Direkt efter fredagens arbetspass körde Sillen och Skorpan tillsammans till sjukhuset för att träffa Johan igen. Idag skulle han få komma hem.
När de kom in på Johans rum var det redan en sköterska där. Hon ville egentligen inte släppa iväg Johan, men tydligen hade Johan tjatat och försökt bevisa hur pigg och frisk han var. Sköterskan vände sig till Sillen och Skorpan.
-Nu får ni se till så att han gör som läkaren har sagt. Han ska hålla sig hemma i minst två-tre veckor och bara ta det lugnt. Inte läsa, inget tv-tittande, inte något som kan vara ansträngande för hjärnan.
-Men jag kan ju inte bara gå omkring och göra ingenting, protestarade Johan.
-Du kan göra något lite, men bara väldigt korta stunder. Om du överanstränger hjärnan tar det bara ännu längre tid för dig att bli helt återställd. Inga höga ljud och inga starka eller blinkande ljus. Också kommer du ihåg det där med trappor och hissar. Undvik båda. Trappor för att du som du själv vet är yr och vi vill inte att du ska ramla i någon trappa och hissar kan göra hjärnan förvirrad.
-Men hur hade du tänkt att jag ska ta mig härifrån. Vi är på tredje våningen. Jag har inga vingar.
-De här två får hjälpa dig i trappan. En på varje sida och det ska gå väldigt långsamt med en kort paus på varje våning. Samma när du ska upp i din lägenhet. En på varje sida.
-Men hur ska jag kunna åka och handla.
-Det får du inte. Antingen får du be någon av dina vänner eller någon släkting eller så får du stanna här några dagar till.
-Det är lugnt Johan, vi hjälper dig, sa Sillen. Vi kan väl beställa hem en pizza ikväll till exempel.
-Någon härifrån kommer att ringa dig varje dag Johan, men vi skulle uppskatta om någon mer höll lite extra koll på dig den närmaste tiden. Kan ni göra det killar?
-Visst, inga problem.
-Här, denna måste ni ha med er. Det är en blodtrycksmätare och trycket ska mätas morgon och kväll. Gärna en gång mitt på dagen också. Du har fått en spricka i skallbenet Johan och det är inget att leka med. Vi vill inte att det plötsligt ska uppstå några förödande blödningar. Blodtrycksmätaren ger ju inga garantier, men den kanske kan förvarna oss. Vi tror såklart inte att det ska hända, för då hade vi ju inte släppt iväg dig. Men man kan aldrig vara nog försiktig vid en så alvarlig skallskada som du fått. På onsdag så kommer någon hem till dig för att göra bedömning av din hälsa. Har du Johan förstått?
-Ja mamma, försökte Johan skämta med sköterskan.
-Ni två, har ni också förstått alvaret i det hela?
-Jodå, tack för all hjälp. Vi ska ta hand om honom och se till så att han håller sig lugn.
Till slut fick de äntligen lämna sjukhuset. Men både Sillen och Skorpan var lite nervösa. De hade fått ett väldigt stort ansvar när de gått med på att se till så att Johan inte hittade på dumheter. Och när de gick ner för trapporna märkte de att Johan förmodligen sagt att han var friskare än han var. De hann inte gå många trappsteg förrän de var tvungna att pausa. Johan satte sig mitt i trappan med händerna för huvudet.
-Är det här verkligen en bra idé Johan? Du ser inte ut att må speciellt bra, sa Sillen och Skorpan höll med.
-Det är ingen fara. Jag blir bara lite yr och med yrseln kommer illamående.
-Jag fattar inte hur vi ska få dig hela vägen hem till din lägenhet på fjärde våningen när vi inte ens kan gå mer än vad är det, sju trappsteg förrän du måste sätta dig och vila. Jag tycker inte det här är alls bra Johan. Hur kunde du få dem att gå med på detta?
-Det är lugnt, sluta tjata på mig bara.
Sillen och Skorpan tittade på varandra med bekymrad blick. Efter ett litet tag reste sig Johan och tillsammans tog de sig ner till andra våningen.
-Jag tycker vi tar hissen en våning, sa Skorpan.
-Men du hörde väl va hon sa, sa Sillen. Det fick vi inte.
-Nej, jag vet, men om vi tar hissen bara en våning så borde det väl funka eller? Så farligt kan det väl inte vara.
-Har du bråttom eller?
-Nej, det har jag inte, men jag tycker det verkar vara en stor risk för Johan att gå i trappan också. Du ser ju själv hur yr han blir.
-Ååå vad ni håller på, sa Johan. Ert tjat och tjafs gör inte saken alls bättre. Jag orkar faktiskt inte höra på det. Kan vi inte försöka fokusera på att komma ner och ut bara. Vi tar Hissen en våning, sedan går vi resten. Okej?
Sillen och Skorpan sa inte mer, men hjälpte Johan in i hissen och åkte ner en våning. Sedan gick de trappan ner till bottenvåningen. När de kommit ut sprang Skorpan iväg och hämtade bilen medan Sillen vaktade Johan. När alla hade hoppat in körde Skorpan den cirka tre kilometer långa sträckan hem till Johans lägenhet.
-Så här lugnt och sakta har jag aldrig någonsin tidigare sett dig köra, skojade Johan med Skorpan.
-Nä, men jag tänkte att det kanske var bäst att köra lugnt så att ditt huvud hänger med.
Att gå upp för trappor visade sig vara enklare än att gå ner. Men de gjorde ändå som sköterskan sagt och vilade på varje våning. När de äntligen stod utanför lägenhetsdörren öppnade grannfrun med det lilla barnet sin dörr:
-Hej, Johan, var har du varit. Vi har varit oroliga för dig. Du ser lite blek ut. Har det hänt något?
-Han har fått hjärnskakning och spricka i skallbenet, så han har varit på sjukhuset ett par dagar.
-Men vad säger ni? Är du bättre nu då?
-Det är okej.
-Finns det något jag kan göra?
-Du kanske kan hjälpa oss att hålla koll på honom. Han får absolut inte ta sig ner för trapporna eller ta hissen. Han ska vara kvar här. Imorgon kommer Johans föräldrar och på söndag skulle någon från kyrkan komma sa du Johan.
-Ja, jag tänkte det. Om ni kan hjälpa mig få tag på Pastorn.
-Kanske du kan titta till honom någon gång på måndag förmiddag. Vi kommer på eftermiddagen, direkt efter jobbet.
-Självklart.
-Alltså, ni överdriver killar. Det är ingen större fara med mig. Jag klarar mig.
-Helt ärligt är vi lite tveksamma till det. Nu går vi in och ser om vi kan få tag på någon i din församling och sedan beställer vi den där pizzan. Jag börjar bli hungrig.
Några timmar senare hade de fått tag på pastorn som lovat komma både före och efter gudstjänsten på söndag. Innan Skorpan och Sillen lämnade lägenheten kom de överens med Johan om att han skulle skicka en meddelande till dem morgon, middag och kväll. Om något av meddelandena uteblev, så skulle de först försöka ringa och sedan komma direkt och om Johan inte öppnade dörren när de knackade på, så gick Johan med på att de skulle ta sig in ändå.
Både Skorpan och Sillen var i alla fall ganska säkra på att Johan inte tänkte ta trapporna för att lämna lägenheten. Men både Sillen och Skorpan var väldigt oroliga för sin arbetskamrat och gillade inte det ansvar de fått för att titta till honom.
