Att Sofie hade svimmat på jobbet skapade många frågor och en osäker stämning bland personalen på det lilla företaget. Hon hade sagt att det berodde på dålig sömn, men varför? Det undrade de alla.
Chefen, som kände till en del av Sofies bakgrund, bar på en stor skuld. Han hade lovat den äldre kvinnan – hon som hade tagit hand om Sofie efter att hon flytt från den där hemska mannen – att han skulle se efter henne. Men nu hade han uppenbarligen misslyckats. Han ringde sin bekant och berättade vad som hade hänt. Hon sa dock inte mycket. Hon litade på att chefen gjorde sitt bästa.
Johan satt kvar på golvet vid Sofies kassa så länge han kunde, men när kunderna började strömma in igen var han tvungen att resa sig. Han kunde dock inte fokusera på jobbet. Istället gick han in på lagret, satte sig i sin hörna och började be till Gud.
Men Gud svarade inte.
Eller, i alla fall hörde han ingenting. Kanske var det för att han var arg – arg på Gud som hade låtit Sofie svimma sådär.
När Johan hade suttit i sin hörna en bra stund kom Sillen fram till honom.
”Hur går det?” frågade han.
”Det går dåligt! Gud svarar inte! Hur kunde han låta Sofie svimma sådär?”
”Bra fråga. Men det hjälper väl ändå inte att du sitter här?”
”Jo, jag ber för Sofie.”
”Det är bra att du gör det, men det låter nästan som att du anklagar Gud.”
”Kanske det, men varför?!”
Sillen ryckte på axlarna.
”Du brukar ju säga att Gud vet vad som är bäst. Kanske var det bästa som kunde hända Sofie att hon svimmade.”
Johan stirrade på honom.
”Hur kan du säga det?”
”Inte vet jag, jag är ju inte Gud. Men jag tänker ibland så om förkylningar. Man får dem för att man behöver varva ner lite. Vi tror att vi är så duktiga och att vi måste hinna med så mycket. Men Gud har faktiskt gett oss en vilodag. Hur många tar en dag till bara vila? När vi är lediga från jobbet ska trädgården fixas eller så ska vi ha gäster och laga en massa mat. Vi vilar ju aldrig riktigt.”
Johan suckade och nickade. ”Ja, du har rätt. Gud har sagt att vi måste vila.”
”Precis. Och vad vet vi egentligen om vad Sofie gör när hon inte är här? Gud kanske har varnat henne flera gånger, men hon har inte lyssnat. Att svimma här på jobbet var kanske det enda sättet för henne att förstå att hon måste ta det lugnt. Och vem vet, kanske behövde vi också se det? Kanske är det en påminnelse till oss att vara extra snälla mot henne. Ingen av oss vet vad hon har varit med om. Hon säger ingenting. Kanske behöver hon någon som är extra snäll just nu. Att svimma är inte farligt, men det är en tydlig varning. En varning både till oss och till Sofie.”
Johan lutade huvudet bakåt och suckade djupt. ”Ja, du har rätt igen. Tack för att du är så klok, Sillen. Vad skulle vi göra utan dig?”
Sillen log snett. ”Ja, och vad skulle vi göra utan dig och dina böner? Och vad skulle vi göra utan Sofie?”
Han lade en hand på Johans axel innan han fortsatte: ”Be en snäll bön till Gud och försök sedan återgå till arbetet. Chefen har åkt iväg till sjukhuset och lovat att höra av sig om det skulle vara något vi behöver oroa oss för.”
”Tack, Sillen.”
Sillen nickade och gick tillbaka till sitt. Johan satt kvar en stund och bad. Han bad Gud om ursäkt för att han hade klagat och gnällt så mycket. Sedan reste han sig och gick tillbaka till sitt arbete.
Ingen i personalen kunde riktigt koncentrera sig på sina uppgifter, men alla kämpade på så gott de kunde. Spänningen låg som ett osynligt täcke över butiken, och alla väntade på att telefonen skulle ringa.
Till slut kom samtalet.
Chefen berättade att han skulle köra hem Sofie och att det bara handlade om utmattning. När han sa orden kändes det som att hela butiken drog en kollektiv suck av lättnad.
Arbetsdagen var nästan över, och även om ingen sa det högt, kändes det som att de alla delade samma tanke:
Imorgon blir en ny dag.
Reflektion – ”Sofies svimning”
När något svårt händer kan vi lätt fråga: Varför lät Gud det ske? Johan brottas med den frågan när han sitter i sin hörna och ber. Han är arg på Gud, precis som vi ibland kan vara när vi ser lidande hos oss själva eller andra. Men Sillen påminner honom om något viktigt: Kanske var det här en varning? Kanske var det Guds sätt att säga: ”Stanna upp. Ta hand om dig. Jag ser dig.”
Vi människor är snabba att tänka att allt som gör ont är fel. Men ibland kan det svåra leda oss till något bättre. Kanske var det just genom att svimma som Sofie till slut kunde få den hjälp hon så länge undvikit. Och kanske var det en påminnelse för alla runt omkring henne att visa extra omtanke.
Gud vänder aldrig ryggen åt oss, inte ens när vi är arga och ifrågasätter honom. Han tål våra frågor och vår frustration. Och han finns där, även i det vi inte förstår.
Bibelord:
”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.”
– Romarbrevet 8:28
