Ja, du som läser det här har förstås redan räknat ut vad som kommer att hända. Johan och Sofie kommer att bli ett par. Eller? Johans Gud har ju redan avslöjat det och Sofies blossande kinder gav också signal på att det var så det skulle bli. Men kan vi vara helt säkra på det? Och hur skulle det kunna bli så när både Johan och Sofie är osäkra på sig själv. Vem av dem ska ta steget?
Ja, Johan han tog de närmaste dagarna väldigt många steg. Han sprang framför portarna flera hundra gånger varje dag för att kika på Sofie. Men en dag när Sofie var på ute på några privata ärenden på lunchen gick det lite väl snabbt för Johan. Han hade redan passerat portarna säkert tio gånger den senaste timmen, men just den här gången tittade han lite för länge ut genom portarna och han gick lite för fort för sitt eget bästa. Plötsligt krockade han med en av hörnstolparna till den stora hyllan innanför. Det blev en rejäl smäll. Och det blev inte bara smäll när han krockade med stolpen för krocken gjorde att han föll baklänges och landade platt på marken.
De andra skrattade först, men när de insåg att Johan var avsvimmad och låg kvar på marken, blev det fart på dem. Albin och Sillen som stått närmast rusade fram och började leta efter pulsen.
-Han är död, ropade Albin som i stressen inte hittade någon puls.
Svampen fick snabbt fram sin mobil och ringde efter ambulans. Nu var de alla samlade runt Johan som fortfarande låg helt utslagen på golvet. Ingen av dem vågade röra honom, för de visste ju inte om han brutit nacken eller något. Han låg ju bara där helt orörlig.
Albin började vandra omkring och jämrade sig.
-Åååå varför var vi så elaka mot honom? Vad ska vi göra? Nu har vi haft ihjäl honom. Stackars Johan. Han kunde ju inte hjälpa att han var som han var. Ååå stackars Johan.
-Tyst med dig, röt Sillen. Jag känner pulsen. Han är inte död. Gå ut och möt ambulansen istället för att gå här och jämra dig. Biffen, hämta din jacka, så vi kan lägga den över honom så han inte fryser i alla fall. Och du, Sven, du får informera chefen om det här.
-Men vad ska jag säga. Han kommer att ha ihjäl oss allihop. Du vet ju hur chefen gillar Johan.
-Ja, men han måste såklart veta varför det plötsligt kommer en ambulans hit.
Sven tog motvilligt fram sin telefon och ringde chefen.
Camilla som bara sett och hört Albin, såg nu hur chefen kom ner för trapporna.
-Vad har hänt? undrade hon.
-Jag vet inte. Jag vet bara att ambulans är på väg och att Johan ska åka med den.
Camilla sa åt Albin att inte släppa in någon, för hon tänkte gå bak och se vad som hänt.
När Camilla kom in på lagret hade Johan kvicknat till, men de andra sa åt honom att ligga kvar tills ambulansen kom.
-Tack gode Gud att du lever, sa Camilla. Albin sa att du var död. Ligg du kvar här som de säger, jag måste nog lugna ner Albin lite.
Camilla hann bara knappt ut på trappan innan ambulansen var på plats.
-Han är död, sa Albin till ambulanspersonalen.
-Nej, det är han inte, men han var avsvimmad en stund. Jag ska visa er. Albin, du fortsätter hålla ute kunderna.
Camilla gick med raska steg före ambulanspersonalen som snabbt började undersöka Johan som fortfarande låg på golvet. En stund senare körde de iväg igen med Johan med sig i bilen.
Chefen var inte glad och undrade hur det här kunde hända.
-Om inte Johan gör en anmälan så kommer någon annan att göra det. Hur kunde han krocka med hyllan? Albin?
-Jag vet inte. Jag har inte gjort något. Det är Sillen och Skorpan.
-Vi har väl inte gjort något. Hyllan har ju alltid stått här och Johan har ju jobbat här i hur många år som helst.
-Ja, men ni retas ju med honom.
-Det gör vi ju inte. Vi skojar lite bara. Men det gör vi ju med alla. Med dig också Albin. Du trodde ju att han var död.
-Nu räcker det killar, röt chefen. Om någon av er har sagt eller gjort något mot Johan så att han kan ha tagit illa vid sig så åker ni till sjukhuset och ber om ursäkt när vi fått klartecken från dem. Själv åker jag till sjukhuset direkt. Jag hör av mig när jag vet mer. Camilla får bli boss medan jag är borta.
När chefen lämnat byggnaden försökte de alla återgå till sina arbete. Men det var inte så enkelt. Visserligen hade de retats med Johan en del, men alla tyckte mycket bra om honom. Han ställde alltid upp och var förmodligen den bästa kompis man kunde ha, även om han inte riktigt vågade släppa någon riktigt nära inpå.
När Sofie kom tillbaka från sin lunchrast märkte hon genast att något var fel.
-Vad är det? Har det hänt något?
-Ja, det är Johan. Han är på sjukhuset. Han åkte iväg med ambulans.
-Va! Jag hörde ambulansen, men jag visste inte att den körde hit. Vad har hänt då? Är han alvarligt skadad?
-Albin trodde att han var död, men han hade bara svimmat av. Tydligen krockade han med en stolpe och fick en rejäl smäll både från stolpen och från golvet när han landade. Chefen är på sjukhuset nu och har lovat att höra av sig när han vet mer.
Sofie blev lika chockad som de andra. Hon var tvungen att sätta sig ner. Camilla undrade om hon ville följa med till sjukhuset efter jobbet. Men Sofie tackade nej. Hon hatade sjukhus. Dessutom kände hon ju inte Johan. Inte så som de andra i alla fall. Hon erbjöd sig istället att ta hand om stängningen så att de andra kunde komma iväg lite tidigare.
Det var inte någon av dem som hade trott att arbetsdagen skulle bli på detta viset när de steg upp på morgonen. Skulle Johan någonsin kunna komma tillbaka? Hur alvarligt skadad var han egentligen? Just i denna stund var frågorna betydligt fler än svaren.
Innan alla skulle åka iväg till sjukhuset kom Biffen med ett något oväntat förslag.
-Jo, alltså, vi har ju varit lite taskiga mot Johan ibland och retat honom för det där med Gud. Jag tror ju inte på någon Gud och det gör ju inte ni andra heller, men skulle vi inte för Johans skull kunna be tillsammans en gång.
-En jättebra idé, tyckte Camilla. Vem vill?
-Inte jag, jag vet inte hur man ber. Jag går aldrig i kyrkan. Inte mer än på begravningar och sånt.
-Nä, jag vet inte heller.
-Ähh, vi gör det för Johan, inte för Gud. Johan skulle uppskatta att vi försökte, även om vi gör helt fel, sa Camilla när alla hade slagit ifrån sig.
-Ja, jag håller med dig Camilla, sa Biffen. Kan vi inte ta varandras händer och bara säga något fint.
Alla var med på förslaget och tog varandras händer. Sedan började Biffen
-Förlåt Gud för att vi inte vet hur man ska göra det här. Vi gör det för vår arbetskamrat Johan. Honom känner du. Han brukar snacka om dig. Han är på sjukhuset, ja, det vet du kanske redan förresten, men i alla fall, hjälp honom att bli frisk.
Inspirerad av det Biffen sagt fortsatte Albin:
-Förlåt mig också Gud. Jag har stressat upp alla de andra idag. Hjälp mig att hålla mig lugn så att de andra kan arbeta som vanligt. Hjälp mig att vara lite schystare mot Johan framöver. Han vill ju alltid allas bästa. Se nu till så att han kommer på fötter så fort som möjligt.
Så turades de om att säga några ord. Även Sofie, trots att hon inte hade så mycket att säga, eftersom hon varken kände Johan eller varit där när olyckan hänt. Sist var det Camillas tur och hon avslutade stunden med att säga ”i Jesus namn, amen” Det hade hon hört Johan säga massor av gånger, så det tänkte hon att det är nog viktigt.
