Den här berättelsen borde egentligen ha börjat för ungefär tre år sedan. Det var i alla fall då som Sofie började på sitt nya jobb i en butik med kontorsmaterial och ett litet utbud av böcker. En butik som från början tänkt rikta in sig till i första hand företag, men som nu säljer minst lika mycket till privatkunder. Dagligen kommer det alla möjliga människor till butiken för att fylla på med papper, pennor och block. Butiken har ett lite annat utbud än vad många andra inom samma bransch har. Därför lockar butiken till sig kunder från ganska långt håll. Största delen av försäljningen sker ändå över nätet till både privatpersoner och företag.
Utöver Sofie som nu jobbar i en av de två kassorna så jobbar det 9 killar på lagret som packar det som beställs över nätet. Killarna på lagret har också ansvar för att butikens hyllor är fyllda och att Sofie och hennes kollega har vad de behöver i sina kassor.
För alla i det lilla företaget var det en stor grej då det för ungefär tre år sedan äntligen skulle börja någon ny på jobbet. De visste att den som skulle börja var en kvinna och att hon skulle jobba i kassan. Chefen tyckte att Camilla som redan jobbade där behövde lite assistans. Företaget gick bra och den sista tiden hade det varit lite körigt för Camilla. Camilla tar förutom hand om kunderna också hand om diverse kontorsarbete som blir inom företaget och efterhand som företaget fått fler kunder så behövdes det lite extra hjälp.
När killarna på lagret fick höra att det skulle börja en ny kvinna på stället blev de eld och lågor. Camilla var visserligen schysst, men ibland var hon som en tjatig mamma för dem. Hon var inte mycket äldre än dem, det var bara hennes stil. Camilla var gift och hade två söner som det alltid verkade vara full fart i. De flesta av killarna på lagret var singlar, förutom Sven som var både mycket äldre än alla de andra och han var precis som Camilla gift.
När chefen kom och berättade att det skulle börja en ny kvinna som skulle jobba tillsammans med Camilla, hoppades de alla att det skulle vara någon ung och snygg tjej. Alla hade de sett kvinnor i olika åldrar och storlekar komma och gå på anställningsintervjuerna, men ingen av dem visste något om den nya tjejen och chefen avslöjade ingenting.
Den stora dagen då den nya kvinnan skulle komma, hade lager killarna portarna öppna till butiken så att de lättare skulle kunna se vilka som kom och gick upp till chefens kontor. De visste inte vilken tid den nya skulle komma, så när det klev in en äldre kvinna i butiken trodde alla att det var hon. Besvikna såg de hur kvinnan gick upp till chefen. Men, en timme senare kom hon ner igen och lämnade butiken. När det var tid för lunch hade det fortfarande inte kommit någon ny snygg tjej, så killarna på lagret började tappa hoppet.
Men Sofie och chefen hade bestämt att hon skulle komma vid tolv. Då var nästan alla på lunch, så inte mer än Camilla, Skorpan och Sillen såg när hon kom.
-Ni skulle sett killar, hojtade Skorpan så fort de andra kom tillbaka från sin lunchrast. Det är en ur-läcker tjej hos bossen nu. Jag hoppas verkligen att det är hon som ska börja jobba här.
-Vadå, hur såg hon ut?
-Jag säger inget, ni får se själva. Vi vet ju inte ens om det är rätt, men åååå om det är hon! Sillen och jag som har varit här hela tiden medan ni varit på lunch måste få förtur. Ja, om hon är ledig alltså.
Skopan hann knappt prata färdigt innan dörren till chefens kontor öppnades. Ut klev Sofie och chefen. Chefen pratade och gestikulerade medan de gick ner för trappan. Halvvägs ner stannade Sofie och tittade sig omkring.
Johan kunde knappt tro sina ögon. Han hade börjat dagen som vanligt med att be till Gud. De andra brukade reta honom för att han gillade Jesus, men nu brydde han sig inte om det. Just den här morgonen hade Gud berättat att han skulle få se den tjej han så länge bett om. Och när Sofie stod där halvvägs i trappan tyckte han att det nästan lyste om henne. Var det här den här tjejen som Gud hade valt ut åt honom? Vad skulle en så snygg tjej se hos honom? De andra killarna var mycket mer välbyggda än han och alla tyckte ju att Skorpan var så himla rolig. Johan var liten, tråkig, tyst och blyg.
När Sofie och chefen kom in på lagret hade Johan gömt sig bland hyllorna. Ingen märkte att han var försvunnen för alla var så upptagna av den nya kvinnan. Gömd bakom hyllorna hörde han hur chefen presenterade tjejen som Sofie som skulle börja jobba i kassan. Jag har inte en chans, tänkte Johan för sig själv. Det måste vara fel. Det kanske är någon av kunderna som Gud valt ut åt mig.
I tre år höll sig Johan på lagret. Han jobbade lika flitigt som de andra och de tänkte inte på att han aldrig visade sig för Sofie. Det var inte svårt att hålla sig undan. De andra var som galna i stackars Sofie. De brukade hänga över hennes disk när de gick hem för dagen. En efter en försökte de bjuda ut henne men hon tackade hela tiden nej. Det var dock inget som hindrade dem att fortsätta, särskilt inte sedan Skorpan fått ett ja en gång. Då tändes hoppet för dem alla.
Ett tag fick de för sig att hon hellre gillade tjejer, så Biffen som ofta sa saker utan att tänka, frågade rakt ut.
-Nej, varför tror du det, hade Sofie svarat.
Därefter fick de nytt hopp igen och det var då som Sofie sa ja till Skorpan en gång.
Johan däremot, gjorde inga försök utan höll sig i bakgrunden och försökte göra sig så osynlig som möjligt. Han bråkade med Gud om det här med Sofie i flera månader. Han kunde inte tro att det var meningen att det skulle bli han och hon. Johan sa till Gud:
-Om det verkligen är Sofie du menar, så måste du ge mig ett tecken sa han till Gud när hon jobbat där i drygt ett år.
Den eftermiddagen när han kom hem från jobbet hade någon kastat in en teckning i hans brevinkast. Det bodde flera barn i olika åldrar i hans hus och förmodligen hade någon lagt teckningen i fel inkast. Konstnären hade ritat ett stort rött hjärta med kritor och i hjärtat stod det med stora bokstäver Sofie. I den nedre högra hörnan var det ritat en kille och tjej som höll varandra i händerna.
Johan visste inte vad han skulle tro. Hur kunde denna teckning ha hamnat i hans brevinkast just den här dagen. Han höll den länge länge i handen innan han till slut, lite smått irriterad la den på det lilla hallbordet. Att det kommit en teckning med ett hjärta bevisade ju ändå ingenting.
På kvällen bad han som vanligt till Gud igen. Återigen bad han om mera bevis. Kanske hade Gud tröttnat på att ge Johan bevis hela tiden, för det hände inte mycket på flera veckor. Men till slut sa Gud till honom att han skulle visa honom vem det var som var den utvalda.
Senare den dagen blev det strömavbrott i hela butiken och på lagret. Det var bara en enda lampa som lyste i hela lokalen, den som var precis ovanför Sofie.
-Kolla, hojtade Biffen som passerade portarna precis när strömmen gick. Alla, även Johan gick skyndsamt fram till Biffen som stod och stirrade ut i butiken. Johan blev så chockad att han nästan ramlade baklänges.
-Ja, jag vet, skojade Skorpan med honom. Visst är hon läcker.
-Men hur har strömmen kunnat gå överallt utom i just den lampan, undrade Sillen. Svampen, kolla säkringarna!
Men Svampen hann inte mer än att greppa ficklampan förrän strömmen kom tillbaka.
Det där var skumt, tyckte de alla. Sofie var också lite chockad. Hon hade ju hamnat mitt i strålkastarljuset och det var inget hon kände sig bekväm med.
Sofie trivdes bra på jobbet. Alla var vänliga och tydligen var mer eller mindre alla killar på lagret intresserade av henne. Men hon tyckte mest att det var jobbigt. Hon gillade inte uppmärksamheten. Hon kanske skulle blivit bibliotekarie istället. Det hade förmodligen varit lugnare. Att stå där under den enda lysande lampan i hela lokalen hade känts väldigt dumt. Visserligen hade strömmen kommit tillbaka ganska snabbt, men det var länge nog som det hade varit helt mörkt överallt utom över henne.
Johan var fortfarande chockad när strömmen kom tillbaka. Det var inte bara han som tyckte att det var konstigt att det bara var den lampan som lyst. Men de andra visste ju inte att det var ett tecken från Gud. Och han tänkte inte berätta det heller.
-Vad är det med dig Johan, du är väl inte mörkrädd. Du har väl Gud att hålla i handen, skojade Skorpan. Du ser helt färdig ut.
-Det är ingen fara, tyckte bara det var så konstigt att just den lampan lyste.
-Jo, jag vet. Det var faktiskt lite skumt.
Dagarna gick och Johan kunde inte släppa det som hänt. Han vågade inte be Gud om fler tecken. Men det behövdes inte heller. Ett par månader senare hände det igen. Plötsligt försvann strömmen i hela butiken och Johan, Skorpan och de andra skyndade sig för att se om det lyste över Sofie igen. Det som de fick se när de ställde sig vid portarnas fönster gjorde att Johan var tvungen att sätta sig ner. Lampan över Sofie lyste inte bara som en vanlig lampa, trots att det var just precis vad det var. En helt vanlig glödlampa var det. Alla visste det. Men nu lyste den först i rött, sedan över till orange, gul, grön, blå, lila och sedan tillbaka till rött igen i mjuka skiftningar. Det var helt omöjligt. Det kunde inte hända.
Hur länge det skiftade färg var det ingen av dem som kunde säga. Det kändes som att tiden stod still. Det var helt overkligt!
Så fort strömmen kom tillbaka skyndade sig Johan iväg in bland hyllorna. Han mådde nästan illa av händelsen och han ville inte höra de andras kommentarer. Det hade nu nästan gått tre år sedan Sofie började och hon visste förmodligen inte ens att han existerade. Men tydligen tyckte Gud att de två passade ihop och Johan var chockad över var han nyss sett.
