Dagen efter hemkomsten från sjukhuset var det tänkt att Johans mamma och pappa skulle komma. Johan var inte helt säker på att det var en jättebra idé, men hans mamma hade tyckt synd om honom när de pratade i telefon efter olyckan och självklart ville hon se till sin son. Och Johan ville inte stänga ute sina föräldrar, det var ju något som Bibeln var ganska tydlig med. Men det kändes ändå inte helt bra.
Föräldrarna hade drygt tre timmars bilresa för att komma till Johans lägenhet så de var inte där förrän strax efter tio på förmiddagen. Nästan omgående bekräftades Johans misstankar om vad som skulle hända. De första fem minuterna av föräldrarnas vistelse tyckte Johans mamma synd om honom. Johans pappa sa ingenting. Men sedan började det.
Johans mamma började gnälla över vilket dåligt arbete Johan hade och att han borde läsa vidare och skaffa sig en riktig utbildning och ett riktigt jobb.
-Det är bara losers som jobbar på lager, sa hon till sin son. Sedan började hon gå omkring i lägenheten och kommentera i stort sett allt hon såg. Till slut tröttnade Johans pappa att höra på henne och sa till henne att hon skulle lugna sig. Det gjorde dock inte saken alls bättre. Nu höjde hon rösten och började skälla på Johans pappa och han var som vanligt inte sen att svara tillbaka med ännu högre röst. Efter bara en halvtimmes vistelse i Johans lägenhet stod de båda föräldrarna och skrek omväxlande på varandra och omväxlande på Johan.
Johan satte sig på en stol i köket och försökte ignorera dem, men det var lättare sagt än gjort. Han visste inte hur länge han skulle orka höra på dem. När han sa till dem att lugna ner sig hörde de inte. Det var som om han inte fanns där längre.
Det började snurra i huvudet på Johan. Han kände på telefonen i sin ficka och funderade på om han skulle ringa Sillen och Skorpan. Men han ville inte störa dem. De hade ju inte med familjens gräl att göra. Men surrandet i huvudet tilltog och plötsligt svartnade allt. När han kvicknade till låg han på golvet och mamman grälade på pappan att han skulle hållit sig lugnare och tystare.
-Hur är det Johan, sa mamman. Nu får du försöka sätta dig upp igen.
-Nej, tack, jag ligger nog kvar här en stund.
-Vad är det för dumheter. Här har vi kört i flera timmar för att komma hit, så ligger du där på golvet.
Johan vågade inte röra sig, och svarade inte sin mamma men kände telefonen i fickan och med den ringde han till Sillen.
Sillen kom precis ut ur duschen efter en löprunda när telefonen ringde. Han såg på displayn att det var Johan.
-Tjena Johan, hur går det, saknar du redan mig och Skorpan?
-Hjälp, var det enda Johan fick fram innan det svartnade för ögonen igen.
-Johan, hallo, Johan!!!
Sillen hörde hur föräldrarna bråkade i bakgrunden och reagerade blixtsnabbt. Det här var kanske fråga om liv eller död. Sillen slängde på sig sina kalsonger, greppade de andra kläderna och sprang ut till bilen. Väl i bilen ringde han Skorpan.
-Tjena Skorpan, det är Sillen. Vet du vad det är för adress till Johan. Vi måste ha dit en ambulans. Han ringde mig och det enda han sa var Hjälp.
-Skit!! Nej, jag vet inte adressen.
-Jag är på väg dit nu, men det tar ju minst 10 minuter för mig att komma dit. Kan du ringa hans granne Elin kanske? Vi fick ju hennes nummer. Hon kanske kan hjälpa oss.
-Tio minuter. Det räcker inte med tio minuter från ditt till Johan. Det tar ju minst en halvtimme. Förresten, är inte Johans föräldrar där.
-Jo, men det verkar vara föräldrarna som är problemet. Jag hörde hur de skrek på varandra i bakgrunden. Och jo, det kanske går på tio minuter idag.
-Okej, men kör inte på någon. Jag ska försöka fixa en ambulans. Sen kommer jag också.
Sillen la på luren och tryckte lite extra på gasen. Han tänkte på stackars Johan, som förmodligen känt sig mer eller mindre tvingad att ta emot föräldrarna. Han visste säkert att det skulle bli bråk och nu hade han förmodligen svimmat igen. Sillen försökte förbereda sig på det värsta när han plötsligt hörde sirener bakom sig. Det var polisen. Sillen svor en lång ramsa, men ångrade sig snabbt och tänkte att han kunde ha användning av polisen. Det här var ju trots allt en fråga om liv och död.
Sillen trampade hårt på bromsen och ställde bilen vid sidan. Sedan tog han sina kläder och rusade bort mot polisbilen. Poliserna såg nästan chockade ut. Det hände förmodligen inte varje dag att halvnakna män kom springande mot dem.
-Ni måste hjälpa mig, hojtade Sillen. Jag måste hem till min kompis och det snabbt. Han ligger hemma, medvetslös.
-Lugna dig mannen, sa polisen.
-Nej, jag hinner inte lugna mig. Vi kan väl diskutera saken på vägen. Ni får skjutsa mig. Sätt på blåljus och allt vad ni har. Det här är verkligen viktigt.
De båda poliserna såg på Sillen att han menade alvar. Det var ju ändå inte många som frivilligt hoppade in i polisbilen, så de kunde ju lika gärna göra som Sillen sa. På vägen hem till Johan, förklarade Sillen för poliserna hur Johan några dagar tidigare slagit huvudet och fått både spricka i skallbenet och en kraftig hjärnskakning. Han berättade hur Johan ringt och bara sagt hjälp innan han försvann och hur föräldrarna som var där inte tycktes bry sig. Han berättade om hur Skorpan skulle försöka få en ambulans hem till Johan, men att ingen av dem visste adressen.
-Höger här, sa Johan. Där, där framme är det. Nummer fyra, där bor han. På fjärde våningen. Polisbilen hann knappt stanna innan Sillen som under resans gång nu fått på sig t-shirt, rusade in genom porten. Byxorna lämnade han i polisbilen. Polisen i passagerarsätet sprang efter Sillen medan den andra försökte ta reda på om ambulansen var på väg.
Väl uppe på fjärde våningen ryckte Sillen upp dörren och rusade in. Att Johan var i köket gav sig ganska snart. Där låg han på golvet med Elin på huk bredvid. Som vanligt hade Elin sitt barn med sig och kanske var det därför som föräldrarna hade lugnat sig något.
-Ambulans är på väg, jag har ringt, sa Elin.
-Bra, tack!
Sillen som nu också satt sig på huk på golvet vände sig till Johan som inte kunde låta bli att skratta åt sin kompis.
-Var har du dina byxor?
-Ehh… Sillen behövde tänka. Jo, de ligger nog i polisbilen. Men aj, aj, aj. Jag tror jag glömde nycklarna i tändningen på bilen. Jaja, det är en struntsak.
-Men det var ju inte bra. Tänk om någon snor bilen för dig.
Polisen som också kommit in i köket, vände om och började prata med sin kollega. Sillen hörde hur han sa till kollegan att Sillen lämnat nycklarna i bilen och bekräftade också allt som de fått höra och han undrade hur det gick för den där ambulansen.
-Den kommer nu, svarade polisen nere på gatan.
Strax var det ännu fler människor i Johans lilla lägenhet. Två ambulans personal, en polis, Elin och hennes son, Johans båda föräldrar och Sillen.
-Det var länge sedan jag hade så här många gäster, sa Johan när han rullades ut ur lägenheten. Synd att jag inte kan stanna.
-Det ordnar sig Johan, Skorpan och jag kommer till dig på sjukan. Ska bara dra på mig ett par byxor och hitta min bil först. Jag ser till att det blir låst.
När Johan åkt iväg vände sig Sillen till Johans båda föräldrar.
-Hur i hela friden tänkte ni? Johan har en kraftig hjärnskakning och behöver framförallt lugn. Fattar ni inte hur alvarligt det är. Ni kunde ha dödat honom med ert skrikande och gormande. Jag hörde er i telefonen, så kom inte med några ursäkter.
-Ja, jag har också hört dem hela förmiddagen, sa Elin. Det tog inte lång stund från det att de kom tills de började skrika på varandra. Jag satt inne hos mig och tyckte synd om Johan.
Polisen som följt med Johan, vände sig till de båda föräldrarna.
-Det är nog bäst att ni lämnar. Om det är som de säger är det inte bra. Om Johan vill så skulle han faktiskt kunna anmäla er.
-Det kommer han aldrig att göra, sa Sillen. Men jag har god lust att göra det, så ge er iväg och kom inte tillbaka förrän ni begriper vad ni ställt till med. Ha ihjäl sin egen son för att man inte kan hålla sams, det är ju inte klokt.
Polisen lotsade ut de båda föräldrarna, Elin gick till in till sig efter att Sillen lovat höra av sig om hur det går för Johan.
Väl nere på gatan mötte Sillen och de båda poliserna Skorpan.
-Men Sillen, var har du dina byxor? Och hur går det för Johan?
-Johan har åkt iväg med ambulansen och mina byxor ligger i bilen här, svarade Johan och pekade på polisbilen samtidigt som han vände sig mot poliserna.
-Jaha, tänker ni ta mitt körkort eller?
-Vi borde göra det, men du försökte ju bara hjälpa en vän som var i nöd. Vi vill dock ta dina uppgifter och lägga in en varning på dig i systemet. Skulle vi se dig köra för fort igen, så ryker både körkortet och du kommer att få en rejäl böter.
-Ok, tack. Jag brukar faktiskt hålla hastigheterna, men som du sa, så var det en nödsituation. Nu hoppas jag bara att min bil står kvar. Kan jag åka med dig Skorpan?
-Du kan åka med oss, sa polisen som följt med upp till lägenheten.
-Ok, då ses vi på sjukan, Skorpan.
-Visst.
Sillen fick sina byxor och hoppade sedan in i polisernas bil. Som tur var stod hans bil kvar där han lämnat den. Han tackade poliserna och körde sedan för att möta Skorpan på sjukhuset.
