Att gå hem till Johan kändes både bra och dåligt för Sofie. Hade det varit bara Johan där hade det förmodligen känts lite bättre, men nu var ju både Sillen och Skorpan också där. Innan hon börjat jobba tillsammans med de här killarna hade hon mer eller mindre flytt från sin gamla kille och hans kompis. Men det var nu över tre år sedan och hon försökte intala sig själv att hon behövde gå vidare. Dessutom trodde ju Johan på Gud och då kunde han väl inte göra något dumt, eller? Dessutom verkade han så uppriktig och ärlig där han satt på golvet med tårar i ansiktet i tacksamhet över både jobb och vänner.
Skorpan hade förklarat vägen för henne innan de gått. Det tog inte många minuter att ta sig dit med cykeln. Fjärde våningen hade Skorpan sagt. Sofie ställde sin cykel utanför och gick in innanför dörren. Hon läste på namnskyltarna vilka som bodde i huset och såg att det stod Johan på fjärde våningen. När hon visste att hon var rätt klev hon in i hissen och åkte upp till fjärde våningen.
Utanför lägenheten stannade hon. Skulle hon verkligen gå in. Hon började ångra att hon sagt ja. Tänk om de skulle utnyttja henne. Hon bestämde sig för att gå igen. Jag kan skicka ett sms och säga att jag fått ont i huvudet, tänkte hon samtidigt som hon vände sig om. Men just då öppnades dörren och en förvånad Skorpan stod där med en soppåse i handen.
-Hej, jaså du har kommit. Vi har inte hört att du knackat.
-Ehe….
-Johan, Sofie är här, hojtade Skorpan in i lägenheten. Vänd mot Sofie lyfte han soppåsen och sa:
-Jag ska bara slänga den här, kom in.
-Ehh…
-Hej, Sofie, sa både Sillen och Johan i kör med leenden i hela ansiktet när de kom ut i hallen och fick se henne.
-Hej, eh..
-Kom in, känn dig som hemma.
Sofie tvekade. Hur skulle hon nu kunna komma ur det här. Hur kunde hon vara så dum att hon sa ja. Hon kände paniken komma och det blev inte bättre när Skorpan som slängt soppåsen la armen om hennes axlar och drog med henne in i lägenheten med ett stort leende på läpparna.
-Vi är inte klara än, erkände Skorpan. Vi har blivit frälsta jag och Sillen och det tog sådan tid att vi nästan precis börjat fixa med maten.
-Ja, det tog verkligen tid att få er frälsta, skrattade Johan.
-Jag vet inte, erkände Sofie. Alltså ensam tjej med tre killar i en lägenhet. Det känns inte jättebra. Jag skulle nog inte kommit hit.
-Vad säger du, sa Skorpan, klart att du ska komma in. Vi är inte farliga, det vet du.
-Nej, men…
-Ta det lugnt Skorpan. Ge henne lite utrymme. Ni är väl inte klara med dukningen. Gå in och sätt lite fart så vi kan få mat i oss någon gång.
-Jamen det är ju du som lagar maten.
-Seså, ge er iväg. Sillen, ta Skorpan med dig in.
Sillen drog med sig Skorpan in i köket medan Johan åter vände sig till Sofie.
-Jag lovar, Sofie, ingen av oss ska röra dig. Men jag förstår att det kan kännas dumt. Du nämnde innan idag att du hade varit med om något innan du kom hit. Jag hängde inte riktigt med på vad du sa, men jag kan förstå att det kan kännas fel.
Johan funderade en kort stund innan han fortsatte.
-Kan vi göra såhär, att du ringer Camilla…. Vet hon att du är här?
-Ja, det är klart. Jag var så nervös att jag höll på att kissa på mig och det såg hon såklart.
-Okej, har du hennes nummer?
-Ja… Sofie tvekade, men plockade fram sin telefon och letade upp Camillas telefonnummer samtidigt som Johan plockade fram sin. Sedan ringde han till Camilla:
-Hej, Camilla. Kan du hjälpa mig med en sak.
-Hej Johan, har Sofie kommit?
-Ja, det har hon och det är det jag undrar om du kan hjälpa mig med. Jag vet inte vad Sofie har varit med om tidigare och jag tänker inte pressa henne att berätta. Men hon vågar inte gå in i min lägenhet som ensam tjej bland med tre killar.
-Inte ens bland er…. vad har hon varit med om?
-Som sagt, det vet jag inte och jag tänker inte fråga just nu. Men kan du hjälpa oss?
-Visst, vad ska jag göra? Ska jag också komma? Jag vet inte vad min man säger om det. Han har fixat mat här till mig och barnen.
-Nejdå, ät du mat med din familj. Men vi kanske kan göra så att du och Sofie håller kontakt hela tiden. Låt säg att Sofie hör av sig en gång varje kvart och hör du inget så ringer du.
-Visst, det låter okej i mina öron. Men vad säger Sofie om det då?
-Vet inte, vad säger du Sofie?
-Okej, det låter okej.
-Okej, då kör vi på det.
-När du gör såhär, så känns det överdrivet, tyckte Sofie.
-Nej, inte alls. Eller vad tycker du Camilla?
Camilla höll med, men Sofie tyckte mest att det kändes pinsamt och ångrade ännu mer att hon tagit sig hit. Telefonsamtalet avslutades och Johan tog Sofies jacka och hängde den på en av krokarna innanför dörren. Sedan visade han in Sofie i vardagsrummet.
-Tja, såhär bor jag. Vill du sitta här i soffan medan jag fixar maten eller vill du med ut i köket?
Sofie tyckte fortfarande att det kändes dumt och visste inte vilket som skulle göra situationen bäst. Hon tvekade, men fick oväntad hjälp av Skorpan som nu var sitt vanliga glada jag igen.
-Sofie, är du bra på det här med servetter. Johan tyckte absolut att vi skulle ha det nu när du kom, men jag får inte till det. Se här…
Skorpan höll upp ett par servetter som han lyckats skrynkla ihop så att de mest liknade bollar. Sofie kunde inte låta bli att skratta:
-Har du redan använt dem?
-Nej, men du ser, min talang för att vika servetter är inte vad den borde vara.
-Nej, det ser jag. Hur tänkte du när du gjorde det där?
-Jag kollade på Youtube och det såg väldigt bra ut när de gjorde det, men jag måste ha missat något.
-Ja, det kan man lugnt säga. Men vi kanske kan ha servetter som är ihop knycklade… Det är ju originellt i alla fall.
Sofie kände sig lugnare igen. Men hon kände sig fortfarande dum. Så barnslig…
Det visade sig att Johan var en mästare på matlagning. Exakt vad det var han serverade visste hon inte, men gott var det. När de ätit klart ville Skorpan och Sillen åka hem till sig.
-Ni kan väl skjutsa hem Sofie också, så hon slipper cykla i mörker helt ensam.
-Visst, du kan åka med mig, sa Sillen. Vi ska ju ändå på ungefär samma håll.
Sofie tackade för maten och följde med Sillen. Men hon höll fortfarande kontakt med Camilla. Det tänkte hon inte sluta med förrän hon var hemma i lägenheten ensam med låst dörr. Hon funderade på vad hon gett Johan för intryck och ångrade fortfarande att hon tagit sig dit. Men han hade ju verkligen varit snäll. Fast det hade ju killen för tre år sedan också varit i början. Hon borde kanske förklara sitt beteende….
