Sillen och Skorpan hann inte gå speciellt långt utanför byggnaden förrän de såg Johan komma med sin rullator. Sillen och Skorpan som hela dagen hade bråkat med varandra om hur de skulle hantera det där med att Sofie skaffat sig en annan kille, försökte dölja sina känslor. De ville ju inte göra Johan ledsen och besviken. Han trodde ju verkligen att Gud visat honom att det var Sofie som skulle bli hans tjej. Men Gud hade ju haft fel, helt klart. Det var ju så uppenbart nu när Sofie skaffat en annan kille. Nu skulle de inte längre kunna dölja det för Johan.
-Hej, Johan! Raska steg idag ser jag!
-Ja, det ska bli så roligt att komma tillbaka. De flesta längtar kanske efter semester eller helg, men det gör inte jag. Jag längtar tills jag kan få komma tillbaka.
-Jag håller faktiskt med dig, svarade Sillen. Ska vi gå in.
När de klev innanför dörren såg Sillen och Skorpan till sin lättnad att Sofie var upptagen med en kund en bit in i butiken. De stannade vid Camillas disk och växlade några ord med henne.
-Det är så roligt att se dig igen Johan. Hur känns det?
-Jodå, det är okej. Jag blir fortfarande yr, illamående och trött, men det är mycket bättre nu än för bara en vecka sedan. Jag hoppas kunna börja jobba snart igen.
-Ja, fast din läkare ville ju att du skulle vara sjukskriven minst ett halvår, sa Skorpan.
-Jo, jo, men jag ska snacka med chefen. Vi kanske kan komma på en lösning.
-Ja, men ta det försiktigt. Det var en rejäl smäll du fick, försökte Camilla. Läkarna vet ju oftast vad som är bäst.
-Det är sant, men jag blir galen av att bara gå hemma.
-Ja, en galen Johan vill vi inte ha. Det vet jag inte ens hur det skulle se ut, skrattade Camilla. Dig ser man ju alltid som lugnet själv.
-Ska vi gå bak och kolla på lagret lite, föreslog Skorpan som nu såg Sofie komma gående.
-Okej, det kan vi göra. Vi får prata mer sen Camilla. Kul att se dig igen i alla fall.
På väg till lagret mötte de Sofie i gången. Hon log och hälsade. Johan hälsade tillbaka. När de kommit ut på lagret och portarna stängts bakom dem, vände han sig till Sillen och Skorpan.
-ÅÅÅh, hon är fortfarande så läcker.
-Mmm… var allt Sillen kunde få ur sig. Till sin räddning kom Sven gående.
-Nämen hej Johan! Hur är det med dig?
-Jo, det är helt okej faktiskt.
-Ser du, vi har plastat in alla stolpar med bubbelplast nu när vi hörde att du var på väg hit. Det var Albins idé.
-Hahaha, stackars Albin. Trodde han verkligen att jag var död?
-Ja, det trodde han och han vill inte se det hända igen.
-Nej, det förstår jag, men så klantig borde jag väl ändå inte vara att jag krockar med stolpar två gånger i rad.
De fyra vännerna och kollegorna skrattade.
-Jag skulle vilja kika på min Bibelhörna, sa Johan.
Sillen kikade ut genom fönstret och såg att Sofie fortfarande var upptagen med kunden, så han svarade:
-Okej, men Skorpan och jag stannar här och hjälper Sven lite. Men sen tycker jag vi går hem till dig igen. Vi vill ju inte att du ska trötta ut dig i onödan.
-Okej, fem minuter vid Bibelhörnan och sedan går vi hem till mig och äter lite.
Johan gick ut i butiken. Nästan längst bort i butiken hade han sin egen hörna med Biblar och annan kristen litteratur. Han ville se om det var någon som hade beställt hem något nytt sedan han var på plats senast. Eller om de åtminstone underhållit hyllan sedan han försvann.
Något nytt kunde han inte se, men de hade i alla fall fyllt på så att allt såg bra ut. Eller hade de kanske inte sålt något på flera veckor? Det var inte lätt att veta bara genom att titta på hyllan. Han bestämde sig för att kolla i papperna med statistik senare. Plötsligt kände han sådan enorm tacksamhet över både sitt jobb och sina vänner som hjälpt honom hela tiden då han varit sjukskriven. Behovet att be blev så starkt att han inte kunde hålla emot. Han visste att det var den Helige anden som tvingade ner honom på knä och då var det inte någon vits att hålla emot. Här längst in i butiken var det ändå inte någon som skulle märka något. Sofie var upptagen med några papper verkade det som och Camilla hade fått en kund, så Johan la sig på knä framför hyllan med alla Biblar.
Han bad i tacksamhet och kunde inte hålla tillbaka tårarna så glad och välsignad han kände sig. Plötsligt stod Sofie intill honom.
-Vad gör du, mår du inte bra?
-Va, eeh… jo… alltså… Johan reste sig snabbt och torkade bort tårarna som runnit ner för kinderna. Lite för snabbt, kände han, så han satte sig ner igen.
Sofie satte sig ner på huk bredvid honom:
-Men Johan, du gråter ju.
-Nej, det är säkert, det är ingen fara. Det är tacksamhetstårar. Jag är så glad att få vara tillbaka och jag är så glad att få vandra med Gud.
-Det där med Gud vet jag inte, men att få vara tillbaka förstår jag. Stackars Sillen och Skorpan har varit helt i upplösningstillståndet den senaste tiden. Jag har aldrig tidigare sett dem så konstiga. Vad har du gjort med dem.
-Haha, inget. De klarar sig. De har börjat läsa Bibeln, kanske är det den som påverkar dem.
-Kanske, men det känns som att det är något annat. De är alltså riktigt konstiga. Hoppas att du är dig själv i alla fall.
-Jodå, det är jag. Fast jag måste be om ursäkt. Du tycker väl att jag är världens absolut knasigaste man på den här jorden.
-Nej, varför skulle jag tycka det?
-Jo, men hallå! I nästan tre år, höll jag mig undan så väl att du inte ens visste vem jag var.
-Ja, varför gjorde du det?
-För att jag var så rädd att göra bort mig inför dig. Fast det var väl det jag gjorde allra mest till slut. Alltså, vem går in i en stolpe med sådan fart att han får spricka i skallbenet. En stolpe som dessutom har stått på samma plats alltid.
-Ja, det var faktiskt lite konstigt. Ingen här kunde förstå hur det kunde gå till. Hur kunde det gå till?
-Jag minns inte något av själva krocken, men jag vet att jag hade tankarna på helt annat håll dagarna innan. Och nu gör jag bort mig igen. Sitter här på golvet med tårar i hela ansiktet. Inte speciellt manligt.
-Kanske inte speciellt manligt, men ärligt i alla fall.
-Hmmm du är snäll du. Hur är det själv?
-Det är okej. Har också gråtit lite de senaste dagarna. Gjorde slut med min kille i förrgår.
Sofies ord kom som en chock för Johan som han var glad att han fortfarande satt ner.
Sofie kunde inte förstå vad hon precis sagt. Hon kände ju inte Johan och ändå avslöjade hon precis att hon gjort slut med sin kille. Det hade hon inte berättat för någon annan än Camilla hittills.
-Det var tråkigt. Hade ni varit ihop länge?
-Nej, inte så värst, en månad ungefär.
-Hmmm, men det är ju tråkigt ändå.
-Ja, fast det kändes inte rätt. Inte någon gång kändes det rätt. Men jag hade en del gammalt som jag behövde komma över och kanske den här killen var vad jag behövde för att släppa det där gamla och komma vidare.
Sofie ville inte prata mer om saken, så hon bytte ämne:
-Vi har faktiskt sålt en del av dina grejer när du inte varit här. Nästan lite mer än vanligt tror jag. Det känns som det i alla fall.
-Kul!
Medan Johan och Sofie satt på golvet borta i Johans Bibelhörna hade Sillen och Skorpan upptäckt att både Johan och Sofie var borta. De började bråka med varandra igen och gick med raska steg ut i butiken. Skorpan gick till Camilla för att höra om hon visste var Johan var och Sillen gick till Biblehyllan för att kolla.
-Han är här, hojtade Sillen när han fick syn på Johan. Vad håller ni två på med? Gömmer ni er här? Vi blev oroliga.
-Det blev jag också, sa Sofie. Jag såg att Johan var här, men plötsligt såg jag hur han försvann ner och han reste sig inte upp igen, så jag var tvungen att gå och kolla. Ni har ju sagt att han är yr.
-Det är lugnt, försökte Johan igen. Jag klarar mig. Det var den helige Anden som tvingade ner mig på golvet för att tacka Gud för allt han gjort i mitt liv. Inklusive banka vett i huvudet på mig med hjälp av en stolpe.
Nu var Skorpan också framme vid Johan och Sofie. Han såg hur Johan var lite rödgråten och tyckte att de genast skulle gå.
-Ser du inte att jag pratar med Sofie, sa han.
-Jo, men…. Skorpan hann inte säga mer innan Johan avbröt.
-Alltså, ni två. Ni är roliga. Ni är verkligen mina bästa vänner. Jag förstår hur ni har försökt skydda mig. Men har ni fortfarande inte förstått makten som ligger i Guds händer? Inget som Gud säger kan man ändra på. Det går inte. Har Gud sagt en sak så är det så.
-Vadå, vad menar du?
Sofie tog över:
-Johan sa att det var Gud som tvingat ner honom på knä för att be. Det var därför han låg här på knä. Och tårarna är glädjetårar över sina fina vänner, förklarade hon.
Sillen och Skorpan tappade fattningen helt. Ingen av dem fick fram ett ord. Johan kunde knappt hålla sig för skratt när han tittade på de båda kompisarna. Det syntes utanpå hur de tänkte. De trodde ju fortfarande att Sofie var ihop med den där killen och att det på något vis skulle göra att Johan svimmade igen. De visste ju bara att Johan var helt säker på att det skulle bli han och Sofie och att det plötsligt kommit en annan kille och satt käppar i hjulet för de planerna. Till slut var Johan tvungen att hjälpa dem komma ur låsningen.
-Kan ni hjälpa mig upp killar. Jag blev lite yr när jag reste mig förut. Jag var för snabb.
Något lättade, tog de snabbt vars en arm och hjälpte Johan upp.
-Det är kanske bäst att vi går hem till mig och fixar lite mat, eller vad tror ni killar?
-jo, det är nog bäst.
-Sofie, du kan väl också komma. Om du kommer direkt efter jobbet, så kan du också få en bit mat. Vi hann ju inte prata färdigt innan de här två dök upp.
-Visst, gärna.
Sillen och Skorpan kunde knappt tro sina öron. Nu ville de ut från den här byggnaden innan allt bara blev ännu värre.
