Sofie kände sig så lycklig som hon aldrig varit förut. Tänk att hon skulle gifta sig med Johan. Det var verkligen oväntat. Snabbt hade det gått. Det är väl inte någon normal som friar efter att ha tillbringat endast en enda helg tillsammans. Men Johan var tydligen inte som alla andra. Tänk att hon sagt Ja. Det var minst lika oväntat som att Johan frågat. Hon trodde att hon i det närmaste passade bäst i ett kloster. Den stackars bilmekanikern hade kämpat väl i ett par veckor, men hade inte haft en chans. Så kom Johan, en måndag förmiddag och frågar om hon vill gifta sig med honom. Det gick inte att säga nej. Men att säga Ja…. Kanske var det lite förhastat. Men det konstiga var att det kändes helt rätt.
Vad skulle de säga till de andra? Både Johan och Sofie visste mycket väl att de andra skulle fråga vad de gjort. De bestämde att svara undvikande och leda bort samtalen.
Mycket riktigt hann de inte utanför dörren innan Camilla frågade:
-Vad var det där för en dans Johan?
-Vi pratade lite om träning och jag visade Sofie hur magen får jobba när man dansar.
-Var det därför ni stängde in er? För att prata om träning?
-Nej, det var inte träning vi skulle prata om från början, men samtalet ledde till det. Jag behövde berätta för Sofie om Gud.
Så fort Johan nämnde Gud brukade de andra tystna. De ville inte att han skulle prata mer om Gud än vad han redan gjorde. Knepet fungerade den här gången också. Camilla ställde inte fler frågor och varken Johan eller Sofie behövde ljuga. Johan hade ju faktiskt gått dit för att prata om Gud och det där med dans hade de ju pratat om i helgen, han och Sofie. Och dansen var bra för magmusklerna.
Sofie hade lagt ringen i byxfickan så att ingen skulle se den. Men hon kunde inte låta bli att stoppa ner handen i fickan och känna på den flera gånger. Resten av dagen sniglade sig fram.
Johan slutade som vanligt vid fyra och när han och de andra killarna från lagret passerade kassorna på väg ut, valde han att gå närmast Sofies disk, vilket han undvikit i så många år förut. Men han hängde inte över disken som Skorpan. Det skötte Skorpan alldeles utmärkt själv även den här dagen.
-Jaså Johan har varit på dig om Gud, säger han.
-Ja.
-Jaha, har du blivit frälst nu då?
-Nej, det blir man väl inte av ett samtal i ett fikarum.
-Säg inte det. Sillen och jag blev det nästan på sjukhuset när Johan var där. Bara man är i närheten av Johan tillräckligt länge så är man i riskzonen för att bli frälst.
-Men om det är så, är väl inte det hela världen. Det tror jag att jag klarar av.
-Hör du Johan. Sofie är redo att bli frälst. Det måste ha varit ett bra samtal ni hade innan idag. Snart ska ni väl gifta er också.
Sofies kinder blossade till ordentligt när Skorpan sa så. Men som tur var hade Skorpan vänt sig mot Johan precis och Johan var tydligen bättre förberedd.
-Du pratar så mycket Skorpan. Kan du inte någon enstaka gång låta Sofie vara.
-Hör du, nu försvarar han dig också. Jaja, snart ser vi ringarna.
-Nej, kom nu Skorpan, sa Sillen. Retas inte med dem. Vi skulle ju vara snälla mot Sofie, det lovade vi ju bossen i fredags. Har du redan glömt det.
-Ååå förlåt Sofie. Det hade jag faktiskt glömt. Är det okej att Johan pratar om Gud med dig då?
-Det är okej.
-Bra, vi ses imorgon då!
-Det gör vi.
Men Skorpan hade fel. Han och Sofie skulle inte se varandra dagen efter. Skorpan kom inte till jobbet dagen därpå. Eftersom ingen hade hört något frågade de chefen om han visste vart Skorpan var. Men chefen visste inget. Han bestämde genast att ringa upp honom. Men Skorpan svarade inte. Chefen bestämde att Sillen skulle ta bilen och köra hem till honom och kolla så att allt var okej.
När Sillen kom fram knackade han på dörren. Men ingen öppnade. Skorpan bodde på tredje våningen, så det gick inte att gå runt och titta genom några fönster. Efter att ha knackat flera gånger utan resultat ringde Sillen till chefen igen.
-Det är ingen här. Eller det är ingen som öppnar i alla fall. Ska jag ringa polisen?
-Ja, det är nog bäst.
Just som Sillen slog numret till Polisen hörde han någon komma in i trapphuset. Sillen hejdade sig för den som kom kanske visste något om Skorpan. Han hade rätt. Det till och med var Skorpan som kom.
-Tjena Skorpan, var har du varit? Vi blev oroliga. Jag var nära att ringa polisen.
-Nej, det är inget. Mådde lite dåligt bara.
-Men varför ringde du inte. Albin är ju i upplösningstillståndet vid det här laget. Ja, vi alla blev oroliga.
-Nej, det är inget. Låt mig vara.
-Sluta Skorpan, jag ser att du ljuger. Det är något som har hänt. Varför har du både keps och luva på dig sådär. Det brukar du inte. Låt mig följa med in i lägenheten. Jag vet ju att något är fel.
Skorpan låste upp dörren och gick in och han lät Sillen följa med. Inne i hallen låste han dörren bakom dem innan han tog av keps och luva.
-Men Skorpan, ropade Sillen. Så du ser ut! Vem har gjort så mot dig?
-Jonny.
-Va?!
-Sofies Jonny.
-Skämtar du med mig?
-Ser det ut som ett skämt?
-Nej, verkligen inte. Men hur vet du att det var han? Varför gjorde han så?
-Han har väl lyckats spåra Sofie på något vis och han sa åt mig att låta henne vara. Att hon är hans ägodel. Han sa att han sett hur jag var på henne. Han stod tydligen utanför butiken när vi gick hem igår, och då såg han hur jag hängde över Sofies disk. Han följde efter mig och gjorde detta.
-Men då är kanske Sofie också i fara.
-Ja, hjälp, det tänkte jag inte ens på. Ring chefen direkt.
Sillen tog upp luren och ringde chefen. Kortfattat berättade han vad som hänt med Skorpan och vem som låg bakom. Chefen lovade att genast se till så att Sofie kom bort från butiken. Men det han inte tänkte på var att hon inte ens kommit till butiken än. Hennes arbetsdag hade inte börjat än.
-Vi måste göra en polisanmälan, sa Sillen till Skorpan.
-Ja, jag antar det. Men varför kom du inte förrän nu?
-De dumpade mig en bit utanför stan. Mitt i skogen och tog naturligtvis telefonen. Så jag har gått hela natten. Ja, förutom då de misshandlade mig.
-De? Var det mer än en?
-Ja, tre.
-Vi åker till sjukhuset först. De måste plåstra om dig. Jag kör dig.
Samtidigt som Sillen letat efter Skorpan var Jonny i färd att leta efter Sofie. Han visste inte var hon bodde och det var en tillfällighet att han hittat hennes arbete. Hade han inte följt efter Skorpan hade han kanske kunnat följa efter Sofie, men han tänkte att det var bäst att bli av med fienden först. Han hade dock en aning om från vilket håll hon skulle komma, så han väntade i den riktningen. Och mycket riktigt hade han gissat rätt. Han såg på långt håll att det var Sofie som kom cyklande, så han hoppade ur bilen och började gå för att möta henne.
-Hej, Sofie, hojtade han när hon var inom hörhåll.
Hela Sofie frös till is när hon hörde den välbekanta rösten.
-Så det är här du är, fortsatte Jonny. Jag har letat efter dig. Du försvann. Vad tror du att du gör här? Du är ju min prinsessa. Tror du jag låter vem som helst få låna dig?
-Nej, det är klart. Förlåt Jonny.
-Ja, duktig flicka, så ska det låta. Hoppa in i bilen nu, så åker vi hem.
Sofie tittade mot butiken. Den låg bara hundra meter bort, men ändå var det så långt. Hon ställde cykeln vid staketet och hoppade in i Jonnys bil. Där bak satt två av hans kompisar och väntade.
-Nu åker vi hem och har lite mysigt, sa Jonny och stängde dörren efter henne.
När han såg hur hon tittade efter butiken, sa han:
-En så fin flicka ska inte behöva jobba sådär. Du är ju med mig. Jag ger dig allt vad du behöver. Fick du inte fina smycken av mig va? De ligger kvar hemma och väntar på dig. Och alla dina fina kläder. Den där snygga röda kjolen kan du väl ta på dig när vi kommer hem.
Sofie svarade inte. Nu var det kört.
