Berättelsen

Hej! Det är jag som är Camilla. Du har sett mig i bakgrunden ända från den här berättelsens början, men tyvärr har jag inte fått möjlighet att presentera mig förrän nu.

Ja, som du märkt har det varit en händelserik höst för oss här på jobbet. En kille med hjärnskakning, en annan blev brutalt misshandlad också Sofie som blev kidnappad. Men som tur är har det inte varit bara dåligt. Johan och Sofie ska ju gifta sig. Och nu har ju även Skorpan fått lämna sjukan.

Tänk att Johan kunde hålla sig gömd för Sofie så länge. Det har jag svårt att förstå. Jag brukar ha bra koll på alla, men just den detaljen hade jag faktiskt inte uppmärksammat.

De andra kallar mig för mamma, och ibland känner jag mig som sådan även för mina kollegor. Annars är jag ju mamma till två härliga killar. Väldigt aktiva, men helt underbara på sina sätt. Till våren ska vi faktiskt göra en utredning på den äldste. Jag vet inte vad en sådan kan ge, men skolan menar att han har vissa problem. De säger att en utredning kan hjälpa oss att lättare förstå problemet och vi kan få bättre tips från Bup, säger de.

Jag vet inte. Jag är inte så mycket för diagnoser. Var och en är väl som man är. Men skolan vill hjälpa och läraren som dragit igång det här är väldigt gullig och omtänksam, så vi har sagt ja.

Nu kommer snart butiken jag jobbar i att stänga för jullov. Jag vet ingen annan arbetsplats, utom möjligen skolan då, som har så lång ledighet runt jul. Beroende på när julafton är, så brukar vi få ledig runt den tjugonde till tjugoandra, så att vi hinner handla julklappar och fixa julmat, säger chefen. Sedan är vi lediga ända tills efter trettonhelgen. Totalt blir det oftast över två veckor ledigt.

Många av mina vänner utanför jobbet undrar hur jag klarar mig ekonomiskt att vara hemma så länge. Det är inga problem. Chefen har tänkt ut det ganska bra tycker jag. Vi har fått lite olika val och alla i personalen har valt hur de vill göra. Själv har jag valt att få en summa pengar precis innan jul. Det är inte något jätte belopp och jag har ingen aning om hur chefen kan göra så, men han gör det. Andra väljer att få en lite högre lön under övriga året och spara det till dessa veckor. Ja, det är som sagt lite olika hur vi valt att göra. Chefen är schyst i alla fall. Han försöker verkligen göra allt så bra som möjligt för alla.

Som när Johan och Skorpan varit på sjukhuset. Då har han sett till så att någon eller några av oss alltid hälsat på dagligen. Fast jag vet att chefen själv också varit och hälsat på varje dag. Och sedan fick både Skorpan och Johan göra lite som de ville när de skulle tillbaka till jobbet. Varken Johan eller Skorpan kunde ju hålla sig härifrån, så de fick komma och göra lite vad de mäktade med.

De är gulliga alla killarna på lagret. De har sina egenheter allihop, men det är väl därför som vi blir ett så härligt gäng. Och jag tror att alla har sina speciella svagheter. Svagheter som chefen vet, men som ingen annan riktigt känner till. Chefen visste ju till exempel om det där med Sofie och Jonny. Mitt största problem, är min man. Ja, alltså min man är väldigt snäll. Skulle inte skada ens en mygga. Men det är det som är problemet tror jag. Hans snällhet har gjort honom både deprimerad och utbränd.

Chefen vet hur det är med min man och jag får regelbundet avlägga rapport om hur det går. Killarna på lagret däremot vet inget. De vet att min man tar ett större ansvar i hemmet än vad jag gör, men de vet inte varför. Inte hela sanningen i alla fall. Och de små sanningar jag gett dem lite nu och då, har de inte lyckats pussla samman. De tänker inte så långt. Men jag tror att det beror på att de har egna hemligheter och problem att tänka på. Exakt vilka problem och hemligheter det är vet jag inte. Jag misstänker att Sven har en fru med alvarliga alkoholproblem, men jag vet inte säkert.

Men av den anledningen känns det ibland bra att kunna vara som en extra mamma för dem. Jag kan ändå inte hjälpa det. Det bara blir så.

Efter jullovet ser vi fram mot en lugn vår och sommar utan misshandel, kidnappning och alvarliga skador. Så trodde jag i och för sig att hösten skulle bli. Men jag hade uppenbarligen fel. Under våren hoppas jag i alla fall bli bjuden på Johan och Sofies bröllop. Och jag hoppas få hjälpa dem att flytta ihop. Hur de nu tänker lösa det. Det verkar de inte ha riktigt koll på än. Det där frieriet var visst inte alls planerat. Inte så som det blev i alla fall.

Nu ska jag inte uppehålla dig något mer. Chefen bad mig säga att det nu blir två veckors uppehåll. Det är för att vi ska ha jullov. Men sedan är vi tillbaka igen.

Sofie satt i passagerarsätet på Jonnys bil. Eller förmodligen var det inte Jonnys, för han hade troligen stulit den. Oavsett var hon fast. Hans två kompisar satt i baksätet och de hade tydligt visat vad de ville när hon hoppat in i bilen. Båda hade lagt händerna på sina kön medan de sa hej. Och Jonny hann inte köra många meter innan hans hand hamnade på hennes lår.

-Du är så fin Sofie, jag har saknat dig. Affärerna har inte gått så bra utan dig. De andra tjejerna är inte lika duktiga som du. De mest bara skriker, sparkar och slåss. Så det var tur att vi hittade dig.

Sofie svarade inte. Det gick inte att fatta. Hon hade ju precis lagt Jonny bakom sig. Hur kunde han hitta henne? Nu var hon fast. Det skulle förmodligen bli omöjligt att rymma en andra gång. Diskret försökte hon knäppa händerna. Jonny märkte det inte, så hon gjorde det enda hon för stunden kunde komma på. Hon började be till Gud, tyst i sitt huvud.

Egentligen trodde hon inte så mycket på Gud, men hon var säker på att om Johan varit med, så skulle han gjort det. Johan behövde inte vara med. Han bad ändå. Så fort han fått höra vad som hänt med Skorpan började han be. Först bad han för Skorpan, men när han förstod att Sofie var i fara började han be för henne. Camilla hade sett hur Sofie ställt cykeln vid ett staket och hoppat in i en bil. Då hade hon ingen aning om vad som hänt med Skorpan och tänkte inte så mycket på Sofies bilfärd. Men så snart Camilla kom innanför dörren till jobbet fick hon veta att Jonny misshandlat Skorpan och att de nu alla misstänkte att Sofie kanske kunde vara i fara. Camilla berättade för de andra hur hon sett Sofie hoppa in i en bil när hon var på väg till jobbet. Det var när Camilla berättade om bilen som Sofie hoppat in i som Johan skiftade fokus och började be för stackars Sofie istället.

Chefen ringde till polisen och berättade vad som hänt. De tog händelserna på största allvar. Både kidnappning och misshandel utförd av samma person, det är alvarligt. Inte långt efter chefens telefonsamtal stannade en polisbil utanför entrén. Camilla berättade om bilen som hon sett Sofie hoppa in i och chefen om samtalet med Sillen.

-Vi har satt upp flera poliskontroller utmed de stora vägarna, sa den ena polisen. Vi låtsas ha helt vanliga rutinkontroller för att inte väcka misstanke. En helikopter är också på väg. Vi kommer att hitta bilen. Det låter som en ganska speciell bil. Den borde vara relativt lätt att hitta.

-Ja, jag är inte så bra på bilar, men nästan som en grön Bumblebee, sa Camilla när hon ville förtydliga sin okunskap om bilar och bilmärken.

I bilen pratade Jonny vidare om hur han saknat Sofie och hon mådde bara sämre och sämre för varje meter hon färdades tillsammans med honom.

-Nä, vad tusan är det här, sa Jonny när de åkt en bit. Poliskontroll! Vems bil är det här, sa han vänd mot killarna i baksätet.

-Vet inte. Vi hittade den på gatan där vi lämnade den andra. Du sa att vi skulle fixa en ny.

-Ja, det är klart. jaja, vi säger att det är en släkting som lånat ut den om de undrar. En morbror.

Sofie fortsatte att be till Gud. Hittills hade det ju gått ganska bra. En oväntad poliskontroll, helt otroligt! Men hur skulle hon signalera till poliserna att hon behövde hjälp? Utan att Jonny märkte det? Polismannen som stannat bilen sa åt alla att hoppa ut ur bilen.

-Vadå, det behövde ju inte de i bilen framför, protesterade Jonny. Varför ska vi hoppa ut?

-Därför att vi kolla olika saker i olika bilar.

-Jaja, ut med er killar, sa Jonny till sina kamrater.

-Är det din bil, sa polismannen.

-Nej, det är min morbrors bil. Jag bara lånar den. Min egen är på verkstaden.

-Har du någon legitimation?

Jonny plockade fram sin plånbok och den gjorde tydligen polismannen intresserad.

-Är det där verkligen din plånbok?

-Ja, jag har ärvt den av min farmor.

-Jaså, bilen tillhör en morbror och plånboken farmor. Vem är du då, sa polismannen och nickade åt Sofie.

-Hon är min.

-Jaså. Det var konstigt. Vi letar efter en tjej vars beskrivning stämmer ganska bra på den här. Vad heter du, sa Polismannen vänd mot Sofie.

-Hon heter Cecilia, sa Jonny.

-Nu frågade jag inte dig. Jag frågade henne. Vad heter du?

Sofie tittade först på polisen, sedan på Jonny. Sedan på de båda kompisarna som stod på andra sidan.

-Cecilia, sa Sofie.

-Cecilia?

-Mmm…

-Jonny log. Där ser du. Hon heter Cecilia.

-Vad heter släktingen som äger bilen då?

-Bengt!

-Bengt säger du. Det var konstigt. I vårt register står det inte något om någon Bengt till den här bilen.

-Nähä, det kan väl inte jag hjälpa. Jag har lånat den av Bengt.

Nu var det flera poliser runt Sofie, Jonny och de två kompisarna. En av de poliser som senast kommit fram tyckte att de skulle följa med till polisstationen.

-Vi har fått in en anmälan om misshandel här i området och den ska ha utförts av tre män. Och ni är ju tre.

-Ja, men bara för att vi är tre i en bil så betyder väl inte det att vi är skyldiga till misshandel.

-Nej, men vi skulle vilja prata lite med Cecilia. Kan du följa med här?

Sofie tittade på Jonny som började protestera när polismannen tog Sofie i armen och ledde henne bort till en av polisbilarna. Men när dörren till polisbilen var stängd kom tårarna och de ville inte ta slut.

-Heter du verkligen Cecilia, sa den ena av de två poliser som satt sig i bilen med henne.

Sofie skakade på huvudet.

-Heter du möjligtvis Sofie?

Nu nickade hon på huvudet, men tårarna fortsatte att rinna. Polisen räckte fram en servett samtidigt som han sa:

-Okej, nu är det över. Du behöver inte vara rädd för den där något mer. Han kommer att hamna bakom galler och där kommer han att stanna ett tag. Hans kompanjoner sätter vi också bakom galler. Nu kör vi dig tillbaka där du hör hemma. Du har en hel familj som väntar på dig.

När polisbilen rullade iväg, såg Sofie hur de andra poliserna satte Jonny med handfängsel i en bil och de andra killarna i en annan bil.

-Har de skadat dig så att vi behöver åka till sjukhuset?

-Nä, de hann inte. Tack för att ni hjälpte mig.

-inga problem. Men det var mycket tack vare dina kollegor. De var snabba att förstå att något var fel. Hade de inte hört av sig så fort hade du kanske hunnit längre och då hade vi haft svårare att hitta dig.

När polisbilen stannade utanför dörrarna till butiken där Sofie jobbade, så kom Camilla, chefen, Sven och Biffen ut och kramade om henne.

-Var är Johan, Sillen och Skorpan, undrade Sofie.

-Sillen och Skorpan är på sjukhuset. Jonny bankade skiten ur Skorpan i gårkväll. Ett helt under att han lyckades ta sig hem. Johan och Albin är där inne. De är helt förstörda. Albin tror att både du och Skorpan kommer att dö och Johan är så upptagen med Gud att han varken ser eller hör. Vi alla är en aning chockade.

-Det är helt naturligt, sa den ena av polismännen. Ni kan nog behöva någon att prata med. Här är ett nummer ni kan ringa, sa han och räckte över ett kort med ett nummer på.

-Eller prata med varandra åtminstone, sa den andra polismannen.

-Det ska vi göra, sa chefen. Tack för hjälpen. Vad händer med Jonny?

-Det blir fängelse. Det kan ni vara helt lugna med. Vi har ju tagit honom på bar gärning när han kidnappade dig Sofie. Lägger vi till misshandel, bilstöld och lite annat smått och gott som han har i sitt register så lär det dröja innan vi ser honom på gatorna igen.

När poliserna kört iväg gick de fem lättade in i butiken. Albin och Johan satt i fikarummet och när de fick se Sofie rusade de fram och kramade om henne.

-Ska jag köra dig hem Sofie, sa chefen när kramandet var över.

-Nej, jag kan inte vara hemma. Inte ensam. Det vågar jag inte.

-Det förstår jag. Men du kan ju inte vara här dygnet runt.

-Nä… men… Hon tittade på Johan. Johan nickade.

-Jooo… ehh.. alltså…Sofie tvekade. Skulle hon verkligen berätta. Jag kanske kan vara med Johan.

-Ja, det är klart. Men känns det okej då? Johan, vad säger du?

Johan tog ett steg fram och tog Sofies hand.

-Jag tar gärna hand om Sofie. Helt ärligt, så är det en sak som vi behöver säga.

Nu var det Johans tur att söka stöd hos Sofie och hennes tur att nicka.

-Igår, här inne i fikarummet. Johan tvekade. Han ville egentligen att Sillen och Skorpan skulle vara med när han berättade.

-Ja, vadå? Camilla var otålig. Vad är det ni ska säga?

-Jo, vi ska gifta oss.

-Va?

-Jo, jag friade till Sofie igår och hon sa ja.

-Va?

-Så det är kanske mest logiskt att jag faktiskt tar hand om Sofie, eller?

-Ja, det är klart, ska ni gifta er så naturligtvis, men? Varför sa ni inget?

-Vi behövde känna efter lite själv först. Men nu behöver Sofie någon, så tja, nu blev det såhär.

-Ska ni gifta er? Varför då?

-Oj, jag tror att jag behöver sätta mig ner en stund, sa chefen. Det här är lite väl mycket till och med för mig. En misshandel, en kidnappning och ett frieri på samma dag.

Chefen sammanfattade ganska bra ungefär hur de alla kände sig. När de förstod att Skorpan blivit misshandlad och Sofie kidnappad hade de bestämt att hålla butiken stängd, så de satt kvar i det lilla fikarummet allihop och försökte smälta allt som hänt. Hädanefter skulle inget längre vara som det hade varit.

Sofie kände sig så lycklig som hon aldrig varit förut. Tänk att hon skulle gifta sig med Johan. Det var verkligen oväntat. Snabbt hade det gått. Det är väl inte någon normal som friar efter att ha tillbringat endast en enda helg tillsammans. Men Johan var tydligen inte som alla andra. Tänk att hon sagt Ja. Det var minst lika oväntat som att Johan frågat. Hon trodde att hon i det närmaste passade bäst i ett kloster. Den stackars bilmekanikern hade kämpat väl i ett par veckor, men hade inte haft en chans. Så kom Johan, en måndag förmiddag och frågar om hon vill gifta sig med honom. Det gick inte att säga nej. Men att säga Ja…. Kanske var det lite förhastat. Men det konstiga var att det kändes helt rätt.

Vad skulle de säga till de andra? Både Johan och Sofie visste mycket väl att de andra skulle fråga vad de gjort. De bestämde att svara undvikande och leda bort samtalen.

Mycket riktigt hann de inte utanför dörren innan Camilla frågade:

-Vad var det där för en dans Johan?

-Vi pratade lite om träning och jag visade Sofie hur magen får jobba när man dansar.

-Var det därför ni stängde in er? För att prata om träning?

-Nej, det var inte träning vi skulle prata om från början, men samtalet ledde till det. Jag behövde berätta för Sofie om Gud.

Så fort Johan nämnde Gud brukade de andra tystna. De ville inte att han skulle prata mer om Gud än vad han redan gjorde. Knepet fungerade den här gången också. Camilla ställde inte fler frågor och varken Johan eller Sofie behövde ljuga. Johan hade ju faktiskt gått dit för att prata om Gud och det där med dans hade de ju pratat om i helgen, han och Sofie. Och dansen var bra för magmusklerna.

Sofie hade lagt ringen i byxfickan så att ingen skulle se den. Men hon kunde inte låta bli att stoppa ner handen i fickan och känna på den flera gånger. Resten av dagen sniglade sig fram.

Johan slutade som vanligt vid fyra och när han och de andra killarna från lagret passerade kassorna på väg ut, valde han att gå närmast Sofies disk, vilket han undvikit i så många år förut. Men han hängde inte över disken som Skorpan. Det skötte Skorpan alldeles utmärkt själv även den här dagen.

-Jaså Johan har varit på dig om Gud, säger han.

-Ja.

-Jaha, har du blivit frälst nu då?

-Nej, det blir man väl inte av ett samtal i ett fikarum.

-Säg inte det. Sillen och jag blev det nästan på sjukhuset när Johan var där. Bara man är i närheten av Johan tillräckligt länge så är man i riskzonen för att bli frälst.

-Men om det är så, är väl inte det hela världen. Det tror jag att jag klarar av.

-Hör du Johan. Sofie är redo att bli frälst. Det måste ha varit ett bra samtal ni hade innan idag. Snart ska ni väl gifta er också.

Sofies kinder blossade till ordentligt när Skorpan sa så. Men som tur var hade Skorpan vänt sig mot Johan precis och Johan var tydligen bättre förberedd.

-Du pratar så mycket Skorpan. Kan du inte någon enstaka gång låta Sofie vara.

-Hör du, nu försvarar han dig också. Jaja, snart ser vi ringarna.

-Nej, kom nu Skorpan, sa Sillen. Retas inte med dem. Vi skulle ju vara snälla mot Sofie, det lovade vi ju bossen i fredags. Har du redan glömt det.

-Ååå förlåt Sofie. Det hade jag faktiskt glömt. Är det okej att Johan pratar om Gud med dig då?

-Det är okej.

-Bra, vi ses imorgon då!

-Det gör vi.

Men Skorpan hade fel. Han och Sofie skulle inte se varandra dagen efter. Skorpan kom inte till jobbet dagen därpå. Eftersom ingen hade hört något frågade de chefen om han visste vart Skorpan var. Men chefen visste inget. Han bestämde genast att ringa upp honom. Men Skorpan svarade inte. Chefen bestämde att Sillen skulle ta bilen och köra hem till honom och kolla så att allt var okej.

När Sillen kom fram knackade han på dörren. Men ingen öppnade. Skorpan bodde på tredje våningen, så det gick inte att gå runt och titta genom några fönster. Efter att ha knackat flera gånger utan resultat ringde Sillen till chefen igen.

-Det är ingen här. Eller det är ingen som öppnar i alla fall. Ska jag ringa polisen?

-Ja, det är nog bäst.

Just som Sillen slog numret till Polisen hörde han någon komma in i trapphuset. Sillen hejdade sig för den som kom kanske visste något om Skorpan. Han hade rätt. Det till och med var Skorpan som kom.

-Tjena Skorpan, var har du varit? Vi blev oroliga. Jag var nära att ringa polisen.

-Nej, det är inget. Mådde lite dåligt bara.

-Men varför ringde du inte. Albin är ju i upplösningstillståndet vid det här laget. Ja, vi alla blev oroliga.

-Nej, det är inget. Låt mig vara.

-Sluta Skorpan, jag ser att du ljuger. Det är något som har hänt. Varför har du både keps och luva på dig sådär. Det brukar du inte. Låt mig följa med in i lägenheten. Jag vet ju att något är fel.

Skorpan låste upp dörren och gick in och han lät Sillen följa med. Inne i hallen låste han dörren bakom dem innan han tog av keps och luva.

-Men Skorpan, ropade Sillen. Så du ser ut! Vem har gjort så mot dig?

-Jonny.

-Va?!

-Sofies Jonny.

-Skämtar du med mig?

-Ser det ut som ett skämt?

-Nej, verkligen inte. Men hur vet du att det var han? Varför gjorde han så?

-Han har väl lyckats spåra Sofie på något vis och han sa åt mig att låta henne vara. Att hon är hans ägodel. Han sa att han sett hur jag var på henne. Han stod tydligen utanför butiken när vi gick hem igår, och då såg han hur jag hängde över Sofies disk. Han följde efter mig och gjorde detta.

-Men då är kanske Sofie också i fara.

-Ja, hjälp, det tänkte jag inte ens på. Ring chefen direkt.

Sillen tog upp luren och ringde chefen. Kortfattat berättade han vad som hänt med Skorpan och vem som låg bakom. Chefen lovade att genast se till så att Sofie kom bort från butiken. Men det han inte tänkte på var att hon inte ens kommit till butiken än. Hennes arbetsdag hade inte börjat än.

-Vi måste göra en polisanmälan, sa Sillen till Skorpan.

-Ja, jag antar det. Men varför kom du inte förrän nu?

-De dumpade mig en bit utanför stan. Mitt i skogen och tog naturligtvis telefonen. Så jag har gått hela natten. Ja, förutom då de misshandlade mig.

-De? Var det mer än en?

-Ja, tre.

-Vi åker till sjukhuset först. De måste plåstra om dig. Jag kör dig.

Samtidigt som Sillen letat efter Skorpan var Jonny i färd att leta efter Sofie. Han visste inte var hon bodde och det var en tillfällighet att han hittat hennes arbete. Hade han inte följt efter Skorpan hade han kanske kunnat följa efter Sofie, men han tänkte att det var bäst att bli av med fienden först. Han hade dock en aning om från vilket håll hon skulle komma, så han väntade i den riktningen. Och mycket riktigt hade han gissat rätt. Han såg på långt håll att det var Sofie som kom cyklande, så han hoppade ur bilen och började gå för att möta henne.

-Hej, Sofie, hojtade han när hon var inom hörhåll.

Hela Sofie frös till is när hon hörde den välbekanta rösten.

-Så det är här du är, fortsatte Jonny. Jag har letat efter dig. Du försvann. Vad tror du att du gör här? Du är ju min prinsessa. Tror du jag låter vem som helst få låna dig?

-Nej, det är klart. Förlåt Jonny.

-Ja, duktig flicka, så ska det låta. Hoppa in i bilen nu, så åker vi hem.

Sofie tittade mot butiken. Den låg bara hundra meter bort, men ändå var det så långt. Hon ställde cykeln vid staketet och hoppade in i Jonnys bil. Där bak satt två av hans kompisar och väntade.

-Nu åker vi hem och har lite mysigt, sa Jonny och stängde dörren efter henne.

När han såg hur hon tittade efter butiken, sa han:

-En så fin flicka ska inte behöva jobba sådär. Du är ju med mig. Jag ger dig allt vad du behöver. Fick du inte fina smycken av mig va? De ligger kvar hemma och väntar på dig. Och alla dina fina kläder. Den där snygga röda kjolen kan du väl ta på dig när vi kommer hem.

Sofie svarade inte. Nu var det kört.

Måndag morgon. Vem längtar efter måndag morgon? Just den här gången var det Johan. Sedan han lämnat Sofie vid hennes lägenhet dagen innan, hade han inte kunnat göra något. Han hade bara vankat fram och tillbaka i sin lägenhet och tänkt på Sofie och på hennes ångest. Han försökte fråga Gud om det fanns något han kunde göra för henne, men Gud svarade inte. Typiskt Gud tänkte Johan. När man behöver honom som mest så är han inte där. Eller Johan visste ju att Gud alltid var med, men det kändes som att han var övergiven.

När Johan kom till jobbet var han som vanligt först. Fast just den här morgonen var han ovanligt tidig. Det hade inte gått att sova. Inte heller på jobbet blev det någon riktig ordning. Det fanns massor att göra, men det var som om inget blev gjort. Han började med en av helgens alla online beställningar, men tankspriddheten tvingade honom att springa flera gånger fram och tillbaka helt i onödan. Det var egentligen Svampens tur att köra med städ-maskinen, men Johan tog den i alla fall. Då behövde han ju i princip bara åka med. Visst behövde han styra så att han inte körde ner något, men det var ändå lättare.

När han höll på med yttervarvet så började de andra komma. Svampen hojtade på Johan när han upptäckte att han satt på städ-maskinen. Johan stängde av och förklarade för Svampen att han var lite snurrig idag.

-Är det okej om jag kör. Jag försökte göra beställningar, men det gick inte. Är helt snurrig idag.

Svampen som trodde att det hade med Johans hjärnskakning att göra lät sin kompis köra vidare. När Johan var klar parkerade han maskinen på sin plats. Han märkte att de andra höll koll på honom. Förmodligen hade Svampen sagt till de andra att hålla ett extra öga. Alla hade de ju varit hjälpsamma i samband med hjärnskakningen. Och fredagens händelser hade ju påverkat dem alla.

-Svampen sa att du är lite snurrig idag, vad vill du göra nu då?

Det var Skorpan som undrade.

-Jag vet inte. Jag kanske kan packa ner det ni hämtar.

-Så gör vi, höll skorpan med.

Tiden sniglade sig fram. Det enda Johan ville, var att klockan skulle bli nio så att han fick se Sofie igen. När tiden äntligen närmade sig, gjorde han sig ärende fram till portarna om och om igen. Till slut reagerade kollegorna.

-Alltså, du Johan. Du verkar vara mer än snurrig idag. Vad är det med dig? Hur många gånger har du sprungit här fram och tillbaka idag?

-Ehh… jag vet inte….

Just då kom Sofie. Ååå vad det kändes bra att se henne. Nu var det som om det lyste sådär om henne igen, så som det gjort den där första gången han såg henne. Hon såg ut att vara på bra humör. Det gjorde att Johan kunde slappna av lite. Han gick tillbaka till pack-bordet och fortsatte jobba. Men han kunde fortfarande inte koncentrera sig.

-Alltså, jag måste gå ut och prata med Sofie, sa han till slut till Svampen som stod intill honom.

-Okej….

Johan hörde knappt Svampens svar, för han var redan halvvägs på väg ut genom den lilla dörren i porten. Vägen fram till Sofie kändes lika lång som den gjorde den där dagen då Skorpan hade tvingat ut honom för ett antal månader sedan. Fast den här gången gick han självmant och den här gången log han hela vägen mot Sofie och hon log tillbaka.

-Hej, sa hon.

-Hej, vi måste prata.

-Nu?

-Ja.

Johan såg sig omkring. Inte här, vi går in i fikarummet.

Något tveksam följde Sofie med Johan in i fikarummet som stängde dörren efter henne. Helst hade han velat rulla ner rullgardinerna, men det skulle ingen annan uppskatta. Istället satte han sig på en av stolarna och gjorde tecken åt Sofie att sätta sig på den intill.

Nu var det Sofies tur att se sig omkring. Hon kände sig lite osäker när Johan plötsligt var så bestämd. Det här verkade väldigt viktigt. Hon såg att Camilla stod i sin kassa och såg allt som hände i det lilla rummet och det gjorde att det kändes lite bättre.

-Det var ju en sak som jag började på att säga igår. Det kommer du ihåg?

-Jaa… jo…

Sofie tvekade. Skulle Johan berätta det här och nu? Var det så viktigt att det inte kunde vänta längre? Men varför sa han inte det igår då?

-Jag måste berätta det, sa Johan. Jag kan inte vänta. Det blir inte bättre. Jag har inte kunnat tänka på något annat än dig sedan jag lämnade din lägenhet igår och hela morgonen har jag varit helt snurrig. Det går inte att jobba ordentligt. Jag måste berätta.

-Okej…. vad är det du måste berätta?

-Om Gud.

-Jaha. Men jag vet inte… vi borde jobba.

-Ja, men det går inte. Jag får inte gjort något. Då får jag sjukskriva mig och det kommer inte heller att gå. Jag kan inte vara hemma. Då skulle jag bli tokig på riktigt.

-Okej, men berätta snabbt då.

-Jag ska försöka, men jag är lite rädd för hur du ska reagera. Jag vill inte skrämma dig eller skada dig på något vis. Jag älskar dig.

Johan avbröt sig själv. Han hade sagt det. Han hade sagt de tre magiska orden ”Jag älskar dig”. Det var ju inte det han hade tänkt säga. Inte så direkt i alla fall. Han skyndade sig att fortsätta:

-Ja, nu sa jag visst det också. Det var inte meningen. Eller jo, jag älskar dig, men det var inte det jag skulle säga. Ååå vad det här blir dumt. Förlåt. Jag älskar absolut dig, men…jag skulle prata om Gud…

Sofie fick inte fram ett ord. Hon bara tittade förvånat på honom. Hon visste inte säkert om han skämtade eller hur det förhöll sig. Han verkade helt klart lite snurrig. Menade han verkligen vad han sa?

Eftersom Sofie inte sa något, så fortsatte Johan:

-Jo, jag skulle ju prata om Gud. Hmmm…Det blir en snabb variant känner jag…… för flera år sedan. Innan du börjat här, så bad jag till Gud att han skulle ge mig en passande tjej. Jag sa åt honom att det var lika bra att han gjorde beslutet åt mig eftersom han vet så mycket mer och bättre än mig. Det dröjde flera månader innan något hände. Men så en dag började han prata om att den rätta tjejen var på väg. En tid senare sa han att jag skulle få se henne. Det var naturligtvis väldigt spännande att gå ut den morgonen. Jag tittade på alla tjejer jag mötte. Vem av dem var det som Gud valt? Det var den dagen då du började här och när jag såg dig gå ner för trappan från chefens kontor, då visste jag att det var dig han menat. Det riktigt lyste om dig. Du var så fin. De andra killarna på lagret blev som galna. Ja, det vet du ju själv. Jag tänkte direkt att Gud måste valt fel. En så snygg tjej kunde väl inte jag få. Alla andra här på jobbet är snyggare, starkare och roligare. Förskräckt gömde jag mig på lagret och jag gjorde vad jag kunde för att hålla mig undan. Det gick i alla fall ganska bra. Under tiden bråkade jag med Gud om dig. Jag sa till honom att jag var ett för dåligt val för en så snygg tjej som du är. Och jag bad att han skulle visa vem han menade. Jag tänkte att jag fattat fel, jag ville ha bevis. Först fick jag en teckning i brevlådan som något barn gjort. Teckningen var ett stort hjärta där det stod Sofie. Det var väl egentligen ett tecken som borde duga, men jag tänkte ändå att det måste vara fel. Därför bad jag om mer bevis på att det var dig han menade. Det var då han började mixtra med lampan. Eller jag vet ju inte om det var han som gjorde det, men det finns ju ingen annan förklaring. Särskilt inte till den där gången då lampan dessutom skiftade färg. Förlåt Sofie. Men jag kan nog inte kämpa emot Gud. Det kan ingen. Och om han tycker att det ska vara du och jag, då kan jag inte sätta mig mot det. Och jag vill det inte heller. Du är den finaste tjej jag någonsin träffat och jag skulle vilja dela mitt liv med dig. Ja, jag skulle faktiskt vilja gifta mig med dig.

-Men…. men….. Men, Johan, jag vet inte vad jag ska säga. Vad kan jag säga?

-Jag vet inte. Jag måste också erkänna att jag berättat om det här med Gud för Skorpan och Sillen.

-Men Johan, det …. men….

-förlåt Sofie. Jag var bara tvungen att säga det. Jag kan inte fortsätta så som jag gjort hittills. Jag håller på att bli helt knasig. Svampen kan intyga hur jag varit idag. Han har stått bredvid mig på morgonen och sett hur jag klantat den ena beställningen efter den andra. Jag är helt enkelt galen i dig och jag kan inte hejda det. Jag skulle kunna göra vad som helst för dig just nu.

Plötsligt log Sofie. Skulle han verkligen göra vad som helst? Hon tittade ut genom fönstret. Där stod Camilla i sin kassa. Bakom sig hade Sofie fönster som vette mot butiken och igenom de kunde hon se portarna till lagret och där hade alla de andra killarna samlats.

-Så om jag säger åt dig att dansa här och nu, skulle du göra det då?

Johan såg sig omkring och kunde precis som Sofie konstatera att det var en ganska bred publik.

-Jag skulle klä av mig naken och dansa här för dig om du vill.

-Nja, naken vet jag inte. Men skulle du verkligen dansa. Är inte du blyg? Vet de andra hur bra du är på att dansa?

-Nej, det vet ingen mer än du och jo, jag är blyg. Och om någon annan bett mig så hade jag inte gjort det. Och helst vill jag inte göra det nu heller, men om det är vad som krävs, så gör jag det.

-Vad tror du de andra tänker och säger om du gör det?

-Jag vet inte. Och just nu bryr jag mig inte om dem. Det är bara dig jag bryr mig om. Det är för dig jag ska dansa, inte för dem.

-Okej, men menar du att du skulle vilja gifta dig med mig?

-Ja, vill du att jag lägger mig på knä? Jag har ingen ring, men det kan jag fixa.

-Vadå för en ring?

Johan såg sig om i rummet och fick syn på en burk med gem. Han tog ett av gemen och förvandlade det till en ring.

-Här, sa han och höll fram ringen. Jag skulle kunna fixa en annan ring, en av guld och med diamanter, men då måste vi vänta och det är ju tråkigt. Om en dans och knäfall är vad som krävs så får den här duga tillsvidare.

Sofie fnissade lite. Det var verkligen en speciell ring. Johan hade lyckats att inte bara forma en ring av gemet. På ovansidan hade han lyckats vika till ett litet hjärta också.

-Jag tycker det här verkar galet, sa Sofie. Men har din Gud sagt att det ska bli vi, då antar jag att vi inte har något att säga emot. Dessutom så gillar jag faktiskt dig. Den här helgen vi haft tillsammans har verkligen varit speciell. Du är speciell. Du har ett gott hjärta. Och jag har inte heller kunnat tänka på något annat än på dig. Lika bra du sätter igång den där dansen.

-Jag ska göra den speciell för dig.

Johan drog av sig tröjan och stod plötsligt där med bar överkropp. Sedan började han ett sakta höftgung, men hejdade sig.

-Jag behöver nog lite musik. Det kan väl vara tillåtet va?

-Visst.

Johan plockade fram sin telefon och satte igång sin en av sina lovsånger. Sedan fortsatte han sin dans. Han försökte ignorera killarna på lagret som han skymtade i fönsterna på andra sidan butiken. Nu ville han dansa för Sofie. Snart såg han bara Sofie och då blev dansen betydligt mer levande. Sofie gillade vad hon såg, men kände sig lite som en sådan där fågel hon sett på tv som bedömer sin fågelpartner efter hur bra den dansar. Efter en stund gjorde hon Time-Out tecken till Johan utan att de andra såg det. Då plockade han upp ringen han lagt på bordet, la sig på knä framför Sofie och sa:

-Sofie, vill du gifta dig med mig?

-Ja, det vill jag. Tänka sig, det vill jag faktiskt.

-Åååå…. du är fantastisk. Åååå vad jag älskar dig. Tack!!! Tack Gud, Tack Sofie. Tack tack tack!!!

Sedan reste sig Johan och fortsatte sin dans, men nu reste sig även Sofie och då var han inte sen att greppa tag i henne och tillsammans dansade de runt i fikarummet medan de andra fortfarande stod kvar och kollade. Men när låten var slut, gick Sofie fram till rullgardinerna och rullade ner dem.

-Kyss mig, sa hon till Johan.

-Va? Är du säker? Jag vill inte…

-Gör det bara….

Försiktigt förde han handen genom hennes mjuka hår samtidigt som han drog sig närmare henne. Hon slöt ögonen och försiktigt möttes deras läppar. Det var en kyss som de båda längtat efter. Mest Johan, men även Sofie trots att hon försökt förneka det. Sedan den dag då hon såg Johan för första gången så var hon fast. Hon visste det, men hade haft svårt att erkänna det. Nu satt det dock en ring på fingret och den gick inte att förneka.

När Sofie hade duschat klart hittade hon Karin i köket. Hon hade städat undan frukosten och satt på den ena köksstolen och läste i sin telefon.

-Som en ny människa ser du ut.

Karin log mot Sofie.

-Ja, nu känns det faktiskt bättre. Tack för att du tog dig tid att vara hos mig. Nu klarar jag mig själv.

-Det gör du säkert, men Johan och Erik kommer inte än på en lång stund så antingen stannar jag här ett tag till eller så går jag väl till kyrkan och möter dem där. Men först måste jag säga en sak till dig om Gud. Du tror ju inte på Gud och jag ska inte tvinga dig att göra det. Det är något du måste upptäcka själv. Det står mellan dig och Gud. Men jag vet att Gud älskar dig. Oavsett vad du har gjort eller vad du varit med om, så älskar Gud dig. Och han älskar dig mer än du någonsin kommer att kunna förstå. Och han vill inget hellre än att du tar kontakt med honom så att ni kan få en nära relation.

-Vadå. Hur tar jag kontakt med Gud? Har han något telefonnummer man kan ringa eller kanske en hemsida jag kan besöka?

-Nej, du kan bara tänka på honom. Han vet vad du tänker. Du skulle kunna tänka ungefär såhär; Hej Gud, jag känner inte dig, men här är jag. Hejdå.

-Det var inte så svårt. Räcker det?

-Det är en början. Det är bäst att börja enkelt. När du sagt det några gånger så lär du tröttna på det och vill kanske säga något annat. Vad vet jag vad du vill säga, men det spelar inte någon roll. Du kan säga vad du vill. Han lyssnar.

-Hur ofta då?

-Så ofta du vill. I början blir det kanske inte så ofta, men ju mer du gör det, ju oftare kommer det att bli. Och dina samtal kommer att bli längre och djupare. Till slut har ni kontakt med varandra hela dagen. Det är vad han helst vill. Men han är glad bara du säger hej.

-Okej, jag ska försöka. Men nu vill jag nog faktiskt hellre prata med Johan. Jag måste be om ursäkt för att jag skrek åt honom tidigare.

-Det förstår jag. Vi skulle kunna promenera tillsammans till kyrkan. Går vi nu är vi nog där lagom tills gudstjänsten är över. Då kan vi ju visa dig runt lite också.

Sofie tyckte att det lät som ett bra förslag. Hon var visserligen lite hungrig. En sked flingor var inte mycket till frukost. Men hon sa inget till Karin. Som tur var hade det slutat regna och solen försökte lysa igenom molnen.

Drygt 20 minuter senare stod de utanför kyrkan. Det liknade inte en vanlig kyrka, med klocktorn. Karin berättade att lokalen varit biosalong en gång för länge sedan, men att den byggts om för att passa bättre för den här församlingen.

-Är du redo att gå in?

Sofie nickade, men de kom inte så långt. Just när de skulle ta första klivet upp för den lilla trappan öppnades dörren och ett äldre par klev ut.

-Hej, kvittrade kvinnan när hon fick syn på Karin. Har du missat gudstjänsten?

-Ja, jag har varit med Sofie, svarade Karin och nickade mot Sofie.

-Hej, Sofie, sa kvinnan. Synd att ni missade predikan. Erik är så bra.

Sofie tog på sig en leende mask och försökte vara glad och trevlig mot det äldre paret. Men snart öppnades dörren igen och fler människor kom ut ur kyrkan och alla ville de säga hej till Karin. Sofie som fortfarande kände sig matt efter morgonens ångest, orkade knappt stå. Hon försökte ge Karin en diskret knuff i sidan. Hon nuddade knappt Karins jacka, men handlingen uppfattades av Karin som ursäktade sig för gudstjänstbesökarna och drog med Sofie in i lokalen. Där var det dock ännu fler som ville säga hej. Karin lyckades skickligt vara trevlig mot besökarna samtidigt som hon drog sig undan mot en dörr på ena sidan av hallen de kom in i.

-Vi har lite bråttom. Hoppas vi ses nästa söndag, sa hon samtidigt som hon drog in Sofie i rummet bakom dörren. Hon tog en av stolarna som stod utmed väggen i rummet och satte Sofie på den. Sedan tog hon själv en annan stol och satte sig intill. Båda satt de tysta en stund och tittade på varandra. Det var som om de båda behövde hämta sig.

-Jag kände knuffen, tack för att du varnade mig, sa Karin. Känns det okej?

-Ja, jag blev bara helt matt. Som om benen ville vika sig.

-Det var ju inte meningen att vi skulle komma precis när alla lämnade lokalen. Det var ju lite otur. Men nu fick du i alla fall träffa en del av församlingen. Det här är förresten Eriks kontor. Det är här han sitter och förbereder en del av sina predikningar och allt annat han behöver göra. Om du stannar här, så ska jag gå och leta upp Johan.

-Okej. Är du med när jag pratar med Johan sen eller?

-Om du vill. Eller så väntar jag precis utanför.

Karin försvann ut genom dörren. Sofie kunde höra hur hon träffade flera av församlingens medlemmar som ville prata. Till slut hörde hon hur Johans röst dök upp och strax öppnades dörren och Johan klev in. När Sofie fick se Johan, tyckte hon det såg ut som att han var i sämre psykiskt skick än vad hon själv var. Och när han sakta gled ner längs dörren för att sätta sig på golvet kände hon hur skammen kom krypande. Hur kunde hon göra så mot Johan. Varför hade hon skrikit? Hon reste sig från stolen, gick fram till Johan och gled på samma sätt som han ner längs dörren och satte sig på golvet intill honom. Hon letade upp hans hand och tog den i sin medan hon sa förlåt.

Han tittade på henne, alldeles blek i ansiktet.

-Jag klarar inte detta, sa han. Du är så fin och du mår så dåligt och det verkar inte vara något jag kan göra för att hjälpa dig. Tvärt om blir det bara ännu värre när du är med mig. Förlåt mig Sofie. Säg vad jag gör för fel.

-Du har inte gjort något fel. Det var jag som började tänka fel tankar. Jätte fel. Jag vill helst inte prata mer om det idag om det är okej.

-Självklart. Egentligen är det en sak jag skulle behöva erkänna för dig Sofie, men jag fixar nog inte det idag. Det är inget du behöver vara rädd för. Eller… tja…. förlåt. Det blir bara dumt när jag pratar och nu har jag ju sagt A. Måste jag säga B också?

-Ja egentligen och du gjorde mig precis lite extra nervös.

-Okej, men om jag säger att det har med Gud att göra då? Blir det bättre?

-Ja. okej. Ett långt samtal om och med Gud fixar nog inte jag heller idag. Karin har redan pratat lite om Gud idag och det räcker för min del.

-Ok. Får jag ge dig en kram då?

Sofie tvekade, men sa ändå ja. Hon hann knappt svara förrän Johan tog tag i henne och höll om henne. Det kändes varmt och tryggt att vara i Johans famn. Han var inte alls som de erfarenheter hon bar med sig och inte alls den Johan som hon var rädd att han skulle bli. Hur kunde hon få så fel tankar i huvudet?

Efter den korta med kärleksfulla kramen satt de båda kvar på golvet och höll varandra i handen. Inte förrän det knackade försiktigt på dörren släppte de taget och reste sig upp så att dörren skulle gå att öppna. Det var Karin som undrade om de var intresserade av en rundvandring i lokalen nu när alla andra gått hem. Tillsammans gick de runt och tittade på alla rum medan Johan och Karin turades om att berätta om kyrkan, församlingen och hur gudstjänsten brukade gå till. Så småningom anslöt även Erik till rundvandringen och kompletterade med sådant som han tyckte att de andra båda missade.

När de tittat på alla rum, släkte de, gick ut och låste lokalen. Erik och Karin erbjöd sig att bjuda på lunch och eftersom Sofie hunnit bli ordentligt hungrig så accepterade hon. Efter maten skjutsade Erik och Karin hem Sofie till hennes lägenhet. Alla fyra gick in i lägenheten för att hämta den madrass som Johan lånat av kyrkan. Tillsammans lastade de in madrassen i bilen innan Erik och Karin körde iväg igen. Johan bestämde sig för att stanna hos Sofie och sedan gå därifrån till sin egen lägenhet.

När Karin klev in i Sofies lägenhet, var det alldeles tyst.

-Sofie, viskade hon. Det är jag, Karin. Johan sa att du inte mår bra. Kan jag hjälpa dig?

Johan och Erik stod utanför lägenheten och väntade. De skulle alla åka till gudstjänst var det tänkt, men Sofie hade börjat tänka tankar som fick henne att må dåligt. Väldigt dåligt. Hon var helt säker på att Johan skulle kidnappa henne och att de i Johans kyrka våldtog alla nya besökare. Inte direkt logiska tankar, men i Sofies huvud blev de verkliga.

Karin smög försiktigt vidare in i lägenheten hela tiden upprepade hon Sofies namn och frågade om allt var bra. Vid sovrumsdörren stannade hon. Sofie satt på sängen med ryggen mot dörren. Försiktigt gick Karin in och satte sig snett mot henne, på den stol där Sofie brukade lägga sina kläder. Kläderna låg fortfarande kvar, så Karin tog upp dem och la dem i sitt knä medan hon satte sig.

-Hej, Sofie, hur är det? Kan jag göra något för dig? Johan sa att du inte mått så bra idag på morgonen. Han är orolig för dig. Jag ser också att det förmodligen inte är så bra.

Sofie hade tårar i hela ansiktet. Men som tur var hade andningen återgått till det normala och hjärtat slog också som det skulle. Sofie var inte längre säker på om det verkligen var idag hon skulle dö. Det hade känts så för bara en kort stund sedan, men nu hade det lugnat sig.

-Jag vill inte följa med till kyrkan, fick hon till slut fram.

-Nej, okej, det behöver du inte. Det var bara ett förslag. Det hade varit roligt, men det kanske kan bli en annan gång. Jag går och säger till Johan och Erik att de får åka utan oss. Erik har säkert tittat på klockan tjugo gånger sedan jag gick in hit. Han tycker inte om att komma för sent. De kan hämta mig efteråt. Eller så går jag. Vi får se. Nu vill jag vara här hos dig en stund. Vill se till så att du mår lite bättre innan jag lämnar dig.

Sofie tittade på Karin som lämnade sin plats på stolen. I hallen utanför hörde hon hur hon pratade. Hon kunde också höra Johans röst, men det gick inte att höra vad varken han eller Karin sa.

När Karin kom tillbaka till sovrummet ställde hon sig i dörröppningen och frågade:

-Har du ätit något idag?

-Nej.

-Ok, jag går till köket och plockar fram något.

Det tog inte många sekunder innan hon var tillbaka.

-Det är redan framdukat. Det måste vara Johan som gjort. Flingor och mjölk står det på bordet. Vill du äta det i köket eller ska jag komma in med en skål till dig här?

Eftersom Sofie inte svarade gick Karin ut i köket och gjorde i ordning en skål. När hon kom tillbaka satte hon skålen i handen på Sofie innan hon själv återtog platsen på stolen i hörnet av rummet. Sofie sa fortfarande inte något, men tog en sked av flingorna och förde till munnen. Men hon hann knappt börja tugga förrän tårarna började rinna ner för kinderna igen.

-Men lilla vän, hur är det fatt? Har det hänt något? Är det Johan?

-Nej, inte Johan.

-Men något har hänt?

Sofie satt bara tyst med skålen i handen och tårarna rinnande nerför kinderna.

-Får jag sätta mig bredvid dig, sa Karin efter en lång stund.

Sofie orkade inte svara annat än genom en stilla nickning, vilket fick Karin att lämna stolen och sätta sig på sängen intill Sofie.

-Alltså, sa Karin, jag känner ju inte dig och du känner inte mig. Johan har bara sagt att du är en snygg tjej som jobbar på i kassan på samma arbetsplats. Jag har faktiskt träffat dig någon gång där när jag köpt nytt kontorsmaterial till kyrkan.

-Jag tyckte faktiskt att jag kände igen dig, sa Sofie, men det är så många olika kunder och jag kommer tyvärr inte ihåg alla.

-Nej, det är klart. Det menade jag inte. Jag menade bara att vi ju inte känner varandra och att det kanske därför är svårt för dig att berätta för mig om vad problemet är. Men jag vill hjälpa dig för det är ju helt uppenbart att du inte mår bra. Är det okej att jag är här eller vill du att jag också ska gå?

Sofie svarade inte nu heller utan bara ryckte på axlarna. Om det här var ett kidnappningsförsök så var det en ganska smart strategi de tagit till, att skicka in pastorns fru. Men Sofie började tvivla på sina egna tankar. Karin avbröt hennes funderingar:

-Då stannar jag tillsvidare så får du säg när du tycker att jag ska gå. Försök ta en sked till. Du behöver nog lite ny energi.

-Har Johan verkligen sagt att jag är en snygg tjej på hans jobb.

-Ja, det har han. Han pratar inte alls om Camilla så som han pratar om dig.

-Men varför har han gömt sig på lagret i så många år om han tycker att jag är snygg?

-Ja du. Jag tror att du gjorde honom blyg. Johan är en väldigt känslig kille.

Det blev tyst en stund i det lilla rummet. Sofie började mer och mer tvivla på de tankar hon haft under morgonen. Hon tittade ner i skålen med flingor som simmade runt bland mjölken.

-Berätta om er kyrka.

-Gärna. Det är en pingstkyrka och den är en del av frikyrkorna i Sverige. Pingst har funnits i Sverige i över 100 år. Vi tror, precis som den svenska kyrkan på Gud, Jesus och den helige Anden, att alla tre är en. Nästan som ett Kinder-ägg brukar jag säga till barnen för att de lättare ska förstå. Eller som solen. Solen är ju både ljus, värme och energi. Jag vet inte hur många medlemmar vi är just nu i församlingen, men det brukar komma 20-30 personer på våra gudstjänster varje söndag.

-Är det en sekt?

-Nej, verkligen inte. Jag förstår att många kan vara rädda för att besöka en frikyrka. Det blev väldigt mycket skriveri efter det där i Knutby, men att besöka vår kyrka behöver du inte vara orolig för.

-Lätt för dig att säga. Så skulle du såklart säga om du ville locka med mig till något.

-Ja, det är förstås, men jag lovar. Om du vill kan vi åka dit efteråt så kan du gå runt och titta lite i lokalen.

Sofie svarade inte, så Karin fortsatte.

-Var det kyrkobesöket som blev jobbigt idag?

-Tja, det kan man nog säga. Jag tänkte att ni ville kidnappa mig och att ni sedan skulle utnyttja mig på något vis.

-Hmmm… varför tror du det? Tror du att Johan skulle tillåta det?

-Jag vet inte. Jag har ett lite taskigt förflutet med killar. Antar att jag ser saker annorlunda än de flesta andra.

-Då antar jag att det inte spelar någon roll vad jag säger. Dina erfarenheter säger något annat och det är lättare att tro på sina egna erfarenheter oavsett vem som säger något annat. Och mig känner du ju inte ens, så jag förstår att du litar mer på dina egna erfarenheter än du litar på mig. Kan du berätta lite om din morgon? Jag jobbar genom kyrkan ganska mycket med framförallt unga tjejer som inte mår bra och jag har alltid tystnadsplikt. Så det du säger stannar mellan oss.

-Nja, när jag vaknade började jag tänka på besöket vi skulle göra i kyrkan och jag var helt säker på att ni skulle kidnappa mig och våldta mig.

-Usch, det säger en del om ditt förflutna är jag rädd. Stackars dig. Vad hände då? Vad hände när du började tänka på kyrkobesket?

-Jag började tänka ännu mer på vad som skulle kunna hända och vad Johan egentligen är för en och plötsligt fick jag inte luft. Jag försökte sparka av mig täcket för att gå till fönstret, men jag trasslade in mig och till slut ramlade jag ner på golvet. Då kom Johan in och det blev inte ett dugg bättre. Jag var helt säker på att jag skulle dö.

-Är det första gången du känner så?

-Nej, men det är ändå hemskt varje gång. Varje gång känns värre än gången innan.

-Har du några tekniker du kan ta till för att komma ur det?

-Nej, finns det?

-Ja, absolut. Jag tror att du skulle behöva gå och träffa någon regelbundet och prata om det här. Det är jättejobbigt att uppleva det som du upplevt idag och det du bär med dig i din ryggsäck behöver du försöka bli av med.

-Har du också känt så?

-Nej, tack och lov har jag inte det. Men jag har hört många andra tjejer berätta hur de trott att de skulle dö och hur de fått hjälp att bryta det negativa. Ett knep som många har berättat om för mig är att de andas i fyrkant.

-Vadå?

-Jo, om de känner att ångesten tar över då letar de upp en fyrkant i rummet. Till exempel en dörr eller ett fönster. Sedan bestämmer de sig för att till exempel andas in när de följer ena kanten upp. Därefter följer de överkanten medan de håller andan och andas ut när de följer kanten neråt. I nederkanten håller de andan igen och sedan börjar de om. Om och om igen tills det känns bättre. Andas in upp, håller andan till höger, andas ut ner och håller andan till vänster.

-Funkar det verkligen?

-Ja visst verkar det löjligt, men de säger att det hjälper. Vi är visserligen olika allihopa, så det är ju inte säkert att det hjälper för dig, men det kan väl vara värt ett försök.

-Jag ska tänka på det nästa gång. Så du tycker inte att jag behöver vara rädd för Johan?

-Nej, verkligen inte. Och skulle han på något vis skada dig, då kan du ringa till mig. Du kan alltid ringa till mig om du vill. Som gift med en pastor så är jag van vid alla möjliga samtal och som Kristen är det min plikt att hjälpa alla som jag kan. Plikt är fel ord förresten, jag gör det med glädje. Ibland är det svårt att veta vart man ska vända sig, men mig kan du alltid lita på och till mig kan du alltid ringa, oavsett tid på dygnet. Även mitt i natten.

-Stannar du om jag går och tar en dusch?

-Ja, absolut. Känner du dig bättre till mods nu då?

-Ja, lite.

Sofie satte skålen på det lilla bordet intill sängen, tog sina kläder och gick in i badrummet. Hon tittade sig i spegeln. Som hon såg ut. Helt röd i hela ansiktet av alla tårar. Hon ångrade att hon skrikit åt Johan. Det ångrade hon egentligen till och med när hon skrek, men då bara blev det. Det gick inte att kontrollera. Hon tänkte på Karins knep om att andas i fyrkant. Kunde det verkligen hjälpa. Det hade varit en jobbig morgon. Panikångest. Hon hade Googlat det i samband med att hon upplevde det första gången. Då hade hon bott hemma hos den gamla damen. Som tur var hände det inte speciellt ofta, men när det kom, då var det verkligen jobbigt. Typiskt att det skulle bli när Johan var i lägenheten. Nu hade hon förmodligen sumpat sina chanser hos honom. Fast det var kanske lika bra det. Nunna är kanske det bästa alternativet för en tjej som mig, tänkte Sofie. I ett kloster är det förmodligen få killar. Fast i kloster måste man kanske tro på Gud. Sofie klev in i duschen och försökte låta vattnet att skölja bort alla tankar på morgonens händelser.

Klockan sju vaknade Sofie. Det var då hon brukade vakna. Men just den här morgonen var det ändå inte som det brukade. I rummet intill låg Johan på en skumgummimadrass på golvet. Och om några timmar skulle madrassen åka tillbaka till kyrkan den kom från och då skulle Sofie följa med. Hon hade lovat vara med på gudstjänsten.

Hon funderade på hur det skulle vara på den där gudstjänsten. Hon hade inte varit speciellt många gånger i kyrkan. Som barn gick hon dit på skolavslutningarna, men det var ungefär allt. Hon hade inte varit på så många varken begravningar, barndop eller bröllop. Den uppfattning hon hade hittills om kyrkan var att den mest var stel och tråkig. Men Johan hade sagt att det är olika beroende på vilken kyrka man besöker.

Johan hade senare på kvällen igår, berättat att det finns många olika samfund. Störst i Sverige är såklart Svenska kyrkan, sa han, men även Pingst och olika evangeliska kyrkor är ganska stora och blir större.

Sofie låg kvar en lång stund i sin säng och funderade på de senaste dagarnas händelser. Att hon berättat för alla på jobbet om det liv hon flytt från var inget hon planerat, men det kändes bra att ha gjort det. Skönt att slippa bära på den tunga hemligheten. Och nu hade hon Johan i sin lägenhet. Det var väldigt oväntat. Ja, mer oväntat än att berätta för de andra om det tidigare livet. Men det kändes helt okej. Johan var snäll och inte alls som Jonny. Dessutom kan man förmodligen inte vara troende och utsätta kvinnor för sexuella trakasserier. Eller, det kan man kanske…. Sofie kom att tänka på alla de hemska saker som hon läst om särskilt de Katolska prästerna. Och vad hade Johans kyrka madrasser till egentligen? Hade de utövat hemskheter på dem också?

Sofie ångrade med en gång både att hon bjudit Johan att stanna kvar över natten och att hon gått med på att följa med till kyrkan. Pastor Emil och hans fru Karin hade visserligen verkat trevliga, men i de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna… Hur skulle hon slingra sig ur det här. Ångesten och paniken började komma krypande. Och inte blev det bättre av att hon hörde hur Johan gick på toaletten. Hon kunde ju inte gömma sig i sängen hela dagen. Emil och hans fru skulle ju komma och hämta dem. Johan skulle säkert knacka på sovrumsdörren om hon inte var uppe en stund innan bestämd tid.

Tänk att sitta i Emils bil. Han skulle ju kunna köra iväg med henne precis vart som helst. Tänk om hon skulle bli bortrövad. Kidnappad. Kanske hon kunde skicka ett sms till Camilla. Men att skicka sms till Camilla och säga att Johan sovit över kändes inte heller bra. De andra skulle börja prata en massa om de fick veta att hon och Johan sovit över hos varandra.

Sofie började känna sig snurrig, trots att hon fortfarande låg i sängen. Hjärtat rusade och det blev tung att andas. Panik ångestattack… nej, jag vill inte…. tårarna började rinna och rädslan för vad som hände i kroppen spädde på rädslan för vad som skulle hända under förmiddagen. Hon mådde illa. Hon vred sig i sängen och försökte koncentrera sig på att andas. Men ju mer hon vred sig fram och tillbaka i sängen, ju värre trasslade hon in sig i täcket och snart satt hon fast med ena benet. Nu låg döden runt hörnet. Det var hon helt säker på. Det gick inte att få luft och hon kom inte upp ur sängen för att öppna fönstret. Täcket höll henne på plats. Men hon fortsatte att slänga sig fram och tillbaka för att bli fri från det hemska lakanet som fångat henne.

Plötsligt föll hon med en duns ner i golvet. Men täcket höll henne fortfarande i sitt grepp och det gick fortfarande inte att andas.

Johan hade uppenbarligen hört dunsen, för nu knackade han försiktigt på dörren.

-Sofie, är du okej? Vad gör du?

Men Sofie svarade inte. Hon kämpade fortfarande med andning och med täcke. Till slut hördes ett högt skrach när påslakanet gick sönder. Men det höll fortfarande sitt grepp om Sofies ena ben.

Nu kunde dock inte Johan hålla sig på utsidan längre. Försiktig öppnade han dörren och när han kikade in såg han Sofie ligga på golvet sprattlande med täcket runt benen.

-Men Sofie, hur är det? Vad gör du? Han rusade fram till henne och befriade henne från täcket.

Så fort täcket släppt greppet om benet ställde hon sig upp. Hon tänkte inte vara nära Johan. Hon tänkte inte bli kidnappad. Så trots att andningen fortfarande var jobbig, så beordrade hon benen att springa. Men det gick inte så bra. Hon hann inte mer än ett par steg mot sovrumsdörren förrän yrseln gjorde att hon tog ett snedsteg och hon föll. Om inte Johan varit snabb och fångat henne, hade hon förmodligen slagit huvudet i byrån som stod längs ena väggen. Men Johan var snabbare än blixten och lyckades hejda fallet.

I Johans armar fick paniken ny fart. Nu hade han fångat henne. Snart skulle han binda henne och göra alla möjliga hemska saker med henne. Hon var helt säker. Hon började skrika samtidigt som hon fäktade med armarna.

Johan släppte förskräckt taget, men var beredd att fånga henne igen. Sofie slutade skrika och såg sig omkring. Vart skulle hon fly. Det fanns ingenstans. Hon var fånge i sitt eget hem.

-Snälla Sofie, vad kan jag göra? Vad är fel? Har du ont någonstans? Johan var förtvivlad. Kan jag göra något? Kan jag köra dig till någon eller ringa efter någon?

Sofie började lugna ner sig, men det kändes fortfarande inte bra.

-Gå, snäste hon åt Johan.

-Men snälla Sofie, vad har jag gjort? Jag går om du vill, men jag kan inte lämna dig i det här skicket. Då måste någon annan vara med dig. Finns det någon jag kan ringa?

-Nej, jag har ingen och det vet du.

-Jag kan ringa Camilla om du vill. Hon kommer säkert.

-Nej, det behövs inte. Bara gå.

-Förlåt. Jag vet inte vad jag gjort, men förlåt ändå. Jag går ut utanför, väntar där på Erik och hans fru. Är det något så finns jag utanför tills de kommer.

Johan lämnade försiktig rummet och lägenheten. Det regnade men det spelade inte någon roll just nu. Han var orolig för Sofie. Han ville inte lämna henne, men vad kunde han göra? Han försökte lyssna efter ljud från lägenheten, men det var tyst.

Trots att han försökt stå så nära huset som möjligt för att skydda sig mot regnet var han genomblöt när Erik och Karin kom.

-Vad gör du här ute, skrattade Erik när han fick se Johan.

-Sofie sa åt mig att gå, men det är något fel. Jag vet inte vad. Jag hörde en duns från hennes sovrum och när jag kom in så låg hon på golvet och sprattlade med täcket runt benen. När hon väl kommit loss, försökte hon springa iväg, men då höll hon på att falla in i en byrå. Det var precis att jag lyckades fånga henne så att hon inte skulle slå huvudet. Men då började hon skrika. Jag har erbjudit mig att ringa efter någon, men hon har ingen. Jag vet inte om jag vågar lämna henne. Det är därför jag stått här utanför. Jag försöker höra vad hon gör.

-Kan hon ha fått en panikattack, undrade Karin.

-Inte vet jag. Det är inte något som jag vet något om.

-Är det låst eller kan jag gå in?

-Det är öppet. Det kollade jag extra noga innan jag stängde dörren. Jag ville ju kunna gå in om jag hörde något.

-Ok, vänta ni här. Jag går in och ser hur det är med henne.

Försiktigt öppnade Karin dörren och klev in. Erik tittade på klockan. Han behövde komma till kyrkan. Om en timme skulle gudstjänsten börja. Johan kände sig lättad över att ha Erik och Karin vid sin sida, men oron för Sofie fanns kvar. Och när Erik tittade på klockan, så kom han på att det fanns en tid att passa också.

Sofie hade varit och hämtat lakan som de kunde bädda med åt Johan på den madrass pastorn Emil och hans fru Karin varit och lämnat. Johan var så glad att han inte riktigt visste vad han skulle ta sig till. Han var så tacksam att han fick vara med Sofie och att hon kunde tänka sig att följa med honom till kyrkan imorgon. Det var fantastiskt!

-Åååå vad jag är glad, sa han.

-Jag nästan märker det. Man skulle kunna tro att du vunnit flera miljoner på lotto.

-Jag har vunnit högsta vinsten, men inte på lotto. Jag tror att vi måste sätta igång musiken igen. Jag behöver sjunga lite lovsång och dansa mera.

-Det går väl bra, sa Sofie, men det blir lite svårt att dansa nu när det ligger en skumgummimadrass över hela golvet.

-Jag får dansa runt den. Eller det går kanske att vika ihop den tillfälligt.

Johan försökte vika ihop madrassen, men det gick inte. Däremot kunde han lägga den över den ena fåtöljen så att det blev lite mera utrymme på golvet. Sedan satte han igång musiken.

-Du får ursäkta mig Sofie, jag är inte någon sångfågel, men Gud bryr sig inte om det. Han gillar att jag försöker.

-Okej, måste jag hämta hörselskydd?

-Nej, så farligt tror jag inte att det är.

Sedan började Johan sjunga med i refrängen på låten han spelade på sin telefon. Och han började dansa runt i hela rummet. Nu var det inte längre bara försiktigt höft-gung, nu var det hela Johan som dansade och det gjorde han verkligen bra. Sofie kunde inte låta bli att ryckas med. När Johan såg att hon reste sig från den lediga fåtöljen efter att hon stampat takten en stund, dansade han bort till henne och tog henne i handen. Sedan förde han runt henne i en dans som strålade av glädje. Sofie som inte var van vid att dansa följde med i Johans rörelser och gjorde så gott hon kunde. Det var svettigt, men roligt.

Till slut sa Sofie:

-Nej, nu orkar jag inte mer. Du kör helt slut på mig.

-Men håll med om att det är ganska kul.

-Ja, det är det faktiskt. Vi borde göra det här oftare.

-Det tycker jag verkligen!

-Nu behöver jag nog duscha igen, sa Sofie och gick iväg för att hämta kläder som inte var fullt så svettiga.

-Lite orättvist faktiskt, sa Johan. Jag har inget att byta om till.

-Du kanske kan låna en t-shirt av mig. Eller om du lånar min morgonrock, så kan vi tvätta dina kläder.

-Jag kan svepa in mig i lakanet.

Sofie som inte ville se på när Johan klädde av sig gick in i köket och drack ett glas vatten. Strax hade hon Johan vid sin sida inlindad i det blommiga påslakanet.

-Fin du blev, skrattade hon.

-Tack. Blommigt är väl alltid modernt eller?

-Ja, det är det säkert.

Sofie startade tvättmaskinen och sedan turades de om att duscha.

-Jaha, vad ska vi göra nu, sa Sofie när hon kom ur duschen. Johan hade duschat före henne och satt nu och väntade på henne på madrassen som han åter lagt på golvet.

-Jag vet inte, svarade Johan. Inte mycket jag kan göra i den här klädseln. Vad brukar du göra på kvällarna?

-Jag brukar mest bara titta på tv. Ganska meningslöst, men det är vad jag brukar göra. Vad brukar du göra?

-Jag brukar läsa, Bibeln förstås.

Johan och Sofie satt och pratade en stund tills tvättmaskinen var klar. Då hängde de upp Johans kläder på tork och därefter bestämde de att de skulle försöka sova.

När Johan och Sofie dansat runt i Sofies lägenhet en lång stund, avslutade de med en klassisk tryckare. För Sofie var det inte någon självklarhet att vara så nära en man. Jonnys sexuella utnyttjanden fanns fortfarande kvar som ett stort ärr. Bilmekanikern som hon nyligen gjorde slut med efter att de varit ihop i knappt fyra veckor, hade inte fått speciellt många intima stunder. Han hade försökt och Sofie hade tvingat sig själv att släppa efter lite, men det hade inte känts bra.

Konstigt nog kändes det mycket bättre med Johan. Det var svårt att förstå varför. Visserligen var det bara en dans, men han var nära. Han hade hållit om henne med båda sina armar. Sofie funderade på om det kunde ha med valet av musik att göra. Lovsång borde ju ha bra effekt på en, eller?

-Tack för dansen, sa Johan när låten var slut.

-Tack själv, sa Sofie.

-Jag börjar bli hungrig. Får jag lov att laga mat till dig igen?

-Ja, jag är också hungrig. Vill du laga något i mitt kök?

-Ja, om jag får. Vad har du?

Tillsammans gick de ut i köket och Sofie började öppna sina skåp.

-Ja, alltså jag vet inte vad du kan göra med det här. Jag brukar mest äta halvfärdig mat eller färdig mat från mikron.

-Vad har du då? Pasta, ris eller potatis?

-Pasta och ris har jag.

-Okej. Någon grönsak? Något med protein? Kanske en korv eller färs eller vad har du?

-Mamma Scans köttbullar.

-Nja, något som inte är färdigt…

Till slut hittade Sofie lite saker som Johan kunde jobba med och resultatet förvånade båda. Ja, till och med Johan blev lite överraskad med tanke på vad han fått för ingredienser att tillaga.

När de ätit klart tyckte Johan det var tid för honom att gå hem igen. Men då började Sofies mun att återigen leva sitt eget liv. Hon sa:

-Nej, inte ska du väl gå hem. Nu är det din tur att sova på soffan.

Både Johan och Sofie kom av sig av orden. Men Sofie som såg att även Johan blev förvånad var snabb att fortsätta:

-Förlåt, nu är det någon annan som styr min mun igen. Det känns verkligen så i alla fall. Förlåt Johan.

-Nej, det är okej. Jag var bara lite förvånad. Jag var inte beredd. Jag sover gärna i din soffa som du inte har.

-Nej, jag har ju inte ens någon soffa. Du ser, jag tänker inte. Orden bara kommer.

-Men vill du att jag sover över?

-Nja, alltså jag har ju inte något emot det, men det är inget som jag själv skulle föreslå egentligen. Jag är rädd att det där med Jonny fortfarande sitter kvar i mig. Det är svårt att gå vidare. Det har gjort så ont i så många år.

-Jag förstår det. Men hur kunde du vara ihop med den där bilmekanikern?

-Jag vet inte. Det gick inte speciellt bra. Jag mådde inte bra under tiden. Jag borde känt mig nyförälskad eller något, men det gjorde jag inte. Han var väl snäll, men det gick inte.

-Hmmm…. jag förstår.

-Men det är konstigt Johan, med dig känns det annorlunda.

-Vadå? Får jag dig att känna dig nyförälskad?

Johan sa det som ett skämt, men det togs inte emot som ett skämt. Sofie var osäker och visste inte vad hon skulle säga eller göra. Och eftersom det inte kom något svar, blev Johan också osäker. Han ville krama om henne och trösta henne, men det skulle kanske bara göra saken ännu värre. Hon hade uppenbart djupa sår efter tiden med Jonny. Och han förstod henne.

De satt tysta en lång stund. Johan ville avslöja att Gud hade ett finger med i spelet, men det skulle förmodligen inte göra saken alls bättre. Förmodligen tvärt om. Det skulle antagligen skrämma bort henne. Hon trodde ju inte på Gud. Det var visserligen lovsånger de dansat till för en stund sedan, men att dansa till en lovsång och att tro på Gud är inte samma sak.

-Jag kan kanske sova i de här fåtöljerna, sa Johan efter en lång stund.

-Nej, hur skulle det gå till? Visserligen är du ganska liten, men inte så liten.

Tanken på att se Johan ligga i de båda fåtöljerna fick Sofie att fnissa lite.

-Då kan jag ligga på golvet, försökte Johan.

-Nej, det är ju jättehårt. Du kommer inte att kunna gå sedan.

Men Johan la sig på golvet för att demonstrera att det visst skulle kunna funka.

-Inte alls hårt golv här hos dig.

-Nej, men det går inte. Det förstår du väl.

-Då får vi gå ut och köpa en luftmadrass eller något annat som jag kan ligga på då.

-Vi kanke kan ringa Camilla och fråga om hon har en madrass att låna ut, föreslog Sofie.

-Nej, är du galen eller? Vi kan ju inte låta de andra veta att jag tänker sova över här. Då kommer de att bli helt…. jag vet inte, men det är inte någon bra idé.

-Nej, det har du rätt i. Det går inte.

-Nu vet jag. Vi kan gå till min kyrka. Det är inte långt härifrån. De har madrasser, det vet jag. Vi kan låna en där.

-Får du låna en av dem?

-Ja, inga problem. Jag ringer pastorn direkt.

Pastorn blev glad när Johan ringde. Men istället för att Johan och Sofie skulle promenera till kyrkan så erbjöd sig pastorn att komma med den. Han var ändå i kyrkan sa han och skulle strax åka därifrån. Johan gav honom Sofies adress och en halvtimme senare knackade han på dörren.

-Hej, sa Sofie när hon öppnade dörren.

-Hej, det måste vara du som är Sofie, sa pastorn. Jag heter Emil och det här är min fru Karin. Johan har pratat en del om dig.

-Det där lät inte bra Emil, sa Johan.

-Jo, men på ett bra sätt har han pratat om dig såklart. Johan har berättat om alla på jobbet.

Emil vände sig till Johan innan han fortsatte:

-Hur går det för Sillen och Skorpan. Kommer de närmare Jesus?

-Ja verkligen, sa Johan. Jag bad en frälsningsbön med dem häromdagen.

-Men vad glad jag blir, ropade Karin. Tack Gode Gud! Då får du ta med dem till kyrkan snart.

-Det ska jag. Men inte den här helgen.

-Nej, okej, men du kan väl ta med dig vackra Sofie här, sa Emil.

-Det skulle jag mer än gärna göra, svarade Johan. Men Sofie tror inte på Gud.

-Inte än nä, men hon kan ju komma till kyrkan ändå. Man behöver inte vara troende för att komma dit. Alla är välkomna till min kyrka. Vad säger du Sofie? Om jag kommer förbi imorgon för att hämta madrassen så kan ni väl följa med båda två till kyrkan.

-Men jag vet inte hur man gör i kyrkan.

-Det gör ingenting. Du behöver inte veta något. Det är inte meningen heller. Du kan bara sitta på en stol längst bak och se vad alla andra gör, något annat behöver du inte göra. Johan berättar säkert för dig om det är något du undrar över. Om ni åker med oss, så kommer ni ju att vara på plats i god tid och då hinner ni välja den plats som känns bäst för dig Sofie. Dessutom hinner ju Johan och kanske du Karin, visa runt och berätta lite innan vi börjar.

-Okej då, jag följer med.

-Yes!!! Det här är min lyckohelg. Eller lycko-vecka, nästan sjöng Johan. Först Sillen och Skorpan frälsta och sedan få tillbringa hela helgen med dig Sofie och dessutom få med dig till kyrkan. Bättre än så här kan det inte bli. Tack snälla Emil och Karin.

-Tacka inte oss, tacka Gud.

-Det vet du att jag gör. Varje dag, flera gånger om.

-Det är bra Johan. Nu ska vi inte störa er längre. Vi kommer förbi strax innan tio imorgon.

Karin och Emil lämnade lägenheten och madrassen. Sofie tyckte att de verkade trevliga, som vanliga människor. Inte sådana där som ropade Halleluja efter varje mening. Tråkiga och trista verkade de inte heller vara. Sofie hade uppfattningen att kyrkan antingen var tråkig och trist eller så ropade de troende Halleluja hela tiden. Men det stämde inte alls in på varken Emil eller Karin. Det skulle bli ganska intressant att gå till deras kyrka imorgon. Men nu skulle de fixa sovplats åt Johan först.

När Sofie vaknade hade hon först ingen aning om vart hon var. Att hon inte var hemma i sin egen säng kunde hon räkna ut ganska snabbt, men det tog en stund innan hon kom på att hon låg i Johans soffa. Hon började leta efter telefonen och hittade den till slut på golvet. Hon tände den för att se vad klockan var. Halv tre visade den.

Inte så bra idé att ringa efter taxi vid den här tidpunkten, tänkte hon. Johan sov förmodligen också. Han hördes i alla fall inte och när hon tassade ut i hallen för att gå på toaletten, såg hon att dörren till hans sovrum var stängd. När hon var klar på toaletten gick hon tillbaka till soffan för att försöka somna om igen.

När hon vaknade för andra gången. Hörde hon att Johan var i köket, men han hade stängt dörren som skilde vardagsrum och kök, så hon kunde inte se honom. Hon sträckte sig efter telefonen igen och såg att den hunnit bli lite över åtta. Helt otroligt. Hon brukade inte sova längre än till sju. Trots det bestämde hon sig för att ligga kvar i soffan och lyssna på Johans skrammel i köket. När hon en stund senare hörde hur han öppnade dörren som skilde vardagsrum från kök låtsades hon sova vidare.

-God morgon, sa Johan lite försiktigt. Jag har gjort frukost till dig.

Sofie öppnade ögonen och kikade på honom. Han hade nu kommit ända fram till soffbordet och med sig hade han en stor bricka.

-Jag visste inte vad du ville ha, fortsatte Johan, men jag har gjort lite mannagrynsgröt om du vill ha. Det brukar jag äta på helgen. Särskilt så här på hösten är det gott att börja dagen med något varmt tycker jag.

Sofie satte sig upp i soffan medan Johan satte ner brickan på soffbordet. Det var inte bara gröt han gjort. Brickan var full med mat. Kokt ägg och färdig bredda mackor med ost och marmelad. En stor bringare med juice och en kanna te fick också plats på brickan.

-Oj, har du gjort allt detta nu på morgonen.

-Ja, det är klart. Det är inte varje dag jag har övernattande gäster, så då får man ju anstränga sig lite. Förresten visste jag ju inte vad du vill ha.

-Förlåt, det var inte meningen att somna här i soffan. Jag måste ha varit väldigt trött. Men det här blir väldigt bra. Jag brukar inte äta gröt, fast nu när du har gjort så tar jag gärna en portion.

Tillsammans satt de i soffan och åt av allt det som Johan hade fixat. När Sofie försäkrat att hon inte orkade något mer så tog Johan brickan och gick ut i köket igen. Sofie följde efter, men blev stående i dörröppningen.

-Jag borde kanske dra mig hemåt.

-Ja, kanske det. Om de andra får se att din cykel står kvar här, blir de nog fundersamma.

-Inte säkert. Jag sa till Camilla att jag skulle ta en taxi hem i gårkväll. Så det är ingen som vet att jag är här just nu.

-Både Sillen och Skorpan har skickat sms och de undrade hur det gick för oss igår. Jag svarade att det gick bra, men skrev inget om att du fortfarande är här. Tänkte att det var lugnast så.

-Ja, det är nog så, höll Sofie med.

-Om du har tid att vänta medan jag tar en dusch så kan jag göra dig sällskap hem. Jag behöver komma ut och röra lite på mig. En promenad hem till dig passar bra tänker jag.

-Visst. Jag kikar på dina böcker under tiden du duschar.

En timme senare stod de nere på gatan och började gå hem mot Sofies lägenhet. Det blev en lugn promenad då de tittade på och pratade om allt de passerade. Det verkade som att Sofies mun inte längre sa en massa pinsamma saker utan hennes medgivande, så det blev en trevlig promenad för dem båda.

-Vill du följa med in och se hur jag bor, undrade Sofie när de stod utanför hennes lägenhet.

-Ja, gärna.

Sofie bodde i en marklägenhet i ett område som av någon anledning inte var speciellt attraktiv längre. Flera av lägenheterna stod tomma och Sofie kunde inte förstå varför. Det var ett väldigt fint område med lekplatser och grönområden. Lägenheterna var väl inte toppmoderna, men det var heller inte något fel på dem.

När hon visat Johan runt så sa hon att nu var det hennes tur att ta en dusch. Så Johan satte sig i den ena av de två fåtöljer som stod i vardagsrummet. Medan hon duschade passade han på att prata med Gud. Han hade såklart redan haft ett samtal med Gud, men eftersom han inte hade mycket annat att göra för stunden så passade han på igen.

När Sofie kom ut ur badrummet hade hon en handduk virad runt håret. Hon hade tagit på sig helt andra kläder också. Nu hade hon valt en svart lång kjol i mjukismaterial. Till det hade hon på sig en matchande långärmad tröja med luva. En sådan där tröja med dragkedja fram vilken hon valt att låta vara öppen så att den vita t-shirt som fanns där under syntes. Hon satte sig i den andra fåtöljen och sa:

-Kan du inte visa några danssteg?

-Nej, det vill jag inte.

-Jo, kom igen. Jag vill ju se. Vad var det för danser du ägnade dig åt? Jag är jättedålig på dans. Kan egentligen ingenting. I skolan fick man lära sig fogstrott, men det är allt. Och det man lärde sig i mellanstadiet vet jag inte om det räknas.

-Nej, det kan nog inte räknas. Jag har provat flera olika dansstilar. Men jag gjorde ju det mest bara för att kunna locka till mig tjejer.

-Men det är väl en ganska bra motionsform?

-Ja, det är det verkligen. Kondition, koordination och ganska mycket styrka i vissa av dem. Framförallt så får man bra hållning och starkt mittparti. Magen och ryggen fick jobba ganska mycket. Många tror kanske att det är stegen som är det viktiga, men hållningen är minst lika viktig. Man får inte vara för avslappnad, för då liknar man mest en hösäck. Men om man är för stel ser det bara dumt ut.

-Dansar du inte alls nuförtiden då?

-Nja, bara hemma i lägenheten till de lovsånger jag brukar lyssna på.

-Men om vi startar en lovsång, kan du inte visa då? Bara lite.

Johan var inte speciellt intresserad av att visa upp någon dans, men att få spela en lovsång för Sofie lät lockande, så han accepterade och reste sig upp. Han plockade fram sin mobil och valde en låt.

-Jag tänker inte visa några direkta steg, sa Johan medan han fortfarande hade låg volym på musiken. Det jag fokuserade på när jag dansade var höftrörelserna eftersom jag ju skulle ha det för att locka tjejer. Det är dessutom alldeles utmärkta rörelser för att hålla magmusklerna i trim.

Johan började svänga med höfterna samtidigt som han pekade på sig själv och berättade hur han använde de olika musklerna i magen. När låten var slut fortsatte spellistan med nästa lovsång.

-Nu är det din tur, sa han till Sofie.

Han gick fram till henne, tog tag i handen och drog försiktigt upp henne från fåtöljen. När hon kommit på fötter la han sina händer på hennes höfter och försökte visa henne hur hon skulle gunga dem åt höger och vänster och använda magmusklerna för att styra rörelserna.

-Känner du hur det spänner i ena sidan och drar lite i den andra, sa han.

Sofie kände inte något annat än Johans händer på sina höfter till en början, men när Johan släppt taget och började gunga runt i hela rummet i takt till musiken, så gick det bättre.

-Det spelar inte så stor roll vilken musik man lyssnar till eller vad dans stilen heter. Det blir ju träning oavsett när man gungar runt på det här viset, sa Johan. Det var knappast inga lovsånger på mina träningspass när jag tränade dans förut, men jag tycker det fungerar alldeles utmärkt såhär.

-Är alla dina lovsångslåtar så här svängiga, undrade Sofie när de dansat till flera av låtarna.

-Nej, inte alla. Jag ska leta upp en annan…..

Johan drog fram sin telefon och letade upp en riktig snigellåt.

-Till den här låten passar det inte med höftgung. Här passar en klassisk så kallad tryckare bäst. Får jag lov?

Sofie hann inte svara förrän Johan greppat tag om henne och långsamt förde henne runt till musiken. Men det var okej. Det kändes faktiskt riktigt bra att vara så nära Johan. Den där skräcken för att komma nära män tycktes ha försvunnit. Tankarna på Jonny kom visserligen direkt när Johan grep tag i henne, men försvann lika snabbt igen. Så här trevlig lördag hade Sofie inte haft på väldigt länge. Så länge att hon inte ens kunde komma ihåg när det hände sist.