När Johan och Sofie hängt av sig sina jackor innanför dörren till Johans lägenhet, gick de in i vardagsrummet.
-Du tycker förmodligen redan att jag är ganska dum, sa Johan, så jag tänker att jag kan lika gärna fortsätta vara en tönt.
-Vadå, vad menar du?
-Jo…. är det okej om jag ber en stund?
-Ber? Ja, det är klart.
-Tack. Vill du sitta här i soffan under tiden eller vad vill du?
-Jag tar soffan, sa Sofie och satte sig.
Johan gick längre in i vardagsrummet. Längst in hade han en sekretär. Han öppnade de båda dörrarna och tog fram en kudde som han la på golvet framför sekretären. Sedan la han sig på knä på kudden och började be. Sofie tittade nyfiket på. Hon hörde inte vad han sa, för han pratade så tyst, men ändå förstod hon att det var ett levande samtal. Johan pekade i en bok han hade framför sig samtidigt som han fortsatte att mumla en massa. Sofie gissade att det var en Bibel han hade, men det gick inte att se där hon satt. Efter en stund avslutade Johan samtalet och la tillbaka den lilla kudden i skåpet.
-Gick det bra, undrade Sofie.
-Ja, det gör det alltid. Det kan aldrig gå fel när man pratar med Gud. Nu känner jag mig som en ny människa igen. Nu är den Johan du borde känna tillbaka, log han mot Sofie.
-Vad var det för bok du hade och pekade i?
-Det var min Bibel. Vill du se?
-Ja, gärna.
Johan hämtade sin Bibel och slog upp sidan han nyss pekat på.
-Har du skrivit i din Bibel, undrade Sofie förvånat när hon såg att marginalerna var fulla av anteckningar. Det får man väl inte göra?!
-Jo, det är klart. Vem har sagt att man inte får det?
-Nej, det vet jag inte, men det kändes som att det var något man inte får.
Johan berättade för Sofie om sina anteckningar och visade några olika uppslag där han skrivit. På vissa sidor hade han ritat små figurer och pilar. Olika färgpennor hade han också använt i sin Bibel och han berättade lite kort om hur han använde de olika färgerna. Sedan gick han och hämtade en annan Bibel.
-Det här är en Bibel med en annan översättning, sa han. Min favorit är den som jag visade dig först, det är en NU Bibel, men jag har alla olika Svenska översättningar som finns. Detta är en Bibel 2000. Jag gillar att jämföra de olika översättningarna. Särskilt när det är något jag inte riktigt förstår. Då kanske de har använt ett annat ord eller annan formulering i någon av de andra översättningarna. Och det där andra ordet kan vara allt jag behöver för att enklare förstå.
Sofie lyssnade intresserat. Johan berättade om sina Biblar med sådan inlevelse att hon förstod att de verkligen var viktiga för honom. Och Johan skulle kunna prata om Biblar, Gud och Jesus hur länge som helst, men till slut sa han:
-Nej, nu måste vi göra något annat. Det blir inte roligt för dig att titta i mina Biblar hela kvällen. Du borde kanske ta dig hemåt. Det är redan mörkt och jag vill inte att du ska cykla hur sent som helst.
-Men, sa Sofie. Jag tänkte att vi kanske kunde beställa en pizza eller något.
-Pizza, nej då lagar jag hellre egen mat.
-Vadå, gillar du inte pizza?
-Jo, men jag har typ lite tröttnat på det. För många år sedan, innan jag blev frälst var jag en helt annan Johan. En Johan som du absolut inte skulle vilja känna. Då åt jag pizza alldeles för ofta.
-Den Johan får du gärna berätta mer om, men jag tycker det är synd att du ska stå och laga mat.
-Nej, det är inte synd. Jag gillar att laga mat. Och ännu roligare är det när man har någon att servera maten till.
-Du skojar, sa Sofie. Att laga mat är ju bland det tråkigaste som finns.
-Det tycker inte jag. Jag funderade ett tag på att bli kock, men jag kom inte längre än till ett sommarjobb på McDonalds.
-Jaså, ja, tycker du det är så roligt så får du gärna laga mat. Det du serverade igår var ju jättegott.
-Det var roligt att höra. Finns det något du inte gillar eller är du allergisk mot något.
-Jag äter allt.
-Okej, då får vi väl gå ut i köket och se vad vi har.
När de kommit in i köket började Johan rota i kylskåpet innan han gick vidare till skåp och lådor och plockade fram skärbräda, knivar och kastruller. Snart var han i full gång med matlagningen. Sofie satte sig på en av köksstolarna och passade på att studera Johan lite närmare. Han var fullt upptagen med att fixa med maten, så hon tog god tid på sig att följa varje rörelse han gjorde. Ingen av dem sa något på en lång stund, för båda var upptagna med sitt. Johan med matlagningen och Sofie med att studera Johan. Hon gillade vad hon såg. Det var något speciellt med hans rörelsemönster, men hon kunde inte sätta fingret exakt på vad det var. Det såg nästan ut som att han dansade fram och tillbaka framför köksbänken när han gjorde iordning paprikan och purjolöken som tydligen skulle blandas till en sås. Hon började fundera på om han kanske tränade något som gjorde att han var så lagom överallt. Ju mer hon studerade honom desto sexigare tyckte hon att han var. Hur kunde han se sexig ut när han bara höll på att laga mat? Utan att tänka sig för sa hon efter en lång stunds tystnad:
-Tränar du något?
Men i samma stund hon hade sagt orden, ångrade hon sig. Det var en dum fråga som kom från ingenstans. Den hade inget sammanhang, vilket gjorde att situationen plötsligt kändes lite konstig. Johan kunde inte låta bli att släppa kniven och vända sig om och titta på henne. Varför undrade hon det? Även om Johan hade varit upptagen med maten, hade han naturligtvis märkt att hon studerade honom. Johan som nu kände sig på gott humör igen, kunde inte låta bli att testa henne lite. Kanske retas, bara lite. Så han sa:
-Vadå, vad menar du?
Sofie ville försöka släta över frågan och sa därför:
-Ja, alltså, är du med i något fotbollslag eller något?
-Nej, varför undrar du?
-Nej, jag bara undrade liksom…
Johan tänkte dock inte ge sig så lätt. Han anade att frågan hade en bakomliggande fundering. Han såg att hennes kinder rodnade lite lätt när han vänt sig om. Nu var det han som studerade henne medan hon gjorde vad hon kunde för att så naturligt som möjligt titta ner i bordet för att inte möta hans blick och för att inte visa sitt ansikte som just nu hettade lite extra. Johan vände sig åter till paprikan och hackade snabbt klart den innan han slängde den i grytan och sänkte farten på plattan. Sedan vände han sig åter mot Sofie och sa:
-Jag kan bara se tre anledningar till din fråga just nu. För det första kan det vara så att du är väldigt intresserad av träning, men vad jag vet så är du inte det. Eller så kan det vara så att du inte gillar vad du ser och tycker att jag borde träna, men så tror jag inte heller att det är. Jag har inte många extra kilon att bära runt på och folk brukar inte tycka att jag borde börja träna. Om du däremot gillar vad du ser, så är frågan logisk och då kan jag bara tacka och ta emot.
Sofie visste inte vad hon skulle svara. Nu kände hon sig ännu dummare och kinderna värmde ordentligt och var vad vid det här laget ännu rödare än den paprika Johan nyss lagt i kastrullen. Johan tyckte nästan lite synd om henne, men tyckte ändå att det var roligt att retas lite.
-Nja, alltså… jag bara, försökte Sofie. Men hon kom inte på vad hon skulle säga. Så Johan bestämde sig för att hjälpa henne för nu tyckte till och med han att det hade blivit lite pinsamt. Men det han inte visste när han drog ut den ena stolen och satte sig intill henne, var att samtalet både skulle bli långt och att han skulle tvingas avslöja sin mörka historia.
