Detta är del två i en miniserie i fem delar. Har du inte läst del ett, hittar du den här ->
DEL 2
Sofie tog med sig mannen ut på lagret. Innanför porten stannade hon och ropade:
”Johan!”
Albin tittade upp från en hög med kartonger. ”Du vet att vi inte får ta med kunder in på lagret, va?”
”Ja, Albin, jag vet. Men vi ska bara hitta Johan. Är han här någonstans?”
”Jag hämtar honom.”
Efter en stund kom Johan gående. ”Vad gäller det?”
Sofie tog ett djupt andetag. ”Du måste hjälpa mig att hjälpa den här mannen.”
Hon gjorde en kort sammanfattning av vad mannen berättat, medan Johan lyssnade noga. Han sa inget direkt, men det syntes att han tänkte.
”Jaha, du… det är inte en helt enkel uppgift,” sa Skorpan, som nu också anslutit sig till gruppen.
Hela personalstyrkan stod plötsligt samlad runt Sofie och den unga mannen, som såg alltmer nervös ut.
”Nej, det förstår jag också,” sa Sofie, irriterad över Skorpans kommentar. ”Men något måste vi göra.”
Johan suckade och korsade armarna. ”Ingen av oss är experter på det här. Men en del av oss har liknande erfarenheter. Jag tror att det enda som verkligen kan hjälpa dig, är att du lämnar allt bakom dig. Helt och hållet.”
Den unga mannen såg frågande på honom.
”Det var det jag gjorde,” fortsatte Johan. ”Jag flyttade hit. Tre timmar bort från där jag höll till och härjade runt. Jag bytte telefonnummer, klippte alla band. Jag lämnade allt och började om här.”
Det blev tyst en stund. Alla väntade på vad mannen skulle säga.
Till slut bröt Svampen tystnaden. ”Kan vi ha honom här ett tag?”
”Jag vet inte,” sa Johan. ”Det får vi fråga chefen. Men det skulle antagligen funka. Fast det är ingen långsiktig lösning. Jag tror att du behöver flytta från stan.”
Mannen drog handen genom håret. ”Jag bor egentligen inte i den här stan. Jag bor 30–40 minuter härifrån. Men ryktet om den här butiken verkar sprida sig långt. Första gången jag hörde om er var ännu längre bort.”
”Tror du att 30–40 minuter bort räcker?” frågade Johan.
”Jag vet inte,” svarade mannen ärligt. ”Men jag vet att jag måste förändra mitt liv. Att vara 30 minuter bort med er support känns bättre än att vara längre bort och ensam.”
Johan nickade långsamt. ”Det låter rimligt.”
Han vände sig till Sofie. ”Ta med honom upp till chefen och berätta vad vi har diskuterat, så får vi ta det därifrån.”
Ett beslut fattas
Sofie tog med sig mannen genom butiken för att komma till trappan som ledde upp till chefens kontor.
Chefen hade sitt kontor precis ovanför Sofies och Camillas kassor, och utanför fanns en balkong där man hade uppsikt över nästan hela butiken. När Sofie knackade på dörren, vände hon sig om och såg att Johan och de andra fortfarande stod kvar nere på lagret och tittade upp efter henne. Det var en trygg känsla att ha dem där.
Chefen lyssnade uppmärksamt när Sofie berättade allt. När hon var klar lutade han sig bakåt i stolen, funderade en stund och sa sedan:
”Jaha, du… vad heter du?”
”Johan. Jag heter Johan,” svarade mannen.
Chefen höjde ett ögonbryn. ”En till Johan. Jaja, det får väl gå. Johan, kan du tänka dig att jobba här ett tag?”
Mannen såg förvånad ut. ”Jobba?”
”Ja, på lagret. Du kan hjälpa de andra att packa beställningar.”
Ett litet leende spred sig över mannens ansikte. ”Ja, gärna. Det skulle vara en ära.”
”Okej, då säger vi det,” sa chefen. ”Men det är kortvarigt. Jag gör det här för att hjälpa dig ur din situation och för att killarna där nere verkar vara villiga att hjälpa dig. Men jag vill att du försöker hitta något annat så snart som möjligt.”
”Okej, tack! Tack snälla! Ni har förmodligen räddat mitt liv!”
Chefen skakade på huvudet. ”Säg inte det. Mycket är upp till dig själv också.”
Han vände sig till Sofie. ”Ta med honom ner igen och säg till killarna att hjälpa honom komma igång. Den här Johan är ert ansvar.”
Reflektion
När någon vill förändra sitt liv på riktigt, räcker det inte alltid med ord – det krävs handling, gemenskap och en ny riktning. I den här delen av berättelsen ser vi hur hela personalgruppen samlas kring mannen, inte med pekpinnar eller misstänksamhet, utan med praktisk hjälp, öppenhet och ett visst mått av tilltro.
Det är inte alltid enkelt att ge någon en andra chans – särskilt inte om det kostar något av oss själva. Men ibland behöver människor inte mer information om hur dåliga de varit – de behöver ett sammanhang där de får börja göra gott. Där de får tillhöra.
När vi tar emot någon annan som Gud har tagit emot oss – trots våra fel – då blir vi inte bara medmänniskor. Vi blir medskapare i ett nytt liv.
📖 Bibelvers
”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.”
– Galaterbrevet 6:2
