Johan, Sillen, Skorpan, Tvillingarna och Spenaten satt i det lilla fikarummet som låg i anslutning till lagret. De hade jobbat hårt och tyckte att de förtjänade en kort rast. På bordet låg en blandning av gamla veckomagasin. Tidningarna var uppskattade bland killarna på lagret. Visserligen var de i huvudsak riktade till kvinnor, men alla tyckte det var kul att bläddra i dem. Ingen av dem skulle själv prenumerera på någon av de där tidningarna – men dessa var gamla exemplar de hade fått.
Spenaten valde en av tidningarna och började bläddra lite slött. Men plötsligt stannade han och tittade upp.
”Här står det om en tävling. De utser vardagshjältar. Vem är er vardagshjälte?”
”Lätt,” sa Johan. ”Det är såklart Sillen och Skorpan. Deras hjälp då när jag kom hem från sjukhuset efter att ha krockat med den där stolpen, det är jag evigt tacksam för. Utan er hjälp, killar, så hade det inte blivit bra.”
”Äsch,” sa Sillen, ”det var väl inget. Du lagade ju så god mat till oss.”
”Ha, ha, ha! Var det bara därför du kom och hjälpte mig?” skrattade Johan.
”Nej, såklart inte. Jag menar bara att det inte var en så stor uppoffring.”
”Min hjälte är nog chefen,” sa Spenaten.
Det blev alldeles tyst runt det lilla bordet. Alla tänkte på chefen och visste precis vad Spenaten menade. Han behövde inte förklara, men han fortsatte ändå:
”Jo, om inte han hade anställt mig, så vet jag inte var jag hade varit idag. Jag hade sökt så många jobb, men inte fått något. Jag var helt nere och tänkte ge upp. Att jobba med papper och pennor var inte direkt mitt drömjobb, men när jag klev in här och sedan fick prata med chefen, så förändrades mitt liv till det bättre. Papper och pennor är fortfarande inte min passion här i livet, men jag älskar den här arbetsplatsen. Vi är ett bra gäng som stöttar och hjälper varandra. Och om man har något problem, då kan man vända sig till chefen – och han löser det. Om det handlar om tillfälliga ekonomiska problem eller om man råkat spilla kaffe över en helt ny pall med dyra böcker, det spelar ingen roll. Jag tror att vår chef är den bästa man kan ha. Han ställer inte bara upp för mig – han litar 100 % på att vi gör vårt jobb. Han tjatar aldrig om att vi ska jobba hårdare, ta kortare raster eller något sånt.”
”Jag håller med dig,” sa Skorpan. ”Jag vet inte hur många gånger jag haft förtroliga samtal med chefen. Han är inte bara chef, han är som en pappa, en coach och en psykolog – allt i ett.”
Alla runt bordet nickade och höll med.
”Ska vi nominera honom till den här tävlingen?”
”Nja, det tror jag inte blir så bra. Han har fullt upp med journalister som det är. Och jag är tveksam till att hans insatser skulle komma så långt i tävlingen. För oss betyder det mycket, men om man jämför med någon som räddat folk ur bränder eller andra hemska olyckor, ja, då räknas antagligen inte det chefen har gjort.”
”Du har rätt. Men för mig är det han gjort ungefär likvärdigt med att rädda mitt liv. Hade chefen inte sett och hört mig, då hade jag kanske legat på gatan.”
Alla nickade instämmande igen.
”Men vi kan väl i alla fall köpa en bukett blommor till honom och kanske bjuda på tårta. Jag tror att han skulle uppskatta det.”
”Vilken bra idé!”
Genast bestämde de att Spenaten skulle springa iväg till blomsterbutiken en bit bort och köpa en stor blomma. Alla i butiken ville vara med, och alla var överens om att chefen verkligen förtjänade lite uppmärksamhet. När Spenaten kom tillbaka gick alla tillsammans upp till chefens kontor.
”Du är vår hjälte,” sa Skorpan samtidigt som Spenaten lämnade över blommorna.
”Va?!?”
Chefen såg förvånad ut. Han förstod inte alls vad det handlade om. Varför var plötsligt hela personalen på hans kontor? Och varför en så stor, fin blomma? Hjälte? Han satt ju bara på sitt kontor – han hade ju inte gjort något.
”Jo,” sa Spenaten, ”du räddade mig från ett liv på gatan, eller kanske döden – vem vet.”
”Vadå, när gjorde jag det?”
”När du anställde mig. Du sa att du egentligen inte behövde mer personal just då, men ändå valde du att anställa mig. Och vad de andra har berättat så har det varit ungefär samma sak med dem. Och du är alltid här och lyssnar på oss. Oavsett vilka problem vi kommer med, så hjälper du oss. Du blev inte ens arg den gången jag förstörde en hel pall med böcker för att jag hällde kaffe över den. Du borde ha blivit väldigt arg. Jag vet ju hur mycket pengar den var värd.”
”Några av böckerna gick att rädda,” sa chefen.
”Du ser – till och med nu gör du något dåligt till något mindre dåligt. Vi är väldigt tacksamma att vi får jobba här hos dig.”
”Tack!” Att chefen var rörd såg de alla. Han behövde hämta sig lite innan han fortsatte:
”Jag tror att ni hade gjort samma sak. Ni är ett fantastiskt gäng, och jag skulle inte klara mig utan någon av er. Det är ju ni som hjälper mig varje dag. Det är ni som är mina hjältar. Men jag är såklart oerhört tacksam och rörd av det här. Det betyder mycket för mig att ni ser mig som er hjälte. Tack snälla!”
Reflektion – Vardagshjälten
Vi är ofta snabba med att beundra hjältar som gör stora, dramatiska insatser – de som syns i tidningar, räddar liv i katastrofer, eller ställer sig längst fram i stormen. Men de allra viktigaste hjältarna kanske inte gör så mycket väsen av sig. De sitter inte i rampljuset. De går inte omkring med en mantel. De sitter, som chefen i den här berättelsen, på sitt kontor – och förändrar liv, ett i taget.
Chefen gjorde det många andra inte gör: han såg människan bakom ansökan. Han lyssnade. Han trodde på någon som kanske inte trodde på sig själv. Och han fortsatte att finnas där, även efter anställningen.
💭 Vem i ditt liv har funnits där i det tysta? Någon som inte gjort något dramatiskt, men som betytt allt. Har du berättat det för dem?
💭 Eller kanske är du en vardagshjälte för någon – utan att du ens vet om det.
Det är lätt att underskatta vad omtanke, lyssnande och förtroende kan betyda. Men som Spenaten sa: ”Det chefen gjorde var som att rädda mitt liv.”,
📖 Bibelord
”Var och en av oss bör tänka på vår nästa och på vad som är gott och bygger upp.”
— Romarbrevet 15:2
