Säsong 3

Johan satte igång vattenkokaren och tog fram två muggar ur skåpet. Matvarorna som han och Sofie handlat på stormarknaden hade han satt in i skåpen. Sofie satt vid köksbordet och tittade för andra gången den här kvällen på ritningarna som Johans mamma tagit med sig. Att göra om ett parhus till ett enda stort hus kändes minst sagt onödigt. Men att säga emot Johans mamma verkade inte vara någon idé.

Sofie reste sig från stolen igen och gick in i vardagsrummet. En av ritningarna föreslog att de båda vardagsrummen som låg vägg i vägg, skulle göras om till ett gigantiskt rum. Men Sofie tyckte att det vardagsrum de hade var stort nog. Fast det kanske berodde på att de ännu inte hade några möbler.

Hon gick ut i köket igen samtidigt som Johan hällde upp det varma vattnet i muggarna.

-Jag tycker inte att den här ritningen är bra, sa Sofie och pekade på ett av de många papper som låg utspritt över hela köksbordet.

-Okej, varför?

-För att vardagsrummet kommer att bli gigantiskt. Så stort vardagsrum behöver vi inte.

-Nej, jag håller med.

Johan började kika lite närmare på de andra.

-Det här tror jag inte heller på, sa Johan och pekade på ett annat papper samtidigt som han försiktigt tog en klunk av den varma drycken.

-Bra att vi kan utesluta en del.

-Ja, några förslag verkar lite smått galna. Men det kanske beror på att det är min mamma som bett om förslagen.

-Vet du hur mycket pengar hon tog från din pappa och satte in på mitt konto?

-Nej, har du kollat?

-Ja. Det är sjukt mycket pengar. Jag har aldrig haft så mycket pengar förut. Jag vet inte vad jag ska göra med dem. Jag är rädd att jag kommer att slarva bort alla på onödiga saker.

-Det tror jag inte. Men om du vill göra min mamma glad så kan du ju ringa henne och fråga om råd.

-Tja, det kanske jag ska göra. Om du tror att hon blir glad av det så är det det minsta jag kan göra. Tror du jag kan ringa nu direkt?

-Det är lika bra.

Johan tog fram sin telefon och letade upp sin mammas nummer. Medan han läste upp siffrorna knappade Sofie in dem i sin telefon och ringde numret.

-Jag går runt och tittar medan ni pratar, sa Johan.

Sofie bara nickade till Johan för på andra sidan luren hade Johans mamma redan svarat.

-Hej, det är Sofie, sa Sofie.

Johan hörde inte vad hans mamma sa, men när Sofie varit tyst en stund tackade hon för pengarna och frågade mamman vad hon skulle göra med dem. Johan förstod med en gång att hans mamma blev glad över frågan. Antagligen gick hon igång direkt och började prata om placeringar av olik slag, för han hörde hur Sofie gång på gång fick be om förklaringar.

Johan lämnade Sofie i köket medan han själv vandrade in i vardagsrummet. Sofie hade rätt. Ett vardagsrum som var dubbelt så stort som detta skulle de inte behöva. Möjligen ett finrum där de skulle kunna sitta och äta om de hade många gäster. Johan hämtade nycklarna och låste upp dörren till altanen. Därifrån kikade han in i den andra delen av huset. Men det var för mörkt för att se något så han gick in igen. Han gick raka vägen till dörren på framsidan och lämnade Sofie ensam i deras halva av huset medan han själv gick in i den andra delen. Det var egentligen onödigt att gå in hit eftersom det såg ut precis som i den andra halvan, fast spegelvänt. Han gick omkring i alla rummen, även upp på ovanvåningen, men kom inte fram till något.

Plötsligt fick han för sig att han skulle spela lite lovsång. Det hade han inte gjort på flera dagar. Han ville inte störa Sofie med det i onödan. Det var lite synd för att prisa Gud såg han som väldigt viktigt. Han satte igång musiken från en av sina spellistor på telefonen och började sedan dansa och sjunga med till låtarna. Från början hade han bara tänkt lyssna på en eller ett par låtar, men musiken var bra och det kändes skönt att röra sig i takt till tonerna som strömmade ur den lilla högtalaren.

Det han inte visste var att Sofie avslutat samtalet med hans mamma och att hon nu börjat leta efter honom. Hon hade hört att han gått ut på altanen, men där var han inte. Det var låst. I sovrummet var han inte heller. Kanske var han på ovanvåningen. Han kanske hade satt sig med sin Bibel, tänkte Sofie. Men, nej, där var han inte heller.

Sofie drog sig i minnet tillbaka till upplevelsen hon haft där tidigare under kvällen. Det hade varit skönt att känna sig sådär lätt och fri. Hon satte sig på golvet i hopp om att få uppleva samma härliga känsla igen. Hon tänkte på alla pengar Johans mamma fört över till henne. Det var otroligt mycket pengar. Det var skönt att ha dem på kontot. Men tanken på pengarna gav inte den där känslan som hon upplevt tidigare. Det var ju det mest logiska att det var dem hon var lättad och glad över. Varför hände det inte igen? Varför fick hon inte den där känslan av frihet och lättnad när hon tänkte på pengarna?

Hon höll telefonen i handen. Hon var inte speciellt sugen på att öppna Bibeln igen. Den var ju så svår att förstå. Det där med köttet hon läst tidigare, det förstod hon inte alls. Men hon hade ju faktiskt läst Bibeln när hon fick den där känslan förra gången. Kunde det ändå vara den? Det var mot allt hon trott på hittills. Mest för att bevisa för sig själv att hon hade rätt när hon tänkte att Gud var ett påhitt, så öppnade hon appen. Hon hamnade direkt där hon lämnat den. Galterbrevet 5. Till den friheten har Kristus befriat oss, läste hon. Och hon läste orden en gång till. Till den friheten har Kristus befriat oss.

Precis som tidigare la hon sig på rygg på golvet i det lilla rummet medan hon upprepade orden ännu en gång. Till den friheten har Kristus befriat oss. En fjärde gång upprepade hon orden, fast den här gången sa hon dem högt. Hon kunde dem utantill och behövde inte längre telefonen. För varje gång hon upprepade orden så var det som om något rann av henne. Hon la ner armarna på golvet, rakt ut åt sidorna. Det var så skönt att känna den där känslan av att något rann av. Så hon fortsatte att upprepa orden om och om igen. Nu var det inte bara en känsla av att något rann av. Tårar hade börjat rinna. Lättnadens tårar. Glädjetårar.

Hon var så upptagen av orden och av känslan av frihet som spred sig i hela kroppen, att hon inte märkte att Johan nu stod i dörröppningen och kikade på henne. Inte heller Johan kunde hålla tårarna i styr. Det han såg framför sig var det vackraste han någonsin sett. Underbara Sofie utslagen på golvet upprepandes ord ur Bibeln. Han blev så tagen av vad han såg att han var tvungen att långsamt glida ner längs dörrkarmen och sätta sig ner. Men när han satt sig ner, råkade han stöta handen i golvet så att det blev en tyst knackning, vilket fick Sofie att reagera.

Sofie satte sig tvärt upp, torkade bort tårarna och sa:

-Jaså, där är du. Jag letade efter dig.

-Förlåt, jag gick in i den andra halvan för att titta lite på hur vi skulle kunna göra om huset.

-Kom du fram till något då?

-Nej, du då?

-Till den friheten har Kristus befriat oss.

-Det är väldigt vackra ord och du är otroligt vacker. Det jag såg när jag kom upp här var det vackraste jag någonsin sett. Dig och de där orden. Åååå vad jag älskar dig!

-Det är så skönt att ligga här och säga de där orden, sa Sofie och la sig på rygg på golvet igen. Det känns som att något rinner av mig, men jag vet inte vad. Det är så lätt att andas. Jag känner den där friheten. Den känns som jag aldrig tidigare känt av någon frihet. Ändå vet jag inte vad det är frihet från. Det är bara ren frihet.

-Ren frihet är nog den bästa förklaringen, sa Johan och la sig på golvet intill Sofie. Han följde hennes exempel och sa orden högt ett par gånger.

-Känner du det?

-Nej, tyvärr.

-Men varför? Om det nu är Bibeln så borde du ju känna det mycket mer än mig.

-Nej, det är inte mig Gud har sagt de här orden till idag. Eller det har han ju, men inte så. Men jag är väldigt glad att han säger det till dig och att du känner av den frihet som han erbjuder dig.

-När vi åkte hem från affären tänkte jag att det mest logiska var att det var pengarna jag fått in på kontot som fick mig att vara glad och känna mig fri. Men när jag satte mig här och tänkte på pengarna så kände jag inte något särskilt. Visst, de betyder väldigt mycket, men inte så. Det här är något annat. Är det verkligen Gud?

-Ja, eller har du någon annan logisk förklaring?

-Nej. Men menar du att det var Satan som fick mig att känna sådant mörker innan. När du betalat och vi gick till bilen så var det så tungt att det nästan inte gick att andas.

-Definitivt Satan.

-Men vad tjänar han på att göra det så tungt?

-inte vet jag, men han tänkte kanske att om han gjorde det riktigt hemskt så skulle du inte försöka igen.

-Ja, antagligen och jag var väldigt tveksam till att ta fram Bibeln nu när jag satte mig här. Jag tog fram dem för att bevisa för mig själv att det inte var Gud. Men det verkar som att jag har fel. Det är något magiskt i de här orden.

-Det är fantastiskt! Så otroligt fantastiskt! Bara Gud kan göra såhär. Bara han kan vända totalt mörker till frihet. Och han utnyttjar tillfället när du är ensam. Det är… ooo… nej, jag vet inte vad jag ska säga. Det är större än mina ord. Jag kunde ha guidat dig. Eller en präst eller vem som helst. Men nej, så gör inte Gud. Han gör det på sitt sätt och då blir det så oändligt mycket bättre. Jag hade kanske kunnat övertyga dig om att Gud finns, men inte på det här viset. Jag hade inte kunnat ge dig den här känslan av frihet som du upplever. Fråga honom hur han tycker att du ska göra nu.

-Vadå, ska jag säga det eller?

-Du kan bara tänka det.

Det blev tyst i det lilla rummet medan Sofie tänkte tanken. Men hon hann knappt inte tänka den klart förrän hon visste:

-Han tycker att du ska hjälpa mig.

-Tycker han att jag ska hjälpa dig!

-Ja. Konstigt. Tja alltså inte konstigt att han vill att du ska hjälpa mig, men konstigt för jag hör ju inget, jag liksom bara vet att han säger så.

-Åååå… Johan vände sig snabbt och la sig på knä med huvudet i golvet. För Johan var detta lika magiska ord som Galterbrevets inledning på kapitel fem var för Sofie. Han kände sig ärad och tackade för förtroendet. Vidare lovade han att göra så gott han kunde. Men då protesterade Sofie.

-Han säger att det inte är du som ska göra. Du ska bara hjälpa mig. Men du måste lyssna på honom. Det är han som ska hjälpa dig att hjälpa mig.

-Ja, det är klart. Förlåt! Egentligen tycker jag att han ska göra det själv. Han gör ju det så mycket bättre hela tiden. Du uppfattar ju dessutom vad han säger. Vad ska du då med mig till?

-Uppmuntran och stöd, sa Sofie.

-Åååå …. det är klart! Precis som jag sa till dig innan om församlingen. Han använder sina ord som jag använde. Cirkeln sluts. Bara Gud kan sluta en cirkel på det här viset. Gud talade helt klart ur Galterbrevet till dig, men han använder dig för att prata med mig. Det är helt enormt. Du fattar inte vad detta betyder för mig. Allt annat som vi har upplevt hittills den här helgen kan kvitta. Allt som jag någonsin upplevt är totalt betydelselöst i jämförelse med detta. Det här är…. nej, det finns inga ord som matchar.

Johan la sig återigen på rygg på golvet. Han var så lycklig. Sofie som fortfarande låg kvar på rygg, började åter upprepa orden hon tidigare läst.

-Till den friheten har Kristus befriat oss.

Det hade minst sagt varit en omvälvande helg. Att beskriva helgen som en berg och dal bana var en lindrig beskrivning. Både Johan och Sofie hade kastats mellan hopp och förtvivlan så många gånger att de tappat räkningen. Ena kvällen satt de på trottoarkanten förkrossade och förtvivlade. Nu låg de på golvet i sitt gemensamma hem så lyckliga att det inte fanns ord för det.

Även om helgen slutade lyckligt var både Johan och Sofie glada att den äntligen var över. Vad som skulle hända framöver var det svårt att sia om. Att det förmodligen skulle fortsätta att vara händelserikt var det inte mycket att tvivla över. Men om händelserna skulle fortsätta att köra berg och dalbana med de båda, var oklart. Och hur många fler nya människor de skulle lära känna var också oklart. Förmodligen en hel del.

Oavsett hur framtiden såg ut, så hade de nu varandra och de hade Gud och det kändes väldigt skönt. Den omvälvande helgen hade fört dem mycket närmare varandra. Närmare än många förmodligen skulle komma varandra under en hel livstid och det kunde man förmodligen tacka berg och dalbana turen för.

Sofie tänkte en kort stund på Skorpan och Sillen. Hon hoppades att Sillen skulle hitta någon annan att dela sitt liv med. Och att Skorpan och Emma skulle komma varandra lika nära som hon och Johan nu gjort. Och hon hoppades att Emelie skulle få ha kvar tron på Gud, trots att Johan trodde att det skulle bli svårt. Sofie såg det som sitt uppdrag att försöka hjälpa henne. Det var ju hon som övertygat henne att ladda hem en Bibel i telefonen, inte mer än rätt att hon försökte hjälpa henne att hålla kvar vid tron. Om hon nu skulle klara av det själv, vill säga. Det var ju inte helt självklart, det förstod hon efter den där mörka vandringen ut från stormarknaden.

Men kanske att den där mörka vandringen varit bra. Kunde det till och med vara Gud? Om hon inte upplevt mörkret, hade hon kanske inte sett skillnaden så tydligt som hon nu gjorde. Det var svårt att veta och just nu brydde hon sig inte. Den här friheten som hon befann sig i, den var så go att vara i. Och när hon sneglade på Johan såg hon att även han var nöjd och det gjorde henne ännu gladare.

Det hade som sagt varit en jobbig helg, men den här belöningen gjorde att det var värt det.

Här lämnar vi Johan och Sofie och avslutar säsong 3. Det är visserligen några timmar kvar på söndagen, men de timmarna kan de få för sig själva, lyckliga liggande på golvet på ovanvåningen. Hela säsong 3 utspelades under en helg, från fredag morgon till söndag kväll. Hur nästa säsong ser ut vet inte ens jag som skriver just nu. Du som läser kommer att få första avsnittet till säsong 4 om två veckor eftersom vi alltid tar en kort paus mellan säsongerna. Tack för att du läst hela vägen hit 🙂

Johan och Sofie stod mitt på golvet i hallen i ett av de gula husen i området som chefen nyligen köpt. Johan hade visat en äldre man runt och tillsammans hade de till slut hittat två lägenheter som passade hans syften.

Sofie hade Johan på knä på det skitiga golvet framför sig. Han hade precis förklarat hur mycket han älskade henne. Själv visste hon knappt vad hon skulle tro. Det hade varit en extremt omvälvande helg. Hon hade både träffat Johans föräldrar vilket i sig var en upplevelse som hade räckt för ett helt år. Men hon hade även varit hemma hos Emma, som var Skorpans tjej. Och träffat Emmas föräldrar som delat sin upplevelse från ungdomen. Och inte nog med det. Hon och Johan hade varit i hans hemstad och hittat Katja som de i en hast fick med sig och erbjöd både jobb och lägenhet åt.

Ja, det hade hänt så mycket under bara ett par dagar att vem som helst skulle kunna bli matt av mindre. Men Sofie kände sig inte matt. Inte alls. Gud hade plötsligt och oväntat tagit plats i hennes hjärta och han hade lika oväntat lyft ett ok från hennes axlar. Ett ok som hon inte ens visste att hon bar omkring på. Hon kände sig lycklig och fri. Och älskad. Både av Gud och av Johan.

-Men, jag vet inte hur jag ska kunna fortsätta att tro. Jag tror ju egentligen inte på Gud. Jag vet inte om jag vågar och vill.

-Vill hoppas jag att du gör.

-Ja, jo, det jag upplevt i kväll är fantastiskt, men det känns som ett stort ansvar. Det känns som att jag inte längre kan leva som jag vill.

-Jag tror inte att det är något större problem för din del.

-Men tänk om jag gör Gud arg. Tänk om han straffar mig. Då blir ju allt värre än vad det har varit.

-Gud straffar inte dig. Varför skulle han göra det? Han älskar ju dig.

-Men jag förtjänar inte att uppleva det jag gjort i kväll.

-Varför?

-Nej, jag vet inte. Men jag är ingen bra människa.

Lyckan som Sofie hade haft bubblande inom sig, avtog sakta men säkert för varje andetag hon tog och för varje ord hon själv sa. Varför hade hon varit så dum att hon trodde att Gud älskade henne? Var fick hon det ifrån? Den där vågen av kärlek hade visserligen känts äkta, men nu när hon tänkte tillbaka på den, så var hon inte längre säker på om hon ens upplevt det och om det verkligen var så starkt som hon tyckte sig komma ihåg det.

-Oj oj oj, lilla Sofie. Du är en fantastisk människa. Du kan inte lägga en massa krav på dig själv. Du sa ju nyss att Gud tog av dig ett ok. Det är ju vad han vill. Då kan du ju inte ta på dig ett nytt och särskilt inte ett som är större och tyngre än det du hade innan. Det är inte vad Gud vill.

-Du ser, jag jobbar mot Guds vilja. Det var en dum idé att överhuvudtaget ladda ner den där appen. Förlåt Johan. Förlåt att jag kom inrusande här.

-Nej! Nu får du ge dig. Så lätt ska inte Satan segra över dig. Du måste lära känna både Gud och Satan och veta skillnad på vad de gör med dig. Innan jag la mig på knä här framför dig, då var det Gud som talade, nu är det Satan. Jag tror det är bäst att vi slutar prata om detta för stunden. Vi ska inte låta Satan fortsätta försöka lura dig. Jag tycker vi åker hem och tar en kopp the.

-Vi har inget the.

-Nej, jag vet. Men vi kan åka och handla det.

Sofie var glad att slippa prata om Gud och Satan något mer. Det hon upplevt för bara en stund sedan var nu som fullständigt bortblåst. Visst, den där vågen av kärlek hade sköljt över henne igen när Johan lagt sig på knä framför henne. Men den var så lätt att förneka. Allt hon nyligen upplevt som hade med Gud att göra var enormt enkelt att förneka. Det var som om det aldrig hade hänt och som om det snarare lagts ett ok med extra tyngder på henne. Det var i och för sig också konstigt. Men det var så det kändes. Snacka om tvära kast.

Johan tog Sofie i handen och ledde henne ut till bilen. Som en gentleman öppnade han dörren åt henne på passagerarsidan och stängde försiktigt när hon satt sig. Sedan småsprang han själv runt och satte sig i förarsätet och körde till stormarknaden. Både Johan och Sofie agerade som om inget hade hänt, även om Sofie kände sig ovanligt nertyngd. Men varken Johan och Sofie kunde låta bli att tänka på det som hade hänt.

Johan bar på kundkorgen och plockade på sig lite av varje ur butikens sortiment. När de kom till kassan packade Johan upp korgens innehåll på bandet och Sofie gick ut för att packa ner. När det var tid att betala stod både Johan och Sofie vid kassörskan som såg frågande på de båda.

-Jag betalar, sa Johan och föste Sofie åt sidan så att han skulle kunna komma bättre åt maskinen för kortbetalning.

-Men, din mamma… protesterade Sofie som tog ett steg tillbaka mot terminalen.

-Jaja, men jag tar detta, sa jag. Du kan betala nästa gång.

-Men du har ju betalat alla gånger.

-Var glad för det du, sa kassörskan och log mot Sofie. Det är sällan någon som bråkar om att få lov att betala.

Sofie försökte le tillbaka mot kassörskan, men inom henne började det koka. Inte av lycka som nyss, utan av ett hemskt mörker. Ett hemskt mörker som nu nästan gjorde det svårt att andas.

När Johan hade betalat tog han kassen som Sofie packat i den ena handen och Sofie i den andra. Han sneglade på henne medan de gick. Det var något som inte stämde. Hon gick med sänkt huvud och stegen som förut varit så lätta att hon studsat såg nu ut att vara tyngre än bly.

Efter att ha lagt påsen bak i bilen öppnade han återigen dörren för Sofie och stängde efter henne.

-Berätta för mig om Satan, sa Sofie när han satt bredvid henne.

Johan startade bilen och började sakta köra hemåt medan han svarade på Sofies fråga:

-Satan är hemsk. Han är bara ute efter att stjäla, slakta och döda. Allt han kommer åt att stjäla, det stjäl han. Din lycka, din framtid, ditt hjärta. Allt! Han tar varje chans han får att förstöra och han är väldigt listig. Han lurar dig så att du inte märker det förrän du är fast i en fälla som tycks omöjlig att ta sig ur. Han är mörkrets härskare.

-Men hur kan Gud acceptera honom. Varför låter Gud honom göra så med oss om han tycker så mycket om oss.

-Gud har gett oss en fri vilja. Vi väljer själv vad vi vill göra. Adam och Eva vet du vem det är. Du vet hur ormen lurade Eva att äta av frukten. Det var Satan som lurade henne. Men hon hade ju inte behövt göra som han sa. Hon hade det bra så som hon hade det. Men hon valde att gå mot vad Gud hade sagt. Det är precis vad som händer idag också. Vi frestas att göra sådant som inte är bra för oss. Vi vet inte alltid att det är mot Guds vilja, inte förrän efteråt. Och då fortsätter Satan mer än gärna. Då säger han åt oss att det inte är någon idé att vi försöker vända om till Gud. Han säger att Gud inte kan älska någon som gjort si eller så. Men det är inte sant. Det är en lögn. Satan är lögnens fader.

-Men hur kan Gud acceptera det då?

-Det gör han inte. Gud besegrade Satan med Jesus kan man säga. Eller vi får ju fortfarande välja. Gud skickade ju Jesus till jorden för att vi skulle få våra skulder förlåtna och för att vi skulle kunna välja honom. Han gjorde det för att han älskar oss. Gud ville ge oss ett alternativ. Jesus besegrade Satan när han dog på korset för oss. Men som du vet är det mängder med människor som inte väljer Jesus. De väljer synden. Och därför ser det ut som det gör i världen idag. Gud besegrade Satan med Jesus och gav oss ett alternativ, men det är upp till oss att välja om vi vill fortsätta på Satans väg eller om vi väljer Jesus. Efter dagens händelse, så hoppas jag att du väljer Jesus och att du håller fast vid honom.

-Men hur vet jag om det är Jesus eller Satan som bestämmer i mitt liv.

-Det är en bra fråga och den tycker jag du ska ställa dig själv varje dag. Det borde faktiskt jag också göra. Det gör jag inte. Har inte ens tänkt så måste jag erkänna.

-Varför?

-Jag vet inte. Har bara inte tänkt så. Men det är en jättebra fråga att ställa sig själv. Det hör jag nu när du säger så. Men rent generellt kan man väl säga, som svar på din fråga att när du tänker kärlek så är det Gud, men om du tänker mörker, då är det Satan. Det är ett förenklat svar, men jag vill inte göra saker mer komplicerade för dig än nödvändigt.

-Och hur ska jag göra om det är fel? Om jag följer Satan.

-Om du märker att Satan försöker lura dig eller om han har lurat dig, då finns det bra ett sätt. Du måste be Gud om hjälp. Bästa sättet att besegra Satan är att använda Guds ord. Jag vet inte om du hört talas om att Jesus var ute i ödemarken när han blivit döpt. Typ när han var på väg att bli den vi känner honom som.

-Nej, det har jag nog inte hört. Jag är som sagt inte speciellt bevandrad i Bibeln.

-Nej, men det är okej. Jag ska hjälpa dig med det efterhand. I alla fall… när Jesus varit ute i ödemarken i 40 dagar kom Satan och försökte fresta honom. Bland annat sa Satan till Jesus som inte ätit något under sin period i öknen, att han om han var Guds son, så skulle han väl kunna förvandla stenarna på marken till bröd. Då svarade Jesus Satan genom att citera ord ur Bibeln. Eller tja, det var ju inte Bibeln då, men ur de gamla skrifterna som senare blivit vår Bibel.

-Så Jesus använde ord ur Bibeln för att svara Satan?

-Ja. Och om Jesus som är Guds son behövde göra det, hur mycket mer tror du inte att vi behöver det? Det är därför som jag tycker det är så viktigt att läsa Bibeln hela tiden. Jag vill kunna ge Satan svar på tal oavsett vad han kommer med.

-Men om jag känner ett mörker inom mig nu då? Vad kan jag göra åt det? Jag vet som sagt inget om Bibeln, än mindre kan jag citera något ur den.

-Jodå, du kan ord. Du sa till mig innan. Kristus har gjort oss fria, sa du. Och du pratade om slavok. Använd det.

-Hurdå?

-Du skulle kunna säga typ; Käre Gud, hjälp mig. Satan försöker ta över mina tankar. Men i ditt ord står det att Kristus gjort mig fri. Hjälp mig därför undan Satans slavok och gör mig fri genom Jesus.

-Hjälper det?

-Nja, men du får inte tvivla. Du måste tro i ditt hjärta.

-Det verkar lättare sagt än gjort när Satan tagit över. Då är det inte lätt att tro.

-Nej, jag förstår hur du känner. Och jag ser att mörkret tagit över. Det gör mig ont. Satan är hemsk. Att han inte kunde låta dig vara kvar i den lyckan en liten stund till. Men han har förmodligen varit beredd en längre tid. Eftersom han vet att jag följer Gud har han varit beredd på att du också skulle vända om till kärleken.

-Just nu känns inget av det som hände verkligt alls. Det känns som att jag hittar på allt. Det kan inte vara sant.

-Anklaga inte dig själv. Det är väldigt enkelt att tvivla. Till och med Jesus egna lärjungar tvivlade på honom. Och de såg ändå med egna ögon allt vad han kunde göra. När det känns hopplöst och svårt, då kan du i ditt inre eller högt ropa Jesus. Ropa namnet om och om igen. Satan avskyr det namnet och brukar då vika åt sidan en stund så att man kan andas.

-Men varför ropade du inte efter Jesus då när du var på väg att hoppa från taket.

-Jag vet inte. Just då tänkte jag inte alls. Jag gav upp. Jag var typ redan död. Men den där dagen när du berättat för oss på jobbet om Jonny, då gick jag ju in på lagret och mådde så dåligt att jag spydde i en låda. Då ropade jag efter Jesus. Hela vägen till lagret ropade jag i mitt huvud. Kanske att han hjälpte mig genom dig då. Du följde mig hem och vi pratade lite. Det var bra. Jag kommer aldrig att glömma den dagen.

-Men hur kunde Jesus hjälpa dig genom mig? Jag var ju inte troende.

-Nä, men det fanns ingen annan som var troende i närheten heller. Och det bästa jag behövde i den stunden var att få prata med dig om det. Varför skulle Gud inte skicka det bästa till mig när jag ropat efter hjälp?

-Nä, jag vet inte. Men jag förstår fortfarande inte hur, om det nu var Gud, hur han kunde komma till mig. Jag har alltid trott att man måste gå i kyrkan för att prata med Gud. Eller så trodde jag inte ens att man själv kunde göra det. Jag har tänkt att det är prästens jobb.

-Så är det inte. Vem som helst kan prata med Gud. Man måste inte gå till någon kyrka för att göra det. Att vara med andra troende i till exempel en kyrka är däremot viktigt. Meningen med församlingen är att man ska stötta varandra och uppmuntra varandra i tron. Det gör det svårare för Satan. Men man behöver inte församlingen för att prata med Gud och du är beviset på att man inte behöver någon församling för att ens lära känna Gud. Det behövs bara en uppriktig bön och det var din. Och som jag sa tidigare, så gav han dig Emelie som ett bevis på att det du varit med om var på riktigt. Jag tror av någon anledning, men jag hoppas att jag har fel, att Emelie bara var till för din tro. Inte för att hon skulle tro. Han lät Emelie uppleva samma sak som du gjort för att någon annan skulle kunna bekräfta det för dig. Jag lovar att jag ska göra allt vad jag kan för att hjälpa både dig och Emelie att stå emot Satans alla fula knep. Men som sagt tror jag att han kommer att ta till många fula trick. Han är garanterat ursinnig för att han förlorat två personer på samma kväll.

Johan hade nu stannat bilen utanför det blå parhuset där de bodde tillsammans. Sofie tänkte på vad Johan sagt. Det stämde ju som han sa att Emelie hade bekräftat det hon upplevt. Hade det inte varit för Emelie hade det varit ännu enklare att förneka allt. Men nu fanns det ju en person till som kunde säga samma sak. Visserligen ett barn, men ändå. Och Johan hade ju sett hur glad hon var. Och hon var ju glad när hon sprang till Johan. Men var det verkligen Gud?

Kanske var det lättnaden av att äntligen ha pengar på kontot som gjorde att det känts som att ett ok lyfts av axlarna. Kanske var det alla pengar från Johans mamma som fick henne att bli så glad. Alla som vinner mycket pengar på lotter blir ju glada. Det lät mycket mer logiskt. Så var det antagligen. Det var alla pengarna som gjorde henne lättad och glad. Det tänkte hon inte säga till Johan. Han kunde ju få tro att det var Gud. Han visste ju inte hur mycket pengar det handlade om. Den logiska förklaringen med pengarna tvättade bort det mörka hon nyss vandrat i. Det kändes skönt. Nu var hon sitt vanliga jag igen. Icke troende men med väldigt mycket pengar på kontot.

Johan blev minst sagt förvånad när Sofie klev in i lägenheten med andan i halsen. Han var tillsammans med Emil som för ungefär en timme sedan knackat på hemma hos Johan och Sofie. Tillsammans hade Johan och Emil varit runt och tittat på vilken lägenhet som skulle kunna passa honom att ha akvariebutik i.

-Har det hänt något, undrade Johan förskräckt när han fick se Sofie.

-Ja, eller nej, inte så. Men jag måste prata med dig.

Sofie var så glad att hon inte kunde stå still. Hon hoppade jämfota där hon stod.

-Okej, sa Johan ännu mer fundersam. Vad hade flugit i henne. Han hade aldrig sett henne på detta viset.

-Låt inte mig störa, sa Emil. Jag tror vi var klara här va? Jag tror den här lägenheten blir bra. Och den ovanför som vi tittade på innan.

-Kul, sa Johan, som knappt kunde slita ögonen från Sofie.

-Ja, din chef fick ju mina uppgifter, så han kan väl skicka över ett kontrakt när han hinner. Jag förstår att ni har mycket just nu.

-Ja, jo, men det ska jag säga till honom. Du och jag lär ju också träffas flera gånger.

-Ja. Jag skulle kanske kunna komma förbi tillsammans med min fru en dag?

-Självklart. Vi kan väl hålla kontakten, så att det löser sig på bästa sätt för alla parter.

-Ja, det tycker jag.

Sofie hade slutat studsa och stod nu snett bakom Johan när Emil lämnade lägenheten och körde iväg.

-Vad är det som har hänt, sa Johan när han inte längre såg Emils bil. Han var rädd för att ställa frågan. Med tanke på allt annat som hade hänt de senaste dagarna skulle det kunna vara nästan vad som helst. Visserligen verkade hon glad, men var det på bekostnad av något eller någon annan?

-Åååå… jag vet inte vad jag ska säga eller var jag ska börja, sa Sofie, som återigen behövde studsa lite. Det gick inte att stå still. Det bubblade inom henne.

Johan blev nästan lite irriterad. Vad var det med henne. Han försökte dölja sin irritation, för han ville trots allt inte släcka den glädje som tydligen verkade bubbla över inom henne. Men hon hann inte säga mer, för hans telefon ringde.

-Ånej, det är Emelie. Vad villl hon nu igen, sa Johan.

-Hej, det är Johan, sa Johan i luren.

-Ja, okej, visst, sa Johan och vände sig till Sofie:

-Hon vill prata med dig, säger hon.

-Jaså, sa Sofie förvånat.

-Hej, det är Sofie, sa Sofie.

-Hej, det är Emelie, sa Emelie. Vet du, jag tror du har rätt.

-Om vadå?

-Det där med Gud och det. Jag gjorde som du sa och jag tror att det är sant.

-Va?!! Är det sant. Men hjälp!!! Det är ju helt otroligt!!!

-Ja, jag kan inte prata nu, jag ville bara att du skulle veta.

-Ja, Tack! Tack snälla!! Jag är så glad för din skull. Tack för att du ringde!

-Det var så lite så.

Emelie och Sofie avslutade samtalet.

-Vad var det där om, undrade Johan.

-Ja, det kommer du ha svårt att tro på, det kan jag lova. Men det är helt fantastiskt och jag älskar dig så mycket. Tack snälla Johan, sa Sofie och gav Johan en puss på kinden.

-Ehh… Johan förstod fortfarande ingenting. Vad hade hänt och vad hade Emelie med saken att göra?

-Jo, alltså, sa Sofie. När du åkt, så började jag titta på ritningarna som dina mamma hade med sig. Men jag tyckte det var svårt att se på papper, så jag började gå omkring i huset och titta.

-Okej, sa Johan ännu mer tvekande.

Hade Sofie blivit så glad över hans mammas ritningar? Och hur kunde det påverka Emelie? Sofie fortsatte:

-När jag kom upp på ovanvåningen gick jag in i det där rummet där du satt och pratade med Gud eller vad du gjorde häromdagen. Jag satte mig på golvet, precis där du suttit och så sa jag till Gud, att jag ju inte tror, men om han existerar, så tyckte jag att han skulle ge sig till känna. Men ingenting hände. Det var helt tyst.

-Men… sa Johan…

Sofie avbröt honom genom att sätta sitt finger för hans mun. Sedan fortsatte hon:

-Då kom jag på att du ju hade läst i Bibeln i din telefon när du satt där. Jag vet inte vilken app eller vad du använder för att läsa Bibeln i telefonen.

-Jag kan visa dig, sa Johan.

-Nej, tyst säger jag. Avbryt mig inte mera.

-Nej, okej. förlåt.

-I alla fall. Jag tog fram min telefon och sökte efter Bibel och då hittade jag en app som verkade trolig, så jag laddade ner den.

-Laddade du ner en Bibel-app?

Nu såg Johan gladare ut igen. Han log med hela ansiktet. Men Sofie blev irriterad för att han avbröt hela tiden.

-Ja, men tyst, sa jag. Vill du höra mer eller?

-Förlåt.

-Nej, nu har jag tappat lusten. Jag var så glad och skulle berätta för dig, men du avbryter bara hela tiden. Nu är det inte roligt längre. Jag går hem igen.

-Nej, vänta. Förlåt. Jag var inte riktigt beredd på att du skulle komma hit. Och med andan i halsen. Jag trodde ju att något hemskt hänt. Jag lovar, jag ska vara tyst tills du berättat klart. Att du laddat ner en Bibel app gör mig så glad.

-Ja, och då skulle du säkert bli ännu gladare om du hörde slutet på vad jag har att säga.

-Det vet jag förstås inte än, men snälla förlåt. Jag ska lyssna. Jag vill höra vad du har att berätta.

Tveksamt fortsatte Sofie:

-Jo, jag öppnade appen. Jag visste ju inte vad jag skulle göra med den. Som jag sa till dig häromdagen så vet jag inget om Bibeln. Appen tyckte att jag skulle börja på en läsplan, men det intresserade inte mig. Jag ville ju egentligen inte läsa Bibeln. Inte så i alla fall. Jag vet inte vad jag ville egentligen. Kanske bara ha bevis på att, eller om Gud existerade. Jag såg i alla fall något i appen som kallades dagens vers. Jag läste den. Låt er ande leda er och något om köttets begär stod det. Jag fattade inte något av vad det betydde. När jag skulle läsa det igen, råkade jag komma åt texten och en meny öppnades. Jag valde läs i menyn och då hamnade versen på en ny sida. Och där kunde man välja att läsa hela kapitlet, så jag klickade vidare. Eftersom jag inte fattade något tänkte jag att det var bäst att börja från början. Där stod det bland annat Till den friheten har Kristus befriat oss. och låt ingen lägga på er slavoket igen. Det var så konstigt. Men när jag läste om slavoket, kändes det nästan som att ett ok lyftes från mina axlar. Jag kände mig lättad. Vad jag vet har jag inte haft något slavok på mig och ja, någon slav är jag ju inte.

Johan trodde knappt sina öron. Hade Sofie både laddat ner Bibeln och läst den. Och tagit till sig texten? Han ville krama om henne och nu började han ana varför hon var så glad. Men kunde det verkligen vara sant. Eftersom han lovat att inte avbryta mer så bet han sig i tungan och fortsatte lyssna.

-Jag la mig ner på rygg på golvet och kände mig så fri. Fri från vad vet jag inte. Bara fri. Till den friheten har Kristus befriat oss, tänkte jag när jag låg där på golvet, sa Sofie. Det var fantastiskt. Jag visste inte vad som höll på att hända. Jag undrade om det var så som Gud pratar. Genom Bibeln på något konstigt sätt. Efter en stund satte jag mig upp och sa högt Tack! Då var det som om en våg av kärlek sköljde över mig. Jag har aldrig i hela mitt liv känt något liknande. Jag fick så mycket energi, så jag tog på mig jacka och skor och började springa hit. Jag visste inte var du var, men så mötte jag Emelie på vägen. Hon tyckte att jag var knäpp som var ute och sprang i mörkret med de här skorna. Jag berättade för henne vad som hänt och jag sa åt henne att prova samma som jag gjort. Det var det hon ringde om nu. Hon hade testat och …. ja, Johan, jag vet inte vad jag ska säga. Men det verkar som att vi på något obegripligt sätt fått kontakt med Gud, jag och Emelie. Det låter helt galet och jag kan inte riktigt tro på det själv. Jag menar jag är ju icke troende. Det är ju vad jag betraktar mig själv som. Men den där känslan av kärlek som sköljde över mig. Den var magisk. Jag …. Och den där frihetskänslan. Det finns inga ord.

Johan var så lycklig över att höra Sofie berätta. Han visste inte vad han skulle ta sig till.

Sofie fortsatte:

-Efter att Emelie lämnat mig på väg hit, kunde jag inte låta bli att lägga mig på knä ute på vägen. Jag vet inte vad som for i mig. Men jag gjorde det och jag sa förlåt. Förlåt och tack, sa jag. Och då fick jag ny energi igen. Är det Gud tror du? Är det Gud som gett mig energi?

Johan bara nickade.

-Tror du verkligen det? Men hur kan det komma sig? Jag tror ju inte.

-Nu gör du.

-Ja nu ja. Eller…. Ja, det verkar ju konstigt i alla fall.

-Du sökte honom och då gav han sig till känna på sitt vis. Han älskar dig och har alltid gjort det. Han har väntat på att du ska be honom att ge sig till känna. Och som jag sagt till dig förut, jag kan aldrig ge dig den kärlek som Gud kan ge dig, oavsett hur mycket jag än försöker och vill. Det finns inget som kan mäta sig med hans kärlek. Den är oändlig. Den finaste gåva man kan ge någon är därför en Bibel, för i Bibeln finns den där kärleken. Jag är väldigt glad att du fått uppleva den. Nu önskar jag bara av hela mitt hjärta att du tar till vara på den skatt du hittat idag. Det är en skatt som är ovärderlig. Om du vårdar den så har du glädje av den resten av ditt liv. Jag ska försöka hjälpa dig. Men jag fattar inte att du lyckades vända Emelie.

-Nej, inte jag heller.

-Det var förmodligen Guds sätt att bekräfta det du varit med om. Det är inte säkert att Emelie kommer att klara att hålla sig kvar. Det var kanske för din skull som hon fick uppleva något och meningen är kanske inte att hon ska börja tro på Gud nu. Det vet jag inte såklart. Det är inte lätt att vara ensam med sin tro, så som Emelie kommer att vara. Som troende har vi fiender överallt som försöker rycka oss åt sidan. Och just nu är fienden väldigt arg för att två nya människor har hittat Gud. Han kommer göra allt vad han kan för att ni båda ska hamna på villovägar igen.

-Det känns som att jag har tusen frågor. Jag kan faktiskt inte riktigt förstå vad som har hänt.

-Nej, det kan inte jag heller måste jag erkänna. Jag trodde inte att det skulle gå till riktigt så här. Jag hade hoppats att jag skulle få äran att hjälpa dig in på rätt stig. Men det är klart. Det är inte jag som ska ha äran. Det är aldrig jag som ska ha äran. Och om jag hade fått dig på rätt väg, då kanske jag tagit åt mig äran i alla fall. Det var nog bra att det blev så här. Jag är väldigt glad för din skull. Och detta är också bevis på att det inte behövs någon annan än Gud för att hjälpa någon att hitta rätt. Det behövs ingen kyrka och det behövs ingen präst.

-Jag har alltid trott att man behöver ha en präst och att man måste gå i kyrkan för att ha kontakt med Gud. Är det inte så?

-Du kan själv prata med Gud precis när du vill och du kan vara precis var du vill när du gör det. Du kan prata med Gud när du är i duschen, när du diskar eller när du är på väg till jobbet. Han hör dig hela tiden. Du behöver inte prata högt så att någon annan hör det. Han vet vad du tänker, redan innan du själv vet vad du tänker.

-Men om han redan vet vad jag tänker, varför måste jag då prata med honom?

-Måste. Du måste inte. Men efter det här så trodde jag att du ville.

-Ja, det är sant. Har du också känt den där vågen av kärlek. Känner du den hela tiden?

-Nej, verkligen inte. Jag önskar att jag gjorde det, men tyvärr. Jag är människa och jag gör så många fel hela tiden. Och även om jag tänker på Gud mycket, så tänker jag inte på honom hela tiden. Och om han skulle ge mig en sådan våg av kärlek hela tiden, då vet jag inte om jag skulle kunna leva ett normalt liv. Men när jag uppriktigt söker honom och när jag ber om förlåtelse för sådant som jag gjort, då kan jag uppleva den där vågen som du pratar om. När jag såg dig första gången, då kände jag det. Eller jag vet inte säkert, för jag blev nog förälskad i dig vid första ögonkastet, men jag tror ändå att det var Guds kärlek som svepte över mig. Kanske för att jag skulle förstå att det jag såg var vad han valt ut åt mig. Jag vill inte säga så egentligen, för det känns så dumt när jag säger att det är Gud som valt dig åt mig. Precis som att du inte skulle få ha något att säga till om eftersom Gud ändå redan bestämt. Men så är det inte. Jag trodde länge att det var så, men nu har jag insett att så inte är fallet. Om jag inte sköter mina kort rätt, så tar han ifrån mig det som jag inte förtjänar.

Sofie visste inte vad hon skulle svara på det, utan tittade bara ner i golvet. Det var ett skitigt golv, men det spelade inte så stor roll. De behövde ju inte vara här längre. Hon tog sats för att börja gå ut ur huset, men Johan tog hennes hand och för att möta hennes blick som fortfarande var vänd neråt, så la han sig på knä på det skitiga golvet framför henne.

-Sofie, sa han. Förlåt mig för allt jag gjort dig illa. Förlåt att jag tagit dig för given och förlåt för att jag inte varit där för dig. Förlåt för att jag gömde mig på lagret så många år. Men framförallt, tack för att du är så underbart fantastisk och tack för att du faktiskt bjöd in Gud i ditt liv och för att du berättade det för mig och tack för att du ger mig ännu en chans. Tack och förlåt för allt, helt enkelt!

Sofie var fortfarande mållös. Men uppenbarligen hade hon fortfarande Gud med sig, för nu kom plötsligt ännu en sådan där våg av kärlek över henne. Fast den här gången fick hon inte så där mycket energi att hon inte längre kunde stå still. Det var mer som att Gud sa; oavsett vad Johan säger, så älskar jag dig mer och jag förlåter dig mer. Samtidigt var det som att hon fick information från Gud om att Johan faktiskt menade precis vad han sa när han låg där på knä på golvet framför henne. Det var mycket svårt att förstå hur det gick till när Gud förmedlade informationen. Det var som om hon plötsligt bara visste. Och lika svårt var det att ta till sig informationen. Sofie hade inte känt sig älskad på många, många år. Kunde hon verkligen vara värd att älskas? Kunde Johan verkligen älska henne och kunde Gud verkligen älska henne? Hon som förnekat och fortfarande delvis förnekade Gud. Det var verkligen svårt att ta till sig. Men kärleken från Gud kom på ett sätt så att den var svår att förneka.

Johan hade precis fått av sig tröjan och hissat ner rullgardinerna i sovrummet. På sängen hade han lagt Sofie som följde minsta rörelse han gjorde. Kyssarna i köket hade gjort dem båda rejält upphetsade. Men just när Johan skulle kasta sig över Sofie, knackade det på dörren.

-Men kom igen! Vem är det nu då!

Johan kunde inte dölja sin irritation när den som stod utanför dörren knackade igen. Snabbt slängde han på sig tröjan och sa åt Sofie att inte gå någonstans. Men knackningarna på dörren tog effektivt bort all upphetsning, så Sofie följde efter Johan ut i hallen.

Innan Johan hann öppna dörren knackade det en tredje gång.

-Ja ja, muttrade Johan och öppnade dörren.

-Hej! Vad gör ni för något?

Det var Emelie.

-Vi har ju väntat här i en evighet, sa hon. Så stor är inte er lägenhet.

-Vi hade lagt oss att vila. Det har varit en intensiv helg för oss.

-Jaha, redan. Jag hittade den här, sa Emelie och pekade på en man som hon hade snett bakom sig. Han letar efter en lägenhet och då tänkte jag att det är lika bra jag visar honom till dig.

-Okej, det var ju snällt, men sen vill vi helst inte ha fler gäster idag.

-Nä, okej. Men snart borde jag få betalt för att visa folk hem till er.

-Du ska ju få betalt för att hjälpa till att göra en lekplats.

-Ja, men det tycks ju inte bli av.

-Jodå, men som jag sa innan så är det väldigt mycket annat som kräver min uppmärksamhet hela tiden. Och du verkar ju också upptagen.

-Ja. Det är faktiskt riktigt roligt nu sedan din chef köpte det här området. Nu händer det något nästan varje dag. Det är väldigt roligt.

-Letade du efter lägenhet, sa Johan till mannen som fortfarande stod snett bakom Sofie.

-Ja. Är det dig man ska prata med då.

-Ja, det är Johan du ska prata med, sa Emelie, men jag drar nu. Mamma blir arg om jag inte är hemma till maten.

-Okej, hejdå Emelie.

-Hejdå!

-Kom in, sa Johan till mannen och klev åt sidan så att han skulle kunna komma in. Jag heter Johan och det här är min sambo Sofie.

-Hej, jag heter Emil sa mannen som var en bit över sextio gissade Johan, kanske närmare sjuttio. Jag läste i tidningen att det finns billiga lägenheter i det här området.

-Tja, det finns flera lediga lägenheter i alla fall. Priset vet jag helt ärligt inte så mycket om. Det är chefen som får avgöra det.

-Jag läste i tidningen att alla hyresgäster bor gratis här. Det är billigt.

-Vilken tidning stod det i?

-Jag vet inte. En av kvällstidningarna.

-Ja, alltså, de som bor här nu har vi lovat gratis hyra tills vi får ordning på allt. Vår chef har helt nyligen köpt området och det finns mycket att göra. En del av hyresgästerna kommer att utföra vissa tjänster eller arbete för att på så sätt få avdrag på hyran. Men gratis… Någon har nog överdrivit en del. Vad söker du för lägenhet eller boende?

-Jag har en akvariebutik i källaren och har haft det i många, många år. Men det funkar lite för dåligt tycker jag. Det kommer folk hela tiden och man får liksom aldrig vara riktigt i fred. Jag börjar bli för gammal för att ha folk hemma hos mig hela tiden. Jag tänkte att om jag har en riktig lokal, så behöver jag inte ha kunderna hem till mig. Som det är nu bor jag mitt ute i skogen kan man säga. Och på vintern klagar folk över hur dålig vägen är och att jag borde ploga. Men jag har inga maskiner att ploga med. Nu har jag och frugan tröttnat på det där. Vi vill fortfarande driva akvariebutik, för det är vad vi brinner för, trots att vi börjar komma till åren. Men på en annan plats.

-Okej, Då behöver du ha något på en bottenvåning som kan klara tyngden av dina akvarium.

-Ja, precis. Och om det finns möjlighet så skulle vi vilja hyra något som vi kan bo i som ligger intill. Och eftersom det kommer att komma kunder med bil, så behöver det finnas parkeringsmöjlighet i nära anslutning.

-Hmmm… ja du. Det finns förmodligen något som skulle kunna fungera för dig. Men jag kan inte säga på rak arm vad som blir bäst. Vi skulle behöva ta oss till kontoret och titta på kartan där.

-Vi behöver inte göra det nu. Det var inte meningen att komma och störa så här en söndag kväll. Jag tänkte bara åka och titta lite. Men när jag parkerat bilen för att gå omkring lite bland husen så dök den där tjejen upp från ingenstans och började prata.

-TJa, Emelie har mycket att säga och lägger sig gärna i vad alla håller på med.

-Fast för mig var det bra just nu, sa Emil. Hon visste tydligen vem jag skulle prata med.

-Jaha. Sofie, sa Johan vänd mot Sofie. Vill du följa med till kontoret?

-Nä, jag tror jag stannar här. Det har varit mycket så det räcker för min del idag.

-Okej.

Mannen som kallat sig själv för Emil gick före Johan ut. Sofie stod i köksfönstret och såg hur de körde iväg i vars en bil och försvann.

Vad skulle hon själv göra under tiden. Det var första gången hon var helt ensam i det nya huset. Tomt och tyst var det. Det brukade visserligen vara tyst i hennes egen lägenhet också, men här hade det hela tiden varit någon annan samtidigt.

Sofie satte sig vid köksbordet med de ritningar som de fått av Johan mamma dagen innan. En helt galen idé det där med att göra om ett parhus till ett enda stort hus. Men som Johans pappa sagt, så var det antagligen inte någon vits med att säga emot mamman. Hon var van att få som hon ville och gav sig inte förrän hon fått det så. Även om mamman verkade galen var Sofie glad att hon varit på hennes sida när pappan börjat tafsa.

Sofie plockade fram sin telefon och loggade in på sitt bankkonto. När hon fick se saldot höll hon på att trilla baklänges. Tur att hon satt på en stol med ryggstöd. Så mycket pengar hade hon aldrig någonsin haft på kontot. Sofie förstod varför pappan blivit så tyst och hållit sig på sin kant. Sofie trodde inte ens att domstolar dömde ut så mycket böter för de grövsta brotten. Johans pappa hade ju inte gjort så mycket egentligen. Men det var skönt att mamman markerat var gränsen gick. Sofie anade en sida hos mamman som hon inte hört så mycket talas om.

Ritningarna låg nu utspridda över hela köksbordet. Sofie tyckte inte att de skulle krångla till det för mycket. Tänk om det en gång skulle bli ett så kallat parhus av allt igen. Då var det ju bättre om man inte hade gjort för stora ingrepp. Fast två kök? Vad skulle de göra med två kök? Två trappor upp till ovanvåningen och två vardagsrum? Som det var nu hade de ju inga möbler alls i det vardagsrum som de hade. Hur skulle de då kunna fylla två rum?

Hon lämnade köksbordet och började går runt i huset. Det var lättare att se i verkligheten än på ett papper. När hon kom upp på andra våningen gick hon in i det rum där Johan suttit på golvet och haft sin stund med Gud. Lite nyfiken på vad han gjorde med sin Gud, satte sig Sofie på golvet, precis där Johan suttit. Hon la benen i kors, precis som Johan hade haft.

-Jaha, Gud, om du nu finns. Johan säger att du finns. Jag vet inte. Men om du finns, så hade det varit trevligt om du gav dig till känna, sa Sofie högt. Säg något!

Sofie satt tyst en stund och väntade på att få höra något. Men det var alldeles tyst. Någon Gud kunde hon i alla fall inte höra. Det hade hon ju inte trott att hon skulle heller, men det var ju värt ett försök. Just när hon tänkte resa sig kom hon på att Johan ju läst Bibeln i sin telefon när han suttit på golvet. Hon plockade fram sin telefon och började söka efter en Bibel app. Hon hade ingen aning om vilken app som Johan använde, men det verkade mest bara vara ett alternativ som såg ut att vara rätt, så hon laddade ner den.

Hon öppnade appen och kunde konstatera att den verkade innehållsrik. Det var svårt att veta var man skulle börja. En läsplan föreslog appen att hon skulle starta. På ett sätt lät det som ett bra alternativ. Det skulle förmodligen hjälpa henne att komma igång. Men hon hade ju inte tänkt läsa någon Bibel. I alla fall inte i telefonen. Hon laddade ju ner appen för att hon viste att Johan haft en när han suttit på golvet och kanske man behövde ha en i handen för att prata med Gud. Eller för att höra vad han sa i alla fall.

Men Sofie hörde inte någon röst som sa något. På appens startsida verkade det finnas en dagens vers. Hon läste den:

”Nej, säger jag, låt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär.”

Det var tydligen en vers från Galaterbrevet. 5:16 Stod det. Sofie hade inte så bra koll på vad det där med 5:16 betydde, men Johan hade berättat att det fanns flera brev i Bibeln. Det här verkade vara något från ett av de där breven.

Låt er ande leda er. Vad kan det betyda funderade Sofie. Andar och demoner lät mer som new age än som Bibeln. Och köttets begär. Vad betyder det? Sofie läste versen igen, men den här gången råkade hon nudda texten. En ruta med alternativ dök upp och Sofie valde det översta, Läs. Då kom versen fram igen, fast på en egen sida. Under versen stod det; ”läs hela kapitlet”. Sofie tänkte att det kanske var bäst om hon skulle förstå något av det som stod.

Galaterbrevet 5 stod det överst på sidan. Kanske att femman i det där 5:16 betydde kapitel 5. Sofie skrollade upp till början av sidan.

”Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket igen.”

Ooo… wow. tänkte Sofie. Slavok. Sofie la telefonen åt sidan och la sig på rygg på golvet och tänkte på orden hon precis läst. Låt ingen lägga på er slavoket igen…. Slavok…. Till den friheten har Kristus befriat oss.

En frihet från slavok, funderade Sofie. Sofie kände sig av någon konstig anledning lättad. Någon slav var hon naturligtvis inte, men det kändes ändå som att ett ok lyfts från hennes axlar i och med att hon läste texten. Hur kunde det vara möjligt? Hon trodde ju inte på varken Gud eller Jesus och som sagt var hon ingen slav och något ok viste hon inte att hon bar omkring på. Men det kändes ändå så skönt. Det gick inte att beskriva. Plötsligt gick det att andas. Hon blev nästa sugen på att sjunga och dansa lite. Det kändes som att hon skulle kunna flyga så lätt som hon kände sig. Och så glad.

Var det såhär som Gud pratade? Det var inte lätt för Sofie att veta, men hon satte sig i alla fall upp igen och sa högt:

-Tack!

Då var det som om en våg av kärlek sköljde över henne. Så mycket kärlek hade hon aldrig tidigare upplevt förut. Inte ens som barn när hennes egna föräldrar uppenbart visade henne enormt med kärlek. Det här var på en helt annan nivå. Det gick inte att förklara. Var detta Gud? Var det detta som Johan upplevde? Inte konstigt att han ville att hon skulle ha en egen Bibel. Så som hon kände nu, så önskade hon att alla fick känna. Till och med Jonny som tidigare gjort henne så illa. Till och med han förtjänade att få uppleva detta. Tänk om han fick göra det? Vad skulle hända då?

Sofie la sig på golvet igen. Så lycklig! Tårarna rann ner i håret och gjorde det blött och klistrigt. Men det var glädjetårar. Gjädjetårar över att känna sådan kärlek och sådan frihet. Vad skulle hon göra nu? Ingenting kändes omöjligt längre. En enorm styrka och kraft växte upp inom henne. Det bubblade och ville ut.

Det skulle bli väldigt svårt att inte erkänna för Johan vad hon gjort. Det skulle inte gå att dölja. Det hade varit lättare att dölja ny färg på håret eller om hon tatuerat hela kroppen. Att hon läst Bibeln och upplevt den här vågen av kärlek, skulle han upptäcka direkt. Vad skulle hon göra med all den energi som hon plötsligt hade fått. Det gick inte att vara kvar i det lilla rummet på ovanvåningen. Det gick inte ens att vara kvar i huset. Hon behövde ut. Hon tog på sig sina skor och sin jacka och sedan började hon springa. Det var inte de mest optimala skorna att springa i, men det gjorde inget. Det gick så lätt.

Emelie upptäckte på långt håll att det var någon som var ute och sprang. Hon cyklade genast fram och upptäckte att det var Sofie.

-Hej, Sofie, sa Emelie.

-Hej!

-Varför springer du? Det där ser inte ut som några spring skor.

-Nej, jag vet, men det var dem jag hade. Och jag måste få springa lite. Jag fick så mycket energi. Det Johan pratat om Gud kanske stämmer. Jag måste hitta honom genast.

-Men va? sa Emelie och tvärstannade.

-Ja, sa Sofie som också stannade och vände sig mot Emelie. Om det jag upplevt nu ikväll, är Gud, då önskar jag av hela mitt hjärta att du också ska få uppleva det. Jag har aldrig känt mig så lycklig och fri som nu.

-Men det är väl för att du flyttat ihop med Johan. Han är ju snäll, även om han är mesig.

-Nej, det är inte bara Johan. Eller varför skulle det då komma när Johan inte ens var i huset och när jag laddade hem Bibeln till min telefon. Jag läste bara ungefär två meningar, sedan blev jag så här full av energi. Det känns som att jag skulle kunna plocka ner månen till dig.

-Jag tycker du verkar lite knäpp.

-Det får du tycka. Så här som jag känner nu, så har jag aldrig känt förut. Och jag förstår plötsligt varför Johan har accepterat att alla typ retat honom för att han tror på Gud. Det gör inget. Du kan kalla mig knäpp hur mycket du vill. Om detta är vad det är att vara knäpp med Gud, så gör det ingenting. Och jag förstår att Johan inte kan välja bort detta. Det går inte.

-Hmmm… ja, du verkar väldigt…. jag vet inte vilket ord som ska användas, förmodligen ett fint vuxen-ord. Men du verkar glad och att ge sig ut och springa så med dem skorna. Det gör man inte hur som helst.

-Du har väl en mobiltelefon?

-Ja.

-Ladda hem Bibeln i den då. Du behöver inte heller tro. Det gjorde ju inte jag. Och jag visste inte vart jag skulle börja läsa. Det första jag läste var att anden skulle leda mig. Jag vet inte vad det betyder och jag gjorde egentligen inte så mycket. Jag bara började läsa där jag hamnade.

-Okej, tvekade Emelie.

-Jo, en sak till. Innan jag började läsa, så sa jag till Gud att han skulle ge sig till känna om han verkligen existerade. Det kanske du också ska göra.

-Okej, jag vet inte.

-Nej, det förstår jag. Så som jag har varit anti, så förstår jag att du också är det. Jag tänkte lite som så att det kostar ju inget att ge det en chans. Appen är gratis och det tog inte lång stund för mig att läsa de där raderna. Du har inget att förlora. Gillar du inte appen, så går det ju lätt att radera den igen, eller hur?

-Ja, okej. Jag ska göra som du säger. Något har ju hänt med dig, det behöver man inte vara vetenskaplig för att se. Och det som har hänt med dig verkar positivt. Jag ska ladda hem Bibeln som du säger. Jag gör det när jag kommer hem.

-Ja, gör det. Nu måste jag hitta Johan.

-Han är borta i de gula husen, ungefär där Katja bor, fast en gata längre bort tror jag.

-Okej, tack.

-Visst, sa Emelie och cyklade iväg.

Samtalet med Emelie hade tagit udden av den energi som Sofie nyss känt. Så istället för att fortsätta att springa, gick hon nu med raska steg. I huvudet började orden från Bibeln ta fart igen. Till den friheten har Kristus befriat oss. Om och om igen upprepade hon orden i huvudet. Snart gick det inte att gå längre. Sofie stannade och sa orden högt.

-Till den friheten har Kristus befriat oss!

Utan att tänka sig för la hon sig på knä på asfalten med glädjetårar rinnande nerför kinderna och sa:

-Tack!

Ännu en gång sa hon:

-Tack, och förlåt för att jag inte trott. Hur har jag kunnat vara så dum. Nu tror jag. Jag vill tro. Förlåt mig!

I samma stund var det som att hon i sitt huvud hörde ”du är förlåten”.

Det var omöjligt för Sofie att förstå allt som hände. Men hon kände sig så oändligt tacksam och glädjetårarna fortsatte att rinna. Hon reste sig från trottoaren och började ännu en gång springa samtidigt som hon försökte snygga till ansiktet från tårarna. Hon måste få träffa Johan så fort som möjligt och då kunde hon ju inte komma full med tårar.

Johan, Sillen och Sofie satt fortfarande vid köksbordet när det plötsligt knackade på dörren. Från köket såg man lätt alla som kom och gick på vägen utanför, men ingen av de tre hade sett någon komma. När personen knackade kikade Sofie ut genom köksfönstret och såg att Katja stod där.

-Det är Katja, sa hon till Johan som rest sig för att gå och öppna.

-Hej, förlåt att jag stör, sa Katja.

-Hej, Katja och hej Hugo, sa Johan.

-Hej, sa Hugo, titta vad jag fått.

Hugo höll fram sin hand som hade fått ett bandage runt sig.

-Nämen, sa Johan. Vad har du gjort?

-Det är därför jag kommer hit, sa Katja. Vet du hur farligt det är där du lät oss bo?

-Farligt? Nej, är det farligt? Vad har hänt? Kom in.

Katja och Hugo följde efter Johan in i köket där Sillen och Sofie fortfarande satt kvar. Men när Katja och Hugo klev in i köket så reste de sig och gav plats åt gästerna. Hugo hade inte ro att sitta still på en köksstol, så Sofie satte sig bredvid Katja och Johan tog den stol som Sillen nyss suttit på.

-Det här är Sillen, sa Johan. Och Sillen, det här är Katja. Hon har precis flyttat in här i området.

-Ja, igår faktiskt, sa Katja.

-Ååå, så kul, sa Sillen.

-Nej, det tycker jag inte. Först tyckte jag det, men nu har jag ändrat uppfattning. Det är ju livsfarligt. Har du ens varit inne i alla lägenheter?

-Nä, erkände Johan.

-I en av de som du gav mig nyckel till så har det varit ett tillhåll för knarkare. Fönstret är trasigt, så jag antar att det är den vägen de kommit in. Utanför står det till och med en stege. Inne i lägenheten ligger det drivor med sprutor, gamla ölburkar och spritflaskor.

-Nämen, det hade jag ingen aning om. Det var verkligen inte min mening att lura in dig i något sådant. Jag ringer polisen det första jag gör imorgon.

-Ja, det tycker jag. Men inte bara det. Har du sett hur det ser ut bland träden utanför. Det är inte längre ett grönområde som det kanske en gång varit. Det är en soptipp. Jag såg det inte först, men nu har Hugo visat mig. Jag lät honom leka utanför medan jag rensade lägenheterna i vårt hus. Plötsligt kom han in skrikande så att jag genast förstod att något var fel. Och när jag såg honom så rann blodet nerför armen.

-Men käre tid, vad hade hänt?

-Det är fullt med bråte där ute och han hade skurit sig på något. Jag var tvungen att ringa efter ambulans.

-Usch, jag får ont i magen när du säger så. Det var verkligen inte min mening att det skulle bli så. Jag var så glad att du skulle slippa bli misshandlad av din man också blir det bara ännu värre.

Då knackade det på dörren igen.

-Men, jag såg ingen den här gången heller, sa Sofie. Nu verkar det vara Emelie.

-Jag kan öppna, sa Sillen.

-Hej, sa Emelie. Vem är du?

-Jag är Sillen. Jag är kompis med Johan och Sofie.

-Sillen. Varför heter du så?

-Alltså, jag heter inte så, men alla kallar mig för Sillen.

-Varför?

-För att mina arbetskamrater tyckte att jag var klen som en sill, sa Sillen.

-Är du det då?

-Ja, i jämförelse med de andra är jag kanske det.

-Jaha, synd för dig då. Är Katja och Hugo här?

Nu stod också Johan i entrén.

-Hej, Emelie, sa han. Ja, de är här. Hurså?

-De frågade mig om jag visste var du bodde och då sa jag det. Men jag var inte säker på om de hittade hit. Var är Sofie?

-Hon är i köket med Katja, sa Johan.

Utan att tveka sparkade Emelie av sig skorna och gick in i köket till Sofie.

-Jaså, skulle du inte ha Skorpan i alla fall, sa Emelie.

-Nä.

-Vadå, undrade Sillen.

-Sofie tänkte dumpa Johan och ta Skorpan istället. Har de inte berättat det för dig? Är du inte deras kompis?

-Det har de inte berättat. Vi har pratat om annat.

-Titta, sa Emelie och pekade ut mot gatan. Nu kommer polisen. Vad har du nu hittat på Johan.

-Jag har inte gjort något vad jag vet. Men det är väl bäst att jag går och öppnar.

-Det är ju de där två som jag åkte med då du vet, sa Sillen till Johan.

-Har du åkt med dem? Är det dig som de ska hämta, undrade Emelie.

-Nej, det hoppas jag inte. Visserligen verkar min fru, eller x-fru, lite konstig, men jag tror inte att hon har polisanmält mig.

I nästa stund var det ännu fler personer i Johan och Sofies kök.

-Hej, sa poliserna.

-Hej, sa alla andra.

-Hej, sa Hugo. Wow är det en riktigt pistol? Är ni riktiga poliser?

-Hehe, ja, vi är riktiga poliser.

-Men vad gör ni här, undrade Sofie.

-Vi hörde att det börjat bli liv i det här området och bestämde oss för att åka en sväng för att se hur det ser ut.

-Jaha, men varför knackade ni på här då?

-Vi ville bara se så att allt var som det skulle. I alla andra hus så har det varit tyst och tomt. Men här stod det två bilar och två cyklar.

-Den ena cykeln är min, sa Emelie.

-Okej. Bor du här?

-Nej, verkligen inte. Jag kom hit för att se så att Katja hittat rätt. Johan har lovat att vi ska göra en lekplats, han och jag, men än har vi inte gjort något. Nu verkar han ha lurat Katja och Hugo, så det var bra att ni kom.

-Jag har inte lurat någon. Inte avsiktligt i alla fall. Jag trodde att vi hjälpte henne. Vi träffade Katja igår och då förstod vi att hennes man slår henne.

-Ja, det brukade han göra, sa Hugo. Han har slagit mig också.

-Hugo, röt hans mamma.

-Ja, men vadå, det gjorde han ju.

-Det är inget vi pratar om.

-Jag har erbjudit Katja jobb och boende, fortsatte Johan. Vi valde tillsammans en lägenhet till henne igår. Hennes första arbete blev att hjälpa mig att röja upp i de andra lägenheterna runt omkring.

-Är det du som köpt allt?

-Nej, det är min chef, men han har satt mig som lite ansvarig.

-Okej, det var bra att veta, sa polismannen.

-Fortsätt, sa den andra polisen.

-Ja, nu visade det sig att en av lägenheterna förmodligen använts av knarkare. Jag hade ingen aning om det. Hade jag visst hade jag ju aldrig sagt att hon skulle gå in i den. Jag lovade precis att jag skulle ta tag i det direkt imorgon. Att jag skulle ringa efter er. Men nu är ni ju här. Vad ska vi göra med alla sprutor?

-Vi får åka dit och titta, sa polisen.

-Det är inte bara sprutorna i lägenheten, sa Katja. Hela området utanför är som en stor soptipp. Hugo skadade sig så att vi fick ringa efter en ambulans.

-Är det därför du har bandage om handen, sa polisen till Hugo.

-Ja, sa Hugo.

-Det låter inte bra. Det kan kosta din chef dyrt om folk skadar sig.

-Ja, det förstår jag också. Men jag hade som sagt ingen aning om det. Och chefen visste garanterat inte något heller. Han har precis köpt allt och han har köpt grisen i säcken.

-Jag tänker inte anmäla någon, sa Katja. Jag ville bara göra er uppmärksamma på det. Ni har ju försökt hjälpa mig, det förstår jag. Jag kanske förhastade mig när jag kom hit.

-Nejdå, inte alls, sa Johan. Det är ju jättebra att du säger till direkt. Emelie, du som har koll på allt. Finns det fler ställen som använts som soptipp.

-Har du tittat bakom ditt eget garage?

-Nej, är det en soptipp där också?

-Ja, och på flera andra platser också. Ni har tittat på husen, det har jag förstått, men ni har inte sett det som man inte ser när man åker förbi med bil.

Johan satte sig ner med en suck.

-Hur ska vi få ordning på allt? Jag kan ju inte göra allt det här själv.

-Du får lära dig att delegera, sa Sillen.

-Ja, kanske det. Men vem ska jag delegera det till?

-Vi kan ta hand om det som är i den där lägenheten, sa polisen. Vi behöver bara få veta vilken det är och någon som släpper in oss.

-Jag kan visa er lägenheten, sa Katja. Jag bor i huset intill. Jag har nyckel också.

-Se där, sa Sillen. Det löste sig av sig själv. Du behövde bara be om lite hjälp.

-Jag hann inte ens be om hjälp. Tack snälla!

-Jag kan ta det där andra skräpet också. Jag skulle ju rensa lägenheterna och då kan jag ju lika gärna fortsätta med det som ligger utanför också.

-Vill du det?

-Det kan jag. Jag får väl lön för det?

-Det är klart. Jag ska prata med chefen om det.

-Det kan jag göra, sa Sillen.

-Det var väldigt vad alla vill hjälpa till. Tack! Men just den delen får jag nog göra själv. Du har annat att tänka på. Emelie, kan du hjälpa mig imorgon efter skolan och visa alla de där platserna som folk har använt som soptipp.

-Ja, det kan jag väl. Men hur blir det med den där lekplatsen då?

-Ja, vi ska ta tag i det också, men det verkar som att det finns annat som är viktigare. Din lekplats är i alla fall finansierad.

-Bra!

-När nu ni ändå kom, sa Johan till polismännen. Min kompis här, Sillen, har ett problem.

-Jaså.

-Nej, Johan. Det är inte läge.

-Jo, det är lika bra. Katja och Emelie, kan ni lämna oss en stund. Det här är privat.

Motvilligt lämnade Emelie lägenheten efter att Katja mer eller mindre släpat ut henne. Men de båda väntade utanför eftersom de ville visa poliserna lägenheten med sprutorna.

Sillen satte sig på en av stolarna igen och såg nu helt nedslagen ut.

-Det tjänar ingenting till Johan. Lägg ner.

-Nu är du tyst. Det är hög tid att jag får hjälpa dig lite om jag kan. Du har ju hjälpt mig hur många gånger som helst.

-Vad gäller det, sa polisen.

-Sillen har blivit sol och vårad, sa Johan.

Den ena av poliserna tog en av de lediga köksstolar och satte sig mitt emot Sillen.

-Aj då, berätta, sa polisen som nyss satt sig.

Sillen berättade för andra gången på en kort stund samma sak om hur han och Karin varit gifta, men att hon i och med att barnet de väntade tillsammans dött, ville att de skulle skiljas och hur hon tagit alla pengar från det gemensamma kontot.

Polisen lyssnade och gjorde anteckningar under tiden som Sillen redogjorde för vad som hänt. När Sillen berättat klart bad de att få Sillens personuppgifter och om han hade, även Karins. De lovade att undersöka saken lite, men kunde inte lova något mera.

-Det känns väl bra Sillen, sa Johan.

-Ja, det gör det faktiskt. Det är ju det som är det värsta, att hon eventuellt skulle kunna göra det igen. Jag klarar mig, även om det är väldigt jobbigt, framförallt mentalt. Jag var så glad och stolt att få bli pappa. Nu har som sagt hela min tillvaro rasat.

-Jag tror på dig, sa polisen. Det var väl du som åkte med oss iklädd bara kalsonger för ett tag sedan.

-Ja, det var jag. Inte så lite pinsamt att bli ihågkommen som den som åkt polisbil i bara kalsongerna.

-Men du gjorde ju det för en god sak, det kommer jag ihåg. Hur gick det för dig, sa polisen och vände sig till Johan. Det var väl dig vi åkte hem till. Dina föräldrar var i din lägenhet och bråkade så att du fick åka ambulans. Och i fredags var vi ju hos dig igen. Eller var det inte du? Men det var inte här.

-Ja, ungefär så var det. Jo, det har gått bra sen. Sillen och min andra kompis Skorpan har hjälpt mig.

-Johans föräldrar var här igår. Nu går det bättre, sa Sofie. Hans mamma har lugnat sig något. Och jag och Johan hoppas på en lugn kväll så att vi kan komma varandra lite närmare efter allt som hänt.

-Okej, sa polisen som stått upp hela tiden. Det verkar som att ni har läget under kontroll. Det är fint att ni hjälper varandra. Fortsätt med det. Vi kanske ska byta telefonnummer Johan. Jag tänker om du nu ska ses som ansvarig här, så kanske vi kan behöva komma i kontakt med dig flera gånger.

-Ja och jag kanske behöver er.

Johan och poliserna bytte telefonnummer innan de båda uniformsklädda männen lämnade lägenheten och skjutsade Katja till hennes lägenhet och till den lägenhet där alla sprutor hittats.

-Nu klarar jag nog inte mer idag, sa Johan, när han var ensam med Sillen och Sofie.

-Nej, inte jag heller, sa både Sillen och Sofie.

-Vad var det förresten det där med att du Sofie skulle välja Skorpan istället för Johan. Har jag missat något?

-Ja, det har du, men det är inget, sa Sofie. Det är över och vi vill nog försöka glömma det så fort som möjligt.

-Okej, säger du det så. Men om det är något så säger ni väl till? Vi hjälper ju varandra.

-Ja, det gör vi.

-Bra. Nu ska jag nog också köra. Tack för att ni lyssnade. Jag behövde berätta för någon.

-Det var så lite så.

Johan och Sillen log mot varandra och Sillen drog sig mot dörren.

-Jo, du Sillen, hojtade Sofie från köket.

-Ja…

-Jo, den här lägenheten intill. Det blir inget med den för din del nu va?

-Nä, tyvärr. Jag bor nog hellre kvar i mitt hus.

-Bra, sa Sofie. Johans mamma tyckte nämligen att vi skulle göra om det här huset till ett enda stort istället för två lägenheter.

-Va?

-Ja, du vet, min mamma är lite konstig, sa Johan. Hon tycker inte att det duger att jag bor i en lägenhet. Hon måste kunna visa upp en fin villa som hennes son bor i.

-Det verkar helt galet. Ska ni göra om allt detta?

-Tja hon har lämnat ritningar. Vi ska bara välja hur vi vill ha det, sedan betalar hon.

-Hon har sagt till alla att Johan bor i en takvåning och då kan han inte flytta till en billig lägenhet.

-Takvåning… det var nästan lite roligt. Det var väl översta våningen?

-Tja, förutom vinden.

-Helt ärligt Johan, så är jag glad att inte mina föräldrar är sådana. Mina är nog ganska normala. De kommer att bli förkrossade när jag berättar om det här med barnet och om Karin. De såg fram mot att få bli farmor och farfar. Men även om de blir ledsna, så kommer de att vara ett stöd för mig, de också.

Med de orden lämnade Sillen lägenheten och Johan och Sofie var äntligen ensamma,

-En sådan helg, sa Johan. Nu behöver jag nog ställa mig i köket och röra i lite grytor.

-Hahaha… hjälper det?

-Ja, för mig gör det. Det är lite som meditation eller vad man kan kalla det. Det kräver inte så mycket känslor i berg och dalbana.

-Okej, men vad vill du laga för mat då? Vi har ju redan ätit fint hos Marlene och Gunnar.

-Ja, jag vet och vi har inte så mycket att välja mellan i våra skåp än. Men det spelar inte så stor roll, bara jag får göra något. Vad vill du göra medan jag fixar mat?

-Jag vet inte. Det är nu som jag brukar sätta mig vid tv-apparaten, men vi har ju ingen tv.

-Och du har ingen direkt hobby?

-Nä. Jag kan väl titta på dig när du lagar mat, det kan vara min hobby.

-Det låter inte speciellt roligt.

-Kanske inte, men du kommer väl ihåg då när jag var hemma hos dig och du lagade mat och jag frågade om du tränade något.

-Ja, det minns jag precis. Det fick dina kinder att lysa lika röda som paprikan jag hackade den kvällen.

-Ja, det var pinsamt, men jag gillade ju vad jag såg. Jag tycker om att titta på dig.

-Fina Sofie, sa Johan, satte kastrullen han nyss plockat fram på diskbänken och gick sedan rakt fram till Sofie och kysste henne.

-Också gillar jag dina kyssar, sa Sofie när han slutat och var på väg tillbaka till kastrullen.

Johan gjorde en 180 graders vändning på bråkdelen av en sekund och var snabbt framme vid Sofie och kysste henne en gång till.

-En lite puss kan man väl få, sa Sofie när Johan återigen var på väg till kastrullen.

Men någon liten puss blev det inte. Johan kunde inte längre tygla sina känslor utan nästan kastade sig över Sofie som förtjust tog emot hans läppar mot sina. Han hade tryckt upp henne mot väggen, men drog henne nu sakta därifrån så att han kunde omfamna henne och smeka hennes nacke och rygg. Varken Johan eller Sofie kunde få nog. Men till slut släppte ändå Johan taget och sa:

-Du kan inte säga så Sofie, jag kan inte kontrollera mig själv. Jag är helt galen i dig och när du ber om en liten puss, då… jag kan inte låta bli.

-Men jag gillar ju det. En liten puss kan man väl få.

-Ja, det kan du, men om vi inte ska ha sex hela tiden, så kan du inte be om det om och om igen.

-Men kan inte sex hjälpa dig att släppa helgen. lika väl som matlagning.

-Antagligen. Jag har inte provat.

-Om jag ber om en liten puss då, då kanske du kan prova?

Johan granskade Sofie. Menade hon alvar? Det här var nästan för bra för att vara sant. Ville den underbart vackra kvinna han hade framför sig och som han älskade så otroligt mycket, verkligen att han skulle ha sex med henne. Han tittade på kastrullen som han ställt fram på diskbänken. Sedan öppnade han kylskåpsdörren och för att se om det fanns något som lockade. Det gjorde det inte. Det var inget som kunde locka mer än Sofie. Inget i hela världen. Matlagning hade fungerat som terapi förut, men när Sofie stod alldeles intill och ville ha puss efter puss, då gick det inte.

-Säg det igen, sa han.

-Kan jag inte få en liten puss….

Orden fick Johan att återigen kasta sig över henne. Fast den här gången lyfte han upp henne och bar henne till sovrummet och la henne på sängen. Snabbt sprang han runt och drog ner rullgardinerna medan han tog av sig på överkroppen. Sofie låg lycklig i sängen och tittade på honom. Det pirrade i hela hennes kropp i förväntan över vad han skulle göra med henne.

Johan och Sofie hade svårt att släppa varandra där de stod i köket hemma hos Emmas föräldrar. De kramades inte längre, men de höll varandras händer och tittade på varandra så länge att Skorpan till slut fick säga till dem.

-Alltså, nu får ni göra något annat, sa Skorpan. Ni kan inte stå här och glo på varandra hela kvällen. Emma och hennes pappa ska gå ut och ta hand om djuren.

-Ja, och du ska hjälpa till, sa Emma.

-Va, ska jag?

-Ja, det är klart.

-Men jag kan ju inget om djuren. Jag vet inte om jag vågar. Jag har inga arbetskläder.

-Du kan låna några av Gunnar, sa Marlene. Ska du ha vår dotter, så får du åtminstone försöka sätta dig in i vad hon gör om dagarna. Du behöver inte hjälpa henne alltid, men det är bra att ha en partner som kan vara ett stöd i krissituationer. Och tro mig, på en gård som denna blir det krissituationer regelbundet.

-Ja, fast jag vet inte hur mycket stöd jag verkligen kommer att vara. Det hjälper ju inte om jag blir mosad av korna och om jag mest springer mitt i vägen.

-Du lär dig.

Motvilligt följde Skorpan efter Emma.

-Det skulle nästan vara värt att filma, sa Johan när Skorpan, Emma och hennes pappa lämnat köket. Tänk att se Skorpan mitt bland alla de där korna.

-Skratta bäst som skrattar sist, sa Marlene. Skorpan kommer att vilja ha med dig framöver tror jag.

-Ja, du har rätt. Jag ska inte säga något. Det är nog bättre att vi åker hem. Tack för den goda och fina maten och tack för att du hjälpt oss komma vidare.

-Det var så lite så. Det är inte så ofta vi har gäster och även om Emma träffat flera killar genom åren, så verkar Skorpan vara något annat. Och det är väldigt trevligt med en ung troende gäst. Vi brukar inte umgås med de från kyrkan. Vi har inte så stor umgängeskrets överhuvudtaget. Jobbet på gården tar så mycket tid att vi inte hinner så mycket annat. Och även om vi hinner, så är vi så trötta när vi kommer in, att vi knappt orkar vara trevliga mot varandra ens. Det har dock blivit bättre nu när Emma tar så stort ansvar för allt. Och den moderna tekniken har också förbättrat tillvaron för oss. Det är stora investeringar vi gjort i all den tekniska utrustningen, men det tycker jag att det har varit värt. Man måste ha tid för varandra. Har ni det och kommer ni att ha det?

-Jag vet inte, sa Sofie.

-Det hoppas jag verkligen, sa Johan. Men det är inte så lätt att sia om framtiden. Dels är vårt förhållande nytt. VI har nyligen flyttat ihop. Och våra arbetsuppgifter har ändrats radikalt den senaste tiden. Det är så mycket som inte är som det brukar, så det är svårt att se var vi två passar in i det.

-Jag förstår. Men tänk på att eran relation till varandra är viktigast. Långt viktigare än jobb och bostad. Det var inte helt enkelt för Gunnar och mig heller. Vi hade båda ganska mycket att göra och bådas föräldrar är och var väldigt stränga. Men vi gjorde vad vi kunde och vi valde att prioritera varandra. Det ser jag nu i efterhand hur viktigt det var. Vi satt ofta tillsammans på kvällarna och pratade om allt möjligt. Ingen tv, ingen telefon som störde, ingenting. Bara Gunnar och Jag.

-Vad pratade ni om? Pratade ni om det som du varit med om, undrade Sofie.

-Ja, dels det. Men vi pratade om allt möjligt. Om allt från vilken som är våra favoritfärger till alvarliga ämnen som livet, döden och ibland pratade vi politik och om drömmar inför framtiden. Jag tror inte det finns något ämne som vi inte berört i alla fall lite.

-Oj, vi har inte pratat nästan något med varandra. Jag vet bara att Johan tränat en del förut, men i övrigt vet jag inte så mycket. Jag vet inte ens vilken som är din favoritfärg.

-Jag gillar blått. Du då?

-Jag är en rosa tjej.

-Oj oj oj, ni har verkligen mycket framför er som ni måste prata om. Vilken som är favoritfärgen är ju egentligen ganska oviktigt. I alla fall i jämförelse med ämnen som kvinnans roll i en relation och vilken som är mannens. Och hur ni ser på krigen som sker runt om i världen och att människor svälter. Eller hur ni ställer er till organdonation och till dödshjälp. Och mer intima frågor som var och hur du helst vill att din partner ska smeka dig och så vidare. Detta är frågor som vi ägnade timmar åt att prata om. Och eftersom vi är troende båda två, så har vi tillsammans gått igenom stora delar av Bibeln, vers för vers. Vi gör fortfarande det. Vi läser hellre Bibeln tillsammans än att vi sätter oss och tittar på tv. När vi tittar så är det nyheter och dokumentärer vi ser. Och då pratar vi om det vi sett efteråt.

-Så skulle jag också vilja göra, sa Sofie. Jag har tv och jag har spenderat väldigt mycket tid framför den, men den ger mig egentligen inget.

-Jag har ingen tv, sa Johan. Jag hade det förut, men när den jag hade gick sönder så skaffade jag ingen ny. Jag kom liksom aldrig iväg och köpte någon ny. Efter ett tag så var det som det var och på ett sätt är jag ganska glad för det. Men jag har svårt att hänga med när andra pratar om program som de tittat på. Flera kollegor verkar följa olika serier och de pratar om det på jobbet. Då kan jag inte vara med i samtalet och jag hamnar utanför. Då passar de på att reta mig lite extra för att jag hellre läser Bibeln än att jag följer den där serien. Det känns som att samhället idag är byggt runt tv-tittande. Visserligen verkar det ha förändrats lite i och med alla streaming tjänster. Men förut så var det klockan åtta man skulle sitta framför sin apparat och titta. Det gick inte att göra något annat då. Man kunde ju inte missa ett avsnitt. Jag var sådan. Men jag är ganska glad att slippa det nu. Och att bli kallad Bibel Johan ser jag som något positivt. De får gärna kalla mig det.

-Det förstår jag, sa Marlene. Jag var väl inte så troende egentligen, när jag träffade Gunnar. Visserligen tjatade mina föräldrar på mig och vi gick till kyrkan varje söndag. Det lästes bordsbön hemma och Bibeln låg framme. I jämförelse med flera av mina väninnor, så var jag väldigt troende. Men jag vet inte om jag verkligen trodde. Jag gjorde det mest bara för att det var så jag skulle göra, enligt mina föräldrar. När jag konfirmerades så ändrades det lite. Mina föräldrar skickade iväg mig på ett läger. Helt otroligt egentligen. De hade inte råd med det och det var inget som någon annan gjorde. Men lägret var bra för mig. Min tro växte och det gjorde mina föräldrar väldigt nöjda. Och tron växte ännu mer i samband med återträffar vi i konfirmations gruppen hade och när jag träffade Gunnar så fortsatte han med det som lägret börjat på. Och nu är vi här. Vi båda tror och försöker leva så mycket som möjligt efter vad Bibeln säger. Men det är inte speciellt accepterat i samhället idag. Vi lever i ett land som säger sig vara kristet, men de Kristna värderingarna blir allt svårare att hitta även i det här landet. Gunnar och jag ses som udda. Det är ingen som vill ha en nära relation med oss. Dels är vi ju kristna, men vi är också bönder. De två kategorier av människor som är värda minst i det här landet, anser jag.

-Ja, som Kristen står man inte högt i kurs. Säger man det till någon, så undrar de alltid om man tror på det där om Adam och Eva och hur Gud skapade världen. Sedan tror de att man måste följa en massa konstiga regler. Jag förstår inte var de får allt från. De tror att jag måste gå till kyrkan. Jag måste inte, jag vill.

-Ja, det är konstigt hur folk tror så mycket. Det är faktiskt lite samma sak inom lantbruket. Det är inte många som förstår hur mycket teknik det är på ett lantbruk. Många tycks tro att det är grep och skottkärra som gäller fortfarande. Visst, det använder vi också. Men det finns ju så många moderna redskap idag och det verkar folk ha svårt att förstå.

-Ja, det fattade inte jag, erkände Sofie.

-Nä och det är inte så konstigt. Du har aldrig varit på en modern gård förut och sett hur det går till. Vi har kommit för långt från varandra och det skyller jag bland annat den där tv-apparaten för. Det är intressantare att följa personerna i dokusåpan än att se vad som händer i huset på andra sidan gatan.

-Mmm, du har nog rätt.

-Ja, men förlåt. Här står jag och är negativ. Det var inte meningen. Nu måste vi prata om något roligare.

-Jag tror faktiskt att vi ska åka hem, sa Johan. Det har varit en väldigt intensiv helg för oss. Vi behöver hem och landa lite.

-Ja, det är klart. Men det var verkligen roligt att ni ville komma och ni är så hjärtligt välkomna tillbaka.

-Tack!

Johan och Sofie lämnade Emmas mamma i köket och satte sig i den lilla svarta bilen. De körde hem under tystnad. Det hade sagts så mycket redan.

När de kom hem såg de att det satt någon på trappan in till huset. Det visade sig vara Sillen.

-Sillen, vad gör du här?!

-Jag behöver prata lite med dig Johan.

-Har det hänt något?

-Ja, den här helgen har varit hemsk.

-Berätta!

-Det började redan i fredags. Karin och jag väntade ju barn.

-Väntade…. sa Johan undrande.

Det var fel ordval. Han borde inte sagt väntade, Sillen borde säga att han och Karin väntar barn.

-Ja, sa Sillen. Jag vet inte exakt vad som hände, men barnet finns inte längre.

-Ååå… vi måste gå in. Det här vill vi inte höra här ute på trappan.

Johan låste upp dörren och gick före Sillen och Sofie in in köket där han drog ut en stol åt sin vän. Sillen satte sig tungt på stolen och de andra båda satte sig mittemot.

-Jag har varit en idiot, sa Sillen. Jag har sett alla möjliga tecken hela tiden, men jag har blundat för dem.

-Vadå? Vad har hänt med barnet?

-Jag vet inte exakt. Men barnet finns inte längre. Det är dött. Karin ringde mig på jobbet i fredags eftermiddag och sa att det dött. Jag åkte då genast hem till henne.

Sillen tog en paus och varken Sofie eller Johan vågade säga något. Att Sillen inte längre skulle bli pappa, var tråkigt, men de anade att det skulle bli värre det han skulle berätta.

-När jag kom fram till hennes lägenhet gick jag in som vanligt. Men när hon såg mig undrade hon vad jag gjorde där. Jag sa att jag ville vara stöd för henne. Att det ju var så väldigt tråkigt att barnet var dött. Jag ville höra mera. Jag ville vara med henne och jag trodde att hon ville vara med mig i den svåra stunden. Istället fick jag veta att det var slut mellan oss. Jag försökte protestera och sa att vi ju gift oss. Men hon hade redan fixat papper som det bara var för mig att skriva under.

-Men… jag fattar inte. Har ni skilt er?

-Ja, jag förstår att du inte hänger med, för det gjorde inte jag heller. Jag fattade ingenting. Jag försökte prata med henne, men det var totalt meningslöst. Hon var kall som ett isberg. Vad jag än sa, så sa hon att det var slut och att hon ville att jag skulle gå. Jag försökte få ögonkontakt, men hon bara vände ryggen åt mig.

-Men det var väl en reaktion på det som hänt med barnet. Hon kanske behövde vara ensam en stund för att själv sörja.

-Det var vad jag också tänkte först, så efter ett tag gick jag. Men jag hade ju fortfarande fullt med frågor. Jag ville veta mer om barnet. Att barnet dött var väl inte skäl nog att vi skulle skilja oss. Hon var ju kristen och då ska man väl inte skilja sig eller? Johan, det ska man väl inte?

-Nä, det är inte meningen att man ska göra det. Men det har både judar och kristna tummat på i alla tider.

-Jag tror inte att hon är en sann kristen kvinna. Hon har lurat mig totalt. För henne har jag förmodligen aldrig varit värd mer än de pengar hon nu stulit från mig.

-Va, vadå? Har hon tagit dina pengar?

-Nja, vi hade skaffat ett gemensamt konto där vi satte in pengar som vi skulle ha att köpa saker till barnet och för att köpa en gemensam bostad och nya gemensamma möbler. Eftersom hon, som hon sa, var mellan olika arbete så hade hon inte mycket pengar att röra sig med. Hon hjälpte ju bara till lite i församlingen. Därför blev det att jag satte in lite mera. Hon skulle ta större ekonomiskt ansvar sen, när hon började jobba igen, sa hon. Fast det var ju inte lönt att hon började jobba innan barnet, så jag fortsatte att sätta in av mina pengar. Men nu är de borta. Hon tog dem redan i fredags, direkt efter att hon ringt mig. Fast jag märkte det inte förrän för någon timme sedan.

-Men, jag fattar ingenting, sa Sofie. Har du blivit av med både barn, fru och pengar på en och samma helg.

-Ja.

-Vet du hur barnet dog?

-Nej, men jag vet att hon har haft problem förut med att få barn. Det är det som jag inte fattar att jag missade. Hon har berättat för mig om flera olika män som hon varit ihop med förut. Hon har berättat hur värdelösa de varit på olika sätt. Vid minst ett tillfälle tidigare vet jag att hon fått missfall. Men hon sa också att det var de olika männen som inte var kapabla till att göra barn. Nu är jag en i raden av män som inte duger åt henne.

-Så det hon ville ha av dig var ett barn och dina pengar.

-Ja, jag var nog inte så intressant, det var mina resurser som var det intressanta.

-Men du måste anmäla henne.

-Nej, det går inte. Hon kommer att säga att jag har misshandlat henne. Och hon kommer att dra valsen om hur synd det är om henne. Hon som kristen kvinna trodde det bästa om mig. Det var ungefär det hon sa när jag åkte tillbaka till henne igår. Jag åkte dit för att försöka reda ut problemet, men det blev inte ett dugg bättre. Hon sa att hon kommer att säga att jag misshandlat henne så att barnet dog.

-Men det är ju inte klokt! Stackars dig Sillen. Vad kan vi göra?

-Ni har redan gjort det som jag kom hit för. Ni har lyssnat. Jag behövde få berätta det för någon.

-Men självklart. Inte för att det spelar någon roll för oss egentligen, men var det mycket pengar?

-Ungefär 200.000:-

-Oj, oj, oj… det är ju massor med pengar.

-Pengarna spelar ingen roll. Eller visst spelar det roll, för det är mycket pengar, men det är att bli behandlad på det viset som är det värsta. Och hon kommer att kunna fortsätta med det. På så vis har ni kvinnor fått en enorm makt. Det är nästan som häxjakt på oss män. Jag menar inget illa Sofie. Jag vet att du varit med om ännu värre saker och i det fallet hade det varit befogat med en anmälan. Men så enkelt för Karin att bara kunna dra vidare till nästa man och lura av honom pengar. Att jag inte såg alla tecken. Hon berättade ju själv om alla hemska män hon varit med. Jag trodde att de var hemska. Nu är jag en i raden av hemska män hon haft.

-Du måste nog ändå göra en anmälan. Blir det inget av anmälan så har du i alla fall gjort ett försök. Lyckas du däremot stoppa henne, då har du hjälpt ett okänt antal män.

-Fast det känns ganska dumt att gå till polisstationen och säga att man blivit sol och vårad. Vad ska de tro om en?

-Så kände jag när jag lämnade Jonny. Men du ska veta att vi är med dig och vi tror på dig och vi kommer att göra allt vi kan för att stötta dig. Vi vet ju vilken fantastisk man du är.

-Hur tror ni det blivit om barnet hade fötts?

-Det är ingen vits att spekulera i det. Du kanske ska vara glad att det tog slut som det gjorde.

-Antagligen, men jag trodde att jag älskade henne. Och det gör jag och gjorde jag. Men nu… det är som om hon ryckt undan mattan för mig. Jag var inte beredd överhuvudtaget. I fredags pussade jag henne på kinden när jag åkte till jobbet och hon fortfarande låg kvar i sängen. Några timmar senare står hon med skilsmässopapper i handen.

-Var det inte i kyrkan du träffade henne?

-Jo, och jag trodde att hon var kristen. Jag är ju själv ganska ny, så det var ingen konst att lura mig på den fronten. Nu i efterhand tror jag att hon läste Bibeln på kvällarna för att verka trovärdig och för att lära sig så att hon skulle verka ännu mer trovärdig. Nästa man är förmodligen också kristen. Som kristna tror vi gärna gott om andra kristna. Det har varit ett perfekt kamouflage för henne.

-Men jag fattar inte. Du säger att du älskar henne. Har hon aldrig älskat dig?

-Jag vet inte. Kanske inte. Just nu tror jag att allt varit ett spel. Det kanske aldrig ens funnits något barn. Hon vet vilka trådar hon ska dra i för att påverka män som mig.

-Vad ska du göra nu då?

-Jag vet inte. Jag är helt tom.

Sillen, Johan och Sofie satt helt tysta vid köksbordet. Vad kunde de säga mer? Vad kunde de göra? Hur hade de kunna missbedöma Karin så?

Sofie hade bara gått in i huset för att hämta Bibeln som hon nyss fått av Emmas föräldrar. Men när hon kom in i köket satt Emmas föräldrar där och tittade i den stora tjocka boken. De märkte inte att hon kom. Sofie ville inte skrämma dem så hon gick tillbaka ut i hallen och skramlade lite extra med sina skor innan hon gick in i köket igen. Den här gången vände sig föräldrarna om. Båda föräldrarna försökte snabbt låtsas som ingenting, men Marlene, var tvungen att torka bort några tårar.

-Hej, Sofie, sa pappan. Hittade ni den nya kalven?

-Ja, den var väldigt söt. Jag är imponerad över att ni vågar gå in till de stora djuren varje dag. Vad väger en ko egentligen.

-De kan väga allt mellan 500 och 1000 kilo.

-Oj, det var mycket.

-Tja, det är ganska stora djur. Men de är vanligtvis väldigt snälla. Du och Johan får vara med någon dag och hjälpa till om ni vill. Det händer nästan alltid något spännande på gården.

-Det låter spännande, men jag tror det är lite för spännande för min del. Vi tänkte åka hem för idag nu. Jag skulle bara hämta Bibeln.

-Ja, det är klart. Vi tittade lite i den och det väckte så många minnen.

-Jag förstår det.

-Kom, sätt dig, så ska jag visa.

Sofie tvekade något innan hon gick in, de skulle ju åka hem. Hon satte sig på stolen intill Emmas pappa. Pappan började berätta om vilka minnen de hade till de olika sidorna. De hade skrivit datum när de varit på en specifik sida.

-På den här sidan stannade vi länge, sa pappan. Kommer du ihåg det Marlene?

-Ja, det gör jag. Målet var att förlåta förövaren och att sedan be för honom, sa Marlene. Det var inte enkelt. Men Gunnar hjälpte mig.

-Det var såklart lättare för mig som inte var direkt drabbad, sa Gunnar, men det var inte enkelt för mig heller. Jag såg ju hur ledsen Marlene var. Det gjorde ont i mig att se henne sådan. Jag kan tänka mig att din Johan upplever samma sak när du berättar om det som du varit med om.

-Kanske det, sa Sofie.

-Vi var ju troende, sa Marlene, så de här olika verserna hjälpte oss. Jag hoppas att de kan hjälpa dig också, även om du inte tror. Annars har du kanske ändå glädje av våra anteckningar.

-Vad gör ni?

Det var Emma som nu också klev in i köket.

-Vi tittade i Bibeln lite, sa Marlene.

-Men ni skulle väl åka hem, Sofie. Johan väntar på dig.

-Ja, just det, det skulle vi. Det är bara så intressant att höra någon annan som varit med om nästan samma sak som jag själv. Jag har levt helt ensam med mitt bagage så länge. Jag vet ju rent teoretiskt att kvinnor blir våldtagna och illa behandlade. Men jag tänkte ändå på något vis att det bara var jag. Det är svårt att förklara. När jag hade lämnat Jonny, så fick jag bo hos en äldre kvinna i en helt annan stad. Men jag vågade knappt gå ut. Jag trodde att det skulle synas på utsidan vad som hade hänt. Jag var livrädd att Jonny plötsligt skulle komma eller att någon annan man skulle börja med samma sak. När jag var mitt i relationen så tänkte jag inte så mycket på att det kunde vara fel. Men sen efteråt, det var nästan som att vakna upp ur en mardröm. Flera gånger fick jag panikångest. Eller jag visste först inte att det var något som hette panikångest, det som hände, jag trodde att jag skulle dö. Men när det hänt några gånger var jag tvungen att söka på nätet och då förstod jag ganska snabbt vad det var.

-Stackars dig, sa Emma.

-Kvinnan jag bodde hos, uppmanade mig att gå ut. Jag stretade emot så mycket jag kunde, men jag ville ju inte heller vara oförskämd mot den gamla damen. Hon upplät ju sitt hem åt mig. Jag betalade ingen hyra och jag åt gratis. Då kunde jag ju inte säga emot när hon tyckte att jag skulle gå till affären och handla mat till exempel. Och när hon sa att hon hittat en annons till ett jobb som kanske skulle passa, då… jag vet inte. Panik är ett milt uttryck i det fallet. Kvinnan följde med mig till intervjun. Hon följde mig hela vägen till dörren och sedan satt hon på ett fik i närheten och väntade tills jag var klar.

-Hur gick det då?

-Jo, det gick ju bra. Eller jag fick ju jobbet i alla fall. Det är där jag jobbar nu. Chefen är helt fantastisk. Men när jag var där på intervju…. jag förstår inte att han anställde mig. Jag var så rädd att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Inte rädd för honom egentligen och inte för arbetsplatsen, men för att ta steget och leva ensam och att då ständigt ha okända män runt omkring. Jag hade ju haft kvinnan som en slags trygghet. När jag fick jobbet, fick jag också lägenheten som jag bott i och plötsligt var jag helt ensam. Jag tog långa omvägar för att inte möta någon på vägen. Och på jobbet skulle jag vara ansiktet mot kunderna. Som tur var, så var det en annan kvinna i kassan mitt emot, Camilla, och hon var väldigt snäll. Det gjorde att jag kunde slappna av lite. Men när jag skulle hjälpa de manliga kunderna låste det sig flera gånger. Jag fick kämpa med allt vad jag hade för att le och vara trevlig.

-Men det är väl övervägande män på er arbetsplats?

-Ja, det är sant och Skorpan var hemsk i början. Eller hemsk var han väl inte, men han var så på och jag var så livrädd. Hade han visst, så hade han inte gjort som han gjorde. Men jag tror ändå att Skorpan var bra för mig. Han är helt ofarlig. Han fick mig att till slut slappna av när han var i närheten. Han skämtade med mig varje dag om alla de andra killarna och om en del kunder och om chefen. Allt kan Skorpan skoja om. I början tyckte jag mest han var jobbig, men till slut drogs jag med i hans skämt.

-Ja, skoja har vi sett att han kan.

-Ja, det kan han verkligen. Problemet var väl delvis också att han ville bjuda ut mig hela tiden. Det var som om de alla på lagret turades om att bjuda ut mig. Men när någon av de andra försökt en gång, var Skorpan tillbaka igen. Mer än hälften av alla förfrågningar kom från Skorpan. Ingen från Johan. Jag visste ju inte ens att han fanns.

-Det måste ha varit fruktansvärt jobbigt för dig att känna så för alla män. Att de på något sätt var ett hot.

-Ja, det var det. Men som sagt så vande jag mig till slut och det tack vare bland annat Skorpan.

-Sofie var nära att sno Skorpan mitt framför näsan på mig i fredags, sa Emma vänd mot sina föräldrar.

-Va?

-Ja, förlåt. Det var verkligen dumt. Men jag antar att det fortfarande finns en del rädslor kvar i mig och i fredags blev jag lite rädd för Johan. Då kändes Skorpan som ett tryggare alternativ. Men jag lovar, jag ska inte ta honom från dig. Skulle du av någon anledning dumpa Skorpan, då vet jag inte. Skorpan har en stor plats i mitt hjärta.

Just då klev Johan och Skorpan in i köket. De hade väntat på gårdsplanen en lång stund, men när tjejerna inte kom ut igen så gick de också in för att se vad som pågick. När Johan hörde vad Sofie sa, vände han sig om och gick ut.

Förvånat tittade både Emma, Sofie och Emmas föräldrar på hur Johan försvann ut genom dörren.

-Nu är du faktiskt inte snäll Sofie, sa Skorpan.

-Vadå, vad har jag gjort?

-Du sa att du skulle hålla dig till Johan.

-Ja.

-Varför sa du då att om Emma dumpar mig, så vet du inte. Vad är det du inte vet? Menar du att du fortfarande tvekar? Det är faktiskt inte okej att du behandlar Johan så. Det kanske är Johan som ska lämna dig istället. Han är min bästa vän och jag vill inte att han ska bli behandlad så som du gör.

-Vadå, jag har inte gjort något. Jag lovade precis Emma att inte ta dig från henne. Och du tänker väl inte lämna Emma. Det är den uppfattningen jag fått.

-Det verkar som att ni två inte hörde allt hon sa, sa Emmas pappa vänd mot Skorpan. Jag förstår att det lätt kan missförstås. Och det verkar helt klart som att ni två, du Sofie, och Johan har en del att arbeta er igenom. Ni behöver öka tilliten till varandra. Ni behöver prata samma språk.

-Jag tycker faktiskt att ni överdriver, sa Sofie. Jag tycker att det är ni som är taskiga.

-Men det du sa kan nog lätt missförstås, sa Emma.

-Ja, om man letar efter missförstånd.

-Ja, fast med tanke på i fredags så är det inte speciellt konstigt att Johan missförstår det du säger när du säger så.

-Dessutom verkar Johan vara en väldigt känslig kille, sa Emmas pappa. Jag tror att du måste vara väldigt försiktig med honom.

-Men jag vill ju ha en man som jag kan känna mig trygg med, inte en som jag måste tassa på tår runt.

-För att få den tryggheten måste du själv ge lite trygghet. Bibeln är tydlig med det.

-Ååå… jag orkar inte med mer Bibel-snack.

Sofie var nu väldigt irriterad och besviken på de hon hade runt sig. Här hade hon precis berättat om sitt mörka bagage och så anklagade de henne för saker hon var oskyldig till. Emmas mamma hade hittills inte sagt något. Men nu sa hon:

-Kom Sofie, vi går någon annanstans, du och jag. Skorpan och Emma, ni kan väl gå och prata med Johan lite.

Utan att säga något gick Emma och Skorpan ut för att leta upp Johan. Emmas mamma tog med Sofie till vardagsrummet där hon drog ner Sofie i en av sofforna och satte sig själv bredvid.

-Det är jobbigt Sofie. Jag förstår dig. De andra kan omöjligt sätta sig in i det som du varit med om.

Äntligen någon som förstod, tänkte Sofie, men hon sa hon inget så Emmas mamma fortsatte:

-Inte heller jag kan nog riktigt förstå dig. Jag blev våldtagen en gång. Men för dig hände det ju om och om igen. Du levde ju i det. Det måste ha varit en enorm omställning att komma därifrån.

-Ja, det var det verkligen.

-Hur kunde du återgå till ett ”normalt” liv.

Emmas mamma gjorde citationstecken i luften när hon sa normalt.

-Jag vet inte riktigt. Kvinnan som jag bodde hos tyckte att jag skulle gå och prata med någon om det. Men det gjorde jag inte. Jag skämdes för mycket. Kvinnan försökte prata med mig om det, men det var inte helt enkelt för henne. Det är inte lätt för någon som inte varit med om det att förstå. Jag mådde så dåligt. Flera gånger var jag nära att åka tillbaka till Jonny, för då hade jag trots allt haft det okej. Jag visste vad som skulle hända. Det var på något vis enklare att leva med. Han hade ju intalat mig att jag inte var värd något annat liv. Att ingen annan skulle vilja ha mig.

-Men om nu alla killarna på jobbet ville bjuda ut dig hela tiden, då måste du väl ha insett att han haft fel.

-Ja, men innan dess var det jobbigt. Och trots att de ville bjuda ut mig kändes det fel. I början var jag ju rädd för dem. Och jobbigast var det där med om det skulle synas på utsidan. Vad skulle människor jag mötte på gatan tycka och tro om mig. Syntes det på utsidan att jag var en nolla som inte var värd något. Syntes det att det jag var skapad för var att ha sex med okända män? Vilken man skulle se det och ge sig på mig?

-Det kan jag relatera till. Jag undrade om folk skulle se att jag blivit våldtagen. Tänk om mina föräldrar skulle få veta. De var väldigt stränga och det hade inte varit roligt om de fick veta.

-Men det var ju inte ditt fel. De hade inte kunnat straffa dig för det.

-Nej, egentligen inte. Men jag var ändå rädd att de skulle göra det. Jag trodde ju att det var mitt fel.

-Men hur blev det när du mötte Gunnar, din man?

-Gunnar är en gentleman. Vi hade inte sex innan äktenskapet och jag är glad att det tog tid. Jag hann förbereda mig på att berätta för honom vad jag varit med om. Han var som sagt mer troende än mig och han pratade mycket om det där med sex innan äktenskapet. Jag var livrädd att han skulle avvisa mig om jag berättade. Men jag kände mig också tvungen att berätta. Han skulle ändå förstå det, förr eller senare, tänkte jag.

-Vad sa han när du berättade det då?

-inte mycket. Han var bara helt tyst och ju längre han satt tyst, ju mer spred sig paniken i min kropp. Jag tyckte verkligen mycket om honom och ville inte förlora honom. Jag minns det som igår. Vi satt i en soffa, precis så som du och jag gör nu, när jag berättade. När jag berättat klart gick han utan att säga ett ord. Jag har ingen aning om vart han gick och hur länge han var borta. Jag storgrät där och då. Jag var helt säker på att hela mitt liv var förstört. Jag övervägde helt alvarligt att avsluta det så fort som möjligt. Jag skulle inte kunna berätta för mina föräldrar varför han gett sig av. Jag var som man brukar säga nu för tiden, helt körd. Det fanns inget värdigt liv för mig längre.

-Men vad hände sen då? Ni är ju gifta nu.

-Ja, det är vi och jag vet inte riktigt hur det gick till. Jag tror att Gunnar behövde tid för sig själv för att smälta det jag hade berättat för honom. Som tur var befann sig mina föräldrar på en åker och märkte inte hur jag tjöt. Enligt vad Gunnar berättat, så var det när han var på väg från gården och såg mina föräldrar som han bestämde sig för att vända tillbaka till mig. Exakt vad som rörde sig i hans huvud vet jag inte. Och ännu mindre förstår jag varför han kom tillbaka.

-Jag älskade ju dig, sa Gunnar som stått i dörröppningen en stund och lyssnat utan att varken Marlene eller Sofie märkt det. När jag såg dina föräldrar så insåg jag hur jobbigt det var för dig att berätta. Det var ju inget som du valt att göra själv. Jag hade ju sett dig på dans många gånger innan jag tog steget närmare dig. Du var inte mer utmanande än någon annan. Du valde förmodligen bara fel väg vid fel tillfälle. När jag såg dina föräldrar tyckte jag att det du gjort var storartat. Att du vågade berätta det för mig trots att jag tjatat så om det där med sex innan äktenskapet. När jag insåg det förstod jag att du förmodligen mådde väldigt dåligt när jag gått. Jag försökte skynda mig tillbaka till dig.

-När han kom hade han en bukett med blommor med sig.

-Ja, jag plockade några längs vägen. Det var det minsta jag kunde göra.

-När jag satt blommorna i vas, så började vi prata om det lite mera. Gunnar försökte ur Biblisk synvinkel förstå och det var då vi bestämde oss för att köpa den där Bibeln och att tillsammans jobba oss genom det som hänt.

-Det var en stor investering vi gjorde i den Bibeln. Den kostade oss en mindre förmögenhet, men den var viktig för att vi tillsammans skulle kunna gå vidare.

-Du behöver också arbeta aktivt med att ta dig vidare, sa Marlene till Sofie. Att du berättar om det som hänt är bra. Du måste framförallt prata mer med Johan om det. Han kan omöjligt sätta sig in i det om du inte berättar. Han kommer aldrig att kunna förstå dig om han inte känner dig helt. Och han kan inte vara din trygghet om du inte berättar mera. Du måste släppa in honom i ditt djupaste och mörkaste. Berätta mera för honom om varför Skorpan betytt så mycket för dig. Jag tror inte att Johan förstår det.

-Nä antagligen inte. Men det är så jobbigt att prata om det.

-Ja, fast det är ännu jobbigare att gå och bära på det helt ensam. Det kan du inte. Det är inte heller meningen. Man har ett partnerskap för att man ska hjälpa varandra att bära tunga saker. Johan har säkert också saker som han vill ha hjälp att bära.

-Ja, han har väldigt konstiga föräldrar. De har inte visat honom någon kärlek alls under hans uppväxt. De har värderat pengar mer än sin egen son.

-Ja, du ser. Det måste du hjälpa honom med. Han tror, kanske precis som du, att han inte är värd att älskas. Och i så fall är det ju hemskt. Stackars Johan. Tänk att aldrig ha fått uppleva riktig kärlek.

-Jag har faktiskt inte tänkt på det. Jag har bara tänkt att de är hemska. Jag har inte tänkt på Johan i den relationen. Bara på hur hemska de är.

-Ja, du ser. Ni är ämnade att bära varandras bördor. De blir mycket lättare om man är två.

-Inte konstigt att Johan tar så illa vid sig när jag pratar om att eventuellt välja Skorpan istället. Det bekräftar förmodligen det han fått med sig från sina föräldrar. Att han inte är värd att älskas. Stackars Johan. Jag har verkligen inte tänkt på det.

-Hur ser du på Johan då?

-Vadå, vad menar du?

-Ja, alltså vem är han för dig? Vad skiljer honom från Skorpan till exempel. Varför har du valt Johan?

-Det är Johan som valt mig.

-Ja, fast du har ju ändå valt honom också.

-Ja, jag antar det. Jag vet inte riktigt varför jag valt Johan. Jag tycker att han ser bra ut och han är väldigt snäll. Bra på att laga mat är han.

-Fast det är väl många killar som är både snälla och kan laga mat?

-Ja, men jag vet inte. När jag såg Johan de första gångerna blev jag helt varm inombords. Det är något speciellt med honom. Jag vet inte vad det är. Han är inte som andra. Han har något som andra saknar och jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag gillar det. Jag har funderat lite på om det har med hans tro att göra. Han försöker att inte tjata om det, men det är som att det lyser om honom på ett sätt som det inte gör om andra. Jag kan lite se det hos er också, trots att jag ju inte direkt känner er och det får mig att ännu mer undra om det har med tron att göra. Ni verkar vara mer på riktigt. Det finns en värme som är svår att hitta i övriga samhället. Det är egentligen helt galet att jag berättade vad jag varit med om med tanke på att jag inte känner er, men det kändes naturligt på något vis. Det är svårt att förklara.

-Det var bland de finaste ord någon sagt till oss någonsin. Vi försöker leva enligt vad Gud vill att vi ska göra och vi försöker vara äkta och omtänksamma. Vi försöker att leva så som Jesus gjorde. Det du säger känns som att vi faktiskt lyckats ganska bra. Det betyder väldigt mycket för i alla fall mig.

-Jag håller med. Även om du inte tror, så gör Johan uppenbarligen det och jag tycker att du ska försöka lyssna på honom när han pratar om sin tro. Han ska inte tvinga med dig på något som du inte vill, men eftersom du ser den kärlek som både han och vi försöker förmedla, så tror jag att du kommer att ta steget över. Jesus kärlek är svår att motstå när den väl fått fäste om en.

-Ja, jag har faktiskt förstått det. På den här korta tiden som jag känt Johan har jag blivit mer mottaglig och han köpte en Bibel till mig i fredags. När han inte såg kunde jag inte låta bli att kika lite i den.

-Ååå vad jag blir glad för din skull. Det kommer att ordna sig för dig, det är jag helt övertygad om. I alla fall om du fortsätter på den banan som du börjat vandra. Kanske var det Gud som ledde era vägar så att ni skulle träffas och kanske var det Gud som gjorde så att Emma och Skorpan träffades så att vi fick möjlighet att ha det här samtalet.

-Johan säger att det är Gud som valt mig åt honom. Ni har nog rätt. Om det finns en Gud, så är det förmodligen hans verk. Det som händer är nästan lite för konstigt för att bara kunna hända av en slump. Tack för att du tog dig tid Marlene.

-Det är jag som ska tacka hjärtat. Det här samtalet har hjälpt mig med.

-Jag borde nog gå och leta upp Johan. Jag är skyldig honom en ursäkt.

-Du behöver inte gå så långt för att leta, sa Emmas pappa som fortfarande stod kvar i dörröppningen. Johan, Skorpan och Emma är här i köket bakom mig och de har hört nästan allt som ni har sagt.

-Du får nog komma och ta hand om honom, ropade Skorpan från köket.

Sofie reste sig från soffan och ställde sig bredvid Gunnar i dörröppningen som skilde köket från vardagsrummet. Där i köket satt Johan med tårar i hela ansiktet och med Skorpans arm om axlarna.

-Jag har hyssjat åt honom flera gånger, sa Skorpan. Har ni inte hört honom?

-Nä, sa Sofie som inte riktigt vågade gå fram.

-Han har suttit här och snörvlat nästan hela tiden och vid flera tillfällen har han förmodligen velat skrika, för han har bitit sig i armen och tja… han är och har varit i upplösningstillstånd. Du måste ta hand om honom Sofie. Jag klarar inte av honom längre.

Sofie gick fram till stolen där Johan satt och satte sig på huk intill.

-Förlåt Johan. Förlåt för att jag varit så dum.

-Nej, det är jag som ska säga förlåt, sa Johan och reste sig från stolen samtidigt som han tog Sofies hand och reste henne upp. Han la armarna om henne och medan de kramades sa han:

-Jag älskar dig så otroligt mycket.

-förlåt för det där med Skorpan, sa Sofie. Det är dig jag har valt och det är dig jag kommer att välja. Du är väldigt speciell och jag tror som Emmas föräldrar sa att vi har mycket som vi måste prata om och jobba oss igenom. Kan vi hjälpa varandra tror du?

-Jag vill inget hellre.

Här skulle hela serien om Johan och Sofie kunna ta slut. Ett lyckligt slut…. Men serien slutar inte här. Det finns massor kvar att göra. Och frågan är om ens den här säsongen är slut. Den här säsongen utspelar sig helt och hållet under en helg. Från fredag till söndag. Nu är det söndag eftermiddag i Johan och Sofies värld. Det finns fortfarande flera timmar kvar innan det blir måndag.

-Jag tror att Sofie och jag ska åka hem, sa Johan medan Skorpan och Emma fortfarande höll om varandra framför den bänk där Johan och Skorpan suttit och hämtat sig efter det jobbiga samtalet i Emmas föräldrars kök.

-Nä, ska ni, sa Skorpan.

-Nä, det behöver ni inte göra, sa Emma.

-Jo, men vi var inte så bra på det där med att titta på stängsel. Vi avbröt ju efter bara en kort stund.

-Men det var ju för att Sofie mådde dåligt, sa Skorpan.

-Ja, och därför kanske det är bättre om vi åker hem.

-Men ni måste följa med ut och se på den nya kalven som kom idag, sa Emma. Den är väldigt söt.

-Jag vet inte. Jag får gå och prata med Sofie.

-Okej, vi väntar här så länge, sa Emma.

Johan gick med tunga steg tillbaka till huset där så många saker helt nyligen sagts. Han visste inte säkert i vilket skick Sofie var. Men när han kom in i köket hörde han hur Emmas pappa skrattade.

-Hej, Johan, sa pappan. Sofie berättade just för oss om den där stolpen du krockade med.

-Jaha, ja… det var ingen vidare historia.

-Nej, förlåt att vi skrattade, men det lät ganska roligt när hon berättade.

-Det är okej, Jag var klantig och jag behövde förmodligen den smällen. Fast jag blir fortfarande yr ibland. Jag skulle egentligen varit sjukskriven längre, men jag saknade mina vänner, så jag gick tillbaka i förtid. Antar att det är därför som jag fortfarande blir yr ibland.

-Fick du verkligen en spricka i huvuet?

-Ja, det sa de i alla fall på sjukhuset. Och jobbigt var det. Men det är ju ingenting i jämförelse med vad ni varit med om. Jag fick ju skylla mig själv.

-Det trodde jag att jag fick göra, sa Marlene, skylla mig själv alltså. Jag trodde att det var mitt eget fel att han våldtog mig. Att jag hade varit för utmanande på något sätt. Fast det har jag lärt mig nu att det inte var. Det är aldrig kvinnans fel att hon blir våldtagen. Visst, jag tycker inte att kvinnor ska gå i utmanande kläder. En del unga tjejer går ju nästan nakna nuförtiden. Det gillar jag inte. Oavsett är det inte skäl nog för en man att våldta henne.

-Jag håller helt med dig. Både Skorpan och jag tar väldigt illa vid oss när vi hör hur ni blivit behandlade. Det var bland annat därför som Skorpan behövde gå ut lite.

-Det förstår vi, sa pappan.

-Ja, och inte bara det. Han tycker väldigt mycket om er dotter, men han träffade henne i torsdags. Han tyckte det kändes som att ni pressade honom att fria. Han kan inte göra det efter bara ett par dagar.

-Nej, det är klart. Självklart!

-Men han kände det inte som att det var självklart. Även om Skorpan nästan alltid är glad och skämtar, så har han en känslig sida också.

-Ååå… så dumt, Det var inte meningen att han skulle ta det så. Men Emma frågade ju och jag kunde ju inte säga att hon inte skulle få okej. Det hade varit ännu värre.

-Ja, det är sant.

-Jag kommer inte ihåg hur länge du och jag var ihop Marlene, innan jag friade, men det var ett tag.

-Nä, jag kommer inte heller riktigt ihåg. Men vi var väl ihop några månader innan vi började prata om mer alvarliga saker som att flytta ihop och om att vi eventuellt skulle gifta oss.

-Ni två verkar dock ha lite mer bråttom, sa Gunnar.

-Nja, det bara blev så. Jag hade ju studerat Sofie i flera år, så på ett sätt var det inte snabbt för mig. Jag visste att det var Sofie och ingen annan jag ville ha. Sedan har jag flera gånger sumpat mina chanser och nu senast till den grad att jag nästan fick se mig besegrad av mina misstag.

-För mig har det gått lite för fort, erkände Sofie. Men samtidigt så är vi inte hur unga som helst heller längre. Jag levde för många år med den där Jonny och sedan har det tagit lång tid att gå vidare. När Johan friade, så var det helt knasigt, jag kommer aldrig att glömma den dagen.

-Nej, det är nog inte många som glömmer den dag då de friade eller när någon friade till dem, sa Marlene. Jag minns det som igår. Vi hade som sagt pratat lite om det, så jag var på ett sätt lite förberedd, men inte helt ändå. Han hade gjort det nästan som en form av en skattjakt. Jag skulle hjälpa mina föräldrar att mjölka som vanligt. På halsbandet till en av korna satt det en lapp. Det stod att jag skulle gå till vedboden och hämta ved när jag var klar med mjölkningen. Jag minns att jag tyckte att det var lite underligt, men inte jättekonstigt ändå. Vi brukade skriva lappar till varandra om vad som skulle göras. Men att fästa lappen på en ko, det var nytt. Nästa lapp hittade jag i veden. Där stod det att jag skulle ta med mig korgen i köket ut till en särskild åker. Korgen var täckt med en duk, men jag lyfte och såg att det var fika därunder. Jag tänkte att mina förädlar var på åkern och ville ha den där korgen med mat som paus i sitt arbete. Men när jag kom till åkern var det ingen där. Inte vad jag kunde se först. Precis när jag skulle cykla hem igen med korgen fick jag se Gunnar sitta under ett stort träd i kanten av åkern. Jag gick såklart fram till honom och han sa att det var bra att jag kom. Att vi skulle fika tillsammans. Han la ut duken på marken och dukade fram korgens mat. Längst ner i korgen hade han gömt ringen. Det var fantastiskt.

-Åååå så romantiskt, sa Sofie.

-Ja, det var det verkligen.

-Så romantisk var inte jag, erkände Johan.

-Nej, men jag fick en fin ring av dig.

-Får se, sa Marlene.

När hon såg Sofies ring tyckte hon att den var minst lika romantisk som Gunnars skattjakt och Sofie kunde inte annat än att hålla med.

-Det var för den här ringen jag sa ja, sa Sofie.

-Jaså, sa Johan. Men den som överlämnade ringen då? Jag dansade ju så fint för dig.

-Ha ha ha, ja, det gjorde du, men om du hade haft en vanlig ring hade jag nog ändå tvekat.

-Hur ska ni göra nu då, undrade Gunnar

-Vet inte. Vi måste nog bo ihop ett tag innan vi ställer oss framför prästen. Det har gått fort fram för oss och vi har knappt hunnit landa i det vi varit med om hittills. Jag friade och i veckan därpå flyttade vi ihop. Inte riktigt så, men nästan. Det har verkligen gått väldigt fort när jag väl hade krockat med den där stolpen.

-Hur länge har du trott på Gud då, frågade Gunnar.

-I några år. Jag var en gangster förut, men det har jag lagt bakom mig. Sofie och jag åkte till mina gamla hemtrakter igår och jag blev nästan illamående av alla minnen.

-Det är bra att du lagt det bakom dig. Du då Sofie? Hur ska du komma vidare? Det är ett djupt och infekterat sår du har inom dig.

-Ja, jag vet. Hittills har jag inte gjort något. Jag har bara hållit det inom mig. Förtryckt det. Men det gick inte längre när Johan var så himla trevlig. Jonny hade trevliga sidor också. För utomstående verkade han vara en gentleman. När Johan var sådan mot mig, fick minnena från tiden med Jonny liv och gick inte att hålla nedtryckta längre. Jag bröt ihop på jobbet.

-Hon var otroligt modig som berättade allt för hela personalstyrkan. Jag mådde så dåligt av allt hon berättade att jag gick ut på lagret och spydde i en låda.

-Det var verkligen modigt gjort, sa Marlene.

-Jag var tvungen att säga något. De andra undrade varför jag plötsligt var ledsen. Vi är som en stor familj på jobbet och det kändes inte rätt att ljuga för dem. Så jag sa som det var. Alla var väldigt snälla och fina när jag berättade.

-Ja, vad annars, sa Johan. Vi mådde dåligt allihop. Svårt att förstå hur någon kan göra så som Jonny gjorde mot dig.

-Tyckte du att det hjälpte när du berättat?

-Ja, det tyckte jag. Det var som om jag burit på en stor tung sten och att jag när jag berättat om det fick hjälp att bära den där stenen.

-Så fint sagt. Och så bra förklarat. Jag kände samma sak när jag berättat för Gunnar. Fast det vill ju till att man berättar för någon som kan vara ett stöd. Det var Gunnar för mig.

-Ja, och det var Johan, Skorpan och de andra för mig. Det visste jag att de skulle vara, men ändå tog det så lång tid för mig innan jag vågade berätta. Det känns lite som att jag har fått en hel armé med personliga försvarare nu. De lovade att se efter mig lite extra noga efter att jag berättat.

-Jag förstår att Emma vill vara en del av er gemenskap. Ni två är alltid välkomna hit i alla fall. Jag hoppas att Bibeln kan vara till någon hjälp, även om du inte tror på Gud. Vad tror du förresten på?

-Nä, jag vet egentligen inte. Jag har haft en del sådana där tarotkort, men det är ju inget som jag tror på så direkt. Det är ju ingen religion.

-New age?

-Ja, lite sådant. Fast det har inte blivit så mycket eftersom Jonny tog allt det där ifrån mig.

-Då gjorde han i alla fall det bra. New age ska man akta sig för. Det är riktigt farligt. Vi har en grannfru som ägnar sig åt sådant. Men det är inget som gjort henne lycklig. Jag ska inte gå in på detaljer kring det nu. Men vi ser hur farligt det är när vi ser på henne.

-Kommer ni eller, ropade Skorpan från entrédörren.

-Visst ja, Emma tyckte att vi skulle gå och titta på en kalv. Vad säger du om det Sofie. Vill du det eller vill du att vi ska åka hem, undrade Johan.

-En söt kalv kan vi väl titta på.

Johan och Sofie lämnade Emmas föräldrar i köket och gick ut på gårdsplanen. Emma guidade sina vänner till den nya kalven som verkligen var väldigt söt. Intill den nyfödda kalven var det flera kalvar och alla var de lika söta. Eftersom både Johan och Sofie frågade en mängd olika frågor om allt från mat till kalvarna till ålder på korna och en massa annat, fick de en guidad tur genom hela stallet. Emma berättade om mjölkning, foder, gödsel och en massa annat som varken Skorpan, Johan eller Sofie hade en aning om. Skorpan hade fått en rundvandring dagen innan, men han var lika fascinerad den här gången som den förra. Inte minst när Emma berättade vad hon brukade göra varje dag. Skorpan, Johan och Sofie tyckte att korna såg både stora och farliga ut, men Emma försäkrade att de inte var det. Fast i nästa andetag berättade hon om hur många dödsolyckor som sker på gårdarna i Sverige för att lantbrukaren kommit i kläm mellan ett djur och något annat.

-Man måste titta på djuren och vara observant på deras signaler, berättade hon. Ni skulle ju kunna vara med här i stallet och hjälpa till någon dag.

-Det skulle jag aldrig våga, sa Johan.

-Nej, inte jag heller, sa Skorpan, men jag har redan sagt att jag ska prova på det. Jag kommer ha mardrömmar i flera dagar både före och efter.

-Och som du kommer att lukta ko sedan, sa Johan. De andra kommer att märka det.

-Tror du?

-Jag vet, sa Johan. Har du inte varit i affären någon gång och stått i kö bakom en bonde. Trots att den har ”vanliga” kläder på sig, så känner man ju lukten. Tänk när du är på lagret och blir svettig, då kommer det att stinka svettig ko där.

Alla vännerna skrattade åt tanken på lukten av svettig ko.

-Men jag tänkte ju inte berätta för de andra om Emma än.

-Då får du se till att börja skrubba dig och använda extra mycket parfym.

-Vi kan ju säga att vi har varit här alla tre. I syfte att lära oss mer om svensk mat, föreslog Sofie. Jag tyckte det var ett bra förslag, att vi startar en lokal butik med lokal mat i chefens nya område.

-Tycker du, sa Emma förvånat.

-Ja, det tycker jag. Men jag, precis som killarna här, kan inget om det. Vi behöver faktiskt lära oss.

-Vad glad jag blir.

-Det är faktiskt ett bra förslag, sa Skorpan. Och som Sofie säger, så behöver vi lära oss. Vad är det första vi behöver lära oss?

-Att alltid läsa på förpackningen.

-Okej, men varför ska man välja svenskt då, tycker du?

-Det finns många anledningar, men en av dem är att jag vill ha kvar mitt jobb. Och om jag får ha kvar mitt jobb, så kan jag hålla ett antal olika lastbilschaufförer med arbete. Det kommer lastbilar hit för att hämta mjölk, slakt och de lämnar foder och allt möjligt. Om jag inte bedriver lantbruk här så behöver de inte köra hit och om tillräckligt många slutar så blir de av med sina jobb. Och det är ju jobben som betalar välfärden, brukar politikerna säga.

-Ja, det är en anledning som egentligen räcker, sa Johan.

-Ja, fast det finns många fler. I Sverige har vi ganska stränga regler för hur många djur man får ha per kvadratmeter. Det gör att våra djur är relativt friska. Om vi bara åker över till Danmark, så får de ha mer trångt bland sina djur. Det ökar deras lönsamhet eftersom de ju får fler intäkter per byggnad än vad vi får här i Sverige. Men deras djur blir sjukare och tvingas ta emot antibiotika oftare. Sverige är ett av de länder i världen som ger minst antibiotika till djuren. Norge och Island är bättre, men de har ännu luftigare mellan sina djur än vad vi har. Att ge antibiotika till djur i onödan är såklart inte bra. Och jag skulle säga att det är i onödan eftersom om man i andra länder gett djuren större yta att vara på så hade de inte heller behövt använda så mycket som de gör.

-Ja, det har man ju läst om, resistenta bakterier på grund av för hög användning av antibiotika. Beror det på att det finns i maten?

-Bland annat. Danmark är inte värst, men de är sämre än vi, så kan jag säga. Danmark är ganska duktiga faktiskt.

-Okej, jag tror det räcker med anledningar. Jag var nöjd efter den första. Jag vill såklart att du ska ha ditt jobb kvar. Vad händer annars här?

-Här skulle det garanterat planteras skog. Det är vad som oftast händer på gårdarna som läggs ner. Lite beroende på var de finns såklart.

Medan Emma berättat om den svenska maten, hade de tillsammans vandrat ut ur ladugården igen.

Johan och Sofie tackade för den guidade turen och sa att de skulle ta förslaget om lokal butik med lokal mat vidare till chefen.

-Nu åker vi nog ändå hem, sa Johan. Vi har haft en jobbig helg med massor av intryck. Vi behöver lite lugn för oss själva. Vi ses väl på jobbet imorgon Skorpan.

-Det gör vi, men jag stannar här ett tag till, sa Skorpan. Det finns så stor dragningskraft här.

Skorpan log med hela ansiktet när han sa det och tittade på Emma.

-Jag ska bara hämta Bibeln, sa Sofie och försvann in i boningshuset igen.

Fem minuter senare hade Sofie fortfarande inte kommit ut igen.

-Vad gör hon, undrade Johan.

-Jag går in och ser efter, sa Emma som snart också var försvunnen utan att komma tillbaka ut igen.

-Vad är det för en Bibel, undrade Emma när Johan inte svarade på Skorpans fråga.

Emma och Skorpan hade fortsatt med att se över stängsel trots att Skorpan hela tiden klagat och ville gå hem. Han ville veta hur det var med Johan och Sofie som gått hem tidigare och nu fanns i köket tillsammans med Emmas mamma Marlene. Både Johan, Sofie och Marlene hade ansiktet fullt med tårar i ansiktet. Det gjorde inte att Skorpan kände sig direkt lugnare. Och inte blev det bättre när Johan inte svarade på vad som hade hänt.

Emma försökte ignorerar Skorpans oro och kommenterade igen boken som hennes mamma lagt på köksbordet.

-Det är en gammal Bibel, sa mamman. Din pappa köpte den till mig strax innan vi gifte oss.

-Jag har aldrig sett den förut. Varför har du plockat fram den nu?

-Därför att Sofie ska ha den?

-Varför?

-Hon behöver den.

-Varför? Hon tror ju inte? Ska ni tvinga henne också att följa samma dumma regler som jag gör.

-Vi tvingar dig inte att följa några dumma regler. Det är råd, sa hennes pappa. Du har följt dem och det är vi otroligt stolta över dig för att du gjort. Det är inte många i din generation som följer råden så strikt som du gjort. Vi är oändligt glada och tacksamma att du valt att göra det och det kommer du att belönas för en dag. Du kommer att få en annan Bibel den dag du gifter dig. Du fick en när du konfirmerades, men den här är speciell på ett annat vis och har din mamma bestämt att Sofie ska ha den, så är det ett beslut som vi inte kan och ska ändra på. Av någon anledning så behöver Sofie just denna Bibel nu.

Skorpan började ana att det handlade om Sofies förflutna med Jonny och tittade på Johan för att fråga om det han tänkte var rätt. Han behövde inte ställa frågan högt för Johan förstod den och gjorde en stilla nickning till svar.

-Ååå, Sofie, sa Skorpan och gick fram och gav sin vän en kram.

-Vet Skorpan, sa mamman?

Sofie nickade.

-Ja, du ser. Du har redan börjat. Du är på god väg. Den här Bibeln kommer att hjälpa dig vidare.

-Men hur kan den hjälpa henne om hon inte tror, sa Emma som nu började bli irriterad för att hon inte fick några riktiga svar.

-Sätt dig, sa mamman.

Motvilligt drog Emma ut en av de andra stolarna och satte sig vid bordet. Pappan kontrollerade farten i vedspisen och satte sedan på mera mjölk på plattan för att göra mer varm choklad. Han misstänkte att det skulle behövas. Marlene drog djupt efter andan och sa sedan:

-Det är en sak jag måste berätta för dig om mig själv. Det är en sak som din pappa och jag inte berättat för någon förrän idag.

Emma svarade inte, men satt nu som på nålar. Hon tittade sig omkring, från pappan, till Johan och Sofie och vidare till Skorpan. Oroligt vände hon sig sedan till mamman igen.

-Det här är väldigt privat, sa mamman vänd mot Skorpan som också kände sig lite orolig. Det var tydligt att mamman inte skulle berätta om någon ny kalv på gården eller om dagens kvällsmat. Också Skorpan tittade runt på de andra i rummet, men ingen av dem sa något.

-Jag kan gå, sa Skorpan.

-Nej, det behöver du inte. Vi hoppas och tror att du har goda avsikter, sa Emmas pappa som fortfarande vaktade mjölken på spisen.

-Ja, det hoppas jag också, sa Skorpan som inte alls kände sig bekväm i situationen. Det här var på alvar. Det var helt klart.

-Men vad är det, sa Emma irriterat.

-Jo, sa mamman och drog åter efter andan. För länge sedan. Innan jag träffade din pappa, så var jag ute på dans. Jag och mina kompisar hade väldigt roligt hela kvällen, men lite senare kom vi ifrån varandra. Jag hittade dem inte igen och bestämde mig därför för att gå hem. Jag valde att gå en liten stig genom en skogsdunge. Jag hade ingen tanke på att det kunde vara farligt. Jag hade gått den där stigen hundratals gånger. Jag kunde den utantill. Så trots att det bara var stjärnorna och månen som lyste upp vägen var det inga problem för mig att gå hem den vägen. Men jag hann inte långt innan en okänd man kom ikapp mig. Även om jag var stark efter att ha hjälpt mina föräldrar på gården, så var han starkare. Och trots att jag skrek, var det ingen som hörde mig. Han våldtog mig där i gräset. Sedan försvann han lika fort som han kommit.

Emma tittade förskräckt på sin mamma och sedan på sin pappa. Visste pappa om detta?

-Jag skämdes så otroligt mycket, sa Marlene. Jag vågade inte berätta för någon. Jag tror att mina föräldrar anade att något var fel, men de sa inget. Jag ansträngde mig att låtsas som om inget hade hänt. Men inombords skrek jag. Jag mådde så dåligt. Jag grät mig till sömns flera kvällar i rad. Utåt fortsatte jag som vanligt. När mina vänner frågade om jag ville följa med på dans helgen därpå så svarade jag ja, så glatt som jag kunde. Till slut gick det lite bättre. Jag låtsades tills jag höll på att glömma vad som hänt. Så träffade jag din pappa. Han var snäll och omtänksam från första dagen. Trots den hemska händelsen blev jag förälskad. Din pappa var ännu mer troende än mig och han pratade ofta om det som han pratar med dig om, att inte ha sex innan äktenskapet. Varje gång han sa det så mådde jag dåligt eftersom jag ju på ett sätt haft sex. När han till slut friade och någon vecka innan vi skulle gifta oss, kunde jag inte länge hålla det för mig själv. Så jag berättade för honom vad som hänt på den där stigen. Jag tror han var lite chockad din pappa, för han sa inget. Men när jag berättat klart, sa han att det inte var mitt fel och att vi tillsammans skulle ha det som vår hemlighet. Det har vi haft ända tills idag. Jag berättade det för Johan och Sofie alldeles nyss. Det var inte min mening att berätta det för någon annan innan jag berättat det för dig, men Sofie behövde höra det och hon behöver den här Bibeln nu.

-Bibeln använde vi för att förlåta den man som gjorde din mamma illa, sa Gunnar.

-Jag vet inte vad jag ska säga, sa Emma.

Även Skorpan var i någon form av chocktillstånd. Han hade nu också satt sig på en av stolarna i köket.

Sofie slog upp en av sidorna i boken.

-Det är din mammas tårar som gjort sidorna skrynkliga, sa Sofie.

-Men varför ger du den till Sofie. Den är ju värdefull för mig, sa Emma.

-Nej, inte så värdefull som den är för Sofie, sa Marlene.

-Du ska som sagt få en annan värdefull Bibel den dag du gifter dig, sa pappan.

-Men….

-Jag har varit med om liknande som din mamma har, sa Sofie. Din mamma tror att jag behöver läsa hennes anteckningar som hon gjort i marginalerna för att jag ska kunna lämna det bakom mig.

-Men…. Emma tittade på Skorpan. Men han vågade knappt varken röra sig eller andas.

-Får jag, sa Johan, vänd mot Sofie.

Sofie nickade och Johan började berätta för Emma om Jonny. Han berättade och berättade. Han berättade så mycket han kunde komma ihåg av det som Sofie berättat tidigare.

För Sofie var det både jobbigt och skönt på ett sätt, att höra någon annan berätta det hon varit med om. Det gjorde att det hamnade lite på utsidan av henne.

När Johan berättat klart var det helt tyst i köket. Man hörde bara hur elden knastrade i spisen. Ingen vågade säga något på en lång stund.

-Förlåt Sofie, sa Emma till slut. Det är klart att du ska ha boken. Du behöver den mer än mig. Men hur kan ni veta att inte jag blivit våldtagen och burit på det själv, precis som du gjorde mamma?

-Har du det, sa mamman förskräckt medan Skorpan stönade till när det vred sig i magen på honom.

-Nej, det har jag inte. Men en av killarna jag hade med hem var otrevlig. Han gav sig inte. Han var på mig. Han försökte. Men han hade inget att komma med. Att förlösa kalvar och bära säckar med foder blir man stark av. Det hade han inte gjort.

-Tack gode Gud för det, sa mamman

-Jag är glad att du hållit mig hårt pappa, fortsatte Emma. Jag är glad att jag inte haft sexuellt umgänge med någon. Men med Skorpan känns det faktiskt annorlunda. Han är långt från sådan som den där ynklige fegisen som jag mer eller mindre slängde ut. Och de här tre tillsammans verkar vara ett gäng som håller om varandra och stöttar varandra i alla läge. Det gänget skulle jag väldigt gärna vilja vara en del av. Om Skorpan friar, får jag ditt okej då pappa.

Det var verkligen tvära kast i det lilla köket. Nu var alla blickar riktade mot Skorpan som inte visste varken vad han skulle säga eller göra. Han var så chockad av allt som sades att det vände sig i magen på honom om och om igen.

Eftersom Skorpan inte sa något, sa pappan:

-Vet du Emma, jag tror faktiskt det. Han är visserligen inte troende, vilket jag helst hade önskat, men det är ju inte du heller. Och jag håller med dig. Dina nya vänner verkar vara i en klass helt för sig själv. De liknar inte några du haft hem förut. De bryr sig om varandra och tar hand om varandra på ett sätt som jag nog aldrig tidigare har sett. Jag har inte träffat dig speciellt mycket Skorpan, men du brukar alltid skratta och vara glad och du får min dotter att skratta. Det är värdefullt. Men det var också väldigt tydligt att du oroade dig för dina vänner sedan de försvann från åkern och det är ännu mer värdefullt.

Alla tittade åter på Skorpan som fortfarande inte återfått talförmågan. Så Johan svarade åt honom:

-Ja, bättre vän än Skorpan kan man inte ha och jag har aldrig tidigare sett Skorpan så uppslukad av en kvinna som han är av dig Emma. Visserligen har han varit mer än väldigt intresserad av Sofie, men med dig Emma, verkar det vara något annat.

Skorpan var fortfarande i någon form av chocktillstånd, så han la bara pannan mot händerna och armbågarna tog stöd i bordet för att hålla upp huvudet. Han mådde dåligt av att återigen tvingas höra på det som Sofie varit med om och att höra Emmas mamma berätta en hemlighet som hon burit på så länge var mer än vad han orkade med. Att sedan få höra att om han bara friade så skulle Emma säga ja och pappan gav precis sitt medgivande. Det gick för fort. Han var inte beredd.

-Hur är det Skorpan, sa Johan och la en arm på sin väns axel.

Skorpan bara skakade på huvudet, fortfarande med händerna som stöd.

-Vi behöver nog gå ut en sväng, sa Johan, Jag tror det blivit för mycket för min vän. Det är nästan för mycket för mig, men för Skorpan…. Ursäktar ni oss en stund.

Utan att vänta på svar, drog Johan med sig Skorpan upp på benen och sedan ut i hallen och ut i friska luften. De gick en bit bort och satte sig på en bänk utanför den ena stallbyggnaden.

-Kom igen, kompis, sa Johan. Friar du så säger hon ja.

-Ja, men det fattar du väl. Jag kan ju inte fria nu. Vi känner ju inte varandra Emma och jag. Visst har vi roligt tillsammans och hon är speciell på många sätt, men jag kan ju inte fria nu. Jag träffade henne i torsdags, nu är det söndag. Varför ha så bråttom? Dessutom så mår jag illa när jag hör det där om Jonny. Det blev inte bättre av att höra det en andra gång och inte av att höra dig berätta det. Och hur kan det växla så snabbt i ett samtal? Ena stunden var det skräckhistorier om våldtäkt och in nästa frieri. Från våldtäkt till frieri i nästan samma mening. Det är ju inte klokt. Jag är ute på alldeles för djupt vatten. Jag klarar inte det.

-Nu låter du som jag, sa Johan. Det brukar vara jag som säger att jag inte klarar av saker och du brukar stå bredvid och heja på mig. Du ska naturligtvis inte fria nu.

-Nä, men vad ska jag säga då? Det blir ju dumt i vilket fall som helst. Friar jag inte nu när de mer eller mindre sagt att jag ska göra det, så kanske de tror att jag inte är intresserad. Men det är jag ju. Jag bara tycker att man inte kan göra det så snabbt. Det är inte rimligt. Förresten kan jag inte tänka när jag hört det där om Jonny. Hur kunde du ens berätta om det?

-Sofie hade ju helt nyligen berättat för Emmas mamma. Det gjorde ont i mig med att höra det igen. Jag kunde inte låta Sofie berätta det en gång till. Det hade varit hemskt. Och med tanke på hur det blev där i köket, så tyckte jag det var bäst att Emma också fick veta. Hon behövde ju veta varför hennes mamma gav den där Bibeln till Sofie och inte till henne.

-Ja, det kan jag förstå. Men ändå. Hur kunde du? Jag orkar inte höra på det. Hur orkar du berätta om det?

-Det gick faktiskt lättare än vad jag trodde att det skulle göra. Och det kändes bättre när jag hade gjort det. Jag vet inte om du såg, men jag höll Sofie i handen hela tiden. Jag tror att det hjälpte henne också. Det kanske var en hjälp för henne att höra någon annan berätta det. Kanske var det därför som det gick så pass enkelt för mig att göra det.

-Är det fel på oss två, dig och mig? Är alla andra män sådana som vill ge sig på snygga tjejer mot deras vilja? Är det bra du och jag som är så mesiga att vi inte klarar av att höra på när till exempel Sofie berättar om det som hänt henne?

-Nej, det tror jag inte. Men att vi reagerar så som vi gör är väl ett tecken på att vi bryr oss om dem. Du bryr dig uppenbart om Sofie, men även om Emma och hennes mamma. Annars skulle du inte reagera. När du hör om våldtäkt på radion reagerar du inte så på samma sätt. Nu är det mycket närmare dig och då kan du inte annat än att bry dig för att du älskar dem som är drabbade. Och alla andra är inte som Jonny och den där mannen som gav sig på Emmas mamma. Du såg ju själv hur alla på jobbet tog illa vid sig när Sofie berättade för dem om Jonny. De är inte heller sådana. De flesta är inte sådana.

-Nej, du har nog rätt. Tack för att du drog ut mig. Och tack för att du är så klok Johan. Kanske dig jag ska gifta mig med.

-Ha ha ha… nej, jag skulle inte tro det va?

-Nej, inte jag heller. Men jag menar verkligen tack. Du är verkligen en god vän och sedan det där med stolpen så har vi kommit närmare varandra och det gillar jag. Vad hände förresten innan? Varför åkte ni hem? Jag blev orolig.

-Det var Sofie. Jag vet inte vad det var. Jag blev också orolig. Emmas mamma sa att det var naturen som fick henne att läka på något sätt. Jag vet inte. Kvinnor är inte helt enkla alltid.

-Nä, du har rätt. Som det där med Sofies telefonsamtal till mig, då innan du vet.

-Ja, jag vet. Påminn mig helst inte. Det var väldigt jobbigt. Jag var helt säker på att jag skulle dö när jag fick höra det, sa Johan.

-Har det gått bättre för er sedan eller?

-Ja, det tycker jag. Mina föräldrar är visserligen jobbiga, men vi har varit så upptagna att vi faktiskt inte hunnit känna efter så mycket.

-Det kanske inte är så bra. Ni ska inte gömma er bakom mycket att göra. Ni behöver väl prata och bara vara med varandra.

-Ja, det behöver vi och det har vi gjort lite, men vi behöver prata mycket mera. Pratar du och Emma?

-Inte så mycket. Jag skämtar för mycket. Det är inte bra. Jag måste försöka få in lite mer alvar. Men jag är inte så bra på det.

-Det tror jag nog att du är. Sofie tyckte uppenbarligen det på den där bänken.

-Ja. Men det är enklare för mig att dra ett skämt.

-Gömmer du dig bakom skämten?

-Ja. Det kan man nog säga och det är inte bra. Då vet ju inte Emma vem jag verkligen är. Hur kan hon säga att hon vill säga ja om jag friar till henne när hon inte vet vem jag är på riktigt. Hon känner ju bara den där skämtande Skorpan.

-Det är inte sant, sa Emma som plötsligt stod framför dem.

Både Johan och Skorpan hoppade förskräckt till när de såg Emma. De båda hade suttit och tittat ner i gruset där de drog med fötterna fram och tillbaka och gjorde mönster i singeln.

-Var kom du ifrån, sa Skorpan.

-Förlåt, skrämde jag er? Jag trodde att ni hörde att jag kom.

-Nej, vi var visst upptagna med de här sträcken, sa Johan och pekade på linjerna han gjort framför sig på marken.

-Fint, sa Emma.

-Förlåt Emma, jag kan inte fria nu, sa Skorpan. Vi känner ju inte varandra. Jag träffade dig i torsdags…. Du är jättefin och rolig, men jag kan inte fria nu, det är för snabbt. Varför säger du sådana saker? Tycker du att det är rimligt att fria nu?

-Nej, det är jag som ska be om ursäkt, sa Emma. Det var inte meningen att pressa dig. Jag vill inte att du ska fria idag. Men om du hade gjort det så hade jag sagt ja. Vi behöver spendera mycket tid tillsammans först. Jag vill se mer av både den mer allvarsamma Skorpan och den glada. Jag vet att du har en alvarligare sida också. När jag först träffade dig i affären var du allt annat än skämtsam. Du var nästan lite dyster. Du berättade om ditt dystra kärleksliv och din avundsjuka på Johan. Jag visste inte då vem du var Johan, men nu förstår jag precis. Skorpan var olycklig över att du lyckats ta hem storvinsten med Sofie. Förlåt Skorpan.

Skorpan reste sig från bänken och gav Emma en kram.

Emmas pappa hade suttit innanför fönstret och tjuvlyssnat på vad Johan, Sofie, Skorpan och hans dotter pratat om. De fyra skulle egentligen gått iväg för att stängsla, men ärliga och raka frågor hade studsat mellan framförallt Johan och Emma. Emmas pappa var nöjd med Johans resonemang och det gladde honom att killen som hans dotter hade sällskap med hade en troende kompis. Även om pappan inte gillade Pingstkyrkan som Johan gick till, så gillade han hur Johan hade svarat på dotterns frågor om sex.

Nu gick de fyra vännerna i alla fall iväg för att se över de stängsel som hörde till gården som Emma bodde på.

-Vi brukar inte stängsla så här tidigt på året, sa Emma. Vi kommer inte att kunna byta några stolpar eftersom det fortfarande är tjäle, men vi kan i alla fall markera ut var de är trasiga.

Emma plockade fram en hink med svarta grejer som varken Johan, Sofie eller Skorpan hade en aning om vad det var. Sedan tog hon fram fler underliga saker som tydligen behövdes för det här uppdraget. När Emma samlat ihop allt som behövdes och lastat det på gårdens arbetsbil hoppade Johan, Sofie och Skorpan också in i bilen som Emma körde till en av de större hagarna.

-Vi kan börja i den här hagen, sa Emma. Så får vi ser hur roligt ni tycker att det är. Om vi går på vars ett håll, så möts vi på mitten. Ert uppdrag är att känna på varje stolpe. De ska stå stadigt i marken. Gungar de, så är de förmodligen trasiga och då behöver de bytas ut. Då kan ni knyta ett sådant här blått snöre i. Då blir det lätt för mig att hitta när tjälen har släppt. Då behöver jag inte åka runt och känna på alla stolpar igen, utan åker bara till de som ni markerat.

-Okej, det verkar ju inte så svårt.

-Nej, det är det inte. Du får snörena Sofie. Det blir ditt jobb. Johan, du får en sådan här hink med lite andra grejer. Som ni ser här, så är det två trådar som löper runt hela hagen, sa Emma och pekade på en av stolparna. Och de sitter fast på varje stolpe med en sådan här, isolator heter det.

-Okej, sa Johan.

-Ibland går Isolatorerna sönder och då behöver de bytas ut. Då skruvar du helt enkelt bara i en ny sådan och lägger i tråden där.

-Är det ingen ström i tråden då?

-inte nu. Den är avstängd. Du kan använda den här svängborren om du vill. Det går lite snabbare och enklare att skruva i med den. I din hink har du även sådana här, sa Emma och höll upp en annan svart grej.

-Ja, vad ska jag ha dem till?

-De ska sitta i hörnorna. Det är för att tråden ska löpa lite lättare där. Och de här metallgrejerna, de kan du använda för att skarva ihop två trådar. Om ett djur sprungit igenom stängslet är det troligt att både isolatorer, stolpar och tråd gått sönder. Då stoppar du bara in ändarna av tråden i den här, så håller den ihop de båda ändarna. Fast om det är väldigt mycket trasigt, så sätt bara ett blått band, så fixar jag det senare. Då kan tråden behöva skarvas ihop med en ny bit. Är det något som ni inte vet hur ni ska lösa, så ring. Kanske jag kan lösa det via telefon eller så sätter ni ett blått snöre, så tittar jag på det senare.

Johan och Sofie gick iväg med sina blå snöre och hinken med alla redskap. Eftersom Johan bar så mycket började Sofie att känna på stolparna. Det var ganska trevligt att gå där i den gigantiska hagen. De kunde både njuta av naturen samtidigt som de njöt av varandras sällskap. Och själva arbetet med att titta på stängsel var inte speciellt betungande. Johan och Sofie började så smått att prata om sitt bröllop när de kommit en bit på vägen i hagen. De var eniga om att de ville ha ett ganska enkelt bröllop och inte med för många gäster. Johan ville egentligen ha med några vänner från kyrkan, men sa inget om det. Sofie hade ju bara kollegorna på jobbet och därför ville han inte ta med några andra. Sofie frågade ändå om det var någon från kyrkan som han ville ha med, men han sa nej. Pastorn Emil skulle ju ändå få vara med eftersom de bestämde att han skulle utföra själva vigseln.

-Helst inte i någon kyrka, sa Sofie.

-Nej, det är okej, sa Johan. Vi kan göra det ute i naturen om du vill.

-Ja, men det vill ju till att det inte regnar.

-Det löser vi, sa Johan.

Plötsligt stannade Johan och tittade på Sofie. Av någon anledning så var han inte säker på var han hade henne längre. Hon tittade bort mot Skorpan och Emma som gick på motsatt sida av hagen. Både Emma och Skorpan skrattade och verkade ha väldigt roligt tillsammans det syntes läng väg. Johan hade svårt att få Sofie att skratta. Att försöka dra ett skämt skulle han inte lyckas med. Istället satte han ner hinken och ställde sig mitt framför Sofie.

-Vad gör du, undrade Sofie.

-Du är så fin, jag måste ta en paus och titta lite på dig.

Det fick Sofie att le och tillfälligt glömma hur Skorpan och Emma skrattat på andra sidan hagen.

-Jag älskar dig Sofie, sa Johan.

Generat tittade Sofie ner i marken, men Johan tog sin högra hand under hennes haka och lyfte försiktigt upp hennes ansikte.

-Jag menar det, sa han. Jag älskar verkligen dig och du är så otroligt fin.

Sofie hade svårt att ta in orden. Johan hade visserligen sagt det flera gånger nu, men det var ändå svårt att ta in. Hur kunde han älska henne? Hon stod ju nyss och tittade på Skorpan. Och även om hon försökte glömma Jonny, så hade han ju intalat henne att hon inte var värd något. Att ingen skulle kunna älska henne. Trots det sa Johan det om och om igen.

-Jag kanske ska prata med någon om det där som Jonny gjorde, var allt vad hon kunde svara. Det var inget bra svar på Johans komplimang, men det var ändå ett svar som Johan uppskattade.

-Mmm… det tror jag också, sa han.

-Jag kan inte ta till mig det som du säger.

-Jag förstår dig. Och jag tänker inte pressa dig. Men jag vill ändå säga det om och om igen, så att du inte hinner glömma det. För du är fin och jag älskar dig. Väldigt mycket! Mycket mer än vad jag tror att du någonsin kommer att förstå.

Sofie satte sig ner. Vad var det som höll på att hända? Det hade visserligen varit en intensiv helg. Men nu var det som om något hände på insidan av henne. Men vad? Och varför just nu? De stängslade ju bara. Och Johan sa bara att han älskade henne och det hade han ju gjort förut. Nu var det som att det brände på insidan på något helt oförklarligt vis. Och tårarna började rinna nerför kinderna. Varför? Vad var det för fel? Varför reagerade hon så här? Hon kände inte igen sig själv. Det var som att hon kämpat mot något, men nu gick det inte längre. Hon orkade inte kämpa längre. Men vad hade hon kämpat mot? Förut, så visste hon att det var minnena från Jonny, men det hade ju blivit bättre när hon berättat om det för de andra. Vad var det nu?

Johan var snabb att sätta sig intill henne och han la armarna om henne så gott han kunde där han satt på den kalla blöta marken. Han visste inte heller vad som hände och han kunde inte förstå varför det rann tårar nerför hennes vackra kinder. Hade han sagt något fel? Hade hon ångrat sig igen? På andra sidan hagen kunde han se att Skorpan och Emma tittade lika mycket åt deras håll, som de tittade på stängslet. Allt skratt som hade ekat i hagen var som bortblåst. Johan vågade inte säga något mer. Han bara satt där och höll om sin älskade Sofie. Inte heller Sofie sa något. De satt bara helt tyst på marken.

Skorpan och Emma ökade takten på sin vandring bredvid stängslet. De lagade inget, bara satte blå band när de hittade något. De ville komma fram till Johan och Sofie så fort de kunde, för även om de inte kunde se Sofies tårar, så anade de på avstånd att något var fel. Men innan Skorpan och Emma hunnit ens halvvägs till Johan och Skorpan, så kom en bil till körande i hagen. Det var Emmas föräldrar som kom körande. De ville se hur det gick med stängslet. När de fick se att ett par satt sig på marken körde de dit.

-Hur går det, har du skadat dig vännen, sa Emmas mamma.

-Nej. Vi vilar lite bara.

-Visst, är klart att ni får vila er. Ni är ju inte vana vid det här.

-Jag hörde vad du sa till min dotter, sa Emmas pappa vänd till Johan.

-Eee… vadå?

-Ja, jag råkade höra det där om sex och så. Jag är skyldig dig en ursäkt. Jag bar mig illa åt förut. Jag trodde inte på dig när du sa att du var kristen. Många av Emmas så kallade pojkvänner säger att de är det, för att imponera, men det kan inget. De går inte till kyrkan och de har inte någon Bibel. Du verkar vara annorlunda.

Emmas mamma hade satt sig på huk bredvid Sofie och lagt sin ena hand på hennes knä.

-Jag tror att landskapet och naturen påverkar dig hjärtat, sa mamman till Sofie som envist tittade ner för att dölja sitt ansikte.

Varken Johan eller Sofie svarade på det som Emmas föräldrar sa.

-Gunnar kan ta över här, så kan vi åka hem, sa mamman. Ni behöver komma in och få något varmt i kroppen.

Mamman som var stel i kroppen efter många års tungt slit på gården, reste sig upp och sträckte handen mot Sofie. Johan följde hennes exempel och snart satt de i bilen på väg tillbaka till gården medan Emmas pappa fortsatte vandringen i hagen.

Marlene, som Emmas mamma hette, tog med sig Johan och Sofie in i köket. Förut hade de suttit i ”finrummet”, men nu blev det köket där hon rörde om i vedspisen och la in någon pinne till.

-Emma får ta er med ut så att ni får kika på kalvarna sen när de är tillbaka, sa mamman.

Inne i det varma köket så blev Sofie långsamt sig själv igen. Det var som om hon inte tålde att vara ute i naturen. Sofie var född och uppvuxen bland hus och asfalterade gator. Kunde det verkligen vara naturen som påverkat henne så att hon var tvungen att sätta sig ner och tårarna börjat rinna?

-Kan man vara allergisk mot naturen?

-Nej, det tror jag inte, sa Emmas mamma. Men den påverkar en gärna. Förut, när Emma var mindre, hade vi hästar. På den tiden använde jag dem som huvudvärkstabletter. Jag kunde gå ut och lägga armarna om halsen på dem och då släppte spänningarna och huvudvärken försvann. Djuren och naturen har fantastiska läkande egenskaper.

-Hur kan du säga det? Du är väl kristen? Är inte det lite new age att tro på naturen?

-Jag tror inte på naturen på det viset. Jag tror på Gud, den Gud som skapat allt. Han har skapat naturen och det är ofta, väldigt ofta som jag släpper allt jag håller i händerna och förundras över hur vackert och fantastiskt han skapat allt. Öppna landskap som ni varit i idag är bevisat bra för måendet. Gud skapade en planet som vi skulle kunna frodas och må bra på. Idag är det ingen direkt vacker dag. Grått och mulet, men om ni kommer tillbaka en dag på sommaren när det är fullt med blommor och insekter i den hage ni nu varit i, då kan man inte annat än att älska Gud för den skapelse han gjort.

-Ååå, det skulle jag vilja uppleva, sa Johan. Jag har alltid bott i städer och där är det svårt att se Gud på det sättet.

-Ja, det blir inte samma sak, sa Marlene.

Medan hon pratat hade Emmas mamma gjort varm choklad på den varma vedspisen och nu satte hon ner två stora muggar med den heta drycken på bordet och tog en tredje till sig själv och satte sig på en av de andra lediga stolarna.

-Jag tror att du har något som behöver läkas, sa mamman till Sofie.

Sofie nickade och sedan berättade hon allt om Jonny och det han utsatt henne för. Johan mådde lika dåligt den här gången när han hörde henne berätta. Det hade varit en fasansfull tid när Sofie levt med den hemska man som senare även kidnappade henne. Johan tyckte det var lika hemskt att höra nu som han tyckt första gången han hörde om det. Den här gången verkade Sofies hjärta öppnas ännu mer, för flera detaljer kom fram som han inte tidigare hört.

Marlene sa inte något utan lät Sofie berätta i lugn och ro. När Sofie tystnade, försvann mamman utan att säga ett ord, men kom snabbt tillbaka. I sin hand hade hon med sig en stor tjock bok. Sofie förstod att det var en Bibel.

-Älskade vän, sa Marlene. Du har verkligen ett tungt bagage att bära på. Jag förstår att det är väldigt jobbigt. Det är mycket mer än vad någon ska tvingas bära på och jag hoppas att du gradvis kan släppa det och komma vidare.

-Det hoppas jag också, sa Johan. Det gör så ont i mig att se henne må dåligt över det som har hänt. Jag känner mig maktlös och det gör så ont i mig att höra när hon berättar. Och när det gör så ont i mig, kan jag inte föreställa mig hur tungt och jobbigt det måste vara för Sofie.

-Jag förstår det, sa mamman. Men du har ju Gud vid din sida.

-Ja, men jag kan inte ge honom till Sofie. Hon måste ju själv ta emot honom. Och även om hon gör det, så kommer det att göra ont i henne länge ändå. Det gör ju ont i mig trots att jag har Gud och trots att det inte är jag som varit utsatt.

-Jag förstår det, sa mamman. Men det visar på vilken fin man hon har hittat nu. Du måste försöka stå ut och hålla ut, när hon har det jobbigt. I de stunderna måste du vara starkare än någonsin. Hon behöver kunna lita på dig. Jag ska inte säga att jag varit med om det som du varit med om Sofie, men för många många år sedan, blev jag våldtagen. En enda gång. Det var innan jag träffat Gunnar. Jag mådde dåligt och anklagade mig själv. Vågade inte berätta för någon. Senare träffade jag Gunnar och när han friade blev jag både glad och rädd. Vi var troende båda, men jag skämdes så för det som hänt. Jag hade ju haft sexuellt umgänge med en annan man. Gunnar var ännu mer troende än mig och han pratade flera gånger om det där med sex innan äktenskapet och vi hade inte det. Jag mådde dåligt hela tiden. Jag visste ju att jag hade gjort fel. Eller, det var ju inte mitt fel, men jag trodde det. Till slut var jag tvungen att berätta för Gunnar att jag varit med en annan man. Jag var livrädd när jag berättade om det. Han sa efteråt att han sett hur rädd jag var, så han förstod att det var något alvarligt jag skulle berätta. Han var tyst hela tiden när jag berättade och det gjorde mig ännu räddare. När jag berättat klart, så gick han sin väg, utan att säga något. Jag var förkrossad. Men sedan kom han tillbaka och la han armarna om mig och kramade mig. Sedan tackade han för att jag berättat och han sa att det inte var mitt fel och att han älskade mig ändå. Han sa att det skulle vara vår hemlis. Ingen behövde få veta. Och ingen annan mer än ni och Gunnar vet. Inte ens Emma vet detta. Tillsammans läste vi sedan Bibeln om hur man ska förlåta sin fiende. Det är inte något som är enkelt. Tvärt om. Men jag var tvungen. Det tog mig väldigt lång tid och Gunnar stöttade mig hela tiden. Han uppmuntrade mig, men tvingade mig aldrig. Han var vid min sida hela tiden. Vi bad tillsammans och Gunnar bad för ynglingen som våldtagit mig. Första gången som Gunnar bad för honom, så ville jag nästan slå till honom. Jag tänkte att vi inte kunde be för den som gjort så mot mig. Men det behövde vi. Gunnar var uthållig. Precis det som du sa innan Johan. Det du läst om i Jakobs brev. Vi måste vara uthålliga i motgångarna, det stärker vår tro. Det tog väldigt lång tid för både Gunnar och mig att förlåta mannen som våldtog mig, men till slut gjorde vi det. Hela processen vi tvingades gå igenom stärkte inte bara vår tro på Gud utan även banden mellan oss. Vi kämpade tillsammans för att förlåta. Det kommer att ta dig många år, Sofie, innan du kan förlåta den man som gjort dig så illa. Men med tiden måste du göra det. Och under tiden, måste du stå stark bredvid och stötta henne Johan. Hon klarar inte det själv. Du måste hjälpa henne.

-Ja, men jag vet inte hur.

-Det vet inte jag heller. Det måste ni två komma fram till själv. Sofie har uppenbarligen redan börjat sin resa till att förlåta. Annars hade hon inte berättat om det här idag. Det är kanske en del i ditt arbete Sofie. Jag tror det kan se ut på många sätt. Jag är långt ifrån någon expert på människor. Jag vet bara hur det var för mig själv och jag kan tänka mig att det är olika för olika personer. Vi är ju olika i allt annat, så varför inte i vårt sätt att hantera jobbiga händelser. Om du vill Sofie, så står dörren till det här hemmet alltid öppen. Min man kan vara lite bufflig ibland. Han är rak och ärlig och det är inte alla som uppskattar det. Men det finns ett stort hjärta i honom. Och om det finns något vi kan göra för att hjälpa er genom det ni måste ta er igenom, så är ni välkomna hit. Kanske det är lättare för er att prata med någon som varit med om något liknande, även om jag på inget vis vill likna dina erfarenheter med min egen, så har vi båda blivit utsatta för män som inte vet hur man uppför sig mot kvinnor.

-Tack sa Johan.

Sofie sa inget mer. Hon drack av den varma chokladen, och nya tårar hade letat sig fram längs kinderna.

-Jag vill att du ska ha den här, sa Marlene och räckte över den tjocka boken hon varit och hämtat.

-Nej, det kan jag inte, sa Sofie.

-Jo, jag vill att du har den. Det är den Bibel vi hade när vi tillsammans tog oss igenom bearbetningen av min våldtäkt.

-Johan gav mig en Bibel i fredags. Jag behöver den inte.

-Det här är inte en vanlig Bibel. Gunnar och jag har gjort anteckningar i den här. Jag har hela tiden vetat att jag ska ge den vidare, men aldrig till vem. Nu vet jag. Det är du som ska ha den. Du har kommit hit till mitt kök på underliga vägar. Via min dotters pojkvän. Det är ingen slump. Det är Gud som styrt våra vägar så att de korsats. Kanske att detta var den enda anledningen till att Emma och Skorpan skulle träffas. De kanske gör slut i kväll och vi ses aldrig mer. Men då hoppas jag ändå att den här Bibeln kan hjälpa dig.

Sofie öppnade den tjocka svarta boken som Marlene lagt på bordet framför henne.

Marlene skrattade till lite.

-Ja, sidorna är märkta inte bara av våra anteckningar. Flera av sidorna är fuktskadade. Det är mina tårar som droppat ner på sidorna.

Sofie insåg när hon såg de skrynkliga sidorna vilken värdefull skatt hon precis fått. Även om hon inte trodde på Gud och även om texten i just den här Bibeln verkade om möjligt ännu stelare än tidigare Biblar hon bläddrat i, så var boken hon hade framför sig levande. Sidorna hade blivit levande av alla de tårar som Marlene lagt i den och av alla de anteckningar som de tillsammans gjort i marginalerna. Sofie reste sig från sin stol och gick bort till Marlene och gav henne en kram. Det var en känslosam kram som fick tårarna att rinna nerför allas kinder.

-Men vad håller ni på med, undrade Skorpan som just klev in i köket.

Gunnar som var precis efter såg den svarta Bibeln på köksbordet, förstod genast vad det handlade om och gick också han fram till Marlene. Han kramade om både sin fru och Sofie i ett.

-Den kan hjälpa dig, sa han till Sofie och pekade på Bibeln när han släppt taget.

Skorpan och Emma förstod ingenting. Vad hade egentligen hänt där ute i hagen intill stängslet? Skorpan hade oroat sig så han knappt kunnat koncentrera sig på det de höll på med sedan Emmas mamma kört hem med Johan och Sofie. Och nu stod de här i köket med tårar i hela ansiktet. Han gick fram till Johan och la armen på axeln:

-Johan vad är det som har hänt?