På väg ut mot lagret mötte Johan chefen. Chefen hade som vanligt suttit på sitt kontor en våning upp, men han tyckte det kändes som att något var fel nere bland personalen. Han kunde inte sätta fingret på vad det var, det var bara en olustig känsla. Han hade sett Johan komma med tårta så egentligen borde det inte vara något fel. Men när han mötte Johan i butiken såg han på honom att han förmodligen haft rätt.
-Hej Johan, kul att se dig. Är allt som det ska?
-Du får fråga de andra, de är i konferensrummet.
Johan fortsatte att gå ut mot lagret, så chefen gick med raska steg mot rummet bakom Sofies disk.
-Vad händer här då? undrade han. Har ni inte jobb att sköta?
-Jo. Flera av killarna började skruva på sig. Men Camilla tog kommandot.
-Sofie mår inte bra, sa Camilla. Hon har precis berättat världens mardrömshistoria för oss.
-Det var modig gjort Sofie, sa chefen och satte sig på huk intill Sofie. Du vet förmodligen inte att jag vet vad du varit med om. Alltså jag vet ju inte exakt, men i stora drag. Och att berätta det för ett rum fullt med killar visar bara det som jag vetat hela tiden. Nämligen vilken fantastisk tjej du är.
Förbryllad tittade Sofie upp på sin chef och alla andra i rummet var lika konfunderade. Chefen reste sig upp, men fortsatte att prata med Sofie.
-Har du berättat om Signe?
-Ja, alltså, Signe är väninnan som jag berättade om, men vad vet du om Signe? Vet du allt jag precis berättat för de andra? Hur kan du veta det? undrade Sofie som inte riktigt förstod vad det var chefen sa och hur han kunde känna till Signe.
-Jo, såhär är det, sa chefen och satte sig ner på en av stolarna i närheten. Innan du började här, fortsatte han, faktiskt innan du kom till Signe, så ringde hon mig. Jag blev lite förvånad när hon ringde, för vi har bara träffats några enstaka gånger och vi känner egentligen inte varandra. Hon är en släktings släkting kan man säga. Hon berättade för mig om en tjej som behövde starta ett helt nytt liv och att denna tjej skulle fly från sin pojkvän. När hon använde ordet fly, blev jag lite förskräckt, men undrade hur jag kunde hjälpa till. Hon undrade om jag inte behövde lite mer personal och det hade jag faktiskt funderat på ett tag. Så när hon bad mig, annonserade jag ut tjänsten.
Därefter berättade hon i stora drag vad hon trodde pågick bakom dörren till den lägenhet där du och din kille bodde. Det var inte så lätt för henne att veta allt eftersom du ju var kraftigt begränsad i vem du fick prata med och hur länge. Signe visste inte så mycket, men berättade det som din granne berättat för henne.
De båda damerna förstod i alla fall att du behövde hjälp och gjorde vad de kunde för att hjälpa till.
När du väl kommit hem till Signe så berättade du mera och Signe berättade i sin tur för mig ungefär vad som hänt. Det gjorde riktigt ont i mig att höra hur andra män beter sig. Jag skämdes över att vara man.
-Ungefär som jag känner mig nu då, sa Sillen.
-Ja, antagligen, svarade chefen innan han fortsatte. Som ni vet kom det flera damer hit för att få tjänsten, men jag hade bestämt med Signe att jag skulle ge tjänsten till en som hette Sofie. När jag först träffade dig Sofie, när du var här på intervju, då förstod jag direkt att jag inte hade behövt Signes ord för att anställa dig. Du passar perfekt i det här gänget. Jag har naturligtvis inte berättat det här för varken dig Sofie eller någon av de andra tidigare. Det skulle lätt kunna missuppfattas att jag gav din tjänst till en som jag på förhand bestämt. Men så blev det och Signe fick mig att lova att se efter dig Sofie och det har jag gjort så gott jag kunnat. Jag visste bland annat om den lägenhet som du nu bor i och det berättade jag för Signe som i sin tur berättade det för dig.
-Var det du som gjorde att jag inte behövde betala hyra första månaden, undrade Sofie som inte var helt säker på om det hon hörde var bra eller dåligt.
-Ja, erkände chefen.
-Och lämnade kvar möbler?
-Ja, jag visste ju att du inte hade en krona på fickan och Signe berättade för mig om en madrass som en annan släkting erbjöd låna ut. Men den madrassen har jag sett. Den hade stått i ett garage och den skulle jag inte ens låta katten ligga på. Så jag sökte på blocket och hittade lite blandat som jag satte in i lägenheten.
-Tack, sa Sofie. Jag hade ingen aning om detta.
-Nej, det var inte meningen att du skulle veta heller. Det var inte därför jag gjorde det. Jag gjorde det för att jag insåg att det fanns någon i nöd som behövde hjälp och det jag gjorde var inte mycket. Signe gjorde en mycket större uppoffring som lät dig bo och äta gratis hos henne. Det var ju dessutom en viss fara eftersom vi ju inte visste hur din pojkvän skulle reagera. Vi var alla lite rädda att han skulle försöka leta upp dig.
-Ja, jag vet. Signe har verkligen hjälpt mig mycket och jag är så tacksam.
-Ja, det vet hon att du är. Hittills har det inte varit jättesvårt att hålla ett extra öga på dig, men nu har det helt klart hänt något som jag missat. När jag sitter uppe på mitt kontor så både hör och ser jag väldigt mycket. Mer än jag tror att ni förstår. Och idag var det så roligt att höra Sillen och Skorpan sjunga för full hals innan butiken öppnade. Och när Johan kom med tårta tänkte jag att det hade något att göra med den sångrepertoar jag hört på morgonen. Allt verkade så bra. Ända tills det plötsligt blev väldigt tyst trots att jag visste att alla satt här. Det borde vara liv och rörelse. Sedan mötte jag Johan här ute och då förstod jag direkt att något var fel. Och nu sitter du här med tårar i hela ansiktet, trots att jag lovat ta hand om dig. Hur kunde det bli såhär? Varför berättar du detta över tre år efter att du lämnat den där mannen? Är det någon som varit på dig?
-Det är Johan, sa Sofie.
-Johan!!! Va? Johan skulle inte skada ens minsta fluga. Har han varit på dig? Jag såg att du gick hem till honom igår. Var han inte snäll?
-Jo, det är det som är felet. Han är så snäll. Han är så snäll att det helt nyligen var en kund som kommenterade det. Problemet är att det var precis samma som hände när jag var med Jonny. Det var en för mig okänd kvinna som då sa att Jonny var så himla snäll. Det blev för mycket när kunden idag sa samma sak om Johan.
-Ja, men så var det ju det där igår också, inflikade Sillen. När du kom hem till Johan var ju redan jag och Skorpan också där och du tvekade att gå in, vilket jag absolut förstår nu när jag har hört dig berätta.
-Hmmm… okej, så det är två händelser direkt på varandra som gjort att det blev för mycket, sa chefen. Men jag kan nästan lova dig att när det gäller i alla fall Johan så tror jag inte du behöver vara orolig. Han är verkligen snäll. Jag kan nästan garantera att han aldrig skulle göra dig illa. Jag känner Johan ganska väl. Johan har jag också haft ett extra öga på. Precis som några andra av er här inne.
-Det låter inte riktigt bra chefen, sa Camilla.
-Nej, jag förstår det, men det är av välmening som jag hållit extra koll. Vissa dagar när jag gått till jobbet har det nästan känts mer som att jag jobbar på någon form av klinik för personer med problem. Men för det här företaget har det varit helt perfekt. Ni är allihop den bästa personal man kan ha. Jag behöver aldrig hålla koll på hur långa raster ni tar eller om ni gör det ni ska. Det gör ni ändå. Det ligger liksom i er.
-Hur visste du att Sofie var hos Johan igår, undrade Skorpan.
-Jag såg att hon cyklade iväg åt fel hål och jag hade mina misstankar. Så när jag körde härifrån körde jag förbi Johans lägenhet och såg att cykeln stod där.
-Så du är inte bara chef här, du spionerar på personalen också, sa Skorpan.
-När du säger så låter det inte bra. Men jag bryr mig om er och nej, jag skulle inte kalla det för spionera. När jag sitter uppe på mitt kontor så ser och hör jag som sagt väldigt mycket. Jag har fönster åt alla håll och många gånger låter jag dörren till kontoret stå öppen och då hör jag också. Man behöver inte var spion för att höra och se saker, eller hur Camilla. Du ser och hör också väldigt mycket, det vet jag. Och killarna litar på dig.
-Ja, det är sant. Man hör och ser ibland mer än vad man vill. Jag förstår faktiskt precis vad du säger. Jag upplever samma sak ibland. Ibland känner jag mig som en extra mamma. Men det är jag gärna, för jag håller med dig. Vi är ett fantasiskt gäng och det är nog därför som Sofie faktiskt vågat berätta det hon precis gjort.
-Ja, men jag borde berättat för länge sedan, tyckte Sofie
-Varför? Jag är imponerad av att du gjorde det nu.
-Därför att nästan alla runt det här bordet har velat dejta och jag har envisats med att säga nej. Och jag har inte gett några vidare bra anledningar till varför. Men jag kunde inte.
-Usch, när du säger så, så känns det ännu värre, sa Skorpan. Förlåt, snälla Sofie. Vi visste ju inte och du är verkligen…. hmmm jag ska inte säga mer… förlåt!
-Som sagt, ni kunde ju inte veta och det hade kanske varit bättre om jag berättat från början.
-Vi är glada att du berättat nu och vi förstå om det varit jobbigt. Nu ska vi hjälpa chefen att hålla koll på dig. Ingen ska få röra dig utan att vi gett tillåtelse och skulle vi ana det minsta att någon gör dig illa, så tänker i alla fall jag gå emellan.
-Jag håller med dig Skorpan. Det här har fått mig att må riktigt dåligt.
-Appropå att må dåligt, sa chefen. Hur är det med Johan egentligen?
-Skit! Johan, utropade Sillen. Han gick ju innan du kom. Var är han?
Sillen och Skorpan rusade iväg och började leta efter Johan. Samtidigt avslutade chefen sin visit i konferensrummet med att säga:
-Ni ser, det är inte bara jag som bryr mig. Skorpan och Sillen har tagit hand om Johan på ett ypperligt sätt de senaste veckorna. Och det visste jag att de skulle göra och det är därför som ni är den bästa personal man kan ha. Vi är ett team, en familj. Nu tycker jag du ska sluta för dagen Sofie och gå hem och vila upp dig så att du kan komma tillbaka på måndag. Är det något är du alltid välkommen att höra av dig till mig.
-Eller mig, sa Camilla.
-Kan du ta dig hem själv?
-Jadå, men jag sitter nog kvar här en stund om det är okej. Vill ju trots allt smaka på Johans tårta.
-Självklart. Nu ska jag gå och se om jag hittar Johan, Skorpan och Sillen.
Så lämnade chefen rummet och killarna från lagret följde efter, medan Camilla gick ut i butiken för att fortsätta med det hon höll på med innan.
