Johan satt längst in på lagret, i den lilla vrå han hade gjort i ordning åt sig själv. Han brukade sitta där en kort stund två gånger om dagen. De andra hade varit irriterade på honom de första gångerna, eftersom det såg ut som att han smet från jobbet. Men nu hade de accepterat det och sa inte mycket om det längre. De visste att han jobbade mycket bättre om han fick den där lilla stunden i sin vrå.
Men nu gick det inte att sitta där längre.
Albin kom rusande ut på lagret och ropade allt vad han kunde att Sofie var död.
Det här var innan Sofie ens visste att Johan existerade.
Förskräckt lämnade Johan sin plats och småsprang, precis som alla de andra, ut i butiken. Sofie låg bakom sin kassadisk, med Camilla och en okänd man vid sin sida. Chefen, som hade sitt kontor precis ovanför Sofie och kunde se stora delar av butiken, hade liksom alla andra lämnat sina uppgifter och stod nu intill Johan.
Den okända mannen, som satt vid Sofies sida, vände sig till folkmassan och sa att ambulans var på väg. Han berättade också att han var läkare och att Sofie inte alls var död, så som Albin hade hojtat. Men att hon var avsvimmad var illa nog. Ingen visste varför hon hade svimmat, och oron bland kollegorna var stor.
Johan satte sig på golvet på andra sidan disken och knäppte händerna. På andra sidan hörde han hur Camilla och läkaren hjälpte Sofie att sätta sig upp.
”Jag har bara sovit dåligt ett tag, det är allt,” försäkrade Sofie. Hon ville helst att alla bara skulle låta henne vara. Hon ville inte vara i centrum.
”Vi måste låta henne vara,” sa chefen och viftade åt sin personal att fortsätta med det de höll på med.
Johan satt dock kvar på golvet när ambulansen kom, och Albin sprang fortfarande omkring och ojade sig. Hade det inte varit för läkaren, som lyckligtvis befann sig i butiken just när det hände, hade kanske ambulanspersonalen tagit fel person. Johan såg minst lika bedrövad ut som Sofie, och att Albin var i upplösningstillstånd gick inte att missa.
Sofie rullades ut på en bår och fördes iväg till sjukhuset. Där fick hon genomgå en mängd tester för att utesluta fysiska orsaker till kollapsen.
När testerna var gjorda och resultaten började trilla in, stod plötsligt läkaren från butiken vid hennes sida.
”Jag jobbar här i vanliga fall och ville bara kolla hur det går för dig,” sa han när han såg Sofies förvånade min.
Sofie svarade inte. Vad kunde hon säga?
”Alla prover såg bra ut,” sa läkaren. ”Du sa att du har sovit dåligt ett par nätter. Är det något särskilt som tynger dig? Kanske kan jag hjälpa dig på annat sätt än med medicin?”
Sofie kände sig förvånansvärt trygg med läkaren, så hon sa:
”Nja, jag har lämnat ett jobbigt förhållande bakom mig. Och sedan dess har jag haft flera panikångestattacker och sömnen är minst sagt bristfällig.”
”Har du pratat med någon om det, en kurator eller psykolog?”
”Nej, och det vill jag inte heller. Jag klarar mig.”
”Uppenbarligen gör du inte det. Din kropp orkar inte hur mycket som helst. Till slut stänger den ner om du inte hjälper den. Har du någon familj du kan prata med?”
”Jag har en familj, men jag förlorade all kontakt med dem i samband med mitt dåliga förhållande. Att ta kontakt med dem känns väldigt jobbigt, nästan omöjligt.”
”Jag tycker att du ska ta kontakt med dem, men kanske inte just nu när du är så slutkörd. Kan du prata med någon av dina arbetskamrater, kanske Camilla?”
”Nä, jag vill inte prata med någon om det som har varit. Jag vill bara lämna det och gå vidare.”
”Kan du inte berätta lite för mig då? Jag är ingen kurator eller psykolog, men jag försöker vara en god medmänniska, inte bara en läkare. I mitt jobb möter jag många som har det svårt och som, precis som du, inte vill prata med en psykolog. Jag är ganska bra på att lyssna – och jag har tystnadsplikt.”
Sofie tittade en stund på mannen som satt på pallen intill. Han såg väldigt trevlig ut, till och med rösten lät trevlig. Så där lugn och behaglig att man själv kände sig lugn.
Sofie drog djupt efter andan. Hon behövde ta sats för att orka berätta ens det minsta om det hon hade varit med om. Men det gick ändå inte.
Istället valde hon att berätta att hon var rädd för att hennes före detta pojkvän skulle söka upp henne och hitta henne. Det var därför hon aldrig riktigt kunde slappna av. Och att det hon hade varit med om nu gav henne mardrömmar natt efter natt.
Läkaren sa ingenting. Han bara lyssnade, nickade och uppmuntrade Sofie att fortsätta. Men plötsligt började det svartna för ögonen på henne igen, så hon tystnade.
Läkaren, som var mycket uppmärksam, såg direkt vad som hände och tog hennes hand för att känna pulsen.
”Du behöver inte berätta mer om du inte orkar. Men jag skulle verkligen vilja att du gick till en psykolog. Det du har varit med om, även om du inte säger mycket om det, är för hemskt för att bära själv.”
Sofie visste att han hade rätt, men en psykolog? Nej tack. Psykologer var till för dårar. Jonny borde gå till en psykolog – inte hon.
”Jag håller kvar dig här ett par timmar tills du har återhämtat dig. Jag kommer in till dig igen lite senare för att se hur det går för dig.”
Reflektion
Det är ofta först när kroppen säger ifrån som vi inser hur mycket vi bär på. Sofie hade pressat sig själv för länge, både fysiskt och känslomässigt. Trots att hon försökte gå vidare och lämna det förflutna bakom sig, hade det fortfarande makt över henne. Vi är ibland bra på att dölja vår smärta – för andra, och kanske även för oss själva. Men kroppen talar alltid sanning.
Gud har skapat oss med en gräns för vad vi orkar bära själva. När vi ignorerar våra behov av vila och återhämtning kan det leda till att vi till slut faller. Sofies svimning blev en tydlig signal, inte bara för henne själv utan också för de runt omkring henne. Hur ofta lyssnar vi egentligen på vår egen kropps varningssignaler? Och hur ofta ser vi när någon annan kämpar i det tysta?
Bibelord:
”Kom till mig, alla ni som är trötta och tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.”
– Matteus 11:28
