Dagen efter att Sofie varit hemma hos Johan för första gången tillsammans med Skorpan och Sillen var Camilla extra tidigt på jobbet. Hon var så spänd på att höra hur det gått. Hon hade ju sett hur nervös Sofie varit innan hon cyklade dit. Och efter telefonsamtalet med Johan hade hon ju bara fått ett antal ”tumme upp” meddelanden från Sofie. Några ”Ja” och ett meddelande där hon tackade för hjälpen och sa att hon var hemma kom det också.
Hon gick ut på lagret för att se om hon kunde hitta Sillen och Skorpan. De var väldigt enkla att hitta. De sjöng och var så fulla av energi att det nästan smittade av sig. Biffen hade redan blivit smittad, för han sjöng också med i den ena gamla slagdängan efter den andra.
Hon gick fram till Skorpan som just höll på att packa ner en massa block i en stor kartong.
-Hej, du verkar munter idag.
-Ja, jag har så mycket energi att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Om du ber mig hoppa upp och plocka ner månen, så tror jag nästan att jag skulle fixa det.
-Nej, tack, det behövs inte. Jag tror månen ska vara där den är, det blir nog bäst. Hur gick det igår?
-Jodå, det gick så bra så. Nu är både Sillen och jag frälsta.
-Kul för er, men hur gick det för Sofie?
-Vadå gick? Hon blev ju skjutsad hem av Sillen. Du Sillen, hojtade Skorpan. Du körde väl hem Sofie.
-Ja, det är klart. Är något fel?
-Nejdå, inte alls. Jag ville bara höra hur ni hade det igår.
-Jaja, vi hade det bra. Du borde hänga med någon gång. Johan är så bra på matlagning.
-Ja, och du är så värdelös på att vika servetter, skojade Sillen.
Sillen tog fram sin telefon och visade Camilla en bild med de hopskrynklade servetter som Skorpan gjort. Camilla kunde inte låta bli att skratta med de båda killarna som helt klart hade förändrats över en natt. Sist hon såg dem verkade de mest vilja ha ihjäl varandra av någon anledning som hon inte kunde förstå.
Camilla gick ut i butiken och strax kom Sofie också.
-Hej, Sofie! Hur gick det igår? Jag fick ju inte mycket mer än ett gäng tumme upp meddelanden.
-Jo, tack det gick bra.
-Ja, och?
-Vad vill du att jag ska säga? Att jag gjorde bort mig totalt och att jag är världens mesigaste tjej som inte ens vågar gå hem till de tre kanske snällaste killarna på jorden.
-Nej, så är det inte Sofie. Nu är du dum mot dig själv. Vi gillar ju dig allihop och du är verkligen inte mesig. Jag tycker det du gjorde var bra. Vi tjejer är ju lätta offer.
-Mmm… jag vill helst inte prata om det.
Camilla sa inte mer, för hon såg på Sofie att hon var ledsen. Inte någon gång under hela dagen var varken Sillen, Skorpan eller Sofie sig själv och Camilla oroade sig för dem alla tre även om Sillen och Skorpan just för dagen var som små energiknippen.
Halv fyra på eftermiddagen kom plötsligt Johan, helt oväntat in i butiken. Han var också glad och viftade med en stor kartong från konditoriet som låg bara en bit bort.
-Hej tjejer, jag kommer med tårta, kvittrade Johan.
-Nämen, vilken överraskning, svarade Camilla glatt.
Sofie svarade bara med ett kort hej och tittade sedan ner i bordet, vilket gjorde att Johan snabbt kom ner på jorden och blev alvarlig. Hade han gjort något fel, sagt något eller vad var problemet. Han förstod inte. Camilla fick en klump i magen när hon såg hur Sofie reagerade, men hon försökte hålla humöret uppe för Johans skull.
-Går du ut och hämtar killarna Johan, så ska jag duka fram. Vi får väl sitta i konferensrummet idag.
I vanliga fall åt lager killarna sin lunch antingen i sitt lilla utrymme på lagret eller så gick de ut och åt. Men när Johan nu kom med tårta så tyckte Camilla att det passade bättre att sitta i det lite trevligare rummet bakom Sofies kassa.
När Johan kom ut på lagret blev de alla glada av att se honom. De flesta hade ju inte träffat honom på flera veckor. Och när han sa att han skulle bjuda på tårta blev det extra fart på dem alla. Snart satt de alla i konferensrummet och försåg sig med tårta. Alla utom Sofie som var upptagen med kund. Men innan alla hade hunnit få tårta gick Johan ut till kunden och Sofie i butiken.
-Jag kan ta över här, Sofie, så kan du gå och fika med de andra.
-Nej, det är okej. Jag kommer sen.
Motvilligt gick Johan tillbaka till de andra, men flera gånger vände han sig om för att se på Sofie. Kunden sänkte sin röst och viskade till Sofie:
-Det var en trevlig kille. En riktig gentleman.
-Mmmm, sa Sofie och tänkte tillbaka på den gång då hon varit med Jonny i en klädbutik för flera år sedan och han köpte kläder åt henne. Då hade den kassörskan sagt ungefär samma sak, men det hade slutat i en katastrof för Sofie. Just nu mådde hon så dåligt att hon bara ville kräkas. Minnena från tiden innan hon flyttade till den här staden hade kommit över henne på ett sätt som hon inte hade räknat med. Med stor ansträngning lyckades hon hjälpa kunden färdigt med ett påklistrat leende. Inombords var hela hon kaos. Bakom sig hörde hon hur de andra skrattade och hade roligt, men hon orkade inte längre spela det spel som hon gjort i över tre år. Allt från tiden med Jonny hade blivit levande igen och det gjorde så ont. Hon kände sig totalt värdelös. Tårar började rinna nerför kinderna och skratten hon hade bakom sig försvann i en dimma av förtvivlan. Hon visste på ett sätt att de skrattande rösterna bakom henne ville väl, men just nu gick det inte att ta in. Vad skulle hon göra. Det gick inte att tänka. Hon låtsades fixa med några papper som låg på bordet framför i hopp om att vinna tid så att hon kunde komma på ett sätt att fly och det snabbt.
Men flyktplanerna gick också i kras när Camilla kom ut och undrade om hon inte skulle ha lite tårta.
-Ehh, snörvlade Sofie
-Men lilla älskade vän, sa Camilla när hon fick se sin vän med tårar i hela ansiktet. Hon grep tag i Sofie och höll om henne länge, utan att någon av dem sa något. De stod så länge att de andra reagerade och Skorpan hojtade:
-Vad håller ni två på med? Kom in här nu och ät lite av Johans tårta.
Camilla släppte Sofie och hjälpte henne att torka bort några av tårarna.
-Finns det något jag kan göra? Jag vill så gärna hjälpa dig, men jag vet inte vad som är fel. Du har inte varit dig själv på hela dagen. Vad har hänt? Var det inte bra hos Johan igår? Var de elaka?
Nu anade Johan att något var fel och också han gick ut till kassan där Camilla och Sofie stod. Sofie varken hörde eller såg honom, utan satte sig ner på huk och gömde händerna i ansiktet. Camilla vände sig mot Johan och sa med arg och upprörd röst:
-Vad har du gjort? Kunde ni inte låta henne vara? Du borde skämmas. Försvinn härifrån!
-Men jag har inte gjort något. Inte vad jag vet i alla fall.
Han vände sig till Sofie som fortfarande satt på golvet. Han la handen på hennes axel och undrade vad som var fel.
-Låt henne vara, fräste Camilla.
-Men jag har inte gjort något. Jag lovar. Sillen! Skorpan! Visst har jag inte gjort något.
Alla i det lilla konferensrummet hade nu tystnat och visste inte riktigt vad de skulle tro.
-Sillen, Skorpan, säg något, hojtade Johan igen.
Då harklade Sofie sig och reste sig långsamt upp. Camilla tog ett tag under armen och hjälpte henne upp.
-Nej, Johan, du har inte gjort något, det är mig det är fel på, sa Sofie medan alla andra höll andan.
-Det är inte något fel på dig Sofie, sa Camilla strängt. Men vi ser ju alla att något är fel. Och jag tror faktiskt att alla här vill hjälpa dig, men vi kan inte för vi vet inte vad som är fel.
-Jag ska berätta. Jag tror jag måste, för jag orkar inte längre.
-Ååå lilla vän. Här, sätt dig här. Sillen, ös upp en bit tårta åt henne.
Camilla var van att dirigera de andra och även om de trilskades ibland så gjorde de i slutändan alltid som hon sa. Men nu var det inte läge att trilskas, så Sillen skar upp en bit tårta så fort han kunde och skickade den till platsen där Sofie satt sig vid bordet.
Sofie vågade inte titta på de andra, men det behövdes inte. Hon visste att allas ögon var riktade mot henne. Svampen och Biffen som suttit närmast dörren hade snabbt hoppat in och gjort plats så att Camilla kunde sitta bredvid Sofie som nu tog sats för att berätta den hemlighet som hon så länge burit på.
