Sofie hade försökt torka bort tårarna och låtsas som ingenting när Emelie kommit cyklande. Men Emelie var ingen dum tjej. Hon såg förstås tårarna och undrade genast om Johan varit elak. Visst hade väl Johan varit elak på ett sätt, men det var inte det där med att bli kastad in i väggen som var det värsta. Det var att bli behandlad som luft. Johan, Sillen och Skorpan hade ju pratat om henne som om hon var luft. I alla fall kändes det så.
En stund efter att Emelie cyklat iväg, kom det plötsligt en polisbil rullande nerför gatan. Den körde sakta som om den letade efter en bortsprungen hund. När den var precis framför den bänk där Sofie satt, så stannade den. Till Sofies stora förvåning hoppade Skorpan ut ur bilen. Sofie blev så paff att hon inte fick fram ett ord. Inte heller Skorpan hade talets gåva med sig. Han gick bara raka vägen fram till Sofie och kramade om henne. Länge höll han om henne, medan hennes tårar fick ny fart.
Till slut harklade sig den ena av poliserna och sa:
-Är det du som är Sofie?
-Ja, sa Sofie och torkade bort tårarna.
-Är du Johans tjej.
Sofie svarade inte, utan tittade på Skorpan.
-Hon är Johans tjej, sa Skorpan.
-Men vad har hänt med dig, sa Sofie när hon fick se hur Skorpan såg ut.
-Det var Johan som slog till mig.
-Nej, sa Sofie vänd till poliserna. Jag var hans tjej, men jag är det inte. Jag är ingens. Jag är luft och ingenting. Jag ska sitta här på denna bänk tills jag inte finns längre.
-Men det går inte.
-Sofie, sa Skorpan. Johan var konstig och ja, han slog mig och slängde iväg med dig, men han älskar dig. Ingen av oss vet riktigt vad som flög i honom, inte han själv heller. Men nu har han blivit sitt vanliga jag igen.
-Men ni pratade om mig som om jag inte var där. Jag kände mig som luft.
-Men det är du inte. Vi tycker ju om dig allihop. Du är ju den mest dyrbara ädelsten vi har i vår närhet.
-Är du skadad på något vis, undrade polisen. Vi hörde att han slängde in dig i väggen.
-Nej, jag är inte skadad.
-Behöver vi vara oroliga? Ska vi göra en anmälan?
-Nej.
-Alla kvinnor som blir misshandlade säger så. De säger att de krockat med dörrar och allt möjligt när de är helt blåslagna. Sedan går de hem till en man som fortsätter att slå.
-Ja, fast Johan är inte sådan och det var inte därför jag gick därifrån. Jag var lite orolig för det, det var jag och det var därför jag ringde efter Sillen och Skorpan men det hände ju inget. Visst, han slängde mig i väggen, men det tog jag inte någon skada av och jag tror faktiskt inte att det var hans mening att kasta in mig i väggen. Han var allmänt arg och irriterad och då gör man saker lite häftigare än normalt. Det fysiska är inte något problem om det är vad ni undrar. Men jag känner mig helt värdelös om ni nu måste veta. Han såg mig inte och han hörde mig inte. Jag lämnade lägenheten utan att han märkte det. Och jag kunde göra det två gånger. Den andra gången märkte inte heller Sillen och Skorpan det.
-Förlåt Sofie. Det var inte meningen att prata över ditt huvud, men jag kan förstå att du känner så, nu när du berättar. Det är ungefär så jag brukar känna mig på krogen. Alla tjejer bara går rakt förbi. De ser mig aldrig. Det spelar ingen roll vad jag gör. Ibland får jag kontakt, men efter en stund så tittar de åt ett annat håll och det syns att de inte längre lyssnar. Jag förstår känslan du känner. Sedan du började träffa Johan, är du ungefär likadan faktiskt, du ser inte heller mig längre.
-Är jag? Förlåt, det har inte varit min mening.
-Nej, jag vet. Du har bara varit mer intresserad av Johan, det är allt. Men då syns jag inte längre.
-Hmmm, sa polisen. Ni har problem allihop, det förstår jag, men det verkar inte vara något som har med polisen att göra.
-Nej, vem har blandat in er överhuvudtaget, undrade Sofie
-Det var en av Johans grannar som ringde. Grannen blev orolig när det var så hög ljudvolym från lägenheten. Vi har pratat med Johan och om du inte vill göra någon anmälan så kommer vi inte att göra mer här. Ni verkar vara ett härligt gäng som ser efter varandra. Det är bra. Ni reder säkert ut det här, men vi kommer att hålla ett extra öga på er framöver. Om vi det minsta anar att han tar till våld mot någon av er två igen, så kommer vi att agera.
-Ja, det förstår vi.
De båda poliserna lämnade Skorpan och Sofie på bänken.
-Jag visste verkligen inte att du kände så Skorpan, sa Sofie Förlåt.
-Nej, det är inget du behöver be om ursäkt för. Det är så alla gör.
-Det kan hända, men det är inte rätt. Och för att andra gör det så ska ju inte jag göra det. Det är inte roligt att känna sig som luft.
-Nej, men jag kan inte förstå hur du gör det. Johan älskar verkligen dig och …
-Det blev så idag. Jag är väl typ van att känna mig som luft. När jag bodde med Jonny så var jag inte värd något. Han hjärntvättade mig totalt. Jag har svårt att förstå att Johan tycker så mycket om mig som han och ni andra säger. Det finns liksom inte i min värld att någon kan göra det. Jag är inte värd att älskas liksom.
-Det är konstigt att det kan bli så.
-Jag tycker det är konstigt att du och jag sitter här på en bänk och pratar allvarsamma saker. Du är inte sådan. Du är ju den som skämtar hela tiden.
-Ja, jag vet. Men tänk om det inte är jag. Tänk om det är en mask jag tar på mig varje dag.
-Är det så?
-Jag vet inte längre. Det är lite som Johan brukar säga. När man har levt i något tillräckligt länge så blir man sådan. Jag antar att det är vad som hänt med dig också. Du bodde med Jonny lite för länge och därför är det svårt för dig att vänja dig av med de där tankarna.
-Men vem är Skorpan om inte den där skämtsamma?
-Jag vet inte. Jag gillar i och för sig att vara den där skämtsamma. Men det är också tråkigt att aldrig bli tagen på allvar. Det behövs ju i och för sig sällan, men om det är en situation då lite mer allvarliga beslut ska fattas, då tillfrågas jag sällan.
-Det har jag aldrig tänt på Skorpan. Det måste ju vara väldigt jobbigt.
-Inte så farligt. Man vänjer sig. Du får gärna fortsätta att se mig som den där skämt killen.
-Nej, jag vill se dig som min vän. En väldigt speciell vän. Jag tycker verkligen att du är speciell och jag gillar dig.
-Ja, fast inte så som du gillar Johan.
-Nej, tyvärr. Det är något speciellt när jag tittar på Johan och när jag är i hans närhet.
-Jag vill nog inte höra. Det gör mig bara deprimerad. Jag är avundsjuk på Johan. Jag önskar att det var mig du hade de där känslorna för.
-Jag vet. Men jag kan inte hjälpa det. Du var ju egentligen före Johan, men …
-Nä, du behöver inte säga något. Jag vet och det är okej. Johan är ju min vän och om jag nu inte själv kan fånga ditt hjärta, så är jag glad att Johan lyckats göra det. Oavsett, så kan du alltid räkna med mig vid din sida. Jag är verkligen glad att du ringde mig idag. Det betyder mycket för mig, även om det var en knepig och tråkig situation. Men jag finns alltid här för dig. Du kan ringa mig mitt i natten om du vill.
-Det är snällt, men jag vill att du ska hitta en egen tjej som du kan offra ditt liv för. Hur kan jag hjälpa dig att hitta en?
-Det behöver du inte tänka på. Helt ärligt träffade jag faktiskt en tjej när jag lämnade tillbaka släpen i går kväll. Jag gick in i en ICA-butik och där var det plötsligt en tjej som jag aldrig sett förut. Och då var det hon som närmade sig mig, inte tvärt om som det brukar vara. Hon verkar inte vara alls som alla andra.
-Men vad kul, grattis!!
-Nja, ta det lugnt nu. Och säg för allt i världen inget till de andra. Det är bara du som vet och det räcker gott. Jag vet ju inte om det blir något. Vi möttes som sagt bara på Ica, men vi ska ses i kväll är det tänkt.
-Ååå, nu blev jag nyfiken. Vad heter hon? Var bor hon och hur ser hon ut?
-Tusen frågor. Jag vet knappt. Du får lugna dig.
-Neej, vad tråkigt. Men jag är glad för din skull. Jag ska hålla tummarna för dig.
-Tack, det kan nog behövas. Titta där, sa Skorpan. Det är Sillens bil.
Mycket riktigt kom Sillen körande och i passagerarsätet satt Johan. Sillen hann knappt stanna bilen innan Johan hoppade ur.
-Förlåt, förlåt, förlåt. Jag …. förlåt!
Utan att bry sig om Johan, vände sig Sofie till Skorpan och tog hans hand i sin samtidigt som hon la den andra över hans axel och kramade om honom. Hon viskade ett tack i hans öra. Johan blev helt förkrossad när han såg vad som hände på bänken.
-Nej, nej, nej. Förlåt! Snälla Sofie. Gör inte så.
-Skärp dig, röt Skorpan åt Johan, när Sofie släppt honom. Du bär ju dig åt som minsta småunge. Får vi inte ge varandra en vänskaplig kram? Jag förstår mig verkligen inte på vad som flugit i dig idag, men jag gillar det inte. Att du gav mig en smäll, det bryr jag mig inte om, men som du har behandlat Sofie idag, det gör mig vansinnig. Och nu har du mage och komma här och gnälla en massa. Är det någon som ska gnälla så är det faktiskt Sofie. Fattar du inte att du gjort henne illa idag.
-Jo, förlåt Sofie, det var inte meningen att kasta iväg dig sådär.
-Du inte bara kastade iväg henne. Du såg henne inte. Du märkte inte att hon lämnade din lägenhet två gånger. Hon förtjänar all din uppmärksamhet hela tiden och absolut inte ditt arga och vresiga humör som du hade innan. Det är ingen som vill bo med någon som bär sig åt på det viset.
-Nej, jag vet. Mina föräldrar är ju sådana och det var inte roligt att bo med dem, så jag vet verkligen hur det är. Jag antar att jag har ärvt en del av deras irritation i alla fall. Jag har hittills trott att jag inte gjort det. Men jag har tydligen haft fel. Jag lovar att jag ska jobba aktivt med att försöka komma till rätta med det.
-Och hur hade du tänkt göra det då?
-Jag vet inte.
-Nu har Sofie och jag haft en mysig stund tillsammans och vi vill inte att du ska förstöra den.
-Det räcker Skorpan, sa Sillen. Johan ångrar sig redan. Du behöver inte förvärra saker.
-Nej, jag tänker inte förvärra saker, men jag bryr mig om Sofie. Hon betyder mycket för mig och det borde hon göra för er också.
-Det gör hon och det vet du, sa Johan. Och jag har ju sagt förlåt, vad mer kan jag göra?
-Det räcker, sa jag, sa Sillen. Nu ska du och jag åka vidare Skorpan. De där två behöver prata lite själv.
-Vi kan väl pratas vid imorgon, Skorpan, sa Sofie.
-Visst, sa Skorpan och log ett varmt leende mot Sofie. Jag ringer dig.
Sedan släpade Sillen iväg med Skorpan och körde iväg med honom. Kvar på trottoaren stod Johan och Sofie och såg efter dem. Sofie hade hellre följt med Skorpan, men hon visste att hon behövde möta Johan. Frågan var hur de skulle ta sig vidare nu.