Klockan sju vaknade Sofie. Det var då hon brukade vakna. Men just den här morgonen var det ändå inte som det brukade. I rummet intill låg Johan på en skumgummimadrass på golvet. Och om några timmar skulle madrassen åka tillbaka till kyrkan den kom från och då skulle Sofie följa med. Hon hade lovat vara med på gudstjänsten.
Hon funderade på hur det skulle vara på den där gudstjänsten. Hon hade inte varit speciellt många gånger i kyrkan. Som barn gick hon dit på skolavslutningarna, men det var ungefär allt. Hon hade inte varit på så många varken begravningar, barndop eller bröllop. Den uppfattning hon hade hittills om kyrkan var att den mest var stel och tråkig. Men Johan hade sagt att det är olika beroende på vilken kyrka man besöker.
Johan hade senare på kvällen igår, berättat att det finns många olika samfund. Störst i Sverige är såklart Svenska kyrkan, sa han, men även Pingst och olika evangeliska kyrkor är ganska stora och blir större.
Sofie låg kvar en lång stund i sin säng och funderade på de senaste dagarnas händelser. Att hon berättat för alla på jobbet om det liv hon flytt från var inget hon planerat, men det kändes bra att ha gjort det. Skönt att slippa bära på den tunga hemligheten. Och nu hade hon Johan i sin lägenhet. Det var väldigt oväntat. Ja, mer oväntat än att berätta för de andra om det tidigare livet. Men det kändes helt okej. Johan var snäll och inte alls som Jonny. Dessutom kan man förmodligen inte vara troende och utsätta kvinnor för sexuella trakasserier. Eller, det kan man kanske…. Sofie kom att tänka på alla de hemska saker som hon läst om särskilt de Katolska prästerna. Och vad hade Johans kyrka madrasser till egentligen? Hade de utövat hemskheter på dem också?
Sofie ångrade med en gång både att hon bjudit Johan att stanna kvar över natten och att hon gått med på att följa med till kyrkan. Pastor Emil och hans fru Karin hade visserligen verkat trevliga, men i de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna… Hur skulle hon slingra sig ur det här. Ångesten och paniken började komma krypande. Och inte blev det bättre av att hon hörde hur Johan gick på toaletten. Hon kunde ju inte gömma sig i sängen hela dagen. Emil och hans fru skulle ju komma och hämta dem. Johan skulle säkert knacka på sovrumsdörren om hon inte var uppe en stund innan bestämd tid.
Tänk att sitta i Emils bil. Han skulle ju kunna köra iväg med henne precis vart som helst. Tänk om hon skulle bli bortrövad. Kidnappad. Kanske hon kunde skicka ett sms till Camilla. Men att skicka sms till Camilla och säga att Johan sovit över kändes inte heller bra. De andra skulle börja prata en massa om de fick veta att hon och Johan sovit över hos varandra.
Sofie började känna sig snurrig, trots att hon fortfarande låg i sängen. Hjärtat rusade och det blev tung att andas. Panik ångestattack… nej, jag vill inte…. tårarna började rinna och rädslan för vad som hände i kroppen spädde på rädslan för vad som skulle hända under förmiddagen. Hon mådde illa. Hon vred sig i sängen och försökte koncentrera sig på att andas. Men ju mer hon vred sig fram och tillbaka i sängen, ju värre trasslade hon in sig i täcket och snart satt hon fast med ena benet. Nu låg döden runt hörnet. Det var hon helt säker på. Det gick inte att få luft och hon kom inte upp ur sängen för att öppna fönstret. Täcket höll henne på plats. Men hon fortsatte att slänga sig fram och tillbaka för att bli fri från det hemska lakanet som fångat henne.
Plötsligt föll hon med en duns ner i golvet. Men täcket höll henne fortfarande i sitt grepp och det gick fortfarande inte att andas.
Johan hade uppenbarligen hört dunsen, för nu knackade han försiktigt på dörren.
-Sofie, är du okej? Vad gör du?
Men Sofie svarade inte. Hon kämpade fortfarande med andning och med täcke. Till slut hördes ett högt skrach när påslakanet gick sönder. Men det höll fortfarande sitt grepp om Sofies ena ben.
Nu kunde dock inte Johan hålla sig på utsidan längre. Försiktig öppnade han dörren och när han kikade in såg han Sofie ligga på golvet sprattlande med täcket runt benen.
-Men Sofie, hur är det? Vad gör du? Han rusade fram till henne och befriade henne från täcket.
Så fort täcket släppt greppet om benet ställde hon sig upp. Hon tänkte inte vara nära Johan. Hon tänkte inte bli kidnappad. Så trots att andningen fortfarande var jobbig, så beordrade hon benen att springa. Men det gick inte så bra. Hon hann inte mer än ett par steg mot sovrumsdörren förrän yrseln gjorde att hon tog ett snedsteg och hon föll. Om inte Johan varit snabb och fångat henne, hade hon förmodligen slagit huvudet i byrån som stod längs ena väggen. Men Johan var snabbare än blixten och lyckades hejda fallet.
I Johans armar fick paniken ny fart. Nu hade han fångat henne. Snart skulle han binda henne och göra alla möjliga hemska saker med henne. Hon var helt säker. Hon började skrika samtidigt som hon fäktade med armarna.
Johan släppte förskräckt taget, men var beredd att fånga henne igen. Sofie slutade skrika och såg sig omkring. Vart skulle hon fly. Det fanns ingenstans. Hon var fånge i sitt eget hem.
-Snälla Sofie, vad kan jag göra? Vad är fel? Har du ont någonstans? Johan var förtvivlad. Kan jag göra något? Kan jag köra dig till någon eller ringa efter någon?
Sofie började lugna ner sig, men det kändes fortfarande inte bra.
-Gå, snäste hon åt Johan.
-Men snälla Sofie, vad har jag gjort? Jag går om du vill, men jag kan inte lämna dig i det här skicket. Då måste någon annan vara med dig. Finns det någon jag kan ringa?
-Nej, jag har ingen och det vet du.
-Jag kan ringa Camilla om du vill. Hon kommer säkert.
-Nej, det behövs inte. Bara gå.
-Förlåt. Jag vet inte vad jag gjort, men förlåt ändå. Jag går ut utanför, väntar där på Erik och hans fru. Är det något så finns jag utanför tills de kommer.
Johan lämnade försiktig rummet och lägenheten. Det regnade men det spelade inte någon roll just nu. Han var orolig för Sofie. Han ville inte lämna henne, men vad kunde han göra? Han försökte lyssna efter ljud från lägenheten, men det var tyst.
Trots att han försökt stå så nära huset som möjligt för att skydda sig mot regnet var han genomblöt när Erik och Karin kom.
-Vad gör du här ute, skrattade Erik när han fick se Johan.
-Sofie sa åt mig att gå, men det är något fel. Jag vet inte vad. Jag hörde en duns från hennes sovrum och när jag kom in så låg hon på golvet och sprattlade med täcket runt benen. När hon väl kommit loss, försökte hon springa iväg, men då höll hon på att falla in i en byrå. Det var precis att jag lyckades fånga henne så att hon inte skulle slå huvudet. Men då började hon skrika. Jag har erbjudit mig att ringa efter någon, men hon har ingen. Jag vet inte om jag vågar lämna henne. Det är därför jag stått här utanför. Jag försöker höra vad hon gör.
-Kan hon ha fått en panikattack, undrade Karin.
-Inte vet jag. Det är inte något som jag vet något om.
-Är det låst eller kan jag gå in?
-Det är öppet. Det kollade jag extra noga innan jag stängde dörren. Jag ville ju kunna gå in om jag hörde något.
-Ok, vänta ni här. Jag går in och ser hur det är med henne.
Försiktigt öppnade Karin dörren och klev in. Erik tittade på klockan. Han behövde komma till kyrkan. Om en timme skulle gudstjänsten börja. Johan kände sig lättad över att ha Erik och Karin vid sin sida, men oron för Sofie fanns kvar. Och när Erik tittade på klockan, så kom han på att det fanns en tid att passa också.
