Detta är del 3 i en miniserie bestående av fem delar. Har du missat de tidigare? Här är listan:
DEL 3
När Sofie hade lämnat sin kund Johan på lagret tog killarna över.
”Först måste vi ge dig ett annat namn,” sa Skorpan. ”Vi kan inte ha två Johan. Killar!” hojtade han. ”Vad säger ni? Flera av oss har namn på S och något man kan äta. Jag är Skorpan, och där har du Sillen, Spenaten och Svampen,” sa han och pekade i tur och ordning på sina kamrater.
”Jag tror inte det finns så mycket mer ätbart som börjar på S,” sa Svampen.
”Jag har inte fått något namn,” sa Albin. ”Mig kallar ni alltid bara Albin, och Tvillingarna har ju ett gemensamt. Varför ska den här Johan ha ett namn? Vår gamla Johan heter ju bara Johan.”
”Ja, men det förstår du väl. Vi kan inte ha två Johan på lagret. Sssss… Saffran! Du får heta Saffran! Det blir väl bra,” sa Skorpan nöjt.
De flesta var tveksamma, även Johan som nu skulle kallas Saffran, men Skorpan var nöjd med sitt val och gick runt och sa ”Saffran” flera gånger.
”Jaja, Skorpan, vi fattar,” sa Sillen. ”Kom här, Saffran, så ska jag visa dig vad du ska göra.”
Saffran kämpade på så gott han kunde. Det var inte enkelt – han hade inte gjort ett hederligt arbete på länge. Men att vara på lagret med det här gänget kändes bra. De skrattade och skämtade med varandra hela tiden. Saffran fick berätta mer om sitt liv, och Johan delade en del av sitt eget förflutna.
När klockan närmade sig fyra och de flesta skulle gå hem för dagen kom de på en viktig detalj: Var skulle Saffran bo?
Alla var eniga om att han inte borde åka tillbaka till sin gamla stad. Att fixa en lägenhet kändes inte rätt – det var ju ändå en tillfällig lösning. Det slutade med att Johan ringde sin pastor och frågade om det fanns plats för en inneboende.
Johan visste att pastorn hade två rum, och ibland kunde ordna tre för tillfälliga gäster i behov av att komma undan. Johan själv hade bott där när han lämnade sitt gamla liv, och han visste att flera andra också fått bo där några veckor. Ofta gick en del av kollekten i församlingen till att hjälpa inneboende.
Pastorn blev glad när Johan ringde. Just nu var alla rum lediga, så Saffran var välkommen.
De följande veckorna jobbade Saffran på lagret tillsammans med killarna, och för varje dag kändes det lite bättre. Johan försökte få honom att läsa Bibeln, och pastorn och hans fru pratade också gärna tro. Det blev nästan lite för mycket. Saffran drog sig undan och ville helst inte följa med hem till pastorn efter jobbet. Det gamla livet kändes ibland mer lockande än allt prat om Bibeln och Jesus.
Som tur var fanns Sillen. Han var lite mer jordnära och kunde avleda de mest intensiva samtalen.
Men den verkliga vändpunkten kom en dag när Saffran hade lämnat varor till en av Sofies kunder. Efter att kunden gått dröjde han sig kvar vid Sofies disk.
”Tack för att du tog dig tid att prata med mig den där dagen när jag först klev in här,” sa han.
”Ja, det var faktiskt inte helt enkelt,” erkände Sofie. ”När du kom in här kände jag paniken välla upp. Trots att det är flera år sedan jag lämnade den där killen är det svårt att släppa taget. Och när du klev in här påminde du mig om allt jag försökt glömma. Det var som att kastas rakt tillbaka.”
”Jag är verkligen ledsen. Även om det inte var jag som gjorde något mot just dig, så har jag gjort det mot så många andra. Hur kunde du ändå gå fram till mig och erbjuda hjälp?”
”Jag vet inte. Det är ju mitt jobb, och Johan brukar säga att vi inte ska döma folk. Men jag var livrädd, det var jag. Hur tror du att de tjejer du våldtagit mår?”
”Jag vet inte. Du kan nog svara på det bättre än jag. Jag skulle vilja ta kontakt med dem, men jag vågar inte. Jag är rädd för att de ska döma mig – vilket de har all rätt att göra. Jag borde dömas. Jag har till och med funderat på att skicka blommor, men vad är en bukett värd i förhållande till den skada jag orsakat? Jag vet inte vad jag ska göra.”
Reflektion
Det är lätt att romantisera förändring – som om det vore en väg från mörker till ljus, rak och tydlig. Men sann förändring gör ont. Den kräver uppgörelser med sig själv, mod att möta sin skam, och tålamod att leva med att allt inte genast blir bra.
I den här delen ser vi två sårade människor: en som bär smärtan av det som gjorts mot henne, och en som bär skulden av vad han gjort mot andra. Mellan dem finns en tyst fråga: Går det att hitta försoning? Inte som en förenkling, utan som ett första steg mot ansvar, helande – och kanske en ny början.
Det finns inga enkla svar. Men där samtalet börjar, där kan nåden också få plats.
📖 Bibelvers
”Bekänn era synder för varandra och be för varandra, så att ni blir helade.”
– Jakobsbrevet 5:16
