Del 19

Johan tyckte att det kändes skönt att ha berättat för Sofie om sitt gamla dåliga liv. Det var verkligen inget han var stolt över, men som han precis berättat för Sofie, så var det förbi sedan många år tillbaka.

Sofie tyckte också det kändes bra att ha hört Johan berätta. Var det inte värre saker än att han varit tjejtjusare ett antal år tillbaka, så var det inte så farligt tyckte hon. Det var nästan lite svårt att förstå att han varit sådan. Han kändes mer osäker och blyg än som en kille som försökte dra till sig uppmärksamhet från stans alla tjejer. Men så hade han ju också sagt. Han var inte sådan längre och egentligen hade han ju aldrig varit sådan. Han hade ju till och med berättat att han tyckte det kändes hemskt att spela tuff när han började med det.

Sedan Johan återvänt till matlagningen så sa inte någon av dem mera. Sofie var rädd att fler konstiga ord och påståenden skulle hoppa ur munnen på henne. Tänk att hon sagt att hon tyckte att han var sexig när han stod där framför köksbänken. Ordet sexig vågade hon knappt inte ens tänka för sig själv i vanliga fall och nu hade hon till och med sagt det högt till den kille hon tyckte det stämde in på. Hon kunde inte förstå var orden kom från. Det hela var så pinsamt att hon nu inte längre vågade titta på honom när han gjorde klart såsen till pastan. Hon gick in i vardagsrummet och tittade på alla de böcker Johan hade i sin bokhylla.

-Har du ingen tv, ropade hon in till Johan i köket.

-Nej, det är inget på den som jag vill se på.

Johan stod nu i dörröppningen.

-Hittar du någon intressant bok?

-Nej, jag vet inte. Jag bara kollar lite. Hur går det med maten.

-Den är klar. Varsågod. Den står på bordet.

-Ååå, tack.

För andra kvällen i rad fick nu Sofie äta av Johans vällagade mat.

-Dig skulle man haft som sambo, sa Sofie, återigen utan att tänka sig för. Orden bara kom och med dem var rodnaden på kinderna tillbaka.

-Va, sa Johan som nästan satte spagettin i halsen.

-Jo, alltså, maten är så god. Din mat skulle jag kunna äta varje dag.

Den här gången var det enklare för Sofie att ta sig ur ordhärvan, men rodnaden på kinderna dröjde sig kvar och Johan fick hosta ett par gånger för att få ordning på spagettin.

-Tack, det var snällt sagt.

Åter igen blev det tyst. Sofie bestämde sig för att hålla munnen stängd så länge hon var i Johans närhet. Bara öppna för att stoppa in mer av den goda maten, sedan skulle den vara stängd. Johan däremot, var visserligen förvånad över allt som Sofie sa, men hans självförtroende växte.

När det varit tyst en stund sa han:

-Tror du de andra åkte här förbi för att se om din cykel står här utanför.

-Ja, det tror jag nog. Kanske inte alla, men vissa av dem gjorde säkert det.

Frågor var hon ju tvungen att svara på. Annars skulle det ju bara bli ännu konstigare. Men inte svara mer än nödvändigt bestämde hon. Johan kom inte på så mycket mer att säga, så de åt klart under tystnad.

-Tack så mycket för maten, sa Sofie när hon ätit klart.

-Det var så lite så, sa Johan. Det är som sagt mycket roligare att laga mat när man har någon att servera den till.

Sofie vågade inte svara något på det, men behövde det inte heller. Hennes telefon ringde.

-Det är Camilla. Bäst jag tar det.

-Gör det, sätt dig i soffan så tar jag disken så länge.

Sofie gick ut i vardagsrummet och satte sig i soffan.

-Vad gör du, undrade Camilla.

-Jag har precis ätit mat hos Johan.

-Va, är du fortfarande kvar där. Har du koll på klockan? Går det bra eller?

-Det går bra, vi har pratat.

Sofie och Camilla pratade en liten stund. Sofie visste inte om det var för att klockan faktiskt hunnit bli ganska mycket eller om det var maten i magen som gjorde att hon nu började känna sig lite sömnig.

-Hur ska du ta dig hem vid den här tiden, undrade Camilla.

-Jag ringer efter en taxi, sa Sofie som nu lagt sig ner i soffan.

Camilla pratade vidare en liten stund till, men sedan avslutade de samtalet. Johan skramlade fortfarande med disken i köket, så Sofie tänkte att om jag bara stänger ögonen en liten, liten stund, så blir det nog lättare att hålla dem öppna sen, så att jag kan ringa efter den där taxin.

Men att tänka att man bara ska stänga ögonen en liten stund när man är trött, fungerar vanligtvis inte. Det fungerade inte för Sofie den här gången heller. När Johan kom in i rummet en stund senare hittade han Sofie sovande i soffan.

Vad skulle han göra nu? Han tittade på klockan. Halv elva! Hur kunde den blivit så mycket? Vad skulle han göra med Sofie? Han tog en av filtarna som låg i soffan och la den över henne. Sedan gick han och gjorde sig själv redo för natten. Han lämnade en liten lampa tänd i hallen innan han gick och la sig i sin säng. Men det var svårt att somna. Tänk att han hade Sofie på andra sidan väggen. Och tänk så mycket bra saker hon sagt sedan de lämnat jobbet idag. Han tackade Gud och lyckades till slut somna.

Lämna en kommentar