När Sofie hade duschat klart hittade hon Karin i köket. Hon hade städat undan frukosten och satt på den ena köksstolen och läste i sin telefon.
-Som en ny människa ser du ut.
Karin log mot Sofie.
-Ja, nu känns det faktiskt bättre. Tack för att du tog dig tid att vara hos mig. Nu klarar jag mig själv.
-Det gör du säkert, men Johan och Erik kommer inte än på en lång stund så antingen stannar jag här ett tag till eller så går jag väl till kyrkan och möter dem där. Men först måste jag säga en sak till dig om Gud. Du tror ju inte på Gud och jag ska inte tvinga dig att göra det. Det är något du måste upptäcka själv. Det står mellan dig och Gud. Men jag vet att Gud älskar dig. Oavsett vad du har gjort eller vad du varit med om, så älskar Gud dig. Och han älskar dig mer än du någonsin kommer att kunna förstå. Och han vill inget hellre än att du tar kontakt med honom så att ni kan få en nära relation.
-Vadå. Hur tar jag kontakt med Gud? Har han något telefonnummer man kan ringa eller kanske en hemsida jag kan besöka?
-Nej, du kan bara tänka på honom. Han vet vad du tänker. Du skulle kunna tänka ungefär såhär; Hej Gud, jag känner inte dig, men här är jag. Hejdå.
-Det var inte så svårt. Räcker det?
-Det är en början. Det är bäst att börja enkelt. När du sagt det några gånger så lär du tröttna på det och vill kanske säga något annat. Vad vet jag vad du vill säga, men det spelar inte någon roll. Du kan säga vad du vill. Han lyssnar.
-Hur ofta då?
-Så ofta du vill. I början blir det kanske inte så ofta, men ju mer du gör det, ju oftare kommer det att bli. Och dina samtal kommer att bli längre och djupare. Till slut har ni kontakt med varandra hela dagen. Det är vad han helst vill. Men han är glad bara du säger hej.
-Okej, jag ska försöka. Men nu vill jag nog faktiskt hellre prata med Johan. Jag måste be om ursäkt för att jag skrek åt honom tidigare.
-Det förstår jag. Vi skulle kunna promenera tillsammans till kyrkan. Går vi nu är vi nog där lagom tills gudstjänsten är över. Då kan vi ju visa dig runt lite också.
Sofie tyckte att det lät som ett bra förslag. Hon var visserligen lite hungrig. En sked flingor var inte mycket till frukost. Men hon sa inget till Karin. Som tur var hade det slutat regna och solen försökte lysa igenom molnen.
Drygt 20 minuter senare stod de utanför kyrkan. Det liknade inte en vanlig kyrka, med klocktorn. Karin berättade att lokalen varit biosalong en gång för länge sedan, men att den byggts om för att passa bättre för den här församlingen.
-Är du redo att gå in?
Sofie nickade, men de kom inte så långt. Just när de skulle ta första klivet upp för den lilla trappan öppnades dörren och ett äldre par klev ut.
-Hej, kvittrade kvinnan när hon fick syn på Karin. Har du missat gudstjänsten?
-Ja, jag har varit med Sofie, svarade Karin och nickade mot Sofie.
-Hej, Sofie, sa kvinnan. Synd att ni missade predikan. Erik är så bra.
Sofie tog på sig en leende mask och försökte vara glad och trevlig mot det äldre paret. Men snart öppnades dörren igen och fler människor kom ut ur kyrkan och alla ville de säga hej till Karin. Sofie som fortfarande kände sig matt efter morgonens ångest, orkade knappt stå. Hon försökte ge Karin en diskret knuff i sidan. Hon nuddade knappt Karins jacka, men handlingen uppfattades av Karin som ursäktade sig för gudstjänstbesökarna och drog med Sofie in i lokalen. Där var det dock ännu fler som ville säga hej. Karin lyckades skickligt vara trevlig mot besökarna samtidigt som hon drog sig undan mot en dörr på ena sidan av hallen de kom in i.
-Vi har lite bråttom. Hoppas vi ses nästa söndag, sa hon samtidigt som hon drog in Sofie i rummet bakom dörren. Hon tog en av stolarna som stod utmed väggen i rummet och satte Sofie på den. Sedan tog hon själv en annan stol och satte sig intill. Båda satt de tysta en stund och tittade på varandra. Det var som om de båda behövde hämta sig.
-Jag kände knuffen, tack för att du varnade mig, sa Karin. Känns det okej?
-Ja, jag blev bara helt matt. Som om benen ville vika sig.
-Det var ju inte meningen att vi skulle komma precis när alla lämnade lokalen. Det var ju lite otur. Men nu fick du i alla fall träffa en del av församlingen. Det här är förresten Eriks kontor. Det är här han sitter och förbereder en del av sina predikningar och allt annat han behöver göra. Om du stannar här, så ska jag gå och leta upp Johan.
-Okej. Är du med när jag pratar med Johan sen eller?
-Om du vill. Eller så väntar jag precis utanför.
Karin försvann ut genom dörren. Sofie kunde höra hur hon träffade flera av församlingens medlemmar som ville prata. Till slut hörde hon hur Johans röst dök upp och strax öppnades dörren och Johan klev in. När Sofie fick se Johan, tyckte hon det såg ut som att han var i sämre psykiskt skick än vad hon själv var. Och när han sakta gled ner längs dörren för att sätta sig på golvet kände hon hur skammen kom krypande. Hur kunde hon göra så mot Johan. Varför hade hon skrikit? Hon reste sig från stolen, gick fram till Johan och gled på samma sätt som han ner längs dörren och satte sig på golvet intill honom. Hon letade upp hans hand och tog den i sin medan hon sa förlåt.
Han tittade på henne, alldeles blek i ansiktet.
-Jag klarar inte detta, sa han. Du är så fin och du mår så dåligt och det verkar inte vara något jag kan göra för att hjälpa dig. Tvärt om blir det bara ännu värre när du är med mig. Förlåt mig Sofie. Säg vad jag gör för fel.
-Du har inte gjort något fel. Det var jag som började tänka fel tankar. Jätte fel. Jag vill helst inte prata mer om det idag om det är okej.
-Självklart. Egentligen är det en sak jag skulle behöva erkänna för dig Sofie, men jag fixar nog inte det idag. Det är inget du behöver vara rädd för. Eller… tja…. förlåt. Det blir bara dumt när jag pratar och nu har jag ju sagt A. Måste jag säga B också?
-Ja egentligen och du gjorde mig precis lite extra nervös.
-Okej, men om jag säger att det har med Gud att göra då? Blir det bättre?
-Ja. okej. Ett långt samtal om och med Gud fixar nog inte jag heller idag. Karin har redan pratat lite om Gud idag och det räcker för min del.
-Ok. Får jag ge dig en kram då?
Sofie tvekade, men sa ändå ja. Hon hann knappt svara förrän Johan tog tag i henne och höll om henne. Det kändes varmt och tryggt att vara i Johans famn. Han var inte alls som de erfarenheter hon bar med sig och inte alls den Johan som hon var rädd att han skulle bli. Hur kunde hon få så fel tankar i huvudet?
Efter den korta med kärleksfulla kramen satt de båda kvar på golvet och höll varandra i handen. Inte förrän det knackade försiktigt på dörren släppte de taget och reste sig upp så att dörren skulle gå att öppna. Det var Karin som undrade om de var intresserade av en rundvandring i lokalen nu när alla andra gått hem. Tillsammans gick de runt och tittade på alla rum medan Johan och Karin turades om att berätta om kyrkan, församlingen och hur gudstjänsten brukade gå till. Så småningom anslöt även Erik till rundvandringen och kompletterade med sådant som han tyckte att de andra båda missade.
När de tittat på alla rum, släkte de, gick ut och låste lokalen. Erik och Karin erbjöd sig att bjuda på lunch och eftersom Sofie hunnit bli ordentligt hungrig så accepterade hon. Efter maten skjutsade Erik och Karin hem Sofie till hennes lägenhet. Alla fyra gick in i lägenheten för att hämta den madrass som Johan lånat av kyrkan. Tillsammans lastade de in madrassen i bilen innan Erik och Karin körde iväg igen. Johan bestämde sig för att stanna hos Sofie och sedan gå därifrån till sin egen lägenhet.
