– Har du sett Skorpan?
Det var Albin som frågade Svampen.
”Nä, nu när du säger det. Det har varit tyst en lång stund. Har han gått hem?”
”Nä, det tror jag inte,” sa Albin. ”Då skulle han väl sagt hejdå?”
”Ja. Konstigt!”
”Johan!” hojtade Albin. ”Var är Skorpan?”
”Ingen aning,” sa Johan. ”Hurså?”
”Vi har inte sett honom på länge, och nu börjar jag sakna hans skämt och skratt.”
”Ja, det är lite konstigt faktiskt. Vi får gå och kolla om vi hittar honom, så det inte hänt något.”
De tre vännerna började leta efter Skorpan. Tvillingarna och Spenaten hängde på. Alla ropade de efter Skorpan och gick gång upp och gång ner. Men någon Skorpan hittade de inte.
Till slut ropade Albin:
”Här är han! Han är hemma hos dig, Johan!”
Alla visste vad Albin menade. Skorpan var naturligtvis inte hemma i Johans lägenhet, utan satt i den hylla där Johan brukade sitta och be. Johan visste att det var en bra plats att vara på när man ville vara för sig själv. Den delen av lagret bestod nästan bara av Biblar och annat kopplat till kristen tro. Dessutom hade Johan ordnat det så att det gick att krypa in i hyllan och sitta bekvämt. En stor pall med Biblar stod i botten av hyllan, och oavsett hur många Biblar av just den sorten som fanns på lager, lyckades Johan alltid på ett obegripligt sätt göra plats för att kunna sitta där.
Vid ett tillfälle hade de andra killarna skojat med honom när en överfull pall med Biblar skulle in i hyllan. De hade säkerställt att pallen tog upp hela utrymmet från golv till hyllplanet ovanför. ”Nu blir det omöjligt att sitta där!” hade de sagt. Men Johan hade flyttat runt alla lådor tills han ändå lyckades skapa en plats att sitta på, ovanpå en del av kartongerna med Biblar.
Men nu var det alltså Skorpan som satt där. Albin, som hittat honom, var nästan i upplösningstillstånd när Johan och de andra kom in i gången. Snart förstod de varför. Skorpan grät! Det var så oväntat att det hade varit mer troligt att någon skulle kunna fånga månen med en fjärilshåv. Skorpan var ju alltid den glada och skämtsamma killen. Att se honom sitta hopkrupen i hyllan, med knäna uppdragna mot ansiktet som han gömde bakom händerna, var en chock för dem alla.
”Men Skorpan, vad har hänt? Vad är det?”
Johan satte sig på huk bredvid sin vän, men Skorpan svarade inte. Inte ett ljud. Johan vände sig mot Svampen och sa:
”Vi måste säga till chefen. Kan du hämta honom? Och ni andra, det är bättre att ni återgår till arbetet. Jag stannar här med Skorpan.”
Bedrövade, med hängande huvud, lämnade killarna Johan och Skorpan. Snart stod chefen vid Johans sida och såg både orolig och bedrövad ut.
”Skorpan! Hur är det fatt?”
Men Skorpan svarade fortfarande inte.
Johan, som nu låg på knä intill, sträckte sig in i hyllan och kramade om sin vän.
”Vad handlar det här om?” frågade chefen Johan.
”Jag vet inte,” svarade Johan.
Chefen, som nu också lagt sig på knä, sa:
”Skorpan, om det är något vi kan göra, vad som helst, så säg till. Eller vill du bara vara ensam en stund?”
Det blev tyst en stund. Det var som om Skorpan behövde samla kraft innan han svarade.
”Du kan gå, chefen, jag klarar mig.”
Chefen tvekade men lämnade sedan de båda med en förmaning till Johan att vara snäll.
Då kunde inte Skorpan låta bli att muttra:
”Johan är alltid snäll!”
Chefen nickade. ”Ja, du har rätt, Skorpan, det är han faktiskt. Nu hoppas jag att han med sin blotta närvaro kan hjälpa dig genom det som händer, vad det nu än är.”
Johan log. ”Min blotta närvaro kan antagligen inte göra något, men jag kan läsa några rader ur Bibeln. Det vet jag skulle kunna hjälpa.”
Han sträckte sig in i hyllan och tog ner en liten pocketbibel från hyllplanet ovanför Skorpans huvud.
Skorpan suckade. ”Har du till och med gömt en Bibel här?”
Johan log. ”Självklart!”
Reflektion:
Ibland kan den gladaste och mest spralliga personen i vår omgivning vara den som kämpar mest i det tysta. Skorpan har alltid varit den som spridit skratt, men nu när han försvann, märkte alla hur mycket han egentligen betydde för gruppen. När vi ser någon dra sig undan eller agera annorlunda, kanske det finns en djupare anledning bakom.
Att bli sedd och bekräftad är en av våra största mänskliga behov. I berättelsen visar Johan och de andra vad sann vänskap innebär – att bry sig om någon även när de inte själva ber om det. Gud kallar oss till att vara där för varandra, att inte bara se till ytan utan att också våga fråga: ”Hur mår du egentligen?”
Kanske har du någon i din närhet som behöver den där extra uppmärksamheten just nu? Ett vänligt ord, ett lyssnande öra eller en enkel fråga kan betyda mer än vi anar.
Bibelvers:
”Var och en ska se inte bara till sitt eget bästa, utan också till andras.” – Filipperbrevet 2:4
