Sofie satt i passagerarsätet på Jonnys bil. Eller förmodligen var det inte Jonnys, för han hade troligen stulit den. Oavsett var hon fast. Hans två kompisar satt i baksätet och de hade tydligt visat vad de ville när hon hoppat in i bilen. Båda hade lagt händerna på sina kön medan de sa hej. Och Jonny hann inte köra många meter innan hans hand hamnade på hennes lår.
-Du är så fin Sofie, jag har saknat dig. Affärerna har inte gått så bra utan dig. De andra tjejerna är inte lika duktiga som du. De mest bara skriker, sparkar och slåss. Så det var tur att vi hittade dig.
Sofie svarade inte. Det gick inte att fatta. Hon hade ju precis lagt Jonny bakom sig. Hur kunde han hitta henne? Nu var hon fast. Det skulle förmodligen bli omöjligt att rymma en andra gång. Diskret försökte hon knäppa händerna. Jonny märkte det inte, så hon gjorde det enda hon för stunden kunde komma på. Hon började be till Gud, tyst i sitt huvud.
Egentligen trodde hon inte så mycket på Gud, men hon var säker på att om Johan varit med, så skulle han gjort det. Johan behövde inte vara med. Han bad ändå. Så fort han fått höra vad som hänt med Skorpan började han be. Först bad han för Skorpan, men när han förstod att Sofie var i fara började han be för henne. Camilla hade sett hur Sofie ställt cykeln vid ett staket och hoppat in i en bil. Då hade hon ingen aning om vad som hänt med Skorpan och tänkte inte så mycket på Sofies bilfärd. Men så snart Camilla kom innanför dörren till jobbet fick hon veta att Jonny misshandlat Skorpan och att de nu alla misstänkte att Sofie kanske kunde vara i fara. Camilla berättade för de andra hur hon sett Sofie hoppa in i en bil när hon var på väg till jobbet. Det var när Camilla berättade om bilen som Sofie hoppat in i som Johan skiftade fokus och började be för stackars Sofie istället.
Chefen ringde till polisen och berättade vad som hänt. De tog händelserna på största allvar. Både kidnappning och misshandel utförd av samma person, det är alvarligt. Inte långt efter chefens telefonsamtal stannade en polisbil utanför entrén. Camilla berättade om bilen som hon sett Sofie hoppa in i och chefen om samtalet med Sillen.
-Vi har satt upp flera poliskontroller utmed de stora vägarna, sa den ena polisen. Vi låtsas ha helt vanliga rutinkontroller för att inte väcka misstanke. En helikopter är också på väg. Vi kommer att hitta bilen. Det låter som en ganska speciell bil. Den borde vara relativt lätt att hitta.
-Ja, jag är inte så bra på bilar, men nästan som en grön Bumblebee, sa Camilla när hon ville förtydliga sin okunskap om bilar och bilmärken.
I bilen pratade Jonny vidare om hur han saknat Sofie och hon mådde bara sämre och sämre för varje meter hon färdades tillsammans med honom.
-Nä, vad tusan är det här, sa Jonny när de åkt en bit. Poliskontroll! Vems bil är det här, sa han vänd mot killarna i baksätet.
-Vet inte. Vi hittade den på gatan där vi lämnade den andra. Du sa att vi skulle fixa en ny.
-Ja, det är klart. jaja, vi säger att det är en släkting som lånat ut den om de undrar. En morbror.
Sofie fortsatte att be till Gud. Hittills hade det ju gått ganska bra. En oväntad poliskontroll, helt otroligt! Men hur skulle hon signalera till poliserna att hon behövde hjälp? Utan att Jonny märkte det? Polismannen som stannat bilen sa åt alla att hoppa ut ur bilen.
-Vadå, det behövde ju inte de i bilen framför, protesterade Jonny. Varför ska vi hoppa ut?
-Därför att vi kolla olika saker i olika bilar.
-Jaja, ut med er killar, sa Jonny till sina kamrater.
-Är det din bil, sa polismannen.
-Nej, det är min morbrors bil. Jag bara lånar den. Min egen är på verkstaden.
-Har du någon legitimation?
Jonny plockade fram sin plånbok och den gjorde tydligen polismannen intresserad.
-Är det där verkligen din plånbok?
-Ja, jag har ärvt den av min farmor.
-Jaså, bilen tillhör en morbror och plånboken farmor. Vem är du då, sa polismannen och nickade åt Sofie.
-Hon är min.
-Jaså. Det var konstigt. Vi letar efter en tjej vars beskrivning stämmer ganska bra på den här. Vad heter du, sa Polismannen vänd mot Sofie.
-Hon heter Cecilia, sa Jonny.
-Nu frågade jag inte dig. Jag frågade henne. Vad heter du?
Sofie tittade först på polisen, sedan på Jonny. Sedan på de båda kompisarna som stod på andra sidan.
-Cecilia, sa Sofie.
-Cecilia?
-Mmm…
-Jonny log. Där ser du. Hon heter Cecilia.
-Vad heter släktingen som äger bilen då?
-Bengt!
-Bengt säger du. Det var konstigt. I vårt register står det inte något om någon Bengt till den här bilen.
-Nähä, det kan väl inte jag hjälpa. Jag har lånat den av Bengt.
Nu var det flera poliser runt Sofie, Jonny och de två kompisarna. En av de poliser som senast kommit fram tyckte att de skulle följa med till polisstationen.
-Vi har fått in en anmälan om misshandel här i området och den ska ha utförts av tre män. Och ni är ju tre.
-Ja, men bara för att vi är tre i en bil så betyder väl inte det att vi är skyldiga till misshandel.
-Nej, men vi skulle vilja prata lite med Cecilia. Kan du följa med här?
Sofie tittade på Jonny som började protestera när polismannen tog Sofie i armen och ledde henne bort till en av polisbilarna. Men när dörren till polisbilen var stängd kom tårarna och de ville inte ta slut.
-Heter du verkligen Cecilia, sa den ena av de två poliser som satt sig i bilen med henne.
Sofie skakade på huvudet.
-Heter du möjligtvis Sofie?
Nu nickade hon på huvudet, men tårarna fortsatte att rinna. Polisen räckte fram en servett samtidigt som han sa:
-Okej, nu är det över. Du behöver inte vara rädd för den där något mer. Han kommer att hamna bakom galler och där kommer han att stanna ett tag. Hans kompanjoner sätter vi också bakom galler. Nu kör vi dig tillbaka där du hör hemma. Du har en hel familj som väntar på dig.
När polisbilen rullade iväg, såg Sofie hur de andra poliserna satte Jonny med handfängsel i en bil och de andra killarna i en annan bil.
-Har de skadat dig så att vi behöver åka till sjukhuset?
-Nä, de hann inte. Tack för att ni hjälpte mig.
-inga problem. Men det var mycket tack vare dina kollegor. De var snabba att förstå att något var fel. Hade de inte hört av sig så fort hade du kanske hunnit längre och då hade vi haft svårare att hitta dig.
När polisbilen stannade utanför dörrarna till butiken där Sofie jobbade, så kom Camilla, chefen, Sven och Biffen ut och kramade om henne.
-Var är Johan, Sillen och Skorpan, undrade Sofie.
-Sillen och Skorpan är på sjukhuset. Jonny bankade skiten ur Skorpan i gårkväll. Ett helt under att han lyckades ta sig hem. Johan och Albin är där inne. De är helt förstörda. Albin tror att både du och Skorpan kommer att dö och Johan är så upptagen med Gud att han varken ser eller hör. Vi alla är en aning chockade.
-Det är helt naturligt, sa den ena av polismännen. Ni kan nog behöva någon att prata med. Här är ett nummer ni kan ringa, sa han och räckte över ett kort med ett nummer på.
-Eller prata med varandra åtminstone, sa den andra polismannen.
-Det ska vi göra, sa chefen. Tack för hjälpen. Vad händer med Jonny?
-Det blir fängelse. Det kan ni vara helt lugna med. Vi har ju tagit honom på bar gärning när han kidnappade dig Sofie. Lägger vi till misshandel, bilstöld och lite annat smått och gott som han har i sitt register så lär det dröja innan vi ser honom på gatorna igen.
När poliserna kört iväg gick de fem lättade in i butiken. Albin och Johan satt i fikarummet och när de fick se Sofie rusade de fram och kramade om henne.
-Ska jag köra dig hem Sofie, sa chefen när kramandet var över.
-Nej, jag kan inte vara hemma. Inte ensam. Det vågar jag inte.
-Det förstår jag. Men du kan ju inte vara här dygnet runt.
-Nä… men… Hon tittade på Johan. Johan nickade.
-Jooo… ehh.. alltså…Sofie tvekade. Skulle hon verkligen berätta. Jag kanske kan vara med Johan.
-Ja, det är klart. Men känns det okej då? Johan, vad säger du?
Johan tog ett steg fram och tog Sofies hand.
-Jag tar gärna hand om Sofie. Helt ärligt, så är det en sak som vi behöver säga.
Nu var det Johans tur att söka stöd hos Sofie och hennes tur att nicka.
-Igår, här inne i fikarummet. Johan tvekade. Han ville egentligen att Sillen och Skorpan skulle vara med när han berättade.
-Ja, vadå? Camilla var otålig. Vad är det ni ska säga?
-Jo, vi ska gifta oss.
-Va?
-Jo, jag friade till Sofie igår och hon sa ja.
-Va?
-Så det är kanske mest logiskt att jag faktiskt tar hand om Sofie, eller?
-Ja, det är klart, ska ni gifta er så naturligtvis, men? Varför sa ni inget?
-Vi behövde känna efter lite själv först. Men nu behöver Sofie någon, så tja, nu blev det såhär.
-Ska ni gifta er? Varför då?
-Oj, jag tror att jag behöver sätta mig ner en stund, sa chefen. Det här är lite väl mycket till och med för mig. En misshandel, en kidnappning och ett frieri på samma dag.
Chefen sammanfattade ganska bra ungefär hur de alla kände sig. När de förstod att Skorpan blivit misshandlad och Sofie kidnappad hade de bestämt att hålla butiken stängd, så de satt kvar i det lilla fikarummet allihop och försökte smälta allt som hänt. Hädanefter skulle inget längre vara som det hade varit.
