Lite blandat

Johan var ensam kvar i butiken. Alla andra hade åkt hem. Till och med chefen hade åkt. Visserligen var det för att hjälpa Karin, men ändå. Chefen brukade vara kvar sist. Johan gick bort till hyllorna med de prickade anteckningsböckerna där han nyligen pratat med dagens sista kund. Det fanns många färger att välja mellan. Och olika märken. Efter kvinnans beskrivning verkade Bullet Jounaling vara ett bättre alternativ än de där färdiga kalendrarna för att hålla ordning på allt. Friare. Men var det verkligen något för Johan?

Johan tog fram sin telefon och sökte information i ämnet. Sökresultatet var överväldigande. Han justerade sin sökning och skrev till ”för män”. Det var tydligen fullt rimligt att män höll på med det. Det nya sök-resultat verkade inte alls så blommigt som de första resultaten, så Johan bestämde sig för att slå till.

Kanske skulle han köpa ett block till Sofie också. Han tog ett rosa till henne. Med tanke på hur det första sökresultatet såg ut, köpte han även några pennor i olika färg samt både klistermärken och så kallad washi tejp till Sofie. Han hoppades att det skulle pigga upp henne när hon nu varit hemma sjuk från jobbet en hel dag.

Nöjd med sitt köp, trots att det blev mycket pengar, lämnade Johan till slut butiken. Först körde han till parken där Hanne och hennes man hade börjat göra i ordning. De hade såklart åkt hem för dagen, de också, men det var ändå intressant att se hur mycket de hunnit med.

Eftersom de inte var där körde han vidare till sin pastor, Emil, som lovat ta hand om Sillen.

-Hej, Sillen, sa Johan när han fick se Sillen sitta vid köksbordet.

-Hej Johan!

-Hur går det för dig?

-Jag vet inte. Det känns faktiskt ganska bra att bli lite ompysslad, men det är jobbigt. Egentligen är jag kanske tramsig.

-Du är inte tramsig. Du gillade ju Karin. Att hon var en skurk och en bandit, det kunde du inte veta.

-Nä.

-Vad tror du Emil? Hur länge ska Sillen vara här?

-Det är alldeles för tidigt att svara på. Han får vara här hur länge han vill. Precis som du fick och alla andra. Vi har ju de där tre rummen på gaveln bara för att kunna hjälpa till i sådana här situationer. Dyker det upp andra alvarligare fall senare, då får vi ta ställning till vem som behöver vår hjälp bäst. Är det för illa, så tar vi ju inte emot i alla fall. Vi är bara medmänniskor, inte sjukvård som en del behöver.

-Ja, jag vet. Blir det en extra insamling i samband med gudstjänsten på söndag?

-Jag tror inte det behövs. Vi har fått så många bidrag tidigare.

-Jag för gärna över pengar, sa Sillen. Jag betalar för min vistelse här.

-Det kan du göra senare i så fall. Tänk inte på det nu. Vi är glada att vi kan göra detta, för dig och för alla andra som behöver extra hjälp en period. De flesta av mina kollegor har inte den här möjligheten. Det krävs ju ett ganska stort hus.

-Ja, verkligen, sa Johan. Du Sillen förresten. Vet du vad jag har köpt idag?

-Nä. Ingen aning.

-En bullet journal.

-Ojdå! Hur kan det komma sig att det blev en sådan?

-Det var en kund som jag började prata med.

-Så mina tips dög inte, men en främmande kund lyssnade du på.

-Jag lyssnade ju på dig också, men vi sa ju att det var bra om vi testade lite olika. Du kom aldrig så långt som till bullet journal i din genomgång idag.

-Nej, jag gjorde väl inte det. Det ska bli intressant att höra vad du säger om det.

-Ja, jag köpte ett block till Sofie också. Vi får försöka komma in i det ikväll, hon och jag. Om hennes feber har släppt.

-Det låter mysigt med en liten pyssel stund tillsammans.

-Det hoppas jag. Men du, det var en sak till. Svampen vill lära sig det du brukar göra om dagarna. Ska jag skicka hit Svampen så att du berättar för honom eller orkar du komma till butiken?

-Det är nog enklast i butiken.

-Orkar du det då Sillen, sa Emil.

-Ja. Men jag måste erkänna att allt tar emot, sa Sillen. Det är som att allt är sirap. Mina tankar är som sirap och det känns som att det är sirap i både armar och ben. Till och med magen är full med sirap, så inget annat vill åka dit ner snarare tvärt om.

-Jobbigt!

-Ja, det är det. Och det gör det bara ännu värre. Det är som en ond cirkel som bara gör saker jobbigare och jobbigare. Men att komma till jobbet kanske hjälper.

-Jag kan komma och hämta dig efter frukostrasten och sedan köra dig tillbaka här efter en stund så att det inte blir för mycket på en gång.

Alla kom överens om att det kunde vara ett bra förslag. Med en klapp på Sillens axel lämnade Johan honom och åkte hemåt. Äntligen skulle han få veta hur det gick för Sofie. Han hade skickat flera sms under dagen, och då hade hon svarat att det var bättre.

Johan försökte låsa upp ytterdörren så tyst som möjligt. Han ville inte väcka Sofie om hon sov. Men det konstiga var att det hördes musik inifrån. När han öppnat dörren strömmade musik mot honom från vardagsrummet. Försiktigt tassade han dit och fick till sin förvåning se både Emelie och Sofie dansa runt i hela det tomma rummet.

-Hej!

-Nämen hej Johan. Kommer du? Emelie och jag har disko.

-Ja, jag ser det. Hur är det med febern?

-Den släppte redan efter någon timme.

-så då kommer du med till jobbet imorgon?

-Ja, det tänkte jag.

-Ååå så bra. Sven var också hemma idag och Sillen åkte till pastor Emil. Polisen kom till jobbet och berättade så hemsk Karin varit. Det tog hårt på Sillen som redan innan mådde dåligt av det hon gjort.

-Stackars Sillen.

-Ja, jag vet. Men det värsta är att jag gjort det ännu värre.

-Va? Varför, undrade Sofie som stängt av musiken och nu riktade sin fulla uppmärksamhet mot Johan.

-Jag åkte hem till Sillen för att byta lås åt honom. När det var klart kom Karin. För att göra en lång historia kort så slutade det med att jag hjälpte henne att flytta från sin riktiga man, till en lägenhet i vårt område.

-Men Johan! Varför gjorde du det? Det var ganska dumt! Vad ska du säga till Sillen om det?

-Jag vet inte. Jag ångrar att jag gjorde det, men det bara blev så. Jag är rädd att hon lurat mig igen.

-Men var bor hon nu då?

-I ditt hus Emelie. Det var faktiskt bra att du var här. Jag hade ändå tänkt ringa dig. Jag tänkte be dig hålla koll på vad hon gör.

-Det låter kul. Som en spion. Var det hon som hade alla sina saker på trottoaren?

-Ja, jag dumpade allt där. Ville inte hjälpa henne mer.

-Ha ha ha, ja henne såg jag. Hon var inte så glad då.

-Akta dig för henne, Emelie. Hon har lurat Sillen jättemycket. Hon har tagit en massa pengar från honom och andra män. Tydligen är det flera miljoner hon och hennes man lurat till sig. Jag satte henne i ditt hus, Emelie för att du skulle kunna spionera på henne. Karin får absolut inte träffa några män. Och om hon är borta länge så behöver jag veta. Vill inte att hon ska åka hem till män heller.

-Okej, det fixar jag, sa Emelie. Får lillebror också hjälpa till?

-Ja, det är klart. Det kan vara ert hemliga uppdrag.

-Får vi betalt?

-Det vet jag inte. Kanske.

-Jag cyklar hem på en gång. Får jag knacka på och gå in till henne?

-Ja, hon är inte farlig på det viset. Men lita inte på henne. Hon är expert på att luras.

Väldigt nöjd med sitt uppdrag skuttade Emelie iväg ut ur huset och cyklade sedan raka vägen hem.

-Jag är så glad att du är piggare igen, sa Johan. Jag har varit orolig hela dagen.

-Gulligt, men jag klarar mig.

-Ja, jag vet. Men jag köpte en sak till dig idag. Sillen och jag pratade lite om planering idag, innan han åkte iväg igen. Jag insåg att jag behöver något sätt att skriva upp allt. Jag hade glömt att vi ska till Ikea imorgon. Då sa Sillen att jag borde börja planera. Han berättade lite för mig, men jag kom inte fram till något. Fast nu i kväll så var det en kund som pratade om Bullet Journaling. Vet du något om det?

-Nej, inte mycket. Jag har ju sett vad kunderna har köpt och vi har ju några böcker i butiken som jag sett. Men jag kan inte säga att jag vet så mycket mer om det än så.

-Nä, inte jag heller. Men efter den där kunden så köpte jag ett block till mig och ett till dig, samt den där boken som handlar om Bullet journaling. Jag köpte en rosa bok till dig. Blir det bra eller?

-Tack!

-Jag köpte några pennor också. För när jag sökte på nätet så såg det ut som att det var viktigt med färg.

-Spännande! Ska vi lära oss detta i kväll menar du?

-Om du vill?

-Det låter kul. Ska vi börja läsa den här boken kanske?

-Ja, det kan väl vara lämpligt.

-Om jag läser högt så kanske du kan fixa mat samtidigt.

-Bra förslag.

Sofie satte sig på en av köksstolarna och började läsa högt ur boken.

-Det kommer att ta tid för oss att läsa hela den här boken, sa Sofie efter att ha läst en stund.

-Ja, men om du läser varje kväll medan jag lagar mat, så kommer vi ju till slut igenom. Vi kanske kan hitta en film på youtube som ger oss en liten snabbstart medan vi äter.

Sofie la boken åt sidan och letade upp en film som de kunde titta på senare. Sedan fortsatte hon att läsa.

Det Sofie läste var inte till mycket hjälp för Johan. Han förstod att bullet journaling skulle kunna vara ett bra alternativ, men han tänkte inte svälja allt rakt av. Medan de åt tittade de på filmen som Sofie letat upp och ett par till som länkades i den. Johan var skeptisk. Kvinnan i butiken hade låtit så positiv och Sillen tyckte verkligen att Johan skulle komma igång och planera, men det här verkade jobbigt. Det såg ut att ta mycket tid.

Sofie verkade ganska intresserad i alla fall. Hon började skapa ett index och en så kallad framtids log direkt i sin bok.

-Men jag vill ju bara ha en plats att skriva ner allt som jag måste komma ihåg. Jag vet inte om jag behöver en sådan där framtidslogg, sa Johan.

-Gör ingen sådan då, sa Sofie. Du hörde ju vad hon sa. Man ska ha sådant i sin bok som man har användning för.

-En sådan där månadsöversikt kan jag nog behöva, sa Johan. Jag gör en sådan.

-Gör det. Detta var kul tycker jag.

-Nja, jag är väl lite skeptisk, erkände Johan. Jag trodde att det plötsligt skulle ge någon form av aha upplevelse och att alla mina problem plötsligt skulle försvinna. Men Karin är fortfarande kvar i mitt huvud, precis som parken, Hanne, Sillen och allt annat. Inget har försvunnit. Det här har bara gett mig ännu en börda känns det som.

-Tråkigt. Det är antagligen inte meningen. Du kanske inte ska göra det här. Du kanske ska testa något annat.

-Som vadå? Happy planner är inte bättre. Det är 100% till för tjejer. Och en systemkalender tror jag inte blir bättre. Jag får nog helt enkelt försöka ge det här en chans. Men först vill jag nog gå och prata med Gud en stund, att samtala med honom tycker jag alltid hjälper bäst. Men sitt du kvar här och fortsätt.

Johan lämnade Sofie ensam i köket med block, pennor och tejp över hela bordet. Själv gick han upp på andra våningen och la sig på knä mitt i rummet.

-Kära Gud, sa Johan och bad högt och innerligt en lång stund.

Det hade varit en jobbig dag. Det här med Sillen och Karin tog hårt på Johan. Han mådde dåligt av att se Sillen må dåligt. Men det innebar ju också att han behövde vara extra stark. Det hade han aldrig tidigare behövt vara för någon. Inte på det här viset.

När Johan stannade bilen utanför Karins hus, vände hon sig mot honom.

-Det här kommer att bli jobbigt, sa Karin. Jag och min man har levt det här livet länge och det har gått bra för oss. Jag vet inte vad du vet, men vi har lurat väldigt många, både jag och min man. Det handlar om miljonbelopp som vi lurat till oss. Men jag antar att du visste detta eftersom det var poliser här för någon dag sedan. De har väl berättat för er?

-Jag vill inte veta, sa Johan. Jag vet att du gjorde min bästa kompis illa, väldigt illa. Det är mer än nog för mig. Om han eller någon annan får veta att jag är här och hjälper dig nu, så kommer de ha ihjäl mig. Det känns som att jag sviker Sillen när jag hjälper dig.

-Men jag behöver hjälp. Du ska få komma med in och träffa min man. Jag kan nog inte lämna honom utan hjälp. Hjälper du mig?

-Det är magstarkt tycker jag. Först skada min kompis och sedan be om hjälp. Men jag följer med in.

Karin gick före Johan på den lilla grusgången som ledde fram till ytterdörren. Hon låste upp dörren och ropade på sin man.

-Fick du tag på något av värde, ropade mannen inifrån huset.

-Nä, jag vill sluta. Jag vill göra slut, ropade Karin tillbaka.

-Va?

En vältränad man lite äldre än Johan klev ut i hallen. Det var tydligen Karins man.

-Åkte du till Sillens hus för att hämta grejer, undrade Johan som knappt kunde tro sina öron.

Karin svarade inte.

-Vem är du, undrade den vältränade mannen.

-Jag heter Johan. Det här är ett misstag. Jag ska köra igen.

-Nej, Johan, förlåt, sa Karin. Gå inte.

Men Johan ville inte höra mer. Att han ens kunde tänka tanken att hon plötsligt skulle vara snäll. Tydligen hade hon redan ljugit för honom när hon hade sagt att hon skulle hämta lite luft. I själva verket hade hon varit på väg till Sillens hus för att hämta mera saker att stjäla från honom. Johan tog tag i dörrhandtaget och öppnade. Men halvvägs ut, grep Karin tag i armen.

-Nej, vänta Johan. Jag gör slut. Jag vill sluta med det här livet.

-Sluta, sa mannen i hallen. Ska du lämna allt det vi har byggt upp för den där lille. För kom inte här och tro att du ska få något av mig. Det kan du glömma. Det är jag som äger det här huset, det vet du. Och det som är i huset är också mitt. Pengarna är mina. Vad ska du leva av? Det är ju vi tillsammans som gör detta.

-Jag vill inte längre, sa Karin. Jag kände det idag på morgonen så tydligt. Och nu när vi åkte hit, kom det över mig igen.

Johan var förbluffad. Två gånger den här dagen hade han bett till Gud för Karin. Och båda gångerna verkade det ha haft omedelbar effekt.

-Fine! Inga problem för min del. Jag hittar lätt någon annan kvinna. Jag har ju redan två olika på gång.

-Jag ska bara hämta mina kläder, sa Karin. Eller ska du ha dem också i ditt hus?

-Nä, ta det som är ditt så jag slipper röja undan det. Skönt att slippa se dig. Du har ändå inte bidragit speciellt mycket den senaste tiden. Den senaste snubben du hade tog du nästan inget från.

-Hjälper du mig att bära Johan.

-Är det den här Johan du ska ha nu eller?

-Nej, tack, sa Johan. Jag är inte intresserad. Jag är bara bärhjälp.

-Johan är religiös, sa Karin. Det är därför som han hjälper till.

-Hahaha, skrattade mannen. Ja, det kan jag tänka mig. Ni som går i kyrkan är ganska korkade. Ni tror gott om alla. Så lättlurade.

Johan brydde sig inte om att svara. Istället följde han efter Karin och hamnade i ett sovrum.

-Så mörkt det är här, sa Johan när de var ensamma.

-Ja, jag vet. Mörka väggar och mörk heltäckningsmatta, men jag har tyckt att det varit mysigt. Nu behöver jag nog något ljusare. Kan du slänga ner allt från de två översta lådorna i de här plastpåsarna?

Johan packade ner det Karin hade sagt. Det var i mest tröjor i lådorna. Eftersom det bara fanns en resväska, fick det bli vanliga plastpåsar till resten. Flera gånger tvingades Johan gå ut och in ur huset med allt som Karin packade ner. Varje gång han passerade mannen hånskrattade han åt Johan. Men samtidigt höll han ett öga på vad Johan bar med sig så att inte för mycket prylar skulle åka med.

-De här lakanen och handdukarna tar jag också, sa Karin. De är faktiskt mina.

-Ja, de är ju faktiskt det. Ska du inte ha den där lampan också?

-Jo. Det ska jag.

Till slut hade Karin tagit allt som var hennes. Johans lilla bil var helt full med saker.

-Ja, sa Karin när de åkt en bit. Det här kommer att bli jobbigt för mig. Jag har som sagt inga pengar. Min man, eller mitt x, har alla. Jag har ett eget konto, men där är det inte mycket. Det har varit en av våra strategier, att inte ha mycket pengar på våra enskilda kort. Då har man alltid kunnat skylla på det och då har den man lurat betalat. Det konto som vi haft som gemensamt står mitt x för. Jag kan inte komma åt dem om han stänger ute mig och det verkar det uppenbarligen som han tänker göra.

-Jag ska se vad jag kan göra, sa Johan. Men tro inte att jag glömmer det du gjort mot Sillen. Det din man gör nu är ju vad du gjort mot Sillen och alla andra du varit med.

-Ja, jag förstår det. Men som du hörde så tog jag inte så mycket från Sillen som jag brukar göra.

-Det är inte pengarna som är grejen för Sillen. Inte det som är värst i alla fall. Det är det där med barnet. Och att han blivit så lurad. Han litade ju på dig.

Karin svarade inte.

Det tog över en timme att köra mellan de olika städerna. En lång stund var det helt tyst. Ingen av dem hade något att säga. Till slut var de framme vid bostadsområdets huvudkontor. Johan beordrade Karin att sitta kvar i bilen medan han sprang in och hämtade nyckel. Utanför kontoret höll Hanne och hennes man på att fixa med parken. De hade tagit dit den lilla grävmaskinen och höll just på att gräva upp den dammen.

-Vill du se ritningen, sa Hanne?

-Gärna, sa Johan. Men jag har lite brådis nu. Jag har en person i bilen som ska till en lägenhet. Jag kommer när jag är klar där.

-okej, sa Hanne glatt.

Johan hade bestämt att Karin skulle bo i samma hus som Emelie. Sedan skulle han be Emelie att hålla koll på Karin. Bättre spion än Emelie gick inte att hitta. Hon hade koll på allt och alla.

-I det här huset kan du bo, sa Johan. Du får inte välja, för jag litar inte på dig. Jag väljer åt dig. Här är din nyckel. Jag dumpar faktiskt bara dig och alla dina saker här. Du får klara dig själv.

-Men min bil. Jag behöver ju min bil. Den står hemma hos Sillen.

-Du kan gå dit.

-Det är ju jättelångt.

-Det är en bit, ja. Men helt ärligt så bryr jag mig inte. Jag har hjälpt dig mer än nog. Jag skulle egentligen varit på jobbet hela den här tiden när jag kört med dig. Imorgon kommer jag hit igen, så se till att vara här då.

-Jaja, jag ska.

Johan lastade helt enkelt ut alla Karins saker och satte dem på trottoaren. När bilen äntligen var tom körde han tillbaka till Hanne.

-Det gick snabbt, sa hon.

-Ja, personen som jag hjälpte förtjänade inte mera hjälp. Nu vill jag gärna se ritningen.

-Ja, det är klart, sa Hanne. Hon gick bort till sin bil och öppnade bakluckan. Där vecklade hon ut ritningen hon gjort.

-Ooo wow!!! Det här ser riktigt häftigt ut. Vad är det där röda?

-Det är krossad röd tegel. Jag tänkte att det kunde passa fint. Allt blir som en sol som du ser. Jag tänkte att eftersom det heter Solgläntan, så kan det vara lite kul. Och jag tror att det blir ganska unikt, fint och lättskött.

-Det ser ut som att du tänker spara de befintliga träden.

-Ja, de flesta. De blir trevligare tycker jag. Men några måste bort. Vi har redan tagit bort två.

-Ja, jag såg det. Ska de andra vara kvar?

-Inte helt bestämt än.

-Spännande! Nu måste jag nog tyvärr avvika. Kanske jag hinner komma och hjälpa er lite senare eller imorgon. Vi är tre man kort på jobbet idag. Och när jag är här är det ännu värre, då saknas en tredjedel av personalen.

-Oj, ja det låter inte bra. Jag ska inte hindra dig, jag ville bara visa.

-Jag ville gärna se. Det är ju jättekul att det händer något. Jag är oändligt tacksam att ni är här och fixar.

Med de orden körde Johan äntligen tillbaka till jobbet.

-Jaså, nu kommer du! Var har du varit så länge, undrade Svampen.

-Jag är ledsen killar. Det dök upp en sak. Jag ville blunda, men det gick inte. Nu hoppas jag bara att det jag gjort är rätt.

-Det låter inte bra. Vad har du gjort egentligen?

-Det kan jag inte säga. Då halshugger ni mig.

-Men Johan. Det är inte bra. Varför gjorde du det om du tror att det var fel.

-Jag vet inte. Usch, nu ångrar jag mig nästan ännu mer. Jag har nog gått på en mina. Jag får försöka reda ut det.

-Ja, det är nog bäst. Hur gick det med Sillens lås?

-Jo, det gick bra i alla fall. Väldigt bra. Hur går det här då?

-Jo, det går faktiskt ganska bra. Vi har hunnit med alla online beställningar. Och den ena pallen med varor har vi i stort sett packat upp. Men vem ska sköta Sillens jobb nu?

-Det får chefen göra.

-Chefen?

-Ja, eller är det någon av er som vet vad Sillen brukar göra och hur?

-Nej, men någon mer borde veta. Vi kan ju inte låta allt ligga på en person.

-Jag kan tänka mig att lära mig, sa Svampen.

-Se där, bra! Jag informerar chefen om detta och i kväll när jag träffar Sillen, så snackar jag med honom om det.

-Ja, det blir bra. Vi tänkte gå hem nu. Klockan är en bit över fyra. Stannar du här och hjälper Spenaten med det sista på den där pallen?

-Japp, det gör jag. Du går väl vid fem va?

-Ja, sa Spenaten.

Spenaten och Johan brukade inte vara så mycket tillsammans. Spenaten gillade tvillingarna. Eller, de var ju inte tvillingar, men de såg nästan likadana ut och tyckte om samma saker och hade varit kompisar sedan mellanstadiet. Alla kallade dem tvillingarna. Men nu var det alltså Spenaten och Johan som skulle packa upp pallen.

-Vad är det på pallen, undrade Johan.

-Mest tråkiga block av olika slag.

-Jaha, dem ja. Jag undrar varför vi säljer så himla mycket av dem. Vi fyller ju på med nya för jämnan. Vad gör folk med de här?

-Jag har ingen aning, sa Spenaten.

Johan och Spenaten arbetade på under en stunds tystnad. Sedan sa Johan:

-Varför kallar de dig för Spenaten förresten?

-Antagligen för att jag när jag var yngre gillade grönt. Jag var tokig i grönt. Ett tag när jag gick i femte klass, färgade jag till och med håret grönt. Eller det var såklart sådan där spray, men ändå. Det var då mina klasskamrater började. Tror det var en som hade föräldrar som odlade mycket spenat hemma i sin trädgård och det var väl där han fick idén med spenat. Gräset sa de först, men sedan blev det Spenaten.

-Men nu är du väl inte längre så grön?

-Jag gillar fortfarande grönt, men nu håller jag det på en mer nyanserad nivå, skrattade Spenaten.

Att jobba med Spenaten var över förväntan trevligt. Tiden gick fort och Spenatens arbetsdag var snart slut. När han åkt, gick Johan ut till Camillla.

-Jaha, nu är det bara du och jag kvar, sa Johan.

-Ja, och chefen, sa Camilla.

-Ja, det är klart. Behöver du hjälp med kassan eller ska jag göra något annat?

-Just nu är det lugnt. Du kanske kan se över butiken. Jag brukar gå en runda på kvällen och se så att allt ser okej ut. Mest så att inte någon flyttat runt allt eller glömt något.

-Okej, jag gör det, sa Johan.

Johan försvann in mellan hyllorna och hittade bland annat ett par böcker som någon lagt på fel plats. Kanske det var en kund som ångrat sig.

-Johan!!!

Det var Camilla som ropade. Johan gick fram till disken och fick nästan en chock när han såg att det var Karin.

-Du har besök, sa Camilla.

-Ja, jag ser det, sa Johan och försökte att inte låta för arg och sur.

Johan tog Karin i armen och drog iväg med henne.

-Jag tänkte att du nog var kvar, sa Karin. Jag behöver lite mer hjälp.

-Jag ångrar redan den hjälp jag redan gett dig. Vad är det som säger att du inte lurar mig också, precis som du lurat Sillen? Hur kan du med att komma hit? Har du inget vett alls?

Johan var arg, men försökte hålla en normal samtalston för att inte Camilla skulle höra för mycket.

-Men jag har ingen säng. Jag har hittat en som inte kostar något. Du kan väl hjälpa mig.

-Du får i alla fall vänta till klockan är sex. Jag kan inte lämna här innan vi har stängt.

-Johan!!

Den här gången var det chefen som ropade.

-Ja.

-Kom upp här lite.

-Du står still här, kommenderade Johan Karin.

-Är inte det där Karin, Sillens kvinna, sa chefen när Johan klivit in på hans kontor och stängt dörren.

-Jo.

-Men vad gör hon här?

-Ja, det är en ganska lång och jobbig historia och jag är inte helt intresserad av att berätta den.

-Det tror jag du måste, sa chefen.

Med en suck berättade Johan hur han träffat Karin utanför Sillens hus och hur det slutat med att han gett henne en nyckel till en av lägenheterna.

-Du är ute på väldigt djupt vatten, det är du medveten om va?

-Ja, lite väl medveten. Jag ångrar att jag hjälpt henne och nu tigger hon om mera hjälp.

-Jag kan hjälpa henne den här gången, sa chefen. Var det bara en säng?

-Ja, det hoppas jag. Men akta. Det verkar som att om man ger henne spetsen på lillfingret, så sväljer hon hela handen.

-Ja jag förstår. Men det kan vara intressant att få en pratstund med henne.

Lättad över att ha berättat för chefen om Karin återgick Johan till sitt arbete. Skönt att slippa vara ensam med att tänka på henne.

Det var ganska bra ordning i butiken och lugnt var det också.

-Ursäkta, sa en kvinna med ett litet barn i sittvagn. Har ni den här i blått?

-Ja, det tror jag faktiskt, sa Johan. Vi fick in en pall från den här leverantören idag och jag tror att det fanns där. Jag springer ut och kollar på lagret.

Kvinnan ville ha ett sådant där block som han och Spenaten nyss packat upp. När Johan kom tillbaka till kvinnan sa han:

-Dessa är väldigt populära i alla färger, men jag har inte förstått varför.

-Inte. Då jobbar du på fel plats, skrattade kvinnan.

-Ja, jag gör nog det. Men jag skulle vilja lära mig. Vad tänker du göra med det?

-Jag håller på med bullet journaling.

-Okej. Vad är det?

-Oj, vet du inte ens vad det är. Då har du mycket att lära. Jag tror ni har en bok här som handlar om det. Eller antagligen har ni flera.

Kvinnan gick före till böckerna. Det syntes att hon var en av stamkunderna för hon gick med raska steg rakt mot böckerna.

-Här, sa hon.

-Ja, just det. Det visste jag ju egentligen. Jag visste bara inte att man använde dessa blocken eller kallas det böcker kanske, till det. Men vad är egentligen bullet journaling? Jag har ju aldrig bläddrat i de här böckerna.

-Det är ett sätt att planera, kan man säga. Själv älskar jag att måla och rita och det gör jag här i. Man måste såklart inte rita och måla. Man kan använda klistermärken eller sådan fin tejp som ni också säljer här. Eller så gör man inget annat än att planerar sin dag. Det var så det började, som ett redskap att hålla ordning på allt.

-Jag kanske ska köpa den här boken, Bullet Journal Metoden.

-Ja, det tycker jag, sa kvinnan. Tack för att du hämtade den här blå till mig.

-Inga problem. Jag följer med dig till kassan.

Johan gick före kvinnan som stannade och tittade på några pennor på vägen.

-Jag tog en penna också, log kvinnan.

-Det var bra, för jag sa precis till Camilla att du ska ha 10% rabatt eftersom du visade mig.

-Tack det var väldigt snällt. Är det okej om jag då springer och hämtar en sak till då? Det är en sak jag tänkt på ett tag.

-Självklart, sa Johan. Du är ju dessutom dagens sista kund, så varför inte?

Johan var nöjd med sig själv och kunden var också väldigt nöjd och glad. Trots att arbetsdagen bitvis varit jobbig, så slutade den bra i alla fall. Nu hoppades han bara att Sofie mådde lite bättre när han kom hem.

Det var en intensiv förmiddag för Johan, Sillen och de andra på lagret. Eftersom både Sven och Sofie var hemma och sjuka behövde de andra jobba desto mer. Att vara två man kort på ett företag med 11 anställda, var ganska mycket. Som tur var hade i alla fall Spenaten och hans kumpaner kommit vid åtta och Camilla kom strax innan nio som vanligt.

-Hoppas att Sven och Sofie är tillbaka imorgon, sa Albin när de återgick till arbetet efter frukostrasten. Ska vi hålla det här tempot imorgon också, då kommer jag att slita ut mig i förtid.

-Sluta gnäll, sa Svampen. De kan väl inte hjälpa att de är sjuka. Gnäller du så när jag också är hemma?

-Nej, men då har vi ju alltid haft Johan här hela dagen och det är ju väldigt sällan som två av oss är sjuka samtidigt. Dessutom tycker jag det går i slow motion för Sillen.

-Sluta klaga på Sillen, röt Johan.

Just då klev Camilla in på lagret tillsammans med två poliser.

-Dessa söker Sigvard Larsson? Vem av er heter det? För jag antar att någon av er heter så och inte Svampen, Spenaten eller något annat ätbart.

-Det är jag, sa Sillen.

-Heter du Sigvard, skrattade Albin.

-Vad sa jag åt dig, sa Johan.

-Kan vi prata enskilt, sa den ena polismannen till Sillen.

-Visst. Vi kan gå in i fikarummet. Johan, du kan väl vara med.

-Gärna.

-Vad har du nu hittat på, undrade Albin.

-Camilla, kan du dra Albin i öronen lite. Han lyssnar inte när jag säger att han ska sluta.

-Visst, sa Camilla och gick fram och drog Albin lite på skämt i öronen.

Alla skrattade, utom de båda poliserna, Johan och Sillen.

Johan gick in i fikarummet sist och stängde sedan dörren efter sig. Sillen hade redan satt sig på den ena av stolarna.

-Det gällde den här damen, Karin, sa polismannen.

-Ja.

-Jag är ledsen, men det är inte mycket att göra. Jag beklagar att du råkat ut för henne. Hon har en partner som hon inte är gift med, men som hon bor tillsammans med. De båda verkar ha som arbete att lura både män och kvinnor. Det har varit rättegångar förut, men de har lärt sig vad man ska undvika och därför aldrig fått något straff.

-Ja, sa den andra av de båda poliserna. I stort sett inget av det hon sagt är sant. Du pratade om en ultraljudsbild på barnet. Det var inte på riktigt. Hon var aldrig gravid. Dessutom hade hon en annan man hon lurade när hon träffade dig och redan innan hon gjort slut, så hade hon hittat en ny att lura. Den där nya killen informerade vi, så han klarade sig.

-Ja, men du måste nog söka hjälp med det här, fortsatte den första av de två poliserna. Jag ser att du har en bra vän, men det räcker inte. Du behöver någon att prata med. En av de tidigare killarna hon hade klarade inte av att hantera det. Han tog sitt liv.

-Men det är ju hemskt. sa Johan. Finns det verkligen inget man kan göra?

-Det är inte lätt. Ni gifte ju er och det som fanns på gemensamt konto hade hon helt klart tillgång till. Om du inte bytt lås, så rekommenderar vi att du gör det omgående. Även om hon har lämnat tillbaka nyckeln kan hon mycket väl ha gjort en kopia.

-Vi åker och fixar det med en gång, Sillen, sa Johan.

Sillen såg nu ännu mer bedrövad ut än han gjort på morgonen. Det här var verkligen tunga besked. Tänk att barnet inte ens funnits.

-Hur går det, Sigvard?

-Kalla mig Sillen. Det går dåligt. Mycket dåligt faktiskt. Jag tyckte det var jobbigt innan. Nu blev det ännu värre. Jag förstår killen som tog livet av sig.

-Vi tar med dig så åker vi till psykakuten, sa den ena polisen.

-Nej, det vill jag verkligen inte. Det blir inte bättre.

-Jag har ett förslag, sa Johan. Du vet min pastor, Emil. Han och hans fru har ett ganska stort och fint hus. Och de har tre barn. Barnens rum burkar de använda för inneboende. Jag har bott i ett av de rummen en gång. Det är faktiskt väldigt bra. De tar hand om en. Ska jag ringa dem.

-Det är bättre i så fall, sa Sillen. Hem vill jag ju inte heller. Kan du fixa lås också Johan?

-Självklart.

Just då knackade det på dörren. Det var chefen som klev in och stänge bakom sig.

-Vad är det som har hänt?

-Jo, Sillen blev ju lurad av sin tjej. Poliserna här har kollat upp henne lite och nu mår Sillen inte alls bra. Poliserna här säger att en annan man som hon lurat, valde att ta sitt liv.

-Usch. Det kan vi inte acceptera. Hur ska vi göra nu då?

-Jag ska ringa min pastor, så får han ta hand om Sillen. Det är bästa alternativet just nu.

-Ännu en man kort, sa chefen.

-Ja, men vi klarar det, sa Johan. Jag kan vara kvar här lite längre. Vi har ju redan satt andra i arbete i bostadsområdet, så det löser sig.

-Det är bra Johan. Kan jag lita på att du reder ut detta då?

-Ja.

-Men vi stannar nog här tills du får tag på den där pastorn, sa polisen.

Johan fiskade upp sin telefon och ringde till Emil. Han och hans fru var ute och gjorde lite ärenden, men lovade att komma förbi och hämta Sillen så fort de kunde.

-Ok, då litar vi också på dig Johan, sa den andra av de båda poliserna. Då är hjälp på väg.

-Ja. Och tills dess så lovar jag hålla ett öga på honom.

Poliserna och chefen lämnade fikarummet.

-Har du berättat om Karin för de andra?

-Nej, sa Sillen.

-Då gör jag det nu om det är okej. Annars får jag dem inte att låta dig vara.

-Okej.

Johan gick ut till de andra och stängde dörren bakom sig. Han behövde inte säga något för att få deras uppmärksamhet. De var redan samlade runt honom och undrade nyfiket vad som stod på. Johan berättade i korta drag om Karin och hur hon lurat Sillen. Och att Sillen därför nu mådde väldigt dåligt. När Johan berättade vad polisen sagt om den där andra killen som begick självmord, så började Albin oja sig.

-Ååå varför var jag så dum. Stackars Sillen. Hur ska det gå nu, Kommer han att klara sig?

-Ja, om vi hjälper honom.

-Ja, det är klart. Vad kan vi göra?

-inte mycket. Låt honom vara. Min pastor är på väg hit och han ska ta hand om honom. Han är van vid alla möjliga problem. Han och hans fru har tagit hand om mig, och jag vet att de har tagit hand om alla möjliga typer av beroende och sådana som behöver komma bort lite. Det kan ju finnas många anledningar och man behöver inte vara troende för att komma till min pastor. Och han försöker inte omvända någon heller. Han pratar såklart lite om Gud, men han är fantastisk. Han vet hur mycket eller lite han ska och kan prata.

-Ja, det hoppas jag, sa Skorpan. För det är ju inte kul att bli påtvingad Gud bara för att man är ur form. Och just nu är väl det bland det sista som Sillen vill tänka på.

-Ja, nej, det är klart. Men allt det här betyder att vi är ännu en man kort idag. Därför stannar jag kvar till fyra idag. Bostadsområdet får klara sig. Men vi måste ändå jobba ännu hårdare hela dagen. När de hämtat Sillen sticker jag bara iväg och fixar nytt lås åt Sillen. Det sa poliserna att han skulle.

-Ja, det är klart. Det måste du. Kan hon komma in i huset?

-Nja, hon har lämnat tillbaka nyckeln, men poliserna sa att hon kan ha gjort en kopia.

-Så hon skulle kunna tömma hela Sillens hem?

-Ja, om det vill sig illa.

-Men då måste du göra det direkt.

-Jag lämnar inte Sillen.

-Vi kan titta till honom.

-Det är jag säker på att ni kan, men jag gör det. Jag lovade både chefen och poliserna.

De andra accepterade motvilligt, men återgick ändå till sitt. Johan jobbade på han också, men höll sig nära både portarna så att han skulle se om Emil kom och fikarummet på lagret så att han skulle kunna hålla koll på Sillen. Efter en stund kom Sillen ut.

-Jag kan inte sitta därinne medan ni jobbar. Det känns dumt.

-Vad vill du göra då, undrade Johan.

-Jag kan väl hjälpa till att packa en beställning.

-Okej, sa Johan tveksamt.

Som tur var kom Emil och hans fru ganska snabbt. Efter några korta artighetsfraser tog de Sillen med sig. Strax därefter lämnade även Johan lagret. Att fixa låset gick väldigt snabbt. Sillen ville ha ett sådant där elektroniskt lås och firman som Johan besökte, tog tag i det direkt.

-Vilken service, sa Johan.

-Ja, det är ju vårt jobb, sa killen som fixade låset.

-Det ska jag komma ihåg. Jag och min chef kan nästan säkert behöva dig mycket mera.

-Kul, sa killen och gjorde klart Sillens lås.

Innan Johan lämnade huset gick han ett varv därinne för att se att allt verkade okej. När han kom utanför dörren mötte han Karin.

-Vad gör du här? Har du inget vett i skallen? Hur kunde du göra så mot Sillen?

-Ehh,,, Karin fick inte fram något.

-Bara så du vet så har jag precis bytt lås och Sillen är omhändertagen. Han tänkte ta livet av sig, överdrev Johan.

-Förlåt. Det var inte meningen.

-Inte meningen! Du har ju som jobb att lura folk. Polisen har precis berättat för mig vad du gör.

-Ja, jo, jag vet. Men idag… jag vet inte vad som hände. Plötsligt kände jag dåligt samvete för Sillen. Jag har inte gjort det förut. Jag tänkte komma hit för att be om ursäkt.

-Det är för sent.

-Men kan du hälsa honom att jag faktiskt är ledsen. Jag ska betala tillbaka en del av pengarna. Och jag ska avbryta förhållandet med min man. Eller, ja, vi är ju inte gifta. Men vi bor som om vi vore gifta. Han har inte varit bra för mig. Jag var inte sådan innan.

-Du vet att jag är troende och jag tänker inte döma dig. Men Sillen mår väldigt dåligt av vad du gjort. Jag tror inte han bryr sig så mycket om pengarna utan mer hur du handlat. Det där med barnet var lågt. Hur kunde du säga att du var gravid när du inte var det?

-Ja, jag vet. Det var dumt och som sagt ångrar jag mig och jag vill försöka börja om på nytt, som en vanligt hederlig kvinna.

Nu var det Johan som var mållös. Hade den bön han och Sillen bad på morgonen redan gjort skillnad på Karin. Och menade hon alvar eller försökte hon lura honom också? Om hon verkligen menade att hon ville börja om på nytt så skulle hon behöva bo hos Emil. Men det gick ju inte nu när Sillen var där. Just nu var Sillen viktigast.

-Du kanske kan hjälpa mig med en lägenhet, sa Karin. Jag vet ju att du har massor som står tomma. Om jag ska börja om på nytt behöver jag någonstans att bo. Någon annan stans. Någonstans där jag kan bo själv.

Johan tvekade.

-Jag kan hjälpa till att göra något också. Jag kan inte så mycket, men städa kanske? Om jag städar lite utan betalning. Som ursäkt för det jag gjort mot Sillen.

-Jag tror inte man får göra så.

-Men ingen behöver ju veta.

-Hur snart vill du ha en lägenhet då?

-Bäst är nog omgående. Jag skulle vilja lämna allt bakom mig nu på en gång. Jag sa till min man att jag mådde lite dåligt och behövde frisk luft. Han vet inte att jag är här. Jag vill inte tillbaka.

-Det är väldigt svårt för mig att tro på det du säger. Jag är både arg, ledsen och besviken på dig.

-Ja, jag förstår det. Men när jag vaknade idag var det som att vakna upp ur en mardröm. Fast jag var fortfarande kvar i den då. Nu försöker jag ta mig ur den.

-Vid vilken tid var det?

-Jag vet inte, spelar det någon roll? Halv åtta kanske.

-Okej, jag fixar en lägenhet åt dig, men du håller dig borta från Sillen. Och från män överhuvudtaget tills jag kan lita på dig. Jag tänker ge dig en lägenhet där någon kan hålla ögonen på dig. Jag tycker inte om det här, det ska du har klart för dig. Men du kan ju inte bara lämna din man hur som helst. Du måste ju säga till honom att det är slut. Annars kommer han att undra.

-Ja, det är klart. Kan du följa med mig?

-Det är inte lite du ber om. Men okej. Det kan faktiskt vara bra att se att du verkligen bryter med det gamla. Du får en chans. Sumpar du den så slänger jag ut dig.

Johan tyckte det var svårt. Han försökte lyssna inåt på hur han skulle hantera Karin, men det gick inte. Antagligen för att han var för arg på henne. De tog Johans bil och körde enligt Karins instruktioner till det hus där hon och hennes man bodde. Medan de körde, tänkte Johan på sin morgonstund med Gud. Var det ändå Karin som han hade fel tankar om? Var hon egentligen god? Förtjänade hon verkligen en chans till efter allt hon gjort mot Sillen? Johan bad tyst för sig själv till Gud. Han bad för Karins skull. Han bad att hon skulle vara den goda människa som hon nu sa att hon tänkte vara.

Onsdag morgon. Johan steg upp extra tidigt. Det hade varit en trevlig stund tillsammans med Sofie vid köksbordet kvällen innan. Att få berätta för Sofie om sin tro var fantastiskt. De hade läst Matteus första kapitel tillsammans. Det var bra. Han ville ju att hon skulle läsa. Men samtidigt hade han inte läst det som han egentligen hade tänkt. Därför steg han upp lite tidigare så att han skulle kunna göra det innan Sofie vaknade.

För Johan var det Petrus brev som gällde den här morgonen. Han hade läst det här brevet flera gånger tidigare, men ändå var det något nytt som hoppade ut ur sidorna varje gång.

”kära vänner, bli inte förvånade över de många prövningar ni måste gå igenom….” Ord ur fjärde kapitlet i Petrus första brev. Johan stannade upp och funderade på vilka prövningar som kunde tänkas dyka upp i hans liv. Det var förmodligen en väldig massa som skulle kunna dyka upp. Hela bostadsområdet som chefen köpt bjöd ju på prövningar av olika slag. Kanske inte så mycket skamlig avguda dyrkan och vilda orgier som det pratades om i brevet, men frestelser nästan säkert. För att inte tala om felaktiga tankar. Så lätt att tänka fel om en person, funderade Johan. Tänk om han hela livet missuppfattat sina föräldrar. De hade ju alltid bråkat med honom så fort de gav honom uppmärksamhet. Fast oftast fick han ju klara sig själv. Varför? Var det bara själviska motiv som låg bakom deras beteende? Eller hade han missuppfattat dem. Var det han själv som hade felaktiga tankar om dem? Sofie och hans mamma verkade ju komma bra överens.

Johan stängde sin Bibel och bad en bön. Han bad om förlåtelse för alla felaktiga tankar han haft. Vidare bad han Gud visa honom inom vilka område han tänkte mest fel. Eller om det var någon särskild person. Det kom inget omedelbart svar från Gud. Det gjorde det oftast inte. Men svaret skulle komma, det visste Johan. Gud tänkte visa. Frågan var bara när och hur. Inte om.

Efter stunden i Bibeln kände sig Johan full av energi. Han gick in i köket och började fixa frukost. En ny spännande dag låg framför. Förmiddagen på lagret tillsammans med de andra killarna och eftermiddagen i chefens bostadsområde, Solgläntan. Vad kunde gå fel en sådan här dag?

Mycket visade det sig.

Det började direkt när han informerade Sofie om att det fanns frukost. Hon kände sig febrig och ville alls inte ha något att äta. Besviken och fundersam lämnade Johan henne i sängen. Vad han kunde komma ihåg hade hon nästan aldrig tidigare varit sjuk. Hade det blivit för mycket för henne?

Johan åt sin frukost ensam och plockade sedan undan allt. Innan han åkte iväg till jobbet gick han in till Sofie igen och kollade hur hon mådde. Men det var inte mycket till svar han fick. Det var inte roligt att lämna henne ensam, men han behövdes ju på jobbet. Och dessutom hade hon ju klarat sig själv i många år tidigare.

Väl på jobbet hittade han Sillen som såg ungefär lika hängig ut som Sofie gjort.

-Men hur är det, sa Johan.

-inte bra, erkände Sillen. Det här med Karin och barnet har tagit hårt. Allt känns så meningslöst. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag får inte i mig någon mat och inte ens att gå hit som jag normalt gillar, lockade. Jag gick hit för att jag tänkte att det kanske hjälper att prata med dig.

-Med mig!

-Ja, du är en klok vän. Mesig ibland, men du är ändå klok. Vad ska jag göra?

-inte vet jag. Du kanske borde gå och prata med någon expert. En kurator eller något?

-Nej, det tänker jag inte göra.

-Okej, men vad tror du att jag kan göra? Jag är långt ifrån någon expert på relationer, det vet du.

-Nä, kanske inte relationer, men livet.

-Livet! Du är galen! Nej, det är jag verkligen inte.

-Men du kommer med så kloka svar alltid.

-Det vet jag inte, Sillen. Jag tycker att du borde prata med någon som vet. Kanske sjukskriva dig?

-Nej, det kan jag inte heller göra. Och vill inte heller. Det tar emot att vara hemma. Där påminns jag om allt.

-Men vad tänker du om Karin nu då? Är det bra eller dåliga tankar?

-Jag vet inte. Jag trodde ju att jag älskade henne. Och det gjorde jag. Hur kunde hon lura mig så?

-Jag vet inte. Hon lurade mig med.

-Fast du fick ju hälften av informationen om henne från mig.

-Ja, det är sant. Det var mest du som berättade om henne, det var det. Men den där gången då jag tänkte hoppa från huset. Då var hon ju vid min sida när vi kom hem till dig. Hur kunde hon det om hon var en sådan lögnare? Jag läste i Bibeln idag i Petrus brev om alla prövningar vi kommer att tvingas igenom som kristna. Kanske Karin var en sådan prövning. När jag tänkte vidare på det jag läst så funderade jag på vad jag tänker för felaktiga tankar. Jag bad Gud att visa mig det, om det är någon person som jag tänker fel tankar om. Kanske det är Karin som jag tänker fel tankar om. Jag tänkte att hon var god, men var inte det. Eller var det tvärt om? Hon är kanske egentligen god, men styrs av onda makter?

-Ja, om man ska tro det lilla jag läst och lärt så är väl alla egentligen goda, även Karin. Det var den goda sidan du såg av Karin när du tänkte hoppa från huset. Du lockade fram den på något vis.

-Ja, kanske. Men jag tror att du också såg den goda sidan av Karin. Annars hade det inte gått så långt.

-Var det inte bara lurt allt det hon gjord mot mig då?

-inte säkert. Det vet vi inte. Inte mycket att spekulera i heller. Det enda du kan göra är att förlåta henne och att tala liv och ljus över henne. Bara ljuset kan övervinna mörkret. Och du vet lika väl som jag var ljuset finns.

-Ja, i Bibeln. Jesus är ljuset. Så du menar att jag ska be för henne?

-Ja. Det är allt du kan göra.

-Men det känns omöjligt.

-Det förstår jag. Jag kan hjälpa dig. Jag är ju lite utanför, så för mig är det lättare, även om det gör mig ont att se dig så deprimerad. Vi ber tillsammans på en gång.

-Okej, sa Sillen motvilligt.

-Käre Gud, Fader, sa Johan. Vi ber tillsammans, Sillen och jag, att du ska förlåta Karin alla de synder hon gjort. Hon har gjort många fel och skadat Sillen. Vi har ingen rätt att döma henne och gör det inte heller, det är din uppgift Fader. Vi ber nu att du låter ljuset strömma in i henne så att hon inte gör samma fel mot någon annan man. Vi ber att du tar henne till dig och bevarar henne från all synd. Jag ber också att du hjälper Sillen ut ur det här jobbiga som han upplever. Hjälp Sillen att finna livet och ljuset även han. I Jesus namn ber vi, Amen!

-Tack Johan, det känns faktiskt bättre. Men jag tror inte att det räcker med en gång. Vill du hjälpa mig flera gånger?

-Vad händer här då, undrade Svampen, som just klev in på lagret.

-Inget, vi pratar lite bra.

-Var har du Sofie idag, Johan? Skulle hon inte börja samtidigt som dig?

-Ja, var är Sofie, undrade Sillen som inte hade skänkt henne en tanke innan Svampen undrade.

-Hon är ligger hemma i sängen med feber.

-Sofie?

-Ja.

-Men Sofie är ju nästan aldrig sjuk. Jag är ofta hemma, men inte Sofie, sa Svampen.

-Nej, jag vet.

-Vi får hoppas att hon kryar på sig. Ni skulle väl till Ikea imorgon?

-Ja, det är sant, Det hade jag glömt. Det är så mycket nu så jag blir helt vimsig.

-Skriver du inte upp allt, undrade Sillen?

-Nej, men jag borde börja göra det. Har du något tips? Du är väl en sådan där planerings-expert?

-Nä, det vet jag inte, sa Sillen. Jag använder bara en helt vanlig sådan där kalender som vi har här ute i butiken. En sådan som man kan köpa lite varstans. Jag tycker de vi har är bra. De ger utrymme för att skriva lite extra också och det uppskattar jag.

-Kan du inte visa mig, sa Johan?

-Jo, visst.

-Jag hänger med, sa Svampen. Jag kan också behöva lära mig lite om det där. Vi som jobbar här borde ju vara experter på planering allihop. Men vad jag vet är det bara du, Sillen, och chefen som använder någon form av planering.

-Jag vet att Camilla brukar ha en sådan där familjealmanack som man hänger på väggen. Annars är det nog bara som Svampen säger, du och chefen, sa Johan.

-Det är ju ganska dumt!

-Ja.

-Jaja, vi går väl ut och tittar på den som jag använder. Min behöver ni ju inte kolla i. Bättre med dem som står där ute.

Tillsammans gick de tre vännerna ut i butiken. Där mötte de Albin och Skorpan.

-Tjena! Vad ska ni göra?

-Sillen ska visa oss lite om almanackor och sådant. Han är den enda som verkligen planerar något, men vi borde lära oss. Vi jobbar ju i en butik som säljer dessa saker, då måste vi ju veta lite om dem.

-Vad bra Sillen. Jag vill också lära mig, sa Albin.

-Ja, jag med, höll Skorpan med. Jag har länge funderat på detta. Vi borde ha interna kurser så vi vet vad det är vi säljer.

-Vad är det som händer, undrade chefen som inte kunde förstå varför alla killar från lagret plötsligt var ute i butiken och tittade.

-Sillen ska lära oss om planering. Vi kan inget.

-Jag sa precis det till de andra, sa Skorpan. Vi borde ha interna kurser så att vi som jobbar här vet hur alla dessa saker fungerar. Sillen kan ju lite om det här med planering, Johan kan Bibel-hörnan, vem som kan den där bok-hörnan vet jag inte.

-Jag kan en del om böckerna, sa Sillen.

-Okej, Sillen behöver uppenbarligen inte någon kurs, men vi andra.

-Du har rätt Skorpan, sa chefen. Jag har faktiskt inte tänkt på det. Det är ju jätteviktigt. Men måste ni ha kurs precis nu?

-Nej, men vi pratade om det nu, sa Johan. Jag hade glömt att Sofie och jag skulle åka till Ikea imorgon. Då tyckte Sillen att jag skulle börja skriva upp allt.

-Jag ska bara visa dem vad jag använder och varför jag valt den framför de andra.

-Okej, men låt det inte ta för lång tid. Ni vet ju själv att det är lite stressigare nu. Sven ringde dessutom innan och sjukanmälde sig.

-Sven?!

-Ja.

-Sven är ju heller aldrig sjuk. Sofie är också hemma och är dålig. Vad är det som händer. Ingen av dem brukar vara dåliga. Jag är ju det, sa Svampen, men inte Sven och inte Sofie.

-Nej, det var konstigt. Du får hälsa henne i alla fall, Johan, sa chefen.

-Det ska jag. Men då får vi nog ta en extra snabb snabbis i hyllorna.

Med raska steg gick de fem killarna bort till hyllan med alla almanackor.

-Vi säljer ju Burde här. Jag tycker de är bra. Finns ju andra märken också, men dessa duger åt mig. Jag har en sådan här Få det gjort – kalender.

-Okej, varför valde du den och inte den där som står intill?

-Det är ju en smaksak. Men jag valde denna för jag gillar hur den är upplagd. Varje vecko-uppslag ger mig alla dagar i en rad under varandra, såhär, sa Sillen och pekade i boken han hade framför sig.

-Är det bra?

-Jag tycker det, sa Sillen. Många andra har dagarna i kolumner och då tycker jag det blir så smalt att skriva. Jag gillar inte det. Men antagligen är det många som gör det eftersom det finns väldigt många av den sorten. I denna som jag valt så är det gott om plats på andra sidan på uppslaget för egna anteckningar. Visserligen har de satt rubriker som inte alltid passar mig, men det går bra ändå.

-Du gillar väl grönt också, eller hur, sa Svampen.

-Ja, det gör jag, höll Sillen med. Det var den avgörande faktorn. Det finns ju sådana där som den, Life planner. Den är också bra på insidan, men utsidan passade inte mig. Så det fick bli denna och som sagt funkar den bra för mig.

-Men vilken ska jag välja då? Jag kan ju inte ha en exakt likadan som din. Tänk om vi tar varandras.

-Du får väl välja en annan. Ta den där, sa Sillen och pekade på en annan.

-Är den bra då?

-Jag tycker inte det, men du och jag tycker ju inte likt i alla frågor. Och egentligen borde vi prova lite olika, så vi vet. Du kanske ska ha en sådan där pärm istället. Det finns ju både Filofax och de där Carpe Diem. Båda är ju väldigt populära.

-Ja, jag vet. Det är väl nästan det vi säljer absolut mest av.

-Mycket i alla fall.

-Men då måste jag ju både välja en pärm och något att ha i den. Är det en sådan stor man ska ha?

-I pärmarna kommer det ibland med vad man behöver från start. Och nej, du väljer vilken storlek du vill.

-Jag vet nog inte. Jag vill inte bestämma mig nu. De där pärmarna är ju ganska mycket pengar. Trivs jag inte med en sådan är det dumt att kasta pengar på det. Och de billigare är ganska tjejiga tycker jag. Är det inte meningen att vi män ska använda sådana?

-Jo, det är klart. Många män går nog digitalt. Det är ju ett alternativ. Du kan ju ha allt i telefonen. Den har du ju ändå med dig.

-Ja, fast det ser på något vis proffsigt ut med något i handen.

-Det kan se proffsigt ut med en telefon också, sa Svampen. Eller en padda.

-Ja, det är klart. Men jag vill nog ändå fundera lite. Inget av det här känns helt hundra för mig. Men det är kanske för att jag är nybörjare. I början är ju allt jobbigt.

-Ja, så är det. Men nu är det nog bäst att vi ger järnet en stund på lagret killar. Om det bara blir vi idag så kommer det bli jobbigt. Vi får göra det viktigaste och hoppas att åtminstone Spenaten och de andra kommer om en timme, som de brukar.

Alla höll med och återvände in till lagret. Johan uppskattade Sillens lektion, men vad svårt det var att veta vilket som var bästa alternativet. Kanske att han ännu inte hade sett det som var bäst för honom. Han skulle prata med Sofie om det. Hon kanske visste. Planeringsverktygen verkade ju vara mer för tjejer. Happy planners fanns också i butiken och sålde mycket bra, men de var ännu mer tjejiga tyckte Johan. Nu hade han ändå inte tid att tänka mer på det. Det var som sagt mycket att göra nu när de var två man kort. De närmaste timmarna jobbade alla så de var svettiga. Ända tills …..

-Nu skulle jag vilja läsa lite i min Bibel, sa Johan efter att han och Sofie hade ätit klart sin kvällsmat.

-Kan du inte visa mig lite, undrade Sofie som ju inte kunde något om Bibeln, men gärna ville lära sig så att hon bättre skulle förstå Johan.

-Gärna!

-Då hämtar jag min, så hämtar du din.

Strax var de båda tillbaka vid köksbordet. Den här gången satte sig Johan bredvid Sofie istället för mitt emot så att han lättare skulle kunna visa.

-Såhär är det, sa Johan. Hela Bibeln består, som jag sa häromdagen, av flera olika böcker och brev. Den del som kallas gamla testamentet är den största delen. Det är allt som hände innan Jesus. Ska vi jämföra?

Johan letade upp uppslaget där gamla testamentet slutade i hans Bibel och där det nya började. Sofie gjorde samma sak och kunde konstatera att Johan hade rätt.

-Men om vi är Kristna, då är det väl Jesus som vi följer? Hur kan det då komma sig att vi har allt det där innan också då? Är inte det onödigt?

-Nej, inte alls. Det är viktigt att förstå historian bakom. Jag har ju till exempel bara känt dig i ungefär fem år. Vad som hände innan dess vet jag inte mycket om. Men allt det som hände innan har ju format dig till den du är. Dina föräldrar har spelat roll och din relation med Jonny har haft betydelse. Att du är den du är beror också delvis på var du vuxit upp. Växer man upp i en storstad så har man förmodligen annat med sig än om man växer upp så som Emma, på en bondgård.

-Ja, det är förstås, men hur kan det komma sig att den gamla delen är så mycket mer. Det borde vara tvärt om tycker jag.

-Ja, fast Gud är väldigt noga. Han vill inte utelämna något. Han börjar ju från början och i gamla testamentet jobbar han sig fram till den dag då Jesus kommer. Mycket i det gamla testamentet gör att vi idag kan förstå lite av den situation som folket levde i under den tiden. Och många var de som hoppades på att det skulle komma en frälsare. Det sägs finnas ungefär 300 profetior om Jesus i gamla testamentet, som alla uppfylldes av honom.

-Från början ja…. Tror du verkligen på det där med att Gud skapade himmel och jord och allt det där?

-Ja, varför skulle jag inte göra det?

-Men Darwin då?

-Det där är en lång diskussion som vi inte behöver ha idag. Men jag kan säga som så att jag tycker det verkar väldigt ologiskt att slumpen skulle skapat hela den här fantastiska planeten med alla dessa makalösa djur som vi inte ens har hunnit artbestämma färdigt än. Och se på människokroppen. Den är ju helt perfekt. Varje liten del fungerar ju helt perfekt tillsammans med alla andra delar. Titta bara på dina händer. Se hur fantastiska de är. Hur du kan röra dina fingrar och använda dem till allt möjligt. Och det är bara händerna. Tänk på hur det ser ut inne i din kropp. Jag vet inte var mina njurar eller var levern är. Men de är där och passar perfekt. Jag tror inte att det är slumpen som gjort oss till dem vi är. Visst kan det bli vissa förändringar inom en art. Vi har ju till exempel hundraser där en del är väldigt stora och andra som är väldigt små. Men du kan inte korsa en häst med en åsna och tro att det ska bli något som man sedan kan avla vidare på. Nej, det går inte. Sådan avkomma blir infertil helt enkelt för att det inte går att korsa två olika arter. Jag såg en gång för länge sedan en tecknad bild på en snögubbe. Jag kommer inte ihåg exakt vad den sa, men något i stil med att tro inte att vi är skapade av människor. Det är en tillfällig utveckling eller om den sa slump, av snöflingor som gjort oss såhär. Det är det ingen som skulle tro på, att snögubbar blir till av tillfällig utveckling av snöflingor eller av slump. Ändå säger folk så om oss människor, trots att vi är så mycket mer avancerade än snögubbar.

-Ååå… jag har inte tänkt på det. Men jag vet ändå inte om jag kan svälja det rakt av.

-Nej, det vill jag inte heller att du ska. Många inom kyrkan idag tror ju på Darwin teorin, så jag har full förståelse för att du och många andra gör det. Men jag kan inte det längre. Och om du ska tro på det så är det inte för att jag säger det utan för att du själv kommer fram till samma sak. Jag vet dock var jag står i frågan.

-Okej. Men berätta lite om Jesus då.

-Vad vill du veta?

-Jag vet inte. Jag vet inte vad det finns att veta?

-Jag vill nog inte berätta för dig om Jesus. Det är inte mitt jobb. Mitt jobb är att få dig intresserad så att du vill veta mer. Sedan är det faktiskt upp till dig att själv söka Jesus och lära känna honom. Det är samma sak som att jag skulle berätta för dig om mina föräldrar. Det har jag gjort. Men det jag har sagt, stämmer inte riktigt när de är i kontakt med dig. Min mamma är mycket trevligare mot dig än mot mig. Berättar jag om hur Jesus är så berättar jag ju min version. Du behöver ha en egen och för att få det måste du gå direkt till källan, Bibeln. Jag tror att mycket av den splittring som är inom den Kristna världen idag, beror på att folk lyssnar på olika präster som alla har fått sin syn på Jesus. Det pratas om det redan på Bibelns tid. Folk följde då Paulus eller Silas eller någon annan, istället för att följa den som det verkligen handlade om.

-Jag har aldrig hört någon säga sådana saker som du säger nu. Jag har haft uppfattningen att man som kristen ska gå till kyrkan och lyssna på vad prästen säger och sedan blint tro på det.

-Du ska absolut gå till kyrkan, men du ska inte tro på allt de säger där. Definitivt inte! Det finns på tok för många meningsskiljaktigheter. Lyssna på vad de säger, men jämför sedan med vad det faktiskt står i Bibeln. Och om du läser Bibeln och något som du inte förstår dyker upp. Då kanske du söker råd av någon. Det går bra. Gör gärna det. Men lyssna till mer än en. Ibland kanske det räcker att du läser en annan översättning, så förstår du texten själv och behöver inte höra någon annan förklara. Vi ser ju alla saker på olika vis och uppfattar saker olika. Och som vi ser saker idag så såg de inte på tillvaron för 2000 år sedan eller ännu längre bak. Vad tror du till exempel vi skulle få för olika svar om vi bad folk beskriva vår bil. Vår bil är liten, det skulle säkert många säga. De som kör omkring med fina dyra bilar skulle kalla den enkel och kanske billig. Men vad skulle Jesus lärjungar säga om den? Om vi plötsligt skulle teleportera den till deras tid. Hur skulle de reagera och vad skulle de säga? Ett monster? Du kan inte lyssna på vad andra säger och tro på det. Du måste undersöka själv.

-Okej, men om jag vill göra det då, hur gör jag då?

-Egentligen så är det bara att börja läsa. Du kan börja från början och läsa hela vägen till slutet. Men det är inte någon som rekommenderar det. Många rekommenderar att man börjar med något av evangelierna. Alltså Matteus, Markus, Lukas eller Johannes bok. Det är de första böckerna i nya testamente och de handlar om Jesus liv. Alla handlar om samma sak, fast ur olika synvinklar. Inte ens de som levde med Jesus säger alltså exakt samma sak. De såg också olika på olika situationer. En del av dem tyckte att vissa delar var viktigare än andra, medan någon av dem kanske tyckte att det där var extra viktigt. Att summera en ungefär tre år lång tjänst som Jesus hade, på bara några sidor är svårt. Vad ska man välja att berätta? Allt som hände runt Jesus var såklart värt att anteckna. Därför är det bra att det finns fyra olika synvinklar på det som hände. I grunden säger de såklart samma. Budskapet är detsamma.

-När jag läste i appen så hamnade jag i något brev tror jag. Det stod 5:16. Vad betyder det?

-Det betyder att du läste kapitel 5, vers 16 i det kapitlet. När breven skrevs så hade de såklart inga kapitel. De var vanliga brev så som du och jag skulle skriva dem. Men för att det skulle vara lättare att hitta och referera till olika delar av Bibeln så började man att numrera alla böcker både i kapitel och i verser. Så om du kommer ihåg vilket brev det var du läste, så skulle jag lätt kunna hitta precis den versen du läste.

-Jag vet inte vilket brev det var. Jag kommer ihåg siffrorna bara. Allt det här är ju så nytt för mig. Jag har inte lärt känna vad alla böcker heter.

-Aaa!!! Lärt känna!! Det är ju precis det jag pratar om!! Tack!!! Fantastiska Gud, tack!!! Du ska lära känna Bibeln och du ska lära känna Jesus och det kommer du att göra om du bara vill. Om du sätter dig tillsammans med Bibeln med inställningen att lära känna så har du kommit mycket längre än många andra. Inte för att det är någon tävling, men vi vill ju göra vår Far i himlen glad och han blir glad när vi vill lära känna honom.

-Apropå det, de tio budorden. Jag tror att jag följer dem. Hur viktigt är det?

-Ännu en svår fråga. Eller inte svår, men den kräver ett ganska långt svar. Jag ska försöka svara kort så att jag inte tröttar ut dig. Som jag ser det så fick vi budorden för vår skull. Vi har ju lagar i vårt land idag och det är ju bland annat för att folk inte ska gå och ta varandras saker hur som helst. Det hade inte varit så kul om någon kom och tog alla ens saker hela tiden. Alla budord skulle kunna sammanfattas i två. Att man ska älska Gud över allt annat och att man ska älska varandra så som sig själv. Gör du det så stjäl du inte. Du dödar inte den du älskar och du vittnar inte falskt mot den du älskar lika mycket som dig själv. Och självklart vill Gud som har skapat dig att du älskar honom. Jag älskar visserligen inte min pappa här på jorden så som jag borde, men annars skulle man kunna säga att det är ungefär samma sak. Det är alltså bra att älska sin nästa och Gud. Men idag slipper vi gå ut och slakta ett får och offra till Gud för våra fel. Jesus är lammet och han är offrad till Gud för alla våra synder. Så i princip så gäller inte budorden längre. Men istället bör vi leva så som Jesus gjorde och det borde vara målet för alla kristna. Men det är svårt. Jesus brydde sig om alla och hjälpte massor med människor. Han är ett föredöme för oss när det gäller att älska sin nästa och att älska Gud. Svaret på din fråga är alltså att du inte behöver följa budorden eftersom dina synder är förlåtna tack vare Jesus. Men eftersom Jesus offrade sitt eget liv för oss, vill i alla fall jag försöka så mycket jag kan, leva så likt Jesus som möjligt.

-Du fortsätter att leverera helt oväntade svar. Jag har verkligen hela tiden trott en sak om att vara Kristen. Det känns som att vi lär oss fel i skolan. Och kanske på konfirmationen också.

-Jag vill inte säga något dåligt om varken skolan eller svenska kyrkans konfirmation. På samma sätt som jag inte vill säga något dåligt om något kristet samfund. Alla behövs. De är bra på sitt vis. Du fick trots allt viss undervisning i skolan om kristendom. I vissa länder får man inte det.

-Så du säger att jag ska börja läsa Bibeln. Men om jag tycker att den är seg och tråkig då?

-Du har fått en ganska enkel översättning. Det är ett enklare språk med enklare meningar. Det kan ändå tyckas motigt. Det är inte alls konstigt. Lika viktigt som det är att veta allt om Gud och om Jesus, är det också viktigt att veta att vi har en fiende. Satan. Han gör precis allt han kan för att du inte ska öppna Bibeln och läsa. Det är Satan som regerar i den här världen, tyvärr. Och han har tre saker på sin agenda. Han är här för att döda, stjäla och förstöra. Allt som du ser som har med död, stöld eller förstörelse att göra, är hans verk. Jesus är precis motsatsen. Han är liv, ja liv i överflöd. Du väljer vilken sida du vill stå på. Om du väljer Jesus sida, då kan du lugnt räkna med att Satan kommer att komma. Han kommer att hindra dig. Han intalar dig att Bibeln är tråkig och bara ett påhitt. Visst kan Bibeln verka jobbig. Det är väldigt många sidor och tunna är de dessutom. Och texten på varje sida är liten och vissa delar av Bibeln är svår att förstå och skriven på ett sätt som gör att det är segt att ta sig igenom. Men om du har bestämt dig så är det bara att börja. Om vi säger att du börjar från början i nya testamentet. Börja då med att läsa ett kapitel. När du har läst ett kapitel så står det ett noll till dig mot Satan. Nästa dag kommer han att vara beredd. Han fixar fram tusen saker som du måste göra. Allt för att du inte ska läsa. Men då gäller det att vara uthållig. Vi måste kämpa. Att vara kristen är en strid. Men vi har den störste och starkaste med oss. Satan är ju redan besegrad av Jesus. Det hände på korset. Men Satan finns fortfarande kvar i den här världen och gör vad han kan med sin sista tid. Satan vill inte att vi ska älska vår nästa. Men tänk hur annorlunda hela världen skulle se ut om vi hade mer förståelse för varandra.

-Okej, då läser jag väl första kapitlet i nya testamentet. Vad ska du läsa?

-Jag läser samma. Jag skulle läst annat, men läser hellre samma som dig. Här ser vi förresten en typisk sida som är ganska tråkig. Det är en väldig massa namn som räknas upp. Namn som dessutom är svåra att uttala. Det är här som Satan kommer in och säger; vad var det jag sa. Det är tråkigt och jobbigt med Bibel. Strunta i det. Samtidigt säger Gud; Jag älskar Matteus inledning. Han är så noga som berättar hur alla personer hänger ihop. Se, där är kung David som man kan läsa om i Gamla testamentet.

-Säger de så tror du?

-Jag vet inte, men det skulle inte förvåna mig. Gud är ordning, Satan är kaos. Men detta är mina ord. Du måste som jag sa inse det själv genom att läsa. Men försök ändå komma ihåg att du har en fiende som vill hindra dig från att lära känna Gud.

Efter de orden läste Johan och Sofie i sina Biblar. Johan i sin och Sofie i sin. De läste första kapitlet i Matteus. När de var klara vände sig Johan mot Sofie och gav henne en varm kram.

-Tack för att jag fick berätta lite om min tro och tack för att du ville läsa Bibeln tillsammans med mig.

Därefter valde de båda att gå och lägga sig. Det hade varit en bra dag. Det tyckte de båda. Och den här avslutningen i Bibeln var också något som de båda uppskattade. Även Sofie.

Johan och Sofie hade en väldigt effektiv och trevlig eftermiddag tillsammans. Efter att de avslutat lunchen kopplade de släpkärran de fått låna av Hanne och hennes man. Sedan började de lasta på allt skräp som fanns bakom deras eget garage, Trots att det var ett ganska stort släp, blev det helt fullt med bråte. Folk hade slängt hela säckar fulla med allt möjligt skräp, trasiga gräsklippare och grillar.

När högen var borta åkte de till områdets kontor och lastade alla pinnar och annat bråte som Sofie och Olle hade samlat ihop dagen innan. Återigen blev släpen full. Olle och Kalle var båda på bra humör. Olle han visslade på den ena glada melodin efter den andra. Chefen hade tydligen berättat för dem att det skulle bli fika lite senare. Och Kalle som tyckte att ekonomin såg dålig ut dagen innan, hade nu en annan inställning.

När Johan och Sofie för tredje gången var på tippen, ringde Hanne och meddelade att de var på gång. Johan ringde vidare till chefen och snart stod de alla samlade i den lilla parken utanför områdets kontor.

-Ja, det här var inte vackert, sa Hanne som var en välkänd trädgårdsmästare. Hur har det blivit såhär?

-Ingen har gjort något här på 5,10 kanske 15 år, sa chefen. Trots att folk har bott här, så lät de förra ägarna allt förfalla. Vi behöver verkligen hjälp med det här. Tyvärr är varken jag eller någon i min personal kunniga när det gäller trädgård.

-Jag kan se skillnad på en maskros och en tulpan, sa Johan Det är väl där min gräns går.

Alla skrattade, men både Sofie och chefen höll med. Efter att ha gått ett varv i den lilla parken. Ja, det var väl knappt att det kunde kallas park, ens i dess högtids dagar. Det var ett litet grönområde med träd och buskar. Men nu var alla buskar risiga och det som en gång varit en fin blomsterrabatt var nu till största delen täckt av olika typer av ogräs i varierande längd.

-Det skulle behövas något som är lättskött här, sa Hanne. Den som anlagt detta hade nog en god tanke, men det är för avancerat. Det är nog därför det ser extra dåligt ut nu. Jag kan tänka mig att hjälpa er, men det blir begränsad hjälp. Jag tycker det lockar att ta tag i det här projektet, men som ni vet, så har jag en gång bränt ut mig ordentligt och vill inte riskera åka dit igen.

-Nej, det vill inte vi heller att du ska göra, sa chefen. Vi är tacksamma för den hjälp vi får. Du kanske kan peka och säga vad vi ska göra, så försöker vi göra det.

-Men ni skulle nog behöva någon med mer trädgårds intresse än att bara kunna se skillnad på maskros och tulpan.

-Ja, vi vet. Men vi har inte hittat någon. Vet du någon?

-Kanske. Jag måste kolla runt lite.

-Jag kan göra lite, sa Hannes man. Jag tycker det är roligt och den tjänst jag har haft har bara varit tillfällig, ett vikariat, så jag behöver ett nytt jobb.

-Men det är ju toppen, utbrast Johan

-Ja, verkligen, höll chefen med.

-Är det bara detta området här utanför dessa husen?

-Nej. Kom med in ska jag visa en karta, sa chefen.

Tillsammans gick gänget in på kontoret.

-Hela det här området är mitt, sa chefen och pekade. Ni ser ju på den här kartan var det är grönt. Det är ganska jättemycket att göra. Men tänk inte på det. Vi tar en sak i taget och jag vill att vi tillsammans börjar med det här utanför. Johan och Sofie hjälper till med vad de kan. Olle har redan fixat bänken här utanför, så han kommer också att vara engagerad i alla grönområden. Olle är allt i allo eller ska vi kalla dig vaktmästare kanske, sa chefen vänd mot Olle som valt att slå följe med sällskapet.

-Jag känner mig som en allt i allo, sa Olle.

-Huvudansvaret för grönområdena får ni två tillsammans, sa chefen återigen vänd mot Hanne och hennes man Sune. Jag tänker inte säga åt er vad ni ska göra eller inte göra och inte heller hur mycket eller lite ni ska jobba. Det känner ni efter själv. Behöver ni något så vänder ni er till Johan, så hjälper han er. Ni får med andra ord fria händer.

-Du litar på din personal.

-Nja, de är inte min personal, eller de är min personal också, de är mina vänner och det tänker jag om er också. Johan, Sofie och alla andra i butiken, är som en stor familj och i en familj hjälper man varandra och gör så gott man kan. Olle och Kalle har inte riktigt kommit in i familjen än, men det hoppas och tror jag att de gör. De är på vän-stadiet, log chefen.

-Det är dock det där med ansvar, sa Hanne. Jag vet inte om jag vill ha det.

-Hmmm, okej, men det är ändå Johan som har huvudansvaret och slutligen är det ju jag som står som ansvarig, sa chefen. Du behöver inte känna att du har ansvar så att du måste se till att allt blir bra. Jag menar mer att du säger åt de andra vad de ska göra. Om Johan har sin gräns vid maskrosor och tulpaner, då är han inte lämplig att avgöra vad som ska hända med allt grönt. Men det vet du. Du får absolut inte känna någon press. Gör du det så måste du säga till. Det är det sista vi vill. Förresten så kommer det oavsett vad du gör, att bli bättre än vad det är idag.

-Okej. Ja, jag ska försöka. Jag känner mig faktiskt lite sugen på att komma igång. Sune kan du skicka upp drönaren så vi får en färsk bild över allt, sa Hanne, vänd åt sin man.

-Visst.

Tillsammans gick de alla ut igen. Sune flög med drönaren och tog lite bilder. Sedan ville Hanne åka runt med bilen och titta på allt.

-Det kan ni väl göra efter att vi fikat, sa chefen. Jag har lovat Olle och Kalle fika idag. De har gjort ett fantastiskt arbete här. Kontoren som tidigare var tre är nu bara ett kontor och Kalle har fått väldigt bra ordning på allt.

-Ja, fast här är mycket kvar att göra.

-Du har gjort jättebra, sa chefen. Och Olle har fixat bänken och en hel del annat smått och gott. Små saker som gör stor skillnad.

-Ja, han hjälpte mig en hel del med att tömma de andra kontoren så att allt hamnade här, sa Kalle.

-Ja, jag är där jag behövs bäst, sa Olle. Jag har ju varit en sväng i butiken också.

-Ja, det är perfekt med flexibel personal, flexibla vänner.

-Det låter faktiskt bra, sa Hanne. Jag tror, efter det jag hör att ni säger, att det kan funka för mig att jobba här. Kan jag få ditt telefonnummer Olle? Om det är något jag behöver din hjälp med.

-Visst.

Hanne knappade in Olles telefonnummer i sin telefon och sedan satte de sig alla att fika. Efter att de fikat klart gick Hanne, Sune, Sofie och Johan till den lilla svarta bilen som chefen hade köpt. De körde gata upp och gata ner. Hanne hade tagit fram ett anteckningsblock och gjorde små anteckningar efterhand som de körde. Samtidigt berättade Johan lite övergripande om chefens planer. Att de hade planer på att göra någon form av ungdomshus, en unik lekplats och något för de äldre som just nu tyckte det var ensamt.

-Ska det vara något grönt på lekplatsen?

-Det vet jag faktiskt inte. Går det?

-Det kan väl vara roligt. Bärbuskar kanske?

-Ja, varför inte. Vi får kolla med Emelie hur det kan passa in i hennes plan. Jag hade ändå tänkt att du Sune skulle få träffa Emelie och kanske komma igång med lekplatsen.

Efter att de kört runt och tittat på hela området körde de till platsen där Emelie skulle göra sin lekplats. Inte helt oväntat var Emelie där.

-Hej, Emelie, här kommer jag med Hanne och Sune, sa Johan.

-Hej, sa Emelie.

-Jo, jag tänkte att Sune skulle hjälpa dig att fixa lekplatsen. Och Hanne är en mästare på allt som är grönt och växer. Vill du att det ska vara växter i eller runt din lekplats?

-Ja, det hade varit kul. Jag hade ju tänkt att det skulle bli en stad i miniatyr. Massor av olika hus man kan gå in i och leka typ mamma, pappa, barn eller affär eller skola. Och jag tycker det ska vara vatten som rinner runt i olika kanaler där man kan leka med båtar och vägar som man kan köra med typ tramp-bilar. Det skulle vara kul om de små husen fick trädgårdar också. Det hade faktiskt varit väldigt kul.

-Det tycker jag låter väldigt roligt, sa Hanne.

-Vill du se min ritning?

-Gärna!

Emelie plockade fram ett hopvikt papper från fickan och visade Hanne och Sune.

-Helst vill jag att de olika delarna till husen och allt annat, blir som legobitar. Så att man lätt kan ändra utseende på lekplatsen ofta. Kanske så att man får ett kyrktorn på huset längst till vänster en gång och plötsligt är kyrkan längst till höger. Går det tror du?

-Ingen aning, sa Sune. Jag har aldrig byggt en lekplats förut och någon sådan som du beskriver har jag aldrig sett.

-Nej, jag vet. Men det är det som kommer att göra den så unik att alla vill vara på den och då vill folk flytta hit. Det var det som Johan hade som enda krav på min lekplats.

-Okej, jag förstår.

-Gäller det alla grönområden också, undrade Hanne. Så unika att alla vill ta del av dem.

-Om det är möjligt så hade det varit toppen, men vi är ju samtidigt lite ont om folk och har inte några enorma möjligheter att underhålla. Så lättskött är väl viktigare.

-Hur ska ni se till att inte lekplatsen och allt annat blir förstört?

-Bland annat genom att engagera folk. Om du har varit med och till exempel målat ett av husen till lekplatsen, då är det inte roligt att komma dit och förstöra sedan.

-Men alla kan inte vara med och måla.

-Nej, men inte ens om din kompis har målat vill du förstöra. Dessutom vill vi som sagt göra så mycket vi kan för alla. Det är inte någon bra idé att förstöra för den som ger. Då slutar man att ge såklart.

-Jag är tveksam, erkände Sune. Jag har sett hur det blivit på annat håll.

-Ja, jag vet. Det är tveksamt, men vi måste försöka. Vi måste ge alla en ärlig chans. Vi kan ju inte döma folk innan de ens gjort något. Både jag och chefen är troende och jag är helt säker på att chefen har Gud med sig. Det märks tydligt på många saker han gör.

-Det är kanske sant, att man ska ge alla en chans. Det där med Gud vet jag dock inte. Emmas föräldrar är väldigt religiösa vet jag, men det är inte min grej, sa Hanne. Men om vi ska återgå till lekplatsen. Ska det bli en lekplats här behöver vi göra en hel del markarbete. Det kommer att behövas grävmaskiner och lastare av olika slag.

-Ja. Jag vet. Har du tillgång till det?

-Nja, vi har en liten grävmaskin som vi använt för att göra dammar hemma hos folk.

-Funkar den för detta?

-Den är lite liten, men det kan gå.

-Emma har väl hjullastare, sa Hanne.

-Ja, vi kan nog få tag på de maskiner som krävs. Men det blir ju inte gratis.

-När det gäller lekplatsen så är det inga problem. Vi har en sponsor som betalar. Det får såklart ändå hållas på rimlig nivå. Sponsorn vill inte betala mer än nödvändigt.

-Nej, det är klart. Vem är det som sponsrar?

-Det är en enskild person som sponsrar, sa Johan.

-Okej, när vill ni att jag börjar med den här lekplatsen då?

-Du kan börja nu om du vill, sa Johan.

-Är det du som förser mig med vad jag behöver?

-Det kan jag. Gör en inköpslista, så ordnar jag det.

-Äntligen, skrattade Emelie som inte riktigt kunde dölja sin iver. Får jag hjälpa dig att riva undan allt det gamla? Och att måla?

-Du får gärna hjälpa till. Men jag måste först tänka ut hur vi ska göra. Jag behöver din ritning och måtten på området.

-Jag håller med dig Emelie, sa Johan. Äntligen! Kul när det händer något.

-Jag behöver också veta lite, sa Hanne. Är det vanliga lägenheter i husen vid parken? Är det där jag ska börja? Jag behöver också mått.

-Husen vid parken, är ju fyra röda i en halvcirkel kan man säga. De två som står i linje kommer att bli kontorshotell med reception. Överst i alla fyra husen blir det lyx-våningar. I de två husen som står mitt mot varandra blir det mer vanliga lägenheter och eventuellt någon form av verksamhet på nedre botten. Vi har till exempel pratat om dagis eller någon form av butik, kanske ett café. Det är inte något som är bestämt än. Alla lägenheter i de husen är tomma, så vi kan göra lite vad vi vill. Har ni något förslag så lyssnar vi gärna.

-Nej, inte just nu, men det är bra att veta.

Tillsammans hjälptes de åt att mäta upp både området för lekplatsen och sedan också för den lilla parken. När de var klara åkte Hanne och Sune hem igen.

Även Johan och Sofie valde att åka hem. Det hade varit en bra dag. Flera viktiga saker hade fått klarhet. Och det kändes väldigt skönt att det äntligen skulle börja hända saker inom området. Härnäst var det viktigt att hitta en byggfirma som skulle kunna förvandla lägenheterna till kontorshotell enligt Johans mammas ritningar.

Johan och Sofie hade lämnat arbetet i butiken och begett sig hem för att äta lunch. Sofie satt på en av köksstolarna och studerade Johan medan han stekte pannkakor. Det var lite som den där gången då hon varit hemma hos honom för ett tag sedan och gillade vad hon såg. Den där gången när han lagade mat i sin gamla lägenhet. Johan märkte såklart att hon studerade honom, men han tänkte mer på Skorpan och det samtal han haft med honom tidigare under dagen.

-Sofie, sa Johan och vände sig mot henne med stekspaden i handen.

-Ja?

-Jo, Skorpan och jag hade ett ganska bra samtal idag. Vi båda är väl i lite samma situation. Vi båda har träffat vars en fantastisk tjej och jag har ju friat. Men…

Sofie blev orolig. Hade han ångrat sig? Johan vände sig mot stekjärnet igen innan han fortsatte:

-Det är så mycket som vi behöver reda ut innan vi gifter oss. Jag älskar dig mer än allt annat. Men vi måste få en vardag att fungera. Hittills har jag ju lagat all mat till exempel. Jag gillar det, men du kanske också vill laga mat ibland.

-Nej, du får gärna laga mat, sa Sofie som inte riktigt förstod vart Johan ville komma.

-Skorpan och jag pratade om att vi måste känna till alla sidor om vår partner innan vi tar något beslut. Ingen tjänar något på att vi säger ja idag, men imorgon inser att allt är fel. Emma gjorde rätt som kom till jobbet idag. Det är bra att hon vill se hur Skorpan har det på jobbet och vad han brukar göra. Det avslöjar ju en sida av honom som hon annars skulle missa. Och den sidan kanske hon inte alls gillar.

-Menar du att det finns någon sida av mig som du inte gillar?

-Nej, inte alls. Jag älskar alla sidor av dig. Men jag vill att vi pratar om saker så att vi kan undvika missförstånd och bråk i framtiden. Som Emelies föräldrar. De bråkar ju. Det vill jag inte att vi ska göra. De bråkar om pengar och om hur mycket de jobbar. Jag vill inte bråka med dig om pengar. Men jag vill inte heller att du plötsligt ska spendera allt som kommer in på saker som jag anser är onödiga. Och det antar jag att du inte heller vill att jag ska göra.

-Okej, jag förstår. Jag blev lite orolig att du plötsligt ångrat dig.

-Nej, inte alls. Jag älskar dig och just nu ser jag inget som skulle få mig att tänka på något annat. Du är viktigast i mitt liv just nu och så vill jag att det alltid ska vara. Men om vi bråkar om struntsaker så kanske jag inte vill ha dig som viktigast. Det är så jag menar.

-Det är nog ganska smart. Så vad tycker du om pengar då?

-Jag vet inte. Helst skulle jag vilja göra upp en budget. Det har min mamma tjatat på mig i alla år, men jag har aldrig gjort någon. Kanske det är viktigare när man är två.

-Vi kanske ska ta lite råd av din mamma när det gäller ekonomi. Hon har ju trots allt bra koll på pengar och hon har redan visat oss hur vi ska handla aktier.

-Jag vet inte. Du och min mamma verkar komma förvånansvärt bra överens. Men hon bråkar väldigt mycket och tjatar om saker.

-Är det inte mammors roll?

-Delvis kanske, men inte så som hon håller på. Jag vill inte skrika på mina barn så som hon gjort mot mig. Eller hon skrek väl inte speciellt ofta. Hon ignorerade mig oftast, men de få gånger hon skulle säga något till mig så var det något negativt och det gjorde hon oftast genom att skrika.

-Men jag tror att din mamma skulle bli glad om du frågar om hon kan ge oss råd om vår gemensamma ekonomi.

-Ja antagligen. Men det kommer ändå att bli jobbigt. Hon kommer att klaga på mig.

-Kanske, kanske inte. Men vi behöver kanske lite tips. Hon är som sagt expert och det är inte vi. Vi kanske kan åka och hälsa på dem?

-Och när skulle vi göra det? Vi jobbar och flyttar om vartannat. Och jag hoppas att vi kan åka till dina föräldrar till helgen. Du måste återuppta kontakten med dem.

-Ja, jag måste väl det. Men det känns jobbigt. Det är kanske sju, åtta år sedan, minst, som jag såg dem senast. Jag existerar inte längre i deras värld.

-Det gör du visst och det vet du.

-Men vad ska jag säga till dem?

-Du behöver inte säga så mycket. De kommer att bli glada av att se dig.

-Tror du?

-Ja, det är jag säker på. Om vi åker till dina föräldrar på lördag eller söndag, så lovar jag att ringa min mamma och be om ekonomisk rådgivning.

-Okej. Deal!

Johan var nu klar med alla pannkakor och hade satt sig vid bordet mitt emot Sofie. Sofie åt med god aptit. Det hade varit en spännande förmiddag med Emma i butiken och Sofie var hungrig. När de åkte hem på lunchen blev det att de åt lite senare än vanligt. Det bidrog också till den ökade hungern. Dessutom åt de ju frukost så väldigt mycket tidigare nu än vad hon var van.

När Sofie var klar med den första pannkakan tog hon en till. Johan däremot fick inte i sig någon. Han bara tittade på Sofie.

-Vad är det, ska du inte äta?

-Jo, men jag tittar på dig. Du är så fin att jag kommer helt av mig.

-Så du pratar.

-Det är sant. Du kikar ju på mig medan jag fixar mat, då måste jag väl få titta på dig när du äter mat.

Generat tittade Sofie ner på tallriken. Johan reste sig från sin stol och gick runt bordet till henne. Där la han sig på knä och tog hennes hand.

-Jag älskar dig Sofie. Vet du det?

Sofie lyfte försiktigt blicken och mötte Johans. Det strömmade kärlek ur hans ögon. Sofie bara nickade medan Johan med sin andra hand försiktigt strök en hårlock åt sidan från hennes ansikte.

-Du är så vacker, sa han. Jag kan inte titta mig mätt på dig.

-Det var ju därför du skulle äta pannkakor, skrattade Sofie.

-Åå, nej, du har varit för mycket med Skorpan, det hör jag, skrattade Johan.

-Han är rolig.

-Ja, men jag menar det jag säger Sofie. Jag älskar dig och du är så vacker att titta på. Jag vill att du verkligen förstår att jag tycker så.

-Jag gillar dig med.

-Gillar. Åååå jag vill att du ska vara lika tokig i mig som jag är i dig. Det skulle få mig att känna mig lugnare. Nu är jag hela tiden orolig att du ska se åt någon annan. Igår när Skorpan gav dig en puss på kinden. Då trodde jag det var kört. Skorpan sa som tur var till mig. Men du är så vacker och helt underbar att du ju skulle kunna välja precis vem du vill. Men just nu så är det du och jag som bor tillsammans. Det betyder att du valt mig. Det är helt obegripligt. Jag känner mig inte bra nog för dig. Men jag skulle verkligen göra allt för dig.

Sofie tittade på Johan. Han menade vad han sa. Det syntes tydligt. Det var alvar i det han sa. Men det var ändå svårt att ta till sig. Både Johan och Sofie hade dåligt självförtroende, självkänsla och allt vad det heter.

-Vad mer behöver vi prata om då? Vad mer än ekonomi, sa Sofie som tyckte det var jobbigt att ta emot Johans alla fina ord.

Johan reste sig och gick tillbaka till sin stol. Han tog en pannkaka och började äta. Efter en stunds tystnad sa han:

-Min tro.

-Din tro?

-Ja, jag vill inte att den ska stå mellan dig och mig, men jag vill inte heller skjuta den åt sidan. Jag är rädd att den kan bli ett problem.

-Varför?

-Kanske för att du tycker att jag spenderar för mycket tid i Bibeln. Eller att jag träffar andra troende för ofta. Eller kanske att jag bara lyssnar på lovsånger. Eller, jag vet inte. Du kanske tycker att mitt sätta att leva som troende är dåligt. Vi som kallas kristna ses ofta som tråkiga. Jag vill inte att mina kristna värderingar ska stå i vägen för vårt förhållande. Det är faktiskt det som oroar mig allra mest. I stort sett allt annat, det kan jag acceptera. Jag kan sköta alla hushållssysslor och jag kan resa jorden runt med dig om det är vad du vill, men jag kan inte lämna min tro. Och om du som många andra uppfattar mig som tråkig, så skulle jag må dåligt av det.

-Jag vet faktiskt inte hur din tro kommer att påverka mig. Det är för tidigt att säga. Jag hade ju själv en fantastisk upplevelse i söndags tillsammans med Gud, men jag vet inte. Det är svårt. Jag tycker ju som du säger, att kristna är lite tråkiga. Att gå i kyrkan verkar tråkigt. Att läsa Bibeln verkar både tråkigt och jobbigt.

-Ja, det är ju precis det som oroar mig.

-Jag kan förstå det. Kan vi hålla den här frågan lite öppen ett tag. Jag vet ju inte än hur din tro påverkar vår gemensamma vardag. Jag har ju inte sett hur en vanlig dag tillsammans med dig är. Eller är det så som de senaste dagarna varit som är din vanliga vardag?

-Nej, det hoppas jag verkligen att det inte är. Min vardag har tidigare förmodligen lätt kunna klassas som tråkig. Jag har spenderat massor med tid i Bibeln och andra kristna böcker. Eller också så står jag vid spisen och lagar någon avancerad måltid. Det är vad min vardag brukar gå ut på. Det här med att ha folk springande i lägenheten hela tiden, det hoppas jag verkligen avtar. Det är inte jag.

-Nej, det gillar inte jag heller. Det är ganska jobbigt att inte få egen tid.

-Ja, verkligen. Vi kan göra som du säger, hålla frågan om tro öppen ett tag. En annan fråga som jag och Skorpan pratade om idag var det där med barn. Vad tycker du om barn?

-Du menar om jag vill ha egna barn?

-Ja.

-Hjälp! Det var en svår fråga. Det har jag aldrig tänkt på.

-Det har tyvärr jag gjort. Jag har tänkt att jag gärna vill ha barn och jag har tänkt att jag inte vill vara för gammal.

-Usch. Nu sätter du lite press på mig.

-Nej, det vill jag inte. Men det var denna diskussion vi hade på lagret idag och det var den som fick Skorpan att lämna byggnaden en stund.

-Det förstår jag. Det är nästan så att jag vill lämna det här köket.

-Nej, förlåt! Det var inte meningen. Jag menar inte att vi ska ha barn nu. Jag vill bara veta var du står i frågan.

Sofie tänkte en liten stund innan hon sa:

-Jag har svårt att se mig själv som mamma, men jag skulle nog ändå kunna tänka mig barn. Inte hur många som helst. Ett, två eller möjligen tre. Antagligen inte tre.

-Okej, då är vi på samma linje där. Det är ju bra.

-Ja. Men när vill du skaffa barn då?

-Det vet jag inte. Men som jag sa till Skorpan innan idag så vill jag inte att mitt barn ska behöva ha en nybliven pensionär med sig till skolan första dagen.

-Nej, det är klart. Men det är ju ganska långt kvar till det skulle bli så.

-Ja, jag vet, men vill barnet övningsköra med en pensionär? Om inte så börjar det bli lite mer bråttom.

-Du har rätt. Jag har faktiskt inte tänkt på det. Allt som har med partner och familj att göra har hittills varit så avlägset i mina tankar. För mig är det ett enormt stort steg att flytta ihop med någon. Jag har haft fullt upp med att läka efter det där med Jonny. Och jag är inte säker på att jag är helt färdig läkt.

-Det kanske du aldrig blir.

-Nej, kanske inte. Men kan du leva med mig och mina sår då?

-Ja, det kan jag, absolut.

-Men tänk om de påverkar vår vardag tillsammans då?

-Det gör de och det har de redan gjort. Ganska mycket. Kanske mer för mig än för dig. Men jag älskar dig med dina sår. Och jag vill göra allt jag kan för att hjälpa dig så att de läker. Jag bär också en typ av sår. Jag har inte blivit älskad av mina föräldrar och det gör det svårt för mig att förstå att någon annan skulle kunna älska mig. Bland annat därför som jag hela tiden är rädd att förlora dig. De har lärt mig att jag inte är värd att älskas och hur kan jag då förvänta mig att en kvinna så fantastisk som du skulle kunna göra det? Det är en form av sår som jag bär med mig och som jag tror kan vara negativa i vår relation. Eller jag vet att de är negativa i vår relation, för jag har redan sett bevis på det.

-Bär inte alla med sig någon form av sår?

-Jo, antagligen. Men de kan vara av olika slag.

-Ja, fast så länge det är ett sår så är det ett sår. De gör ont.

-Du har rätt. Men jag menar verkligen allt jag har sagt nu. Jag älskar dig och jag gör det med dina sår och jag gör det så mycket att jag är beredd att göra vad som helst för dig. Vad som helst förutom att ge upp min tro. Min tro är ju den jag är. Så det kan jag inte ge upp.

-Om det nu är din Gud som fört oss tillsammans, så är jag glad för det. Du är omtänksam och förmodligen det bästa alternativet för mig. Alltså, det låter dåligt att säga så, men jag menar en vanlig kille, som Skorpan, Sillen eller Albin, det hade nog varit jobbigt. De är bra på sina vis, men jag behöver någon som är tryggare. Även om du inte känts jätte trygg, så tror jag ändå att du är en trygg partner. Och jag tror att det är din tro som får mig att känna mig trygg. Det är precis som att du har Gud stående vid din sida. Att han är där och stöttar och försvarar dig så att du sedan kan vara stöd för mig. Och din tro skulle inte få dig att börja göra så som Jonny gjorde, vilket är det jag hittills varit mest rädd för när jag funderat över relationer.

-Vad glad jag blir när du säger så. Det…. nä…. det finns inga ord…. du kunde inte ha sagt något bättre. Det är precis så jag vill att du ska uppleva mig. Och om du upplever det som att jag har Gud bredvid mig, så… ja, jag vet inte vad jag ska säga. Det är bättre än en dröm. Att ha Gud bredvid och dig, älskade Sofie, framför och när du säger så fina saker. Jag blir alldeles tagen.

-Bara av att ha det här samtalet tänker jag att vi ligger långt före andra som aldrig har samtal som det här. Det är som du säger bra att veta innan man ger sig för långt in i ett förhållande hur den andra tänker i olika lite svårare situationer. Och att du drog igång det här samtalet ser jag som ett bevis på att du är den trygghet jag behöver.

-Ååå, älskade Sofie!

Boktips

I går läste jag ut boken ”Och Gud ändrade sig för att hans folk vågade be”. En helt fantastisk bok. Jag har under en period kämpat med just bön, men efter att ha läst den här boken så fick jag glöden att börja be. Inte bara glöd att börja, nu rasar det inombords. Nu vet jag inte ens om jag vågar sluta be

Pärm för bön

Som hjälp för att be har jag skapat mig en pärm. Pärmen hjälper mig att på ett överskådligt sätt få med allt/alla jag vill be för.

Tekniken med en pärm lärde jag mig via Youtube. Jag gillade metoden som Linda i klippet här intill har använt i sin pärm och jag tänkte att jag skulle göra min på liknande sätt. Men att få så mycket bra innehåll som hon har i sin pärm, det tar tid att samla på sig, det märkte jag direkt.

När jag började och skulle skapa en pärm, tänkte jag att jag inte ville ha allt i en pärm. Jag är inte så förtjust i pärmar, jag är en block människa :). Därför började jag göra i ordning ett block, men det gick inte alls bra…. Jag insåg nästan direkt att vissa ”kategorier” som jag vill be för ville ha mera plats och andra lite mindre och att jag i förväg inte skulle kunna avgöra hur många sidor jag skulle behöva avsätta till varje kategori. Dessutom, när jag hade gjort mina kategorier, så kom jag på att jag ville ha några till kategorier in mellan de andra och då havererade hela blocket.  I pärmen kan jag flytta runt och lägga till hur mycket jag vill. Jag tänker att det får vara en pärm tills vidare. Kanske jag kan flytta över till ett vanligt block senare, när jag vet lite mer hur jag vill ha det.

Vad ska man ha i sin pärm för bön då? Ja, det bör man såklart välja själv. Jag är inte här för att lära ut hur man ska göra varken det ena eller det andra, jag bara visar hur jag gör. Vill du så får du gärna använda några av mina idéer, eller så hittar du några egna.

I min pärm, har jag precis som i filmen en kategori där jag prisar Gud. Det är den kategori som jag fyllt mest hittills och det är ju bra, prisa Gud kan man inte göra för mycket :). I kategorin ”prisa Gud, har jag bland annat två psalmer ur Psaltaren som jag klistrat in och läser. Jag skapade en pdf-fil med dessa båda fantastiska psalmer. Den finns att ladda ner Gratis om du också vill ha den (se nedan).

Utöver en avdelning för att prisa Gud, har jag precis som kvinnan i klippet ovan, en kategori för mig själv och för min familj. Och efter att ha läst boken Och Gud ändrade sig… så har jag en kategori där jag satt in Open Doors bönekalender.

I den här bloggen kommer du kunna läsa om sådant som jag använder papper och penna till. 

Det kommer att bli en del om hur jag skriver dagbok, vilket jag gör för att må bra. Jag har nämligen en tendens att låta mina tankar dra iväg mig på väldigt tråkiga vägar, vägar som leder till depression om jag inte är uppmärksam. Jag har varit i depressionsträsket mer än en gång vilket jag inte vill igen. Därför tar jag till papper och penna och låter tankarna hamna på papper så snart jag anar att de är på väg åt fel håll. Mitt dagboksskrivande hoppas jag därför ska kunna bli en del i denna blogg och jag hoppas att det kan inspirera dig att själv börja skriva om du inte redan gör det.

En annan viktig del i den här bloggen kommer att handla om planering. Jag har genom åren provat på alla möjliga metoder att planera, men nu slutligen landat i Bullet Journaling. Men min Bujo ser inte ut som de som du vanligtvis ser på nätet. Jag började som de, flera gånger, men det slutade hela tiden med fiasko. Nu använder jag inte bujon för att den ska se fin ut utan för att den ska fungera för mig.

Slutligen kommer bloggen att kretsa kring Bibeln. Jag har i princip hela mitt liv varit andligt vilse, men när jag äntligen började läsa Bibeln, så förändrades allt. Jag är så glad och tacksam för orden som finns däri. De har verkligen gett mig styrka och ett helt nytt liv. Jag förstår att en del tycker det är jobbigt med folk som säger sig älska Jesus och prisar honom överallt där de går. Jag tycker själv fortfarande att det är lite jobbigt. Men det är otroligt viktiga ord som står i Bibeln och jag har hittat metoder för att ta till mig det med hjälp av papper och penna.

Tanken här är inte att undervisa något. Varken något ur Bibeln eller om Bullet Journaling. Jag tänker bara dela med mig av vad jag gör och upplever, så får du göra precis som du vill. Se den här bloggen som en källa för inspiration.