Måndag morgon. Vem längtar efter måndag morgon? Just den här gången var det Johan. Sedan han lämnat Sofie vid hennes lägenhet dagen innan, hade han inte kunnat göra något. Han hade bara vankat fram och tillbaka i sin lägenhet och tänkt på Sofie och på hennes ångest. Han försökte fråga Gud om det fanns något han kunde göra för henne, men Gud svarade inte. Typiskt Gud tänkte Johan. När man behöver honom som mest så är han inte där. Eller Johan visste ju att Gud alltid var med, men det kändes som att han var övergiven.
När Johan kom till jobbet var han som vanligt först. Fast just den här morgonen var han ovanligt tidig. Det hade inte gått att sova. Inte heller på jobbet blev det någon riktig ordning. Det fanns massor att göra, men det var som om inget blev gjort. Han började med en av helgens alla online beställningar, men tankspriddheten tvingade honom att springa flera gånger fram och tillbaka helt i onödan. Det var egentligen Svampens tur att köra med städ-maskinen, men Johan tog den i alla fall. Då behövde han ju i princip bara åka med. Visst behövde han styra så att han inte körde ner något, men det var ändå lättare.
När han höll på med yttervarvet så började de andra komma. Svampen hojtade på Johan när han upptäckte att han satt på städ-maskinen. Johan stängde av och förklarade för Svampen att han var lite snurrig idag.
-Är det okej om jag kör. Jag försökte göra beställningar, men det gick inte. Är helt snurrig idag.
Svampen som trodde att det hade med Johans hjärnskakning att göra lät sin kompis köra vidare. När Johan var klar parkerade han maskinen på sin plats. Han märkte att de andra höll koll på honom. Förmodligen hade Svampen sagt till de andra att hålla ett extra öga. Alla hade de ju varit hjälpsamma i samband med hjärnskakningen. Och fredagens händelser hade ju påverkat dem alla.
-Svampen sa att du är lite snurrig idag, vad vill du göra nu då?
Det var Skorpan som undrade.
-Jag vet inte. Jag kanske kan packa ner det ni hämtar.
-Så gör vi, höll skorpan med.
Tiden sniglade sig fram. Det enda Johan ville, var att klockan skulle bli nio så att han fick se Sofie igen. När tiden äntligen närmade sig, gjorde han sig ärende fram till portarna om och om igen. Till slut reagerade kollegorna.
-Alltså, du Johan. Du verkar vara mer än snurrig idag. Vad är det med dig? Hur många gånger har du sprungit här fram och tillbaka idag?
-Ehh… jag vet inte….
Just då kom Sofie. Ååå vad det kändes bra att se henne. Nu var det som om det lyste sådär om henne igen, så som det gjort den där första gången han såg henne. Hon såg ut att vara på bra humör. Det gjorde att Johan kunde slappna av lite. Han gick tillbaka till pack-bordet och fortsatte jobba. Men han kunde fortfarande inte koncentrera sig.
-Alltså, jag måste gå ut och prata med Sofie, sa han till slut till Svampen som stod intill honom.
-Okej….
Johan hörde knappt Svampens svar, för han var redan halvvägs på väg ut genom den lilla dörren i porten. Vägen fram till Sofie kändes lika lång som den gjorde den där dagen då Skorpan hade tvingat ut honom för ett antal månader sedan. Fast den här gången gick han självmant och den här gången log han hela vägen mot Sofie och hon log tillbaka.
-Hej, sa hon.
-Hej, vi måste prata.
-Nu?
-Ja.
Johan såg sig omkring. Inte här, vi går in i fikarummet.
Något tveksam följde Sofie med Johan in i fikarummet som stängde dörren efter henne. Helst hade han velat rulla ner rullgardinerna, men det skulle ingen annan uppskatta. Istället satte han sig på en av stolarna och gjorde tecken åt Sofie att sätta sig på den intill.
Nu var det Sofies tur att se sig omkring. Hon kände sig lite osäker när Johan plötsligt var så bestämd. Det här verkade väldigt viktigt. Hon såg att Camilla stod i sin kassa och såg allt som hände i det lilla rummet och det gjorde att det kändes lite bättre.
-Det var ju en sak som jag började på att säga igår. Det kommer du ihåg?
-Jaa… jo…
Sofie tvekade. Skulle Johan berätta det här och nu? Var det så viktigt att det inte kunde vänta längre? Men varför sa han inte det igår då?
-Jag måste berätta det, sa Johan. Jag kan inte vänta. Det blir inte bättre. Jag har inte kunnat tänka på något annat än dig sedan jag lämnade din lägenhet igår och hela morgonen har jag varit helt snurrig. Det går inte att jobba ordentligt. Jag måste berätta.
-Okej…. vad är det du måste berätta?
-Om Gud.
-Jaha. Men jag vet inte… vi borde jobba.
-Ja, men det går inte. Jag får inte gjort något. Då får jag sjukskriva mig och det kommer inte heller att gå. Jag kan inte vara hemma. Då skulle jag bli tokig på riktigt.
-Okej, men berätta snabbt då.
-Jag ska försöka, men jag är lite rädd för hur du ska reagera. Jag vill inte skrämma dig eller skada dig på något vis. Jag älskar dig.
Johan avbröt sig själv. Han hade sagt det. Han hade sagt de tre magiska orden ”Jag älskar dig”. Det var ju inte det han hade tänkt säga. Inte så direkt i alla fall. Han skyndade sig att fortsätta:
-Ja, nu sa jag visst det också. Det var inte meningen. Eller jo, jag älskar dig, men det var inte det jag skulle säga. Ååå vad det här blir dumt. Förlåt. Jag älskar absolut dig, men…jag skulle prata om Gud…
Sofie fick inte fram ett ord. Hon bara tittade förvånat på honom. Hon visste inte säkert om han skämtade eller hur det förhöll sig. Han verkade helt klart lite snurrig. Menade han verkligen vad han sa?
Eftersom Sofie inte sa något, så fortsatte Johan:
-Jo, jag skulle ju prata om Gud. Hmmm…Det blir en snabb variant känner jag…… för flera år sedan. Innan du börjat här, så bad jag till Gud att han skulle ge mig en passande tjej. Jag sa åt honom att det var lika bra att han gjorde beslutet åt mig eftersom han vet så mycket mer och bättre än mig. Det dröjde flera månader innan något hände. Men så en dag började han prata om att den rätta tjejen var på väg. En tid senare sa han att jag skulle få se henne. Det var naturligtvis väldigt spännande att gå ut den morgonen. Jag tittade på alla tjejer jag mötte. Vem av dem var det som Gud valt? Det var den dagen då du började här och när jag såg dig gå ner för trappan från chefens kontor, då visste jag att det var dig han menat. Det riktigt lyste om dig. Du var så fin. De andra killarna på lagret blev som galna. Ja, det vet du ju själv. Jag tänkte direkt att Gud måste valt fel. En så snygg tjej kunde väl inte jag få. Alla andra här på jobbet är snyggare, starkare och roligare. Förskräckt gömde jag mig på lagret och jag gjorde vad jag kunde för att hålla mig undan. Det gick i alla fall ganska bra. Under tiden bråkade jag med Gud om dig. Jag sa till honom att jag var ett för dåligt val för en så snygg tjej som du är. Och jag bad att han skulle visa vem han menade. Jag tänkte att jag fattat fel, jag ville ha bevis. Först fick jag en teckning i brevlådan som något barn gjort. Teckningen var ett stort hjärta där det stod Sofie. Det var väl egentligen ett tecken som borde duga, men jag tänkte ändå att det måste vara fel. Därför bad jag om mer bevis på att det var dig han menade. Det var då han började mixtra med lampan. Eller jag vet ju inte om det var han som gjorde det, men det finns ju ingen annan förklaring. Särskilt inte till den där gången då lampan dessutom skiftade färg. Förlåt Sofie. Men jag kan nog inte kämpa emot Gud. Det kan ingen. Och om han tycker att det ska vara du och jag, då kan jag inte sätta mig mot det. Och jag vill det inte heller. Du är den finaste tjej jag någonsin träffat och jag skulle vilja dela mitt liv med dig. Ja, jag skulle faktiskt vilja gifta mig med dig.
-Men…. men….. Men, Johan, jag vet inte vad jag ska säga. Vad kan jag säga?
-Jag vet inte. Jag måste också erkänna att jag berättat om det här med Gud för Skorpan och Sillen.
-Men Johan, det …. men….
-förlåt Sofie. Jag var bara tvungen att säga det. Jag kan inte fortsätta så som jag gjort hittills. Jag håller på att bli helt knasig. Svampen kan intyga hur jag varit idag. Han har stått bredvid mig på morgonen och sett hur jag klantat den ena beställningen efter den andra. Jag är helt enkelt galen i dig och jag kan inte hejda det. Jag skulle kunna göra vad som helst för dig just nu.
Plötsligt log Sofie. Skulle han verkligen göra vad som helst? Hon tittade ut genom fönstret. Där stod Camilla i sin kassa. Bakom sig hade Sofie fönster som vette mot butiken och igenom de kunde hon se portarna till lagret och där hade alla de andra killarna samlats.
-Så om jag säger åt dig att dansa här och nu, skulle du göra det då?
Johan såg sig omkring och kunde precis som Sofie konstatera att det var en ganska bred publik.
-Jag skulle klä av mig naken och dansa här för dig om du vill.
-Nja, naken vet jag inte. Men skulle du verkligen dansa. Är inte du blyg? Vet de andra hur bra du är på att dansa?
-Nej, det vet ingen mer än du och jo, jag är blyg. Och om någon annan bett mig så hade jag inte gjort det. Och helst vill jag inte göra det nu heller, men om det är vad som krävs, så gör jag det.
-Vad tror du de andra tänker och säger om du gör det?
-Jag vet inte. Och just nu bryr jag mig inte om dem. Det är bara dig jag bryr mig om. Det är för dig jag ska dansa, inte för dem.
-Okej, men menar du att du skulle vilja gifta dig med mig?
-Ja, vill du att jag lägger mig på knä? Jag har ingen ring, men det kan jag fixa.
-Vadå för en ring?
Johan såg sig om i rummet och fick syn på en burk med gem. Han tog ett av gemen och förvandlade det till en ring.
-Här, sa han och höll fram ringen. Jag skulle kunna fixa en annan ring, en av guld och med diamanter, men då måste vi vänta och det är ju tråkigt. Om en dans och knäfall är vad som krävs så får den här duga tillsvidare.
Sofie fnissade lite. Det var verkligen en speciell ring. Johan hade lyckats att inte bara forma en ring av gemet. På ovansidan hade han lyckats vika till ett litet hjärta också.
-Jag tycker det här verkar galet, sa Sofie. Men har din Gud sagt att det ska bli vi, då antar jag att vi inte har något att säga emot. Dessutom så gillar jag faktiskt dig. Den här helgen vi haft tillsammans har verkligen varit speciell. Du är speciell. Du har ett gott hjärta. Och jag har inte heller kunnat tänka på något annat än på dig. Lika bra du sätter igång den där dansen.
-Jag ska göra den speciell för dig.
Johan drog av sig tröjan och stod plötsligt där med bar överkropp. Sedan började han ett sakta höftgung, men hejdade sig.
-Jag behöver nog lite musik. Det kan väl vara tillåtet va?
-Visst.
Johan plockade fram sin telefon och satte igång sin en av sina lovsånger. Sedan fortsatte han sin dans. Han försökte ignorera killarna på lagret som han skymtade i fönsterna på andra sidan butiken. Nu ville han dansa för Sofie. Snart såg han bara Sofie och då blev dansen betydligt mer levande. Sofie gillade vad hon såg, men kände sig lite som en sådan där fågel hon sett på tv som bedömer sin fågelpartner efter hur bra den dansar. Efter en stund gjorde hon Time-Out tecken till Johan utan att de andra såg det. Då plockade han upp ringen han lagt på bordet, la sig på knä framför Sofie och sa:
-Sofie, vill du gifta dig med mig?
-Ja, det vill jag. Tänka sig, det vill jag faktiskt.
-Åååå…. du är fantastisk. Åååå vad jag älskar dig. Tack!!! Tack Gud, Tack Sofie. Tack tack tack!!!
Sedan reste sig Johan och fortsatte sin dans, men nu reste sig även Sofie och då var han inte sen att greppa tag i henne och tillsammans dansade de runt i fikarummet medan de andra fortfarande stod kvar och kollade. Men när låten var slut, gick Sofie fram till rullgardinerna och rullade ner dem.
-Kyss mig, sa hon till Johan.
-Va? Är du säker? Jag vill inte…
-Gör det bara….
Försiktigt förde han handen genom hennes mjuka hår samtidigt som han drog sig närmare henne. Hon slöt ögonen och försiktigt möttes deras läppar. Det var en kyss som de båda längtat efter. Mest Johan, men även Sofie trots att hon försökt förneka det. Sedan den dag då hon såg Johan för första gången så var hon fast. Hon visste det, men hade haft svårt att erkänna det. Nu satt det dock en ring på fingret och den gick inte att förneka.
