Dagen efter det där med lampan som mystiskt ändrat färg ovanför Sofies huvud medan hela företaget i övrigt låg i mörker, var Johan hemma. Han hade sjukskrivit sig själv. De andra killarna på lagret hade skojat med Johan och undrat om det var Gud som blåst omkull honom, när han satte sig mitt på golvet i samband med att lampan lyste över Sofie.
-Ja, något i den stilen, hade Johan svarat.
De var alla förundrade över det som hänt. Johan hade snabbt dragit sig undan för att de andra inte skulle bråka mer med honom. Men när han inte dök upp dagen efter kunde de inte låta bli att diskutera saken. De undrade om Johan trodde att det var Gud som mixtrat med lampan. Det fanns ju trots allt inte någon direkt logisk förklaring och Johan trodde ju verkligen på Gud, det visste de. Varför han var hemma idag, det visste de inte. Johan hade bara skickat ett sms till Sillen och sagt att han sjukskrivit sig, men att han nog skulle vara tillbaka imorgon.
Svampen som var den som var lite av en vaktmästare på stället hade kollat alla säkringar och han hade varit framme och tittat på lampan som hängde ovanför Sofie. Men han hittade inte någon förklaring till varken strömavbrotten eller det faktum att lampan burit sig så väldigt konstigt åt.
Senare den dagen var Skorpan framme hos Sofie med en stor låda full med papper och pennor till en av de lokala företagskunderna. Kunden hade som vanligt lagt sin beställning på nätet och kom sedan för att hämta den i butiken. Skorpan och Sofie småpratade med kunden och erbjöd honom fika i ett av rummen bakom Sofie, men han hade tydligen inte tid, så Skorpan hjälpte bara kunden ut till bilen med den stora lådan innan den körde iväg.
När Skorpan kom in igen stannade han till vid Sofies disk.
-Ganska mysko det där med lampan igår, sa han till Sofie. De hade alla märkt att Sofie tagit illa vid sig av den konstiga lampan så nu ville Skorpan försöka pigga upp henne.
-Du skulle sett Johan, fortsatte Skorpan. Han var tvungen att sätta sig på golvet. När han såg hur lampan ändrade färg.
-Det säger du bara för att det ska vara lättare för mig. Snällt, men jag tror dig inte.
-Jo, det är sant. Och idag är han inte ens här. Han har sjukskrivit sig själv.
-Du hittar på, vi har inte ens någon som heter Johan på det här stället.
-Vadå, vad menar du? Skorpan förstod inte alls vad hon pratade om. Var det ett skämt hon försökte med? I så fall fattade han inte det skämtet. Han hade visserligen haft lite svårt att förstå sig på Sofie ibland, men det här tog priset.
-Ja, Sofie tvekade. Hade hon gjort bort sig nu. Fanns det verkligen en Johan på hennes arbetsplats som hon inte visste något om. Hon trodde att hon sett alla killarna och att Skorpan som vanligt skämtade. Alla hade verkligen varit på henne så fort hon börjat och alla hade de velat dejta henne och ingen av dem verkade vilja ge sig. Men någon Johan visste hon inte något om. Hon tvekade lite innan hon fortsatte:
-Jo, jag vet ju att du är Skorpan, sen har vi Sillen, Svampen, Spenaten och Biffen. Jag fattar föresten inte varför ni har så knasiga namn. Men sen är det ju Albin, Sven och….
-Ja, men Johan, du vet väl vem Johan är. Det är den lille killen som tror på Gud.
-Ja, just det, det sa chefen när jag började, att det var en kille som hade hand om det kristna i butiken. Men jag vet nog inte vem det är.
-Men det är ju helt otroligt. Vet du inte vem Johan är? Hur länge har du jobbat här egentligen?
-I snart tre år.
-I tre år!! Mamma Mia och jag har bara fått en enda dejt, försökte Skorpan skoja till situationen.
Skorpan tyckte själv att det började bli lite pinsamt. Tänk att det fanns två personer på samma arbetsplats som inte visste om varandra. Eller Johan visste ju om Sofie, det visste han, men att Sofie inte visste vem Johan var, det lät väldigt konstigt. De var ju trots allt bara elva personer plus bossen som jobbade inom företaget. Skorpan vände sig till Camillla.
-Hör du, sa han, Sofie vet inte vem Johan är.
-Nej, jag hör det, men det är kanske inte så konstigt. Du försöker ju sno all hennes uppmärksamhet hela tiden, så de andra har inte mycket till chans. Och om jag inte har helt fel för mig, så har inte Johan varit i butiken på vääääldigt länge.
-Ni måste skämta med mig. Det här måste vi såklart ändra på. Så fort han kommer tillbaka ska han hit ut och presentera sig. Men hur kan han ha passerat här i tre år utan att du sett honom. Vi på lagret går ju alltid här förbi när vi slutar vid fyra och eftersom ni alltid är här till sex, måste även han ha passerat er här varje dag i flera år.
-Ja, men det kanske är som Camilla säger, att du och dina kompisar kastar er över mig och min disk varje dag så det är helt omöjligt för mig att se något annat. Men nu när jag tänker på det så kanske det är en liten person i bakgrunden alltid. En med keps och luvan från tröjan över huvudet.
-Ja, precis, det är han. Det är Johan.
-Men han syns nästan aldrig. Han går alltid bakom er på något vis och som sagt så är du nästan över mig varje dag när ni går hem.
-Jag måste gå och berätta det här för de andra. Hoppas verkligen att Johan kommer imorgon. Det här ska bli kul.
-Jaja, men var lite schyssta mot lill-killen, förmanade Camilla.
Skorpan nästan sprang tillbaka till lagret och innan han ens kommit dit så hördes hur han hojtade på de andra;
-Johan gömt sig här på lagret i tre år så att Sofie inte ens vet vem han är. Imorgon ska vi se till så att det blir ändring på det.
Dagen därpå kom Johan sist av lager killarna till butiken. Han brukade vara först, men den här dagen kände han sig fortfarande lite vimmelkantig. Killarna på lagret började alltid två timmar innan tjejerna i butiken. Det var för att de skulle hinna med så många online beställningar som möjligt innan själva butiken öppnade. Det var också på morgonen innan butiken öppnade som de såg till att det var fullt i alla hyllor i butiken så att de skulle slippa springa där med kartonger samtidigt som kunderna var där. De turades också om att köra med städmaskinen på morgonen så att det alltid var helt ny städat när butiken öppnade.
Så fort Johan klev in på lagret var Skorpan och Sillen på honom.
-Hur är det möjligt att Sofie inte vet vem du är? Har du gömt dig härinne i tre år!
Johan visste inte vad han skulle svara. Han tog några steg bakåt.
-Nä, nä, nä… nu kommer du inte undan, sa Skorpan. Du tycker väl också att hon är snygg?
-Jo, tvekade Johan som fortfarande inte visste vad han skulle säga.
-Men alltså, det här är ju inte klokt. Är du rädd för henne? Jag trodde att du hade Gud vid din sida och då är väl ingenting omöjligt. Det brukar du ju säga.
-Jo, men det här är inte samma sak.
-Vadå inte samma sak. Idag ska du och jag gå ut till Sofie och säga hej.
-Nej, är du inte riktigt klok eller? Så kan du inte göra. Det skulle ju bli hur pinsamt som helst, det fattar väl till och med du.
-Nej, det gör jag faktiskt inte. Men okej, gå ut själv då. Ut och säga hej ska du i alla fall göra. Om inte så skvallrar vi för bossen om dina små bönestunder.
-Ja ja, okej. Jag ska gå ut. Men låt mig vara nu.
Johan försökte smita undan, men de andra var efter honom hela tiden. Han fick inte en lugn stund på hela morgonen. Klockan närmade sig nio. De båda tjejerna Camilla och Sofie brukade komma strax innan nio så att de kunde förbereda sina kassor innan butiken öppnade. Sofie var först på plats och så fort hon klev innanför dörren hojtade Albin:
-Hon är här nu. Johan, var är du? Sofie är här.
Johan var nu så nervös att han knappt kunde stå på benen. Han satte sig på huk flera gånger och bad till sin Gud. De andra skrattade åt honom och tyckte han var löjlig.
-Det är ju bara en tjej. Visserligen en väldigt snygg tjej, men ändå. Nu får du ge dig. Du har ju själv berättat att du haft hundratals tjejer förut. Varför är du så knasig.
-Det är inte bara tjejen, det är Gud, försökte Johan. Men de andra lyssnade inte.
-Kom igen nu. Ut och säg hej!
-Men jag kan inte bara gå ut sådär. Det verkar ju jättekonstigt.
-Ja, men det är ännu konstigare att ni jobbat på samma ställe i tre år utan att hon vet vem du är. Det är faktiskt helt obegripligt. Så stort företag är inte detta.
-Okej, jag ska gå ut. Men jag går inte när ni tjatar hela tiden.
-Jaja, men innan lunch ska det ske. Annars släpar vi ut dig dit.
-Okej, ja, jag ska.
Johan gick in bland hyllorna. Han behövde samla sig lite. De andra hade äntligen gett honom lite utrymme, men de höll fortfarande ögonen på honom, det visste han. Drygt en timme senare tog han mod till sig och gick ut genom portarna som skilde lagret från butiken. Han tittade omväxlande på Sofie och på Camilla. Han visste inte vad han skulle fästa blicken på och han visste inte hur han skulle gå. Varje steg kändes stelt och onaturligt. Händerna höll han i fickorna så att det inte skulle avslöjas ifall han skakade. Han var så torr i munnen att han det kändes som om hela Sahara öken flyttat dit in. Det var tveksamt om det skulle gå att få fram ett ljud när han väl kom fram till disken.
Efter vad som kändes som ungefär en evighet var han framme vid Sofies disk. Han försökte le samtidigt som han sa:
-Hej, det är jag som är Johan. De andra sa att du inte visste vem jag är.
Johan ville bara lösas upp i atomer och försvinna. Det här var förmodligen det mest pinsamma han någonsin gjort. Men han tyckte sig kunna se på Sofie att hon också tyckte det var lite pinsamt. Som tur var kom Camilla till räddning för dem båda.
-Jaja, det är bra Johan. Nu är det nog bäst att du går tillbaka till de andra så det blir något gjort på det här stället. Så länge du är här, lär de bara stå där i fönstret och glo.
Camilla vände sig mot portarna och vinkade på publiken som snabbt vände sig om. Sofie och Johan kunde inte låta bli att skratta lite åt dem. Men Johan var snabb att passa på när Camilla gett honom chansen:
-Ja, du har nog rätt. Bäst att fortsätta jobba. Vi får prata mer en annan gång.
-Ja, trevligt att träffa dig, sa Sofie och log mot Johan. Hon visste inte exakt vad det var med den där Johan, men han var helt klart annorlunda än alla de andra.
