Mycket riktigt stod stora delar av personalstyrkan i fönstret och följde varje steg Johan och Sofie tog när de var på väg hem till Johans lägenhet. Och på andra våningen hade chefen satt sig vid sitt skrivbord och därifrån kunde han enkelt också se vad som hände ute på trottoaren. Plötsligt såg de hur Johan slog på rullatorns ena handtag.
-Men vad håller han på med, ropade Skorpan. Han är väl inte arg och skäller på henne. Tänk nu om du ställt till med något Sillen, när du släppte iväg dem tillsammans.
-Nej, jag tror inte att han är arg på henne, sa Camilla. Titta på kroppshållningen. Han är arg på sig själv. Kolla nu. En tumme upp från Sofie till oss. De vet såklart att vi står här och kollar. Det är inte bra. Nu får vi gå och göra det vi ska.
De andra höll med och alla återgick de till sina sysslor. Det var visserligen inte långt kvar på arbetsdagen, men de ville avsluta dagen och veckan med ordning.
Johan och Sofie fortsatte att gå. Men sa inte så mycket. Johan var sig inte lik. Han var ledsen och besviken på sig själv. Han tyckte fortfarande att han burit sig dumt åt mot Sofie.
-Du visste ju inte, försökte Sofie.
-Nej, men bara att jag gjorde så som jag gjorde är ju hur dumt som helst. Jag önskar att det hade gått att göra om gårdagen.
-Jag tycker att du är orättvis mot dig själv och om du inte slutar gnälla så går jag.
-Nej, förlåt Sofie. Nu är jag ju dum igen. Jag kan visst inget annat än att vara dum när du är nära. Jag har burit mig åt som en idiot sedan jag först såg dig. Alltså, vilken nolla gömmer sig på ett lager när det kommer en snygg tjej till jobbet. Och hur korkat är det inte att krocka med en dum stolpe i sådan fart så att man till och med får spricka i skallen. Och igår…. nej, jag fixar inte detta. Jag sa till chefen att jag ville säga upp mig så att du slipper se mig. Men han sa att jag inte fick.
-Nej, och han har rätt, sa Sofie. Du får inte sluta. Alla de andra lovade att hjälpa chefen att hålla ett extra öga på mig. De har lovat att om något verkar vara fel, så tänker de agera. Är det inte bättre om du lovar samma sak?
-Jo, på ett sätt, men tänk om det är jag som klantar till det då?
-Men det gör du inte. Visst var det ganska dumt att krocka med den där stolpen, men det var ju bara du som blev skadad, ingen annan.
-Sillen och Skorpan har tvingats passa mig som värsta småbarnet.
-Ja, och tänk om det var en mening med det då? Du har uppenbarligen fått dem frälsta under tiden. Är inte det något du värdesätter?
-Jo, det är förstås.
-Jag tror inte att det hade hänt om de inte tvingats ta hand om dig. Förresten är tvingat, helt fel ord. De har gillat att vara hos dig efter jobbet. De har pratat om din goda mat nästan varje dag. Och om allt annat du berättat för dem. De har till och med börjat prata med de andra om Bibeln. De gillar verkligen dig. Ser du inte det?
-Kanske, erkände Johan. Men igår då? Det var ju dumt i alla fall. Jag övertalade dig att göra något som du inte ville. På samma sätt som den där Jonny övertalade dig att ha sex med för dig okända män.
-Men Johan, det är en helt annan sak.
-Jag ser det inte så. Jag övertalade dig och han övertalade dig. Det är samma.
-Ja, fast ni övertalade att göra två helt olika saker. Dessutom var det förmodligen bra för mig att gå in i din lägenhet igår. Jag måste gå vidare. Jag kan inte leva kvar i det där med Jonny längre och nu känns allt mycket bättre när jag har berättat om det. Jag vet att de andra tänker hjälpa mig om det skulle behövas. Varför kan inte du göra samma sak?
-Jo, det vill jag, men jag tror inte att jag klarar det.
-Ser du inte att du hjälpte mig igår. Du hjälpte mig att få det ur mig. Och att gå in i en lägenhet med dig, Sillen och Skorpan är förmodligen det mest fredliga man kan göra. Jag är ganska säker på att ingen av er skulle göra som Jonny.
-Men det trodde du ju inte om Jonny heller.
-Det är visserligen sant, men nu kan ju inget hända längre eftersom jag nu har en helt egen arme av hjältar som vill skydda mig.
Johan stannade, men tittade fortfarande ner i marken.
-Tack för att du följde mig hem, sa han till slut.
-Vadå, får jag inte följa med upp?
Med skräck i blicken tittade han på Sofie.
-Va sa du, undrade han.
-Ja, får jag inte följa med upp eller?
-Eee….
Johan visste inte vad han skulle svara. Det skulle bli dumt vilket som. Men tydligen ville Sofie följa med. Varför hade hon annars frågat? Men istället för att svara på frågan ställde han en egen.
-Är du inte arg på mig då?
-Arg! Nej knappast, du har ju hjälpt mig.
-Men vågar du följa med upp då. Nu finns det ju inga vittne som kan avslöja om jag gjort något dumt.
-Jag vågar följa med upp. Jag är inte rädd för dig Johan. Skulle du hitta på något dumt så lär de andra märka det på måndag. De kommer att vara som hökar över oss. Gissningsvis kommer de alla att köra härförbi när de slutat jobba, för att se om min cykel står här. Sedan kommer i alla fall Sillen och Skorpan att ringa dig och kolla så att allt är okej och Camilla kommer ringa mig och kolla.
-Du har nog rätt. Jag vill i alla fall säga förlåt Sofie.
Nu tittade han henne djupt i ögonen och sa igen:
-Förlåt fina Sofie!
-Det finns inget att förlåta, svarade hon. Får jag följa med upp eller.
-Ja, fina lilla Sofie. Och Tack Gode underbare Gud!
Sofie ställde sin cykel intill huset och låste fast den i en stolpe. Sedan gick de in och tog hissen upp till fjärde våningen. Johan låste upp dörren till lägenheten och släppte in Sofie. Det pirrade lite i hennes mage, men hon visste inte riktigt vad det var för pirr. Det var både läskigt och spännande och …. hon kände sig attraherad av Johan. Det gick inte att förneka. Kanske inte så mycket när han gnällde sådär som han nyss gjort nere på gatan. Men nu verkade han sakta bli sig själv igen och då kunde hon inte låta bli att gilla det hon såg.
