Redan dagen efter att Johan slagit huvudet först i stolpen till hyllan och sedan i golvet, kände han sig bättre igen. Personalen på sjukhuset var förvånade över hur snabbt han repade sig, men envisades med att han skulle vara kvar minst ett dygn till. Ingen av hans arbetskamrater fick lov att besöka honom, för sjukhuspersonalen sa att han behövde vila. Dagen efter olyckan fick de tillåtelse att komma två stycken, inte hela styrkan.
Det blev Sillen och Skorpan som fick åka. Men innan de åkte så skällde Camilla på Skorpan och sa åt honom att uppföra sig. Och de andra tyckte att det kanske var bättre att någon av de andra åkte istället. Men Skorpan stod på sig och Sillen lovade att dra Skorpan i öronen om det behövdes.
När de kom till sjukhuset visade en sköterska dem vägen. Hon uppmanade dem att hålla sig lugna och om Johan visade minsta tecken på illamående, trötthet eller något annat som de inte kände igen hos honom så skulle de larma omgående.
Sköterskan knackade försiktigt på dörren innan hon öppnade och meddelade att han hade besök.
-Förlåt att vi skojat med dig hela tiden, sa Skorpan så fort sköterskan lämnat dem ensamma.
-Jaha, hej på dig också, svarade Johan. Brukar du inte säga hej när du träffar någon.
Skorpan var helt mållös. Det brukade ju vara han som var den som skojade, inte Johan.
-Hej, Johan, sa Sillen och blängde på Skorpan.
-Hej.
-Hur är det? Alla är så oroliga för dig. Vi har faktiskt till och med bett för dig. Varje dag.
-Vad är det mer er? Det är inte du som brukar dra skämt, Sillen, det är ju Skorpans jobb. Eller har jag trots allt blivit så förvirrad att jag blandar ihop er?
-Nej, det är sant, sa Skorpan. Vi har bett för dig varje dag. Camilla visste det där med att man måste avsluta med att säga ”i Jesus namn, amen”, så det har vi gjort. I övrigt har vi kanske mest gjort fel.
-Man kan inte göra fel när man ber till Gud. Vad glad jag blir. Då är kanske inte hoppet är ute med er ändå.
-Det var Biffens idé.
-Biffen? Det trodde jag inte.
-Albin var helt säker på att du var död. Inte ens fast han såg att du levde när du åkte iväg med ambulansen trodde han att du levde.
-Bossen undrar hur det kunde hända? Hur kunde du krocka med en hylla som stått på samma plats i så många år. Han är rädd att du ska anmäla företaget och att vi måste stänga ner hela skiten.
-Nej, verkligen inte. Det är nog det sista jag skulle göra. Det var en olycka bara. Jag tänkte på annat. Visserligen minns jag inte exakt vad som hände, men jag vet att jag hade tankarna på andra saker dagarna innan.
-På S… Skorpan hann inte säga mer innan han fick en armbåge i sidan av Sillen. Men Johan visste vad Skorpan tänkte säga.
-Ja, du har rätt. Jag har tänkt väldigt mycket på Sofie, särskilt sedan du tvingade ut mig. Ni skulle inte fatta om jag berättade allt. Allt har varit så konstigt sedan Sofie började. Men nu är det såklart helt kört. Vilken klant krockar med en hylla? Jag kanske ska bli munk istället.
-Nä, säg inte så. Visserligen har inte någon av oss andra haft en chans på Sofie, men du är ju inte som vi. Visst var det lite klantigt att krocka med den där hyllan och ingen av oss kan riktigt fatta hur du lyckades. Men vi är dina vänner och vi vill gärna höra dig berätta om allt det där konstiga som du sa att vi inte skulle förstå. Vi har ju till och med bett för dig, så vissa detaljer har vi rätt till att få höra.
-Okej, men lova att inte skratta och lova att inte säga något till de andra. Särskilt inte till Camilla och Sofie.
-Vi lovar.
Så började Johan berätta hur han för flera år sedan börjat be till Gud om en tjej, men inte fått något svar förrän den dag då Sofie började jobba bredvid Camilla. Han berättade om hur Gud hade sagt att han just den dagen skulle få se sin tjej. Och hur han sen bett om bevis på att det verkligen var Sofie han menade. Johan berättade också om den där teckningen som något barn uppenbarligen lagt i fel brevinkast. Vidare berättade han hur han tyckte att han själv inte var bra nog åt Sofie och hur han sett alla andra bli nobbade och därför var helt säker på att han var chanslös och att det var därför som han hållit sig undan. Men när Gud sa att han skulle ge nya tecken och de kom i form av blinkande lampor, så blev det bara för mycket. Det var därför jag var tvungen att sjukskriva mig en dag.
Skorpan och Sillen som bara suttit och lyssnat var helt chockade. De hade aldrig tidigare hört Johan berätta så mycket och framförallt inte så personliga saker. Och de trodde ju egentligen inte på Gud, men nu kunde de inte bara avfärda allt som Johan precis berättat.
På väg därifrån sa de till varandra att smällen nog gjort mer skada än Johan själv ville erkänna. De sa också till sköterskan att de tyckte att Johan var ovanligt pratsam och hon gjorde en anteckning om det i journalen.
Tillbaka på jobbet var både Sillen och Skorpan väldigt tystlåtna. De andra undrade om de dragit på sig någon smitta när de varit på sjukhuset. Men de hade bara fått en helt ny syn på sin kamrat och det tog ett tag att smälta.
Dagen därpå fick Sillen ett sms från Johan som undrade om han kunde hämta honom på sjukhuset och köra hem honom.
Johan skulle vara sjukskriven i fyra veckor till en början. Men tydligen kunde det ta upp till ett halvår eller ett år innan han var tillbaka på jobbet. Men nu var det inte längre bara Johans tillvaro som hade förändrats. Sillen och Skorpan var inte längre som vanligt. Båda hade till och med gått bort till Johans Jesushörna som de brukade kalla det och köpt vars en Bibel. Ingen av dem visste vad de skulle göra med den, mer än att de förmodligen borde läsa den. Men att börja från början och läsa alla de små tunna sidorna till slutet kändes som en omöjlighet. Kanske kunde Johan hjälpa dem när han blev bättre.
