När Karin klev in i Sofies lägenhet, var det alldeles tyst.
-Sofie, viskade hon. Det är jag, Karin. Johan sa att du inte mår bra. Kan jag hjälpa dig?
Johan och Erik stod utanför lägenheten och väntade. De skulle alla åka till gudstjänst var det tänkt, men Sofie hade börjat tänka tankar som fick henne att må dåligt. Väldigt dåligt. Hon var helt säker på att Johan skulle kidnappa henne och att de i Johans kyrka våldtog alla nya besökare. Inte direkt logiska tankar, men i Sofies huvud blev de verkliga.
Karin smög försiktigt vidare in i lägenheten hela tiden upprepade hon Sofies namn och frågade om allt var bra. Vid sovrumsdörren stannade hon. Sofie satt på sängen med ryggen mot dörren. Försiktigt gick Karin in och satte sig snett mot henne, på den stol där Sofie brukade lägga sina kläder. Kläderna låg fortfarande kvar, så Karin tog upp dem och la dem i sitt knä medan hon satte sig.
-Hej, Sofie, hur är det? Kan jag göra något för dig? Johan sa att du inte mått så bra idag på morgonen. Han är orolig för dig. Jag ser också att det förmodligen inte är så bra.
Sofie hade tårar i hela ansiktet. Men som tur var hade andningen återgått till det normala och hjärtat slog också som det skulle. Sofie var inte längre säker på om det verkligen var idag hon skulle dö. Det hade känts så för bara en kort stund sedan, men nu hade det lugnat sig.
-Jag vill inte följa med till kyrkan, fick hon till slut fram.
-Nej, okej, det behöver du inte. Det var bara ett förslag. Det hade varit roligt, men det kanske kan bli en annan gång. Jag går och säger till Johan och Erik att de får åka utan oss. Erik har säkert tittat på klockan tjugo gånger sedan jag gick in hit. Han tycker inte om att komma för sent. De kan hämta mig efteråt. Eller så går jag. Vi får se. Nu vill jag vara här hos dig en stund. Vill se till så att du mår lite bättre innan jag lämnar dig.
Sofie tittade på Karin som lämnade sin plats på stolen. I hallen utanför hörde hon hur hon pratade. Hon kunde också höra Johans röst, men det gick inte att höra vad varken han eller Karin sa.
När Karin kom tillbaka till sovrummet ställde hon sig i dörröppningen och frågade:
-Har du ätit något idag?
-Nej.
-Ok, jag går till köket och plockar fram något.
Det tog inte många sekunder innan hon var tillbaka.
-Det är redan framdukat. Det måste vara Johan som gjort. Flingor och mjölk står det på bordet. Vill du äta det i köket eller ska jag komma in med en skål till dig här?
Eftersom Sofie inte svarade gick Karin ut i köket och gjorde i ordning en skål. När hon kom tillbaka satte hon skålen i handen på Sofie innan hon själv återtog platsen på stolen i hörnet av rummet. Sofie sa fortfarande inte något, men tog en sked av flingorna och förde till munnen. Men hon hann knappt börja tugga förrän tårarna började rinna ner för kinderna igen.
-Men lilla vän, hur är det fatt? Har det hänt något? Är det Johan?
-Nej, inte Johan.
-Men något har hänt?
Sofie satt bara tyst med skålen i handen och tårarna rinnande nerför kinderna.
-Får jag sätta mig bredvid dig, sa Karin efter en lång stund.
Sofie orkade inte svara annat än genom en stilla nickning, vilket fick Karin att lämna stolen och sätta sig på sängen intill Sofie.
-Alltså, sa Karin, jag känner ju inte dig och du känner inte mig. Johan har bara sagt att du är en snygg tjej som jobbar på i kassan på samma arbetsplats. Jag har faktiskt träffat dig någon gång där när jag köpt nytt kontorsmaterial till kyrkan.
-Jag tyckte faktiskt att jag kände igen dig, sa Sofie, men det är så många olika kunder och jag kommer tyvärr inte ihåg alla.
-Nej, det är klart. Det menade jag inte. Jag menade bara att vi ju inte känner varandra och att det kanske därför är svårt för dig att berätta för mig om vad problemet är. Men jag vill hjälpa dig för det är ju helt uppenbart att du inte mår bra. Är det okej att jag är här eller vill du att jag också ska gå?
Sofie svarade inte nu heller utan bara ryckte på axlarna. Om det här var ett kidnappningsförsök så var det en ganska smart strategi de tagit till, att skicka in pastorns fru. Men Sofie började tvivla på sina egna tankar. Karin avbröt hennes funderingar:
-Då stannar jag tillsvidare så får du säg när du tycker att jag ska gå. Försök ta en sked till. Du behöver nog lite ny energi.
-Har Johan verkligen sagt att jag är en snygg tjej på hans jobb.
-Ja, det har han. Han pratar inte alls om Camilla så som han pratar om dig.
-Men varför har han gömt sig på lagret i så många år om han tycker att jag är snygg?
-Ja du. Jag tror att du gjorde honom blyg. Johan är en väldigt känslig kille.
Det blev tyst en stund i det lilla rummet. Sofie började mer och mer tvivla på de tankar hon haft under morgonen. Hon tittade ner i skålen med flingor som simmade runt bland mjölken.
-Berätta om er kyrka.
-Gärna. Det är en pingstkyrka och den är en del av frikyrkorna i Sverige. Pingst har funnits i Sverige i över 100 år. Vi tror, precis som den svenska kyrkan på Gud, Jesus och den helige Anden, att alla tre är en. Nästan som ett Kinder-ägg brukar jag säga till barnen för att de lättare ska förstå. Eller som solen. Solen är ju både ljus, värme och energi. Jag vet inte hur många medlemmar vi är just nu i församlingen, men det brukar komma 20-30 personer på våra gudstjänster varje söndag.
-Är det en sekt?
-Nej, verkligen inte. Jag förstår att många kan vara rädda för att besöka en frikyrka. Det blev väldigt mycket skriveri efter det där i Knutby, men att besöka vår kyrka behöver du inte vara orolig för.
-Lätt för dig att säga. Så skulle du såklart säga om du ville locka med mig till något.
-Ja, det är förstås, men jag lovar. Om du vill kan vi åka dit efteråt så kan du gå runt och titta lite i lokalen.
Sofie svarade inte, så Karin fortsatte.
-Var det kyrkobesöket som blev jobbigt idag?
-Tja, det kan man nog säga. Jag tänkte att ni ville kidnappa mig och att ni sedan skulle utnyttja mig på något vis.
-Hmmm… varför tror du det? Tror du att Johan skulle tillåta det?
-Jag vet inte. Jag har ett lite taskigt förflutet med killar. Antar att jag ser saker annorlunda än de flesta andra.
-Då antar jag att det inte spelar någon roll vad jag säger. Dina erfarenheter säger något annat och det är lättare att tro på sina egna erfarenheter oavsett vem som säger något annat. Och mig känner du ju inte ens, så jag förstår att du litar mer på dina egna erfarenheter än du litar på mig. Kan du berätta lite om din morgon? Jag jobbar genom kyrkan ganska mycket med framförallt unga tjejer som inte mår bra och jag har alltid tystnadsplikt. Så det du säger stannar mellan oss.
-Nja, när jag vaknade började jag tänka på besöket vi skulle göra i kyrkan och jag var helt säker på att ni skulle kidnappa mig och våldta mig.
-Usch, det säger en del om ditt förflutna är jag rädd. Stackars dig. Vad hände då? Vad hände när du började tänka på kyrkobesket?
-Jag började tänka ännu mer på vad som skulle kunna hända och vad Johan egentligen är för en och plötsligt fick jag inte luft. Jag försökte sparka av mig täcket för att gå till fönstret, men jag trasslade in mig och till slut ramlade jag ner på golvet. Då kom Johan in och det blev inte ett dugg bättre. Jag var helt säker på att jag skulle dö.
-Är det första gången du känner så?
-Nej, men det är ändå hemskt varje gång. Varje gång känns värre än gången innan.
-Har du några tekniker du kan ta till för att komma ur det?
-Nej, finns det?
-Ja, absolut. Jag tror att du skulle behöva gå och träffa någon regelbundet och prata om det här. Det är jättejobbigt att uppleva det som du upplevt idag och det du bär med dig i din ryggsäck behöver du försöka bli av med.
-Har du också känt så?
-Nej, tack och lov har jag inte det. Men jag har hört många andra tjejer berätta hur de trott att de skulle dö och hur de fått hjälp att bryta det negativa. Ett knep som många har berättat om för mig är att de andas i fyrkant.
-Vadå?
-Jo, om de känner att ångesten tar över då letar de upp en fyrkant i rummet. Till exempel en dörr eller ett fönster. Sedan bestämmer de sig för att till exempel andas in när de följer ena kanten upp. Därefter följer de överkanten medan de håller andan och andas ut när de följer kanten neråt. I nederkanten håller de andan igen och sedan börjar de om. Om och om igen tills det känns bättre. Andas in upp, håller andan till höger, andas ut ner och håller andan till vänster.
-Funkar det verkligen?
-Ja visst verkar det löjligt, men de säger att det hjälper. Vi är visserligen olika allihopa, så det är ju inte säkert att det hjälper för dig, men det kan väl vara värt ett försök.
-Jag ska tänka på det nästa gång. Så du tycker inte att jag behöver vara rädd för Johan?
-Nej, verkligen inte. Och skulle han på något vis skada dig, då kan du ringa till mig. Du kan alltid ringa till mig om du vill. Som gift med en pastor så är jag van vid alla möjliga samtal och som Kristen är det min plikt att hjälpa alla som jag kan. Plikt är fel ord förresten, jag gör det med glädje. Ibland är det svårt att veta vart man ska vända sig, men mig kan du alltid lita på och till mig kan du alltid ringa, oavsett tid på dygnet. Även mitt i natten.
-Stannar du om jag går och tar en dusch?
-Ja, absolut. Känner du dig bättre till mods nu då?
-Ja, lite.
Sofie satte skålen på det lilla bordet intill sängen, tog sina kläder och gick in i badrummet. Hon tittade sig i spegeln. Som hon såg ut. Helt röd i hela ansiktet av alla tårar. Hon ångrade att hon skrikit åt Johan. Det ångrade hon egentligen till och med när hon skrek, men då bara blev det. Det gick inte att kontrollera. Hon tänkte på Karins knep om att andas i fyrkant. Kunde det verkligen hjälpa. Det hade varit en jobbig morgon. Panikångest. Hon hade Googlat det i samband med att hon upplevde det första gången. Då hade hon bott hemma hos den gamla damen. Som tur var hände det inte speciellt ofta, men när det kom, då var det verkligen jobbigt. Typiskt att det skulle bli när Johan var i lägenheten. Nu hade hon förmodligen sumpat sina chanser hos honom. Fast det var kanske lika bra det. Nunna är kanske det bästa alternativet för en tjej som mig, tänkte Sofie. I ett kloster är det förmodligen få killar. Fast i kloster måste man kanske tro på Gud. Sofie klev in i duschen och försökte låta vattnet att skölja bort alla tankar på morgonens händelser.
