att berätta precis allt jag gör, varje minut, för någon annan. Jag har ju ingen aning om vad de gör just nu och jag tänker inte förhöra dem om det heller.

Men om någon frågar mig om min relation till Gud eller andlighet, då kommer jag att berätta, precis så som jag gjorde för min son, när han undrade. Jag kanske inte berättar allt på en gång, men lite i taget, så mycket som de är redo att höra. Ingen vits att skrämma folk, för det kommer ju bara att ha motsats effekt. Jag tycker det är roligt om så många som möjligt kan prata med sin Gud och det tror inte jag att jag uppnår genom att berätta hur knasiga saker som helst. Speciellt inte för någon som inte ens tror på Gud överhuvudtaget.

Den som kommer hit och läser, tror jag är lite mer mottaglig. Jag är säker på att Gud visar hit de som behöver komma hit, de som har glädje av att komma hit. Jag tror att Gud kanske visar hit sådana som redan pratar med sin Gud eller de som är på väg att eventuellt börja. Jag tänker att det kan vara kul att läsa någon annans samtal. Det skulle förmodligen stärka mig i mitt samtal, om jag visste att det är någon mer som gör samma sak. Många gånger har jag ju tvivlat och i stunder av tvivel, då hade det varit gott att läsa att någon annan gör samma sak.

Nu har jag skrivit så långt själv, att jag tänker att samtalet får vänta till en annan dag. Jag antar att jag är här igen på onsdag och då kanske det kan bli ett nytt samtal. Det vet man ju inte i förväg. Livet händer ju liksom och trots att jag pratar med min Gud, så händer det oförutsedda saker i mitt liv också. Jag tror inte att det är meningen att vi ska veta allt. Jag vill inte veta allt heller. Och de saker som jag vill veta, men som det inte är meningen att jag ska veta, de saker tänker inte min Gud säga till mig, oavsett hur mycket jag tjatar.

Jag antar i alla fall att vi ses/hörs på onsdag med ett nytt samtal.

I går kväll var det lite roligt. Jag och min dotter hjälpte en tjej 15 mil bort med ett onlinespel. Min dotter har kommit långt i spelet och andra tjejen var helt ny. Plötsligt så försvinner strömmen i hela vårt hus. Det var ett förfärligt väder ute, så vi tänkte att då har det med saken att göra. Vi avslutade telefonsamtalet med den andra tjejen och gick för att göra lite annat. Jag satte mig att läsa lite och så fick jag tillfälle att tända lite ljus. Efter drygt en timme hade strömmen fortfarande inte kommit tillbaka. Då skickar jag ett sms till en granne en bit bort och frågar om de har ström. Hon verkar helt oförstående, men svarar att de har ström. Då går vi ner i källaren och undersöker vår jordfelsbrytare. ….. pinsamt…. det var bara den som hade löst ut. Det var för att någon lämnat en sladd i ett eluttag på utsidan och med regnvädret som kom igår så blev det inte så bra. Tur att vi har jordfelsbrytare i alla fall. Men det var ju lite roligt att vi satt här och trodde att det var ett fel långt borta och vi brydde oss inte ens om att undersöka vårt eget först.

-Bra att du berättar det. Så är det ju i många lägen. Ni väljer ganska ofta att skylla på saker långt utanför er själv.

-Det var inte därför som jag berättade det. Jag tyckte att det var lite roligt bara.

-Jag vet, och det var roligt, både du och grannen fick ju ett gott skratt och det är bra. Men jag säger i alla fall att det är ofta så att du skyller på saker som någon annan gjort. Idag hände ju samma sak igen och då gick du ut och sa till din man och snickaren som ni har på besök. Hade det inte varit bättre att du gick ut i förväg och informerade om risken med sladdar och vatten.

-Men snälla du. Inte ska väl jag hålla reda på allt och alla. Sådana saker borde de väl kunna räkna ut själv. Jag har fullt upp med annat. Jag höll på med bokföring när det hände idag.

-Jo, jag vet, men du lät lite irriterad när du sa till dem.

-Det var inte meningen.

-Det ska du inte säga till mig, det ska du säga till dem.

-Ok. Jag fattar vad du menar. Jag ska försöka tänka på det en annan gång. Och jag ska gå ut och prata med snickaren.

-Bra.

-Men vad ska jag säga.

-Be om ursäkt bara.

-Men… jag blev ju inte riktigt arg. Jag tycker inte att det finns något att be om ursäkt för.

-Gör det ändå.

-Hmmm… Jag sa ju bara att nu försvann strömmen igen.

-Ja, men det var kanske tillräckligt. du vet inte hur han har det. Det kanske var droppen, om än liten, som fick honom att bli ledsen.

-Du har nog rätt. Men verkar det inte konstigt om jag går fram och ber om ursäkt?

-Kanske, men det är det värt.

-Jag ska försöka tänka ut något så att det inte verkar konstigt, men så att det ändå blir som ett förlåt.

-Gör det du. Vi ses väl på måndag.

-Ja, det gör vi… tänk redan helg igen….