Sillen och Skorpan hittade Johan långt in bland hyllorna. Där satt han på en pall och såg lika rödgråten ut i ansiktet som Sofie gjorde inne i konferensrummet där hon nyss berättat för alla om det liv hon levt tillsammans med Jonny.
-Hur är det, undrade Skorpan.
-Alltså jag fattar inte hur någon kan göra så mot en så snäll tjej som Sofie, sa Johan. Och så dum jag känner mig. Tänk att jag mer eller mindre tvingade in henne i lägenheten igår. Det får mig att må riktigt illa.
Skorpan knuffade undan en kartong som stod för sig själv på golvet så att han kunde komma fram och sätta sig bredvid Johan på pallen.
-Akta, ropade Johan. Jag råkade spy i den där.
Nu mycket försiktigare föste Skorpan undan kartongen och satte sig.
-Jag vet, jag tycker också det känns väldigt dumt. Men det var du som övertalade henne, så jag fattar att det förmodligen är värre för dig.
-Ja och inte bara det, sa Johan. Jag har ju gått omkring här och pratat med er om att Gud har sagt att hon ska bli min. Nu känns det så avlägset så det liknar inte något. Jag har ju varit hur elak som helst. Jag vill inte att hon ska bli min. Jag klarar inte av det.
-Nu överdriver du, tyckte Sillen. Vi vet ju alla hur omtänksam du är. Om hon ska ha någon kille så är du förmodligen den som passar bäst.
-Om hon ska ha någon ja, men hon kanske inte ska ha någon. Hon kanske vill leva ensam resten av sitt liv och vill hon det så har jag full förståelse. Jag kan ju inte komma här och göra upp planer för henne utan ett ens prata med henne. Det är ju minst lika hemskt som det som den där Jonny gjort.
-Jaså här är ni, sa chefen som just kom runt hörnan. Hur är det Johan? Du ser lika olycklig ut som Sofie.
-Ja och det är ju också hemskt. Mig är det inte ett endaste dugg synd om.
-Jo, men det är det, tyckte chefen. Det är synd om er alla. Ni blev alla illa berörda av det hon just berättat. Det är för att ni är så bra medmänniskor och ni skulle aldrig göra så som den där snubben gjorde.
-Nej, verkligen aldrig. Men det är ju inte vi som tvingats vara med om det som Sofie varit med om. Det är ju hemskt. Dessutom känner jag mig hemsk eftersom jag mer eller mindre tvingade in henne i min lägenhet igår när Skorpan och Sillen redan var där. Det är ju förfärligt. Varför gjorde jag så? Vad tänkte jag med egentligen?
-Du tvingade inte henne, rättade Skorpan. Men du övertalade henne.
-Ja, precis så som den där Jonny övertalade henne att ha sex med helt okända män.
-Nja, fast det är ju en helt annan sak. Det skulle du ju aldrig göra.
-Nej, det skulle jag inte, men jag övertalade henne att göra något hon egentligen inte ville. Det är hemskt. Jag står inte ut med mig själv. Jag vill säga upp mig. Jag kan inte vara kvar här.
-Nej, Johan. Det accepterar jag inte, sa chefen bestämt. Du är en helt underbar medmänniska och det faktum att du sitter här och mår så dåligt bevisar precis det jag säger. Tror du Jonny gick undan och ångrade vad han höll på med?
-Nej, förmodligen inte.
-Nej, precis. Och du har ju inte gjort något fel.
-Men det känns fel.
-Jag tycker att vi har pratat färdig om det här Johan. Jag accepterar inte någon uppsägning. Tvärt om. Du skulle väl komma tillbaka och börja jobba lite smått sa du. Du är välkommen på måndag och då gör du så lite eller mycket som du vill och tycker att ditt huvud klarar av. Sillen, kan du köra hem honom nu. Jag har redan skickat hem Sofie. Det är helg för er båda nu. På måndag när du kommer Johan tycker jag att du ska prata med Sofie om det som hänt. Hon skulle förmodligen må ännu sämre om hon visste att du satt här och dömde dig själv. Det var ju inte det som var hennes avsikt.
Johan svarade inte, men reste sig upp från pallen han satt på.
-Kom då Johan, så åker vi, sa Sillen och tillsammans började de gå ut mot butiken.
Som vanligt behövde de gå genom hela butiken för att komma ut ur byggnaden. Johan gick med sänkt huvud och såg inte mer än vart han skulle sätta sitt nästa steg. Därför märkte han inte att Sofie fortfarande var kvar inne i konferensrummet. Men hon såg honom och reste sig och gick ut i butiken precis när dörren stängdes bakom dem.
-Vart ska de, frågade hon chefen som gått precis bakom Johan och Sillen.
-Sillen ska köra hem Johan. Han…
Sofie hörde inte mer. Hon sprang och hämtade sin jacka och kom precis utanför dörren när Sillen låste upp bilen.
-Sillen, vänta! ropade hon.
Sillen tittade förvånat åt Sofies håll medan hon kom med raska steg rakt mot dem. Johan vågade inte titta på henne. Han ville gömma sig bakom bilen, men det gick ju inte.
-Chefen sa att du skulle kör hem Johan.
-Ja, sa Sillen undrande.
-Johan, kan vi inte gå tillsammans hem till dig, undrade Sofie.
Johan tittade på Sillen. Han visste inte vad han skulle säga, så Sillen svarade i hans ställe.
-Tycker jag låter som en bra idé. Ni behöver nog lite frisk luft båda två.
-Ja, vänta här, jag ska bara hämta min cykel.
Sillen låste bilen igen och sa åt Johan att skärpa till sig.
-Här har du världens chans, sa han. Hon vill uppenbarligen vara mera med dig. Säg förlåt och försök gå vidare.
Johan hann inte svara innan Sofie kom med sin cykel.
-Okej, hejdå och trevlig helg på er, sa Sillen snabbt. Jag ska gå in på lagret och städa undan en låda som Johan plockat fram.
-Ååå förlåt Sillen, jag kan ta den.
-Nej, glöm det. Du ska hem, det sa chefen och nu följer ju Sofie dig. Det är lugnt jag fixar den där lådan.
Sedan vände Sillen och gick därifrån. Han tänkte att det var bäst att gå så att de kunde få tid tillsammans.
När Sillen lämnat dem båda, stod de först bara där och sa inget. Båda tittade ner i marken och ingen av dem ville ta fösta steget. Till slut sa Sofie:
-Tror du de står i fönstret och tittar på oss?
-Det gör de nästan säkert. Kanske bäst vi går.
Johan tog sin rullator och Sofie ledde sin cykel och så började de sakta gå mot Johans lägenhet.
