När Johan och Sofie dansat runt i Sofies lägenhet en lång stund, avslutade de med en klassisk tryckare. För Sofie var det inte någon självklarhet att vara så nära en man. Jonnys sexuella utnyttjanden fanns fortfarande kvar som ett stort ärr. Bilmekanikern som hon nyligen gjorde slut med efter att de varit ihop i knappt fyra veckor, hade inte fått speciellt många intima stunder. Han hade försökt och Sofie hade tvingat sig själv att släppa efter lite, men det hade inte känts bra.
Konstigt nog kändes det mycket bättre med Johan. Det var svårt att förstå varför. Visserligen var det bara en dans, men han var nära. Han hade hållit om henne med båda sina armar. Sofie funderade på om det kunde ha med valet av musik att göra. Lovsång borde ju ha bra effekt på en, eller?
-Tack för dansen, sa Johan när låten var slut.
-Tack själv, sa Sofie.
-Jag börjar bli hungrig. Får jag lov att laga mat till dig igen?
-Ja, jag är också hungrig. Vill du laga något i mitt kök?
-Ja, om jag får. Vad har du?
Tillsammans gick de ut i köket och Sofie började öppna sina skåp.
-Ja, alltså jag vet inte vad du kan göra med det här. Jag brukar mest äta halvfärdig mat eller färdig mat från mikron.
-Vad har du då? Pasta, ris eller potatis?
-Pasta och ris har jag.
-Okej. Någon grönsak? Något med protein? Kanske en korv eller färs eller vad har du?
-Mamma Scans köttbullar.
-Nja, något som inte är färdigt…
Till slut hittade Sofie lite saker som Johan kunde jobba med och resultatet förvånade båda. Ja, till och med Johan blev lite överraskad med tanke på vad han fått för ingredienser att tillaga.
När de ätit klart tyckte Johan det var tid för honom att gå hem igen. Men då började Sofies mun att återigen leva sitt eget liv. Hon sa:
-Nej, inte ska du väl gå hem. Nu är det din tur att sova på soffan.
Både Johan och Sofie kom av sig av orden. Men Sofie som såg att även Johan blev förvånad var snabb att fortsätta:
-Förlåt, nu är det någon annan som styr min mun igen. Det känns verkligen så i alla fall. Förlåt Johan.
-Nej, det är okej. Jag var bara lite förvånad. Jag var inte beredd. Jag sover gärna i din soffa som du inte har.
-Nej, jag har ju inte ens någon soffa. Du ser, jag tänker inte. Orden bara kommer.
-Men vill du att jag sover över?
-Nja, alltså jag har ju inte något emot det, men det är inget som jag själv skulle föreslå egentligen. Jag är rädd att det där med Jonny fortfarande sitter kvar i mig. Det är svårt att gå vidare. Det har gjort så ont i så många år.
-Jag förstår det. Men hur kunde du vara ihop med den där bilmekanikern?
-Jag vet inte. Det gick inte speciellt bra. Jag mådde inte bra under tiden. Jag borde känt mig nyförälskad eller något, men det gjorde jag inte. Han var väl snäll, men det gick inte.
-Hmmm…. jag förstår.
-Men det är konstigt Johan, med dig känns det annorlunda.
-Vadå? Får jag dig att känna dig nyförälskad?
Johan sa det som ett skämt, men det togs inte emot som ett skämt. Sofie var osäker och visste inte vad hon skulle säga eller göra. Och eftersom det inte kom något svar, blev Johan också osäker. Han ville krama om henne och trösta henne, men det skulle kanske bara göra saken ännu värre. Hon hade uppenbart djupa sår efter tiden med Jonny. Och han förstod henne.
De satt tysta en lång stund. Johan ville avslöja att Gud hade ett finger med i spelet, men det skulle förmodligen inte göra saken alls bättre. Förmodligen tvärt om. Det skulle antagligen skrämma bort henne. Hon trodde ju inte på Gud. Det var visserligen lovsånger de dansat till för en stund sedan, men att dansa till en lovsång och att tro på Gud är inte samma sak.
-Jag kan kanske sova i de här fåtöljerna, sa Johan efter en lång stund.
-Nej, hur skulle det gå till? Visserligen är du ganska liten, men inte så liten.
Tanken på att se Johan ligga i de båda fåtöljerna fick Sofie att fnissa lite.
-Då kan jag ligga på golvet, försökte Johan.
-Nej, det är ju jättehårt. Du kommer inte att kunna gå sedan.
Men Johan la sig på golvet för att demonstrera att det visst skulle kunna funka.
-Inte alls hårt golv här hos dig.
-Nej, men det går inte. Det förstår du väl.
-Då får vi gå ut och köpa en luftmadrass eller något annat som jag kan ligga på då.
-Vi kanke kan ringa Camilla och fråga om hon har en madrass att låna ut, föreslog Sofie.
-Nej, är du galen eller? Vi kan ju inte låta de andra veta att jag tänker sova över här. Då kommer de att bli helt…. jag vet inte, men det är inte någon bra idé.
-Nej, det har du rätt i. Det går inte.
-Nu vet jag. Vi kan gå till min kyrka. Det är inte långt härifrån. De har madrasser, det vet jag. Vi kan låna en där.
-Får du låna en av dem?
-Ja, inga problem. Jag ringer pastorn direkt.
Pastorn blev glad när Johan ringde. Men istället för att Johan och Sofie skulle promenera till kyrkan så erbjöd sig pastorn att komma med den. Han var ändå i kyrkan sa han och skulle strax åka därifrån. Johan gav honom Sofies adress och en halvtimme senare knackade han på dörren.
-Hej, sa Sofie när hon öppnade dörren.
-Hej, det måste vara du som är Sofie, sa pastorn. Jag heter Emil och det här är min fru Karin. Johan har pratat en del om dig.
-Det där lät inte bra Emil, sa Johan.
-Jo, men på ett bra sätt har han pratat om dig såklart. Johan har berättat om alla på jobbet.
Emil vände sig till Johan innan han fortsatte:
-Hur går det för Sillen och Skorpan. Kommer de närmare Jesus?
-Ja verkligen, sa Johan. Jag bad en frälsningsbön med dem häromdagen.
-Men vad glad jag blir, ropade Karin. Tack Gode Gud! Då får du ta med dem till kyrkan snart.
-Det ska jag. Men inte den här helgen.
-Nej, okej, men du kan väl ta med dig vackra Sofie här, sa Emil.
-Det skulle jag mer än gärna göra, svarade Johan. Men Sofie tror inte på Gud.
-Inte än nä, men hon kan ju komma till kyrkan ändå. Man behöver inte vara troende för att komma dit. Alla är välkomna till min kyrka. Vad säger du Sofie? Om jag kommer förbi imorgon för att hämta madrassen så kan ni väl följa med båda två till kyrkan.
-Men jag vet inte hur man gör i kyrkan.
-Det gör ingenting. Du behöver inte veta något. Det är inte meningen heller. Du kan bara sitta på en stol längst bak och se vad alla andra gör, något annat behöver du inte göra. Johan berättar säkert för dig om det är något du undrar över. Om ni åker med oss, så kommer ni ju att vara på plats i god tid och då hinner ni välja den plats som känns bäst för dig Sofie. Dessutom hinner ju Johan och kanske du Karin, visa runt och berätta lite innan vi börjar.
-Okej då, jag följer med.
-Yes!!! Det här är min lyckohelg. Eller lycko-vecka, nästan sjöng Johan. Först Sillen och Skorpan frälsta och sedan få tillbringa hela helgen med dig Sofie och dessutom få med dig till kyrkan. Bättre än så här kan det inte bli. Tack snälla Emil och Karin.
-Tacka inte oss, tacka Gud.
-Det vet du att jag gör. Varje dag, flera gånger om.
-Det är bra Johan. Nu ska vi inte störa er längre. Vi kommer förbi strax innan tio imorgon.
Karin och Emil lämnade lägenheten och madrassen. Sofie tyckte att de verkade trevliga, som vanliga människor. Inte sådana där som ropade Halleluja efter varje mening. Tråkiga och trista verkade de inte heller vara. Sofie hade uppfattningen att kyrkan antingen var tråkig och trist eller så ropade de troende Halleluja hela tiden. Men det stämde inte alls in på varken Emil eller Karin. Det skulle bli ganska intressant att gå till deras kyrka imorgon. Men nu skulle de fixa sovplats åt Johan först.
