Säsong 3

Det var flera år sedan Sofie hade haft sex med någon senast, men nu hade hon äntligen haft det med Johan. Senaste gången hon haft sex kunde snarast klassas som våldtäkt eftersom det var en av Jonnys okända män som trängt in i henne medan Jonny tittade på. Jonny hade brukat sitta bredvid eller vakta utanför så att hon inte skulle smita undan. Jonny själv gjorde lite som han ville med henne och det var vanligtvis inte någon behaglig upplevelse för Sofie.

Men nu låg hon bredvid Johan och han hade behandlat henne på ett helt annat sätt. Massor av respekt och kärlek hade funnits med i varje rörelse. Flera gånger hade han tvekat och velat dra sig undan, men hon uppmanade honom att fortsätta. Visserligen var det med skräckblandad förtjusning, för hon var livrädd att han plötsligt skulle bli som Jonny. Det blev han naturligtvis inte. Det var inte bara kyssar som Johan var mästare på, hela kärleksakten var perfekt.

Sofie var så lycklig att hon inte kunde hålla tillbaka tårarna.

-Men älskade Sofie, sa Johan förskräckt när han fick se tårarna. Förlåt, jag skulle ha slutat i alla fall.

-Nej, det är glädjetårar.

-Ooo, suck… det var ju tur det. Du skrämde mig.

-Förlåt. Men jag är så glad att äntligen ha haft sex. Inte för att jag direkt saknat det, men sedan Jonny har det funnits ett så starkt motstånd. Fast du är inte alls som Jonny. Tack!

-Ååå Sofie…. Jag har också varit tveksam. Inte för att jag varit med om det du varit med om, utan för att jag snarare varit den som utnyttjat för att stiga i graderna i kompisgäng och den är jag inte längre. Jag har varit rädd att jag skulle bli den hemska människan igen. Och inte bara det, jag har varit rädd att gå för snabbt fram med dig. Jag är som sagt livrädd att jag ska skrämma bort dig. Men det här med dig ikväll. Jag vet inte vad jag ska säga. Du är helt fantastisk! Det är jag som ska säga Tack!

Både Johan och Sofie låg nu på rygg och höll varandra i handen. Båda oändligt lyckliga. Dagens upp och nedgångar hade gjort att bandet mellan dem stärkts. Båda somnade lyckliga.

På morgonen var det Johan som vaknade först. Han insåg snabbt att han inte fått på sig några kläder alls sedan kärleksakten kvällen innan. Han låg helt naken under täcket. Försiktigt började han leta efter sina kalsonger under täcket. Men hans rörelser väckte Sofie.

-Godmorgon, sa hon.

-Ehhh, god morgon min sköna, sa Johan och slutade genast med sitt letande och vände sig mot Sofie. Han visste inte om hon också var helt naken, men nattlinnet hade hon inte fått på sig, det såg han. Hon låg på sidan och hade ena armen över täcket. Lusten att kasta sig över henne var stor, men han försökte behärska sig. Försiktigt började han istället att smeka hennes nakna axel. Han gjorde små cirklar med tummen och för varje cirkel skruvade han upp Sofies temperatur.

-Ska jag fortsätta?

-Ja. Fortsätt.

-Säg vad du vill att jag ska fortsätta med.

-Ååå….

Hela Sofie brann. Hon kunde inte få fram några ord. Istället kastade hon både sitt eget och Johans täcke åt sidan och satte sig gränsle över honom. Hon hade uppenbarligen inte heller fått på sig några kläder och snart var kärleksakten i full gång. Efter en stund låg de nakna och utmattade bredvid varandra. Båda väldigt lyckliga.

-Du är verkligen bra på det här, sa Sofie. Det är inte rätt att jämföra dig med Jonny, men det är vad jag har i mitt referens förråd och nej, det går inte att jämföra. Du är ….

Sofie avbröt sig. Istället sa Johan:

-Jag är glad att det trots allt är Jonny du jämför mig med och inte någon annan. I jämförelse med Jonny hoppas jag att jag har lite mer att komma med.

-Nej, förlåt, ni är inte alls jämförbara. Du är på en helt egen arena och jag måste nog försöka sluta prata om honom. Han har inte rätt att finnas i mitt huvud längre.

Johan böjde sig över henne och gav henne en försiktig puss på munnen.

-Jag skulle kunna ligga här hela dagen, sa Johan, men jag måste tyvärr meddela att vi har tråkigare saker framför oss idag. Mina föräldrar kommer ju.

-Ja, jag vet. Bara tanken på dem gör att man tappar all lust, känner jag, sa Sofie.

-Förlåt, men vi måste.

-Ja, jag vet.

Både Johan och Sofie tog sig ur sängen och snart hade de fått både kläder på kroppen och frukost i magen. Sofie satte sig i köket medan Johan gick upp på andra våningen för att läsa Bibeln. Utanför köksfönstret hoppade några småfåglar omkring i gräset. Till nästa vinter skulle hon sätta upp ett fågelbord utanför, tänkte hon. Det var rofyllt att sitta där och titta på de små fåglarna. Men plötsligt försvann ron, för utanför fönstret dök Johans föräldrar upp. Mamman verkade på bra humör, medan pappan var mer allvarsam och gick något steg strax bakom sin fru.

Sofie ropade upp till Johan samtidigt som hon gick för att öppna ytterdörren. Johans mamma klev in som om hon ägde hela huset och inte bara möblerna.

-God morgon, sa Johans mamma. Vad bra att ni är uppe. Jag har en lysande idé.

-Jaså, sa Sofie och gick före mamman till köket, men stannade i dörröppningen.

Mamman gick raskt förbi och satte sig på stolen mitt mot den där Sofie nyligen suttit.

-God morgon lilla gumman, sa Johans pappa som också gick förbi. Men på vägen förbi Sofie, så la han först sin vänstra hand på hennes skinka och samtidigt la han den andra över hennes motsatta bröst.

-Fina grejer det här, sa han.

Sofie rös i hela kroppen.

-Hon ryser, sa pappan till mamman. Hon gillar det.

-Det gör hon inte, sa Johan som precis kom fram till sin pappa och knuffade undan honom. Henne låter du bli.

-Ja, låt henne vara. Nu gick du faktiskt för långt älskling, sa mamman till sin man. Det där är ju Johans tjej.

-Vadå, man får väl känna lite.

-Nej, det får du verkligen inte, sa Johan,

Johan ställde sig snett framför Sofie som för att skydda henne.

-Sluta bråka nu, sa mamman. Jag kommer ju med så bra idéer.

Motvilligt släppte Johan sin pappa med blicken och riktade sin uppmärksamhet mot mamman. Sofie placerade han innanför sig vid köksbordet där mamman satt.

-Vad är det för bra idé du har, undrade Johan.

-Jo, jag tycker det här huset är lite litet. Ni borde ha ett riktigt hus. En villa.

-Fast vi gillar det här huset. Det är ett läge som passar oss. Inte så många grannar. Det blir lugnt och skönt för oss.

-Ja, men det är det som är grejen. Det här är ju ett parhus. Ni kan ju ha båda delarna av det här huset. Då får ni ju ett jättestort hus.

-Men vi kan inte ha två hus.

-Nej, men ni kan ju slå ut väggen som delar huset så att det blir ett stort.

-Men det går ju inte. Det blir ju jätte dyrt om det ens går. Vad ska vi med så stort hus till. Detta räcker till oss.

-Säg inte det. Snart så har ni en hög med ungar som springer runt och då ska de ha vars ett rum. Så många rum finns det inte här. Dessutom så tycker jag att du ska låsa in dig någonstans om du ska hålla på med det där med Gud och det, så stackars Sofie slipper. För du trodde väl inte Sofie.

-Nej, det gör jag inte. Men det går bra ändå. Johan är där uppe och läser Bibeln så är jag här nere. Det stör inte mig.

-Jaja, jag har i alla fall tagit kontakt med en arkitekt som jag känner.

-En som hon ligger med, sa pappan.

-Jaja, ja, det gör jag, men han är bra på det han gör.

-Trekant, sa pappan. Du vet Johan, hans fru är också med.

-Vad du tjatar, sa mamman. De har faktiskt fått ett bättre kärleksliv sedan jag fick vara med på ett hörn säger de. Men han är faktiskt en bra arkitekt också. Jag förklarade för honom hur det här huset ser ut och då skickade han över några förslag som han tagit fram åt andra.

-Men det går inte. Sillen och hans fru ska flytta in härintill.

-De får ta det första huset på den här vägen. Jag bryr mig inte. Ni ska inte bo i ett litet parhus. Jag skulle ju få skämmas om jag berättade hur ni bor. Jag har sagt till alla att du bor i en takvåning Johan och det är ju nästan sant. Du har ju bott högt upp i huset i alla fall. Och jag kan ju inte säga att du flyttat från takvåning till parhus. Jag måste kunna visa upp bilder på en lyxig villa, det förstår du väl.

-Nej, det har jag faktiskt svårt att förstå.

-Jaja, det är väl utanför din värld. Men för mig är det viktigt. Ni får välja ett av de här alternativen eller göra en skiss på ett eget, så ska jag se till så att det blir renoverat.

-Det är ingen idé att du säger emot Johan, sa pappan. Hon har bestämt sig. Själv tycker jag det är onödigt och galet, men hon har som sagt bestämt sig och då blir det så. Bestämmer ni er inte för något, så kommer hon att göra det och då blir det helt så som hon vill ha det. Jag är inte helt säker på att det är så ni vill ha det.

Sofie visste inte vad hon skulle säga. Även Johan var mållös en stund, men sa sen.

-Okej, vi ska titta på de här förslagen. Men vi måste väl inte bestämma oss idag?

-Nej, men ganska snart. Ni får inte bo in er för väl här. Hela huset kommer ju att bli rörigt och stökigt när de renoverar. Det ska ju plockas bort väggar och nya ska kanske sättas upp. En trädgårdsarkitekt måste jag hitta också så att det blir bra bilder från utsidan. Finns det någon lokal trädgårdsmästare som kan sköta den åt er?

-ingen aning.

-Ska ni hitta en sådan själv eller ska jag leta upp en åt er.

-Det gör vi nog själv i så fall. Men vi kommer inte att har råd med det.

-Apropå att ha råd det så vill jag att ni börjar med aktier båda två. Det är mitt enda motkrav för att jag betalar renoveringen.

-Men vi kan inget om aktier och det är tveksamt om vi har något intresse för det. Varför måste vi ha aktier? Förresten kan du inte betala för hela renoveringen.

-Nej, men det ordnar sig. Aktier ska ni ha för att utöka era resurser. Vi börjar en lektion direkt. Pappa och jag har bestämt oss att åka sedan.

-okej, men skulle ni inte äta lunch här?

-Jo, från början hade vi tänkt det, men vi har ångrat oss. Seså, fram med telefonerna och gå in på Avanza och skaffa konto.

-Avanza? Men det är väl inte det som du brukar jobba med?

-Nej, men det är lättast för nybörjare har jag förstått när andra pratar.

Johan och Sofie skapade motvilligt vars ett konto på Avanza och satte på mammans order in vars tusen kronor.

-Med tusen kronor kommer ni långt i början. Nu ska ni fundera ut vilka aktier ni vill ha. Eftersom ni inte kan något, så rekommenderar jag riktigt stora företag som funnits länge. Det händer inte så mycket med dem och ni lär er hur allt fungerar när ni studerar dem.

-Men vi vet inte vilka företag som finns på börsen.

-Nej, men tänk riktigt stora svenska företag, vilka tänker ni på då?

-Volvo kanske, sa Johan.

-Ja, bra. Leta upp volvo och köp en sådan. Sofie, du kanske ska välja en typisk aktie för kvinnor, Essity, de gör bindor och blöjor och sådant.

-Ja, okej.

Sofie letade upp Essity och köpte en sådan aktie.

-Var har ni pengarna någonstans? Någon storbank som tar emot er lön?

-Ja, Swedbank har jag mina pengar hos, sa Sofie.

-Då kanske du ska ha en sådan aktie.

-Jag med då, undrade Johan.

-Nej, välj en annan, så får ni bättre spridning.

-Avanza, finns det Avanza aktier?

-Jadå, köp du en Avanza aktie, det blir bra. Vars en till vill jag att ni hittar. Se om ni hittar någon lista och om det däri finns något företag ni känner igen.

-Assa Abloy, sa Sofie, de håller på med lås va?

-Ja, just det.

-Då tar jag det så är jag klar sen.

-Men jag då, sa Johan.

-Kanske ett av våra tyngre svenska bolag? SSAB, Atlas Copco, Sandvik eller Stora Enso kanske?

-SSAB, kan man ha aktier i det?

-Absolut.

-Då tar jag en sådan. Den var billig.

-Okej, då har ni vars tre aktier. Nu vill jag att ni dagligen loggar in och tittar på dem. Ni behöver inte göra något annat, bara titta. Kanske läsa på lite om företaget, besök deras hemsida osv. Köp inte mer och sälj inget. Bara se och lär nu i början. När ni har sett hur de stiger och sjunker dagligen, så kan ni utöka.

-Okej, ja det var ju inte så svårt.

-Nä, du ser. När ni har lärt er lite hur det fungerar med aktier vill jag att ni sätter in 10% av er lön till Avanza för att köpa aktier.

-10%! Det har jag inte råd med, sa Sofie.

-Det kommer du att ha. Det måste du ha. Det är en investering du gör i dig själv och det är du väl värd?

-Ja, men min lön har precis fått mig på fötter. Det har tagit mig flera år att få ihop ett hem att bo i och nu ska vi ju bygga upp ett nytt.

-Men du började ju från absolut noll, sa Johan. Du hade ju inget mer än de kläder du hade på dig och du har nu sakta men säkert byggt upp ett hem och en garderob.

-Ja och nu ska ni ju dela på kostnaderna dessutom, sa mamman. Du kan väl försöka.

-Okej, jag ska försöka, sa Sofie som tyckte att mamman lät ovanligt trevlig plötsligt.

-Men du mamman, sa Johan. Om vi ska sätta av 10% till Avanza, då kan väl du sätta av 10% till välgörenhet?

-Nej, varför det?

-Jag betalar tionde. Alltså tio procent av det jag tjänar säger många ska gå till kyrkan, men jag säger att det ska gå till Gud och Gud är ju mer än kyrkan. Jag är övertygad om att Gud finns i hjälporganisationerna och därför ger jag ofta till dem.

-Det verkar slösigt.

-Gud vill att vi gör det?

-Åååå du och din Gud. Men okej, jag gör det om ni lovar att spara i aktier.

-Ska jag alltså spara 10% i aktier och ge 10% till välgörenhet, sa Sofie. Det blir ju inga pengar kvar att leva av.

-Gud ger mer när vi ger mer.

-Gör han, sa mamman frågande. Då är jag absolut med. Vi har en deal.

-Bra, sa Johan,

-Kan vi åka till er arbetsplats nu eller? Jag skulle verkligen vilja ha de där pennorna.

-Visst. Jag meddelar chefen att vi är på väg, så kan vi åka dit direkt.

Johan var glad att han lyckats tillmötesgå sin mamma med att köpa aktier. Det var ju inte speciellt svårt. Glad var han också över att hon och pappan snart skulle åka. Visserligen hade han och Sofie handlat hem onödigt mycket mat, men det gjorde inget så länge föräldrarna åkte sin väg. Nu var det bara en tur till jobbet och sedan skulle han förhoppningsvis slippa se dem på ett tag.

Johan var just nu inte alls den klippa som Sofie sökte. Han stod bara en halvmeter ifrån henne, men han visste inte vad han skulle göra. Han var så rädd för att skrämma bort henne. Men plötsligt insåg han själv hur han var det där lövet som blåser bort, trots att det är vindstilla. Han hade ju helt nyligen lovat Sofie att istället försöka vara en trygg klippa som hon kunde luta sig mot. Nu smittade ju hans osäkerhet av sig och det var inte alls vad han hade tänkt.

Så fort han insåg sitt misstag, tog han hennes händer och sa:

-Förlåt Sofie. Nu var jag det där lövet som blåser iväg. Det är för att jag är så rädd att förlora dig. Jag vill inte göra fel. Men jag insåg precis att när jag blir det där lövet, det är ju precis då som du ser åt andra alternativ. Jag tycker också den här dagen har varit jobbig. Det kanske är bäst att vi avslutar den?

-Ja, det är nog bäst.

-Vad säger du om jag går upp på andra våningen och läser lite i Bibeln, så kan du göra dig iordning för natten. Jag skulle ju kunna ha mina Bibel-saker där uppe, så stör de kanske inte dig.

-Okej, det blir bra.

Både Johan och Sofie var nöjda med att ha kommit ur det låsta läget som uppstått i köket. Sofie var särskilt nöjd med att Johan faktiskt hade lyssnat på vad hon sa och att han försökte anpassa sig.

Johan var så nöjd med sig själv, att han visslade när han gick upp för trappan till andra våningen. Han gick in i rummet som låg till vänster och satte sig mitt på golvet. Där plockade han upp sin telefon och började läsa Bibeln däri.

Johan kom snabbt in i Bibeln och märkte inte att Sofie smugit upp och stod och kikade på honom. Men precis när hon skulle smyga därifrån igen, råkade hon stöta handen i dörrkarmen så att det knackade till lite. Det räckte för att Johan skulle lyfta blicken från telefonen och se att hon stod där.

-Hej, sa han. Vad gör du här? Du skulle väl gå och lägga dig.

-Förlåt, det var inte meningen att störa dig. Jag blev lite nyfiken på vad du gjorde. Jag ska gå igen.

Johan svarade inte, men tittade efter henne när hon försvann från dörröppningen.

När Sofie kom ner gick hon in i sovrummet. Hon hade borstat sina tänder och tagit på ett nattlinne, så hon drog täcket åt sidan från sängen och ställde kudden som ryggstöd och satte sig sedan i sängen. I sitt knä hade hon den Bibel som Johan köpt åt henne på förmiddagen. Hon drog av den tunna plasten som skyddat Bibeln i butiken och la den på nattduksbordet.

Hon tog den lösa lapp som legat med Bibeln och läste den första punkten i punktlistan.

”Hela Bibeln.” Totalt 1764 sidor, varav över 500 sidor extramaterial i fyrfärg!”

Usch, hur kan någon vilja läsa så många sidor, tänkte hon. 1764 sidor är ju jättemånga sidor. Hon undrade om Johan verkligen läst alla de sidorna eller om han fuskade och hoppade över det som verkade tråkigt. Hon började bläddra snabbt och kunde konstatera att det faktiskt verkade vara en hel del bilder och färg på sidorna. Mycket mer än hon förväntat sig av en Bibel. Hon stannade till vid en av de många bilderna. Uppslaget verkade handla om en Daniel. Sofie hade ingen aning om vem Daniel var. De enda personer från Bibeln hon kände till var, Adam, Eva, Jesus såklart och Noa. En Mose misstänkte hon skulle finnas med också, men det var hon inte helt säker på. Kanske det var ett namn från en film.

Sidan som handlade om Daniel hade också en kort punktlista. Hon läste första punkten:

”Blev bortförd från sitt hemland när han var ung”

Hon kom att tänka på Jonny och hur han försökte föra bort henne från hennes hem. Det var ingen rolig upplevelse. Då hade hon varit livrädd. Hon undrade om den här Daniel också varit rädd. Antagligen. Sofie läste de andra punkterna i listan också. Sista punkten fastnade hon för:

”Överlevde bland lejonen i lejongropen”

Det var inte dåligt, tänkte Sofie. Han måste ha varit ganska modig. Eller det är klart, man behövde inte vara modig för att hamna i en lejongrop. Men att han överlevde. Sofie hade ingen aning om hur han kunde göra det. Men eftersom det var en Bibel hon höll i handen, så anade hon att Gud på något vis låg bakom överlevnaden.

Men kan man verkligen tro på berättelser som denna om Daniel? Kan det verkligen ha hänt? Det verkade lite konstigt.

När Sofie plötsligt hörde hur Johan kom ner för trappan, gömde hon undan Bibeln i skåpet till nattduksbordet och la sig till rätta i sängen. Hon ville inte erkänna för honom att hon kikat i den. Då skulle han kanske bli helt knasig och prata Bibel hela natten.

Men istället för att gå in i sovrummet gick Johan direkt in i badrummet och borstade sina tänder.

-Tack för att jag fick spendera lite tid med Gud, sa Johan när han kom in i sovrummet. Han slängde av sig sina byxor, men valde att behålla t-shirten på när han kröp ner i sängen. Han la sig på sidan så att han skulle kunna ligga och titta på henne.

-Du är så fin, sa han. Men vi måste hitta på något som du kan göra medan jag läser Bibeln.

-Nä, det är ingen fara. Jag klarar mig.

-Ja, det tror jag säkert att du gör, men det är ju inte så roligt. Jag vill att du ska göra mer än att klara dig.

Sofie ville styra bort samtalet från sig själv och sa därför:

-Berätta för mig om Bibeln.

Johan granskade henne. Sedan tog han hennes hand och sa:

-Jag tror att jag måste hålla i dig när jag pratar med dig. Jag tror att du…. hmmm hur ska jag säga…. jag tror att du kan lura mig. Jag tror att du kan säga en sak, men mena en helt annan. Jag är inte så bra på kvinnors språk och ansiktsuttryck. Men jag hoppas att jag kan känna genom din hand när det jag säger är bra och när det jag säger är dåligt. Jag tänker testa det i alla fall.

-Men det är fusk.

-Det är väl inte fusk.

-Litar du inte på mig.

-Jo, fast jag tror ändå att du försöker dölja saker för mig ibland. Varför vill du att jag ska prata om Bibeln till exempel? Du är ju inte intresserad. Är du på väg att bli intresserad eller ville du att jag skulle berätta om Bibeln för att du ville prata om något annat än om dig själv? Det kan såklart vara en kombination, men båda tror jag att du skulle ha svårt att erkänna.

-förmodligen, ja, men jag tycker att det är fusk! Jag kan ju inte känna eller läsa av dig!

-Nej, det behöver du inte. Det är ju jag som ska vara din klippa. Jag ska alltid vara här för dig oavsett hur mycket det stormar. Men när det stormar så är jag rädd att du kan blåsa både hit och dit och därför måste jag hålla i dig så jag vet åt vilket håll du blåser så att jag kan fånga dig.

-Berätta för mig om Bibeln då, så får vi se om du kan känna genom min hand vad jag tycker om det du berättar.

-Gärna. Jag behöver förmodligen öva på det här med att känna dina reaktioner genom handen. Att få öva genom att berätta om Bibeln blir bra. Kanske jag kan lära mig att läsa av ditt ansikte och din röst också. Jag vill kunna läsa dig oavsett hur väl du försöker dölja det du tänker och känner. Vad vet du om Bibeln?

-I stort sett ingenting. Jag vet att den typ börjar med att Gud skapar världen och att Jesus finns med i den. Det är väl ungefär det. Och jag är inte jätteintresserad, så du får hålla det enkelt för mig. Typ på dagisnivå.

-Okej. Bibeln är egentligen inte en bok utan flera. Och det är inte bara böcker heller, för det är brev också.

-Får man läsa någon annans brev?

-Nja, det får man, men det är offentliga brev. Det är brev som skrivits till hela församlingar. Alltså inte några privata kärleksbrev.

-Okej. Är det bra brev då?

-Ja, jag tycker det. Alla breven finns i den del av Bibeln som brukar kallas Nya testamentet. Det är i nya testamentet man får möta Jesus och breven handlar typ om hur man ska leva som Kristen.

-Aha, så någon har skrivit brev till de där församlingarna och berättat hur de ska göra?

-Ja, det skulle man kunna säga.

-Det är ju ganska smart.

-Ja, det är det, för nu kan jag som lever 2000 år senare veta vilka instruktioner de fick och de instruktioner som de fick gäller ju även mig idag.

-Är det en massa regler och så då?

-Nej, inte i breven. Inte regler… det är mer som en bruksanvisning.

-Okej, jag fattar.

-Men det finns faktiskt en hel hög med regler i Bibeln. I den del som kallas gamla testamentet får man massor med regler. Det är regler om vad man ska äta, hur man ska göra om man får en smittsam sjukdom och en massa annat.

-Följer du alla de där reglerna?

-Nej, det gör jag inte. Men det behöver jag inte heller, tack vare Jesus.

-Vågar jag fråga varför?

-Nja, men det ska vi inte ta i den här grundkursen.

-Grundkurs, fnissade Sofie.

-Ja, eller snabbkurs kanske. Och jag tror att vi är klara med kursen för idag. Imorgon blir det läxförhör.

-Läxförhör?

-Ja, det måste man väl ha när man går kurs. Eller?

-Nä, då vill jag inte gå vidare i den här kursen. Läxor tycker jag inte om och absolut inte läxförhör.

Johan sa inte så mycket mer. Han studerade Sofie och försökte analysera den information han fick genom hennes hand och hennes ansiktsuttryck. Så länge han pratat allmänt om Bibeln hade han inte märkt något. Däremot hade det där med grundkursen gett utslag i form av en diskret fnissning och han hade även märkt det i handen. Från snabbkursen till det där med läxförhör hade också gett utslag. Fnisset försvann snabbt och den varma avslappnade handen förändrades något. För en otränad person så skulle det förmodligen inte märkas, men Johan hade ju övat på att känna efter noga, så han kände verkligen minsta lilla förändring i Sofies hand.

Det hade varit intressant att ta reda på varför det där med läxor och läxförhör gav utslag, men han var tveksam till om det var rätt läge. Men han chansade lite och sa:

-Gick det dåligt för dig också i skolan? Jag var helt värdelös på läxförhör.

-Det gick egentligen inte dåligt för mig i skolan. Jag hade bra på de flesta proven, men muntliga läxförhör, var inte min grej. Jag var alldeles för tyst och blyg.

-Jag var lika hopplös på båda. Jag är glad att jag lyckades sluta skolan med de betyg jag fick. Men mina föräldrar var inte nöjda. De ville ha en elit-son och det fick de inte.

-Helt ärligt tycker jag inte att dina föräldrar verkar vara jättetrevliga.

-Nej, det är de inte och du behöver inte spendera speciellt mycket tid med dem. Men det var svårt för mig att förbjuda dem att komma hit. Det är ju trots allt min mamma som betalat för alla de här möblerna.

-Ja, jag vet och det känns inte rätt att hon ska betala för dem.

-Det förstår jag att du tycker så, men för henne är det en jättebra lösning. Hon vill ju göra det. Hon vill kasta pengar över mig. Det är hennes underliga sätt att visa kärlek. Eller vad det nu är hon gör. Du såg ju själv. Kramar delades det inte ut, för det kan hon inte. Jag har försökt krama om henne, men hon bara stöter bort mig.

-Men hur kan hon då ha sex med främmande män så som hon berättade om?

-Antar att hon inte låter dem komma speciellt nära. Sexuell njutning kan man förmodligen komma åt även om det inte finns några direkta känslor. Förresten kanske det är ett spel hon spelar. Jag vet inte.

-Din pappa verkar vara en riktig snuskgubbe. Ursäkta att jag säger det, men jag vill inte vara ensam med honom.

-Nä, det vill jag inte att du ska vara heller. Jag litar inte på honom. Han har tafsat på de flesta kvinnor. Det var tal om det redan när jag var liten och när jag var den där tuffa killen, då hejade han på mig och uppmanade mig att fingra på tjejerna. Nu äcklar det mig så jag nästan mår illa bara jag tänker på det.

-Av att röra vid tjejer?

-Nej, eller jo. Jag menar att tafsa på alla kvinnor som passerar. Det äcklar mig. Men att kärleksfullt smeka den man älskar, det är en helt annan sak.

-Ja, det är klart.

-Imorgon när de kommer, kan du väl för säkerhets skull hålla dig på lite avstånd från honom.

-Hur menar du med kärleksfull smekning då?

Nu log Sofie med hela ansiktet och hon kramade hårdare om Johans hand. Det behövdes ingen expert för att förstå att det var en invit från henne sida. Johan släppte hennes hand och började långsamt och med massor av kärlek, smeka hennes axel och vidare ner på ryggen. Han flyttade sig lite närmare för att nå bättre och fortsatte sedan smekandet av ryggen, nacken och upp i håret innan han arbetade sig neråt igen.

Trots att dagen varit jobbig på flera sätt, så slutade den i alla fall lyckligt. Men dagen efter så skulle Johans föräldrar komma igen. Fast just nu var det inte något som varken Johan eller Sofie tänkte på.

Återigen var Johan och Sofie lämnade ensamma på trottoaren den här kvällen. Första gången var det Emelie som lämnade dem efter att ha skvallrat för Johan om Sofies telefonsamtal till Skorpan. Och nu precis hade Skorpan och Emma lämnat dem. Det var väldigt oväntat att Skorpan skulle dyka upp vid just det här tillfället. Och Skorpan var minst sagt överraskad över att se sina bästa vänner sitta på kanten av vägen. Men Johan tänkte att förmodligen hade Gud ett finger med i spelet som vanligt. Skorpans oväntade rundtur var förmodligen precis vad som behövdes för att lösa upp den låsta situation som uppstått mellan Johan och Sofie.

Johan var även förundrad över var Sofie plötsligt fick sin kraft från. Ena stunden hade hon suttit på trottoarkanten lika olycklig som han själv och i nästa stod hon och förklarade för Emma vad som hade hänt. Men Johan var glad att hon hade gjort det. Och ännu gladare var han över att hon faktiskt valt honom. Men precis som Skorpan hade varnat honom, så insåg han att det här kanske skulle bli sista chansen att få Sofie att förstå hur mycket han tycker om henne och hur mycket hon betyder. Och den chansen tänkte han inte missa. När Skorpans bil inte längre syntes vände han sig därför till Sofie och sa:

-Jag skulle vilja berätta för dig varför jag tycker så himla mycket om dig.

Johan gjorde en kort paus, för att ge Sofie möjlighet att kommentera om hon ville, men hon sa inget så han fortsatte:

-Jo, för det första så är du helt perfekt skapad. Det bränner i mig bara av att se på dig. Det kan man ju tänka kan vara en ny-förälskelse-grej, men jag har ju studerat dig i flera år nu och det sjunger i mig lika mycket idag, som det gjort alla andra dagar då jag sett dig, ända från första stund.

-Men jag är ju så liten. Inte mycket att titta på.

-Du är helt perfekt säger jag. Jag är ju inte heller speciellt stor. Du är perfekt storleks-matchning för mig. Men det är inte bara ditt fantastiska utseende som fångat mig. Det i sig själv hade dock räckt, men du har ju så mycket mer. Du är till exempel otroligt smart, tycker jag. Och alltid så glad och vänlig mot alla kunder på jobbet. Jag fattar inte hur du kan vara så trevlig mot dem. Du går ofta några extra steg för att hjälpa en kund trots att du egentligen inte behöver. Det tyder på omtanke om andra. Du är även modig. Det bevisar du om och om igen. Jag vet också att du går din egen väg. Du gör inte alltid som alla andra. Både karaktär och integritet med andra ord.

-Hur vet du det, vi har ju knappt inte pratat med varandra?

-Därför att jag har hört och sett när de andra killarna kommit tillbaka in på lagret efter att ha pratat med dig om något ni sett på tv. Då berättar de hur du skulle gjort i de olika situationerna som de ni tittat på hamnat i och jag hör på killarna att de är imponerade. Det är visserligen bara andrahands information från dem, men den är trovärdig.

-Vad tycker du är bäst med mig då?

-Helheten. Att du är du. Du är unik. Det finns inte någon annan som är som du. Den här kombinationen är enastående.

-Men om du skulle välja en egenskap, vilken skulle du välja då, sa Sofie samtidigt som hon sakta började gå tillbaka till huset.

-Hmmmm, den är svår. Ditt utseende är något speciellt och jag skulle på ett sätt svara det, men det är inte rätt att välja en kvinna bara efter utseendet och det gör jag inte. Men du kan ju verkligen få ett helt rum att lysa. Jag skulle nog ändå vilja svara att det är din vänliga och omtänksamma attityd mot kunderna som på riktigt fångat mig. Snygga tjejer kan man ju se ibland, men det är ganska ovanligt med tjejer som engagerar sig så i andra och hjälper dem så som du gör, trots att du inte behöver. Det finns naturligtvis många sådana tjejer också, men du gör det lite extra tycker jag. Ni tjejer har ju en speciell förmåga att ta hand om. Det ligger antagligen i era gener på något vis, men hos dig verkar den genen ha fått extra stort spelrum och det uppskattar jag. Samtidigt är jag imponerad över hur ingen kan sätta sig på dig.

-Jonny gjorde det.

-Ja, fast han är inte som vanliga män. Jag har förstått på mina kollegor att de ibland vill få dig att göra något, men då avvisar du dem bara. De tycker du ska springa iväg och köpa fika och allt möjligt, men det kan de glömma och det gillar jag.

-Jag önskar jag kunde säga lika många bra egenskaper om dig, men det kan jag inte. Jag känner faktiskt dig för dåligt.

-Ja, jag vet och det är mitt fel. Jag hoppas kunna ändra på det snarast.

-Jag vet i alla fall att du är bra på att laga mat och att du gillar att göra det. Det är bra för mig, för jag tycker ju som sagt inte det är speciellt kul. Jag vet att du är bra på att dansa och du ser bra ut.

-Men vilka egenskaper vill du helst se hos en man då?

-Hmmm… Jag vet inte så noga. Har inte tänkt på det. Jonny var ju som han var och därefter har jag inte funderat så mycket på att ha någon ny relation. Jag har nog mer tänkt att den rätta dyker ändå upp när det är dags.

-Tror du att jag är den rätta då?

-Jag vet inte. Du verkar vara genuint intresserad av mig och det är ju en bra egenskap i alla fall. Jonny var ju bara intresserad av mig för att kunna utnyttja mig. För honom var det ju en del av en plan. Men så tycker jag inte det verkar vara med dig. Det jag mest söker är kanske någon som jag kan känna mig trygg med. Trygghet är viktigt för mig. Någon som kan trösta mig om jag är ledsen eller stå bakom mig i en jobbig situation. Jag söker en fast klippa som jag kan luta mig mot även om det stormar.

-På den punkten har jag hittills varit dålig. Om det är en av de viktigaste egenskaperna du söker hos en man, då förstår jag att du tvekar när du står inför mig. Jag har inte varit den klippa du söker. Jag har snarare varit det där asplövet som blåser iväg trots att det är vindstilla. Det är bra att jag får veta detta. Nu har jag ju en chans att fixa till det. Jag är visserligen den jag är, men jag kan vara den där klippan du söker. Jag vill helst inte dra in Gud i det här samtalet eftersom du inte tror på Gud och jag anar att du kommer tycka att det blir för mycket av Gud, men jag vill ändå säga att Gud är min trygga klippa. Och i honom kan jag söka den tryggheten och förhoppningsvis kommer jag kunna dela den vidare till dig. Jag vill gärna vara den tryggheten för dig.

-Japp, asplöv som blåser när det är vindstilla är en ganska bra beskrivning av dig. Och japp, det där med Gud är också ett visst orosmoment. Jag anar att det kan bli lite väl mycket prat om det.

-Som jag sa tidigare, så är Gud inget som jag kommer att välja bort. Du får Gud på köpet när du väljer mig. Men jag ska försöka så att jag inte tjatar ut dig. Det vill jag inte. Det är motsatsen till vad jag vill. Men du kommer inte kunna hindra mig från att läsa Bibeln eller från att be. Det kommer jag att göra. Jag behöver inte gå till kyrkan varje vecka om du tycker att det är ett problem, men jag vill gå dit någon gång ibland i alla fall.

-Jag tänker inte hindra dig från varken Bibeln, bön eller kyrkan. Så länge jag slipper själv.

-Slipper… ja, jag ska nog inte kommentera det ordvalet. Men du behöver inte vara med mig i de aktiviteterna. Men vad vill du göra om jag sätter mig och läser Bibeln en kväll. Vad har du för hobby? Det har jag faktiskt inte riktigt fått kläm på, trots att jag haft mina spion-kollegor.

-Nä, jag vet inte om jag har någon hobby.

-Men vad gör du när du kommer hem från jobbet då?

-Inte mycket. Jag brukar äta och sedan sätter jag mig och tittar på tv en stund innan jag går och lägger mig.

-Det låter tråkigt. Men på helgen då?

-Nä, jag gör väl inget speciellt då heller. Shoppar lite kanske, men det är inget som jag egentligen tycker är speciellt kul. Jag mest fönster shopar. Det är framförallt för att komma ut från lägenheten en stund.

-Har du ingen kontakt alls med släkt eller gamla vänner?

-Nej. Jonny gjorde så att jag inte ville ha med dem att göra och de ville inte ha med mig att göra. De förstod långt innan mig vad han var för en typ. Men jag lyssnade inte på vad de sa. Vi gled längre och längre från varandra och nu har vi ingen kontakt alls, jag och min familj.

-Det låter som ett deprimerande liv.

-Jag tycker det verkar lite deprimerande att gå till kyrkan och läsa Bibeln.

-Fast håll med om att besöket i kyrkan inte var som du väntat dig. Det var inte så tråkigt.

-Nej, det var det faktiskt inte.

-Som du vet och förstår, så har jag ju inte någon vidare kontakt med min familj heller, sa Johan. Det är kollegorna på jobbet som är min familj. Och de som kommer till kyrkan. Vi killar på jobbet brukar gå och bowla ibland. Det är ganska kul.

-Ja, jag vet. Ni brukar vilja ha med mig och Camilla, men det där med tävlingar gillar jag inte.

-Men det är inte någon tävling. Det är ju bara på lek.

-Ja, jo, men ändå. Jag gillar inte sådant. Det blir ju ändå någon form av resultat och de jämförs. Jag är redan dålig och att bli jämförd med andra bekräftar bara det som jag redan vet och den bekräftelsen behöver jag inte.

-Dåligt självförtroende?

-Jaa.

-Hmmmm… på ett sätt förstår jag det, men det märks inte.

-Det kan hända, men det är jobbigt.

-Mitt självförtroende är inte heller bra. Tyvärr. Kanske har det med mina föräldrar att göra. En uppväxt utan kärlek, så blir det kanske så. Fast jag kan inte skylla allt på dem. Det är väl något som jag själv borde jobba med.

-Jag har valt att fly från det istället. Det är därför jag aldrig är med när ni bowlar.

-Intressant. Jag är glad att vi haft det här samtalet. Visserligen var det väldigt jobbigt innan vi kom hit. När Emelie sa det hon sa och när du sedan berättade för Emma. Jag var helt säker på att jag skulle dö eller något. Jag mådde så dåligt. Men nu är jag ändå tacksam att jag tvingades genom det. Det har fått mig att värdesätta dig ännu mer och förstå ännu bättre hur du fungerar. Jag har vetat ganska mycket om dig, men det kanske viktigaste har jag inte vetat. Det där med att du söker en klippa och att du har dåligt självförtroende. Det hör kanske ihop. Du söker trygghet eftersom du saknar det i dig själv.

-Så kan det vara. Det har jag inte tänkt på. Jag är i alla fall också glad att vi haft det här samtalet. Jag tycker hela dagen varit jobbig.

Johan och Sofie stod nu utanför dörren till sitt hus igen.

-Jag har en sak till dig i bilen, sa Johan. Jag tänkte gett det till dig efter maten, men så hade jag glömt det i bilen och då tänkte jag att det kunde vänta tills vi kom tillbaka från promenaden.

-Jaså, vad är det då? Vi har väl flera saker kvar i bilen?

-Ja, det har vi, men det är något jag köpte till dig idag. Inget märkvärdigt men det är till dig.

Johan låste upp bilen och började rota runt bland alla saker som låg kvar i bilen.

-Jag hade gömt det så att du inte skulle se, sa Johan, men här är den.

Johan räckte fram en hjärt-formad chokladask och gav till Sofie.

-Det är som sagt inte något märkvärdigt, men det var det bästa jag kunde komma på när vi var och handlade maten idag. Jag är ganska säker på att du gillar choklad.

-Tack, ja, jag är choklad beroende.

-Har nästan sett det. Du har ofta choklad vid din disk på jobbet.

-Ja, jag borde väl inte ha det där, men det hjälper mig att vara trevlig mot kunderna.

-Det tror jag du kan vara även utan choklad.

-Tveksamt, sa Sofie.

-Ska vi bära in lite annat också när vi ändå är här?

-Ja, jag tar några djupa tallrikar som vi kan äta frukost från imorgon. Och min Bibel är väl bäst att jag tar in också, tyckte Sofie.

-Ja, jag skulle kunna tänka mig att låna din nya Bibel lite. Jag har ju inte fått med mig mina egna. Eller, nä, jag ångrar mig. Jag ska inte ta din. Jag kan läsa i telefonen ikväll.

-Annars får du gärna låna min.

-Nej, den är din.

Både Johan och Sofie tog så mycket de kunde bära från bilen och då lyckades de nästan tömma den. Det mesta hade de burit in redan tidigare, men det var massor med grejer de haft med sig både från sina lägenheter och från affären. Varje kvadratcentimeter av bilens utrymme hade varit utnyttjad.

Sofie satte de djupa tallrikarna i skåpet och Johan stoppade in det han burit på. Sedan stod de där mitt på köksgolvet och visste inte så noga hur de skulle gå vidare. Klockan var mycket och det var tid att gå och lägga sig, men för Johan kändes det fel att lägga sig bredvid Sofie efter den här tvivelaktiga dagen. Det var naturligtvis vad han helst ville, men hon hade ju haft tankarna på Skorpan för mindre än en timme sedan. Det kändes inte rätt att tränga sig på. Men vart skulle han i så fall lägga sig? Han vågade inte ta upp frågan, så därför stod han bara där mitt på köksgolvet och tvekade. Den där klippan att luta sig mot var han inte, vilket fick även Sofie att tveka. Återigen var läget låst. Hur skulle de nu komma ur det?

Sofie och Johan satt på trottoarkanten. Johan hade förstört alla sina chanser att få behålla Sofie. Dagens dåliga humör var droppen som fick bägaren att rinna över för Sofie. Hon kände sig inte alls lockad av att bo tillsammans med en man som gnäller för minsta småsak och som så fort som det blir lite motstånd blir arg, vresig och till och med våldsam. Dessutom var ju Johans föräldrar extrema, hemska.

Sofie hade aldrig tidigare träffat på någon med så snedvridna värderingar som hans föräldrar. De tyckte det var helt okej att ha sex utanför förhållandet. De till och med skröt ju nästan om det inför varandra. Och hur kunde mamman ge Johan pengar istället för kärlek? Tänk om Johan skulle bli likadan. Det där med dåligt humör hade han ju ärvt. Vad var det som sa att han inte ärvt allt det där andra också?

Det var naturligtvis inte Sofies mening att Johan skulle få veta om det där samtalet till Skorpan. Men nu hade Emelie skvallrat och på ett sätt var det väl lika bra. Det var så jobbigt att gå omkring och låtsas. Det hade hon ju gjort så många år tidigare och det ville hon helst inte längre.

Plötsligt kom det en bil körande. Det visade sig vara Skorpan och hans andra tjej. Skorpan ville ju egentligen också ha Sofie, precis som Johan, men nu hade det slumpat sig så att han träffat en tjej på Ica, bara dagen innan. När Skorpan fick se att det satt två människor på trottoaren, tänkte han först att det var ett par alkoholister som fått i sig för mycket. Men när han kom närmare såg han att det var Johan och Sofie.

Skorpan tryckte hårt på bromsen när han såg vem som satt vid vägkanten. Sedan tog det inte många sekunder förrän han hoppat ur bilen och satt sig på huk mellan de två.

-Vad gör ni här ute? Har det hänt något? Mår ni inte bra?

-Du är min bästa vän, sa Johan.

Skorpan förstod ingenting. Men nu hade hans tjej också hoppat ut ur bilen. Skorpan reste sig och ställde sig bredvid tjejen han haft med sig i bilen.

-Ja, alltså, det här är Johan och Sofie som jag berättade om, sa Skorpan.

-Ajdå, var allt tjejen fick ur sig. Hon hade precis som Skorpan trott att det var alkoholister som slagit sig ner vid vägkanten.

Johan reste sig upp och tittade på kvinnan som åkt med Skorpan. Sedan tittade han på Sofie och tillbaka till den okända kvinnan.

-Det här är Emma, sa Skorpan.

-Sofie sa att du skulle iväg ikväll.

Sofie som fortfarande satt på huk, kved till. Det som varit dåligt blev precis ännu värre.

-Mår du inte bra, sa Skorpan igen och satte sig på huk bredvid Sofie. Han la armen om hennes axlar och försökte få ögonkontakt, men Sofie gömde fortfarande ansiktet i händerna. Istället skakade hon på huvudet.

-Men vad är det som har hänt, försökte Skorpan igen. Har han slagit dig?

Sofie skakade på huvudet igen.

-Johan, kom igen nu, säg vad det är. Här kan ni ju inte sitta. Du är väl blöt i baken. Du satt ju direkt på asfalten.

Johan tvekade. Vad skulle han säga? Utan att svara på Skorpans fråga, ställde han en egen:

-Är ni två ett par eller?

-Par och par, sa Emma. Vi träffades på Ica igår och vi har precis ätit en bit mat tillsammans. Det var trevligt och jag gillar Skorpan. Men jag vet inte om man kan säga att vi är ett par.

-Emma ville se vilket område det är som chefen köpt, fyllde Skorpan i. Hon har sina åkrar bortanför erat hus. Så jag erbjöd mig att köra en sväng och visa hela området. Men vad gör ni här ute, vad är det som har hänt?

-Vi skulle bara gå ut på en liten promenad. Då mötte vi Emelie. Hon ser och hör tydligen allt som händer här. Och hon upplyste precis oss om vad hon snappat upp här för någon timme sedan. Ett telefonsamtal som satte min värld i gungning när hon berättade om det.

-Ajdå, sa Skorpan.

-Just nu har jag väldigt ont i min mage, fortsatte Johan, och Sofie, som du ser… ja, jag behöver väl inte säga så mycket.

-Vadå, har någon dött eller, undrade Emma. Det verkar nästan så.

-Jag känner mig död, sa Johan.

-Fast du ser mer levande ut än vad hon gör, sa Emma.

Emma gick fram till Sofie och satte sig på huk precis som Skorpan nyss gjort.

-Kom igen tjejen, kan jag hjälpa dig?

Nu äntligen reste sig Sofie upp. Hon tittade hastigt på Emma och sedan gick hon direkt fram till Skorpan och kramade om honom. Det var en kram fylld av kärlek från båda hållen. Varken Emma eller Johan sa något, men Johan mådde nu om möjligt ännu sämre. Han var tvungen att ta sig för pannan och nu var det han som jämrade sig, åter sittande på marken. Till slut släppte Sofie Skorpan och vände sig till Emma.

-Hej Emma. Förlåt. Du kan förstås inte ana vad det här handlar om. Jag vet inte vad Skorpan har berättat om oss. Men vi tre jobbar på samma ställe tillsammans med ett gäng andra.

Sofie tog en kort paus, torkade bort några tårar och tog sats och vände sig mot Johan.

-Jag visste att det var en tjej som Skorpan skulle hem till. Redan innan telefonsamtalet visste jag det.

-Och ändå så ringde du… åååå jag har så ont i min mage att jag tror jag dör snart. Snälla Sofie….

-Nej, inte snälla, sa Sofie till Johan innan hon vände sig åter mot Emma igen. Jag ska vara ärlig mot dig Emma. Det tror jag vi alla tjänar på. Jag mår just nu väldigt dåligt för vad jag gjort, trots att jag egentligen inte gjort så mycket, men jag kommer att må ännu sämre om jag inte berättar precis som det är för dig. Jag ska försöka fatta mig så kort det går. Det här är egentligen en story som pågått i ett antal år. När jag började på vårt gemensamma jobb, blev jag nästan omgående attackerad av företagets alla manliga anställda. Alla utom Johan för Johan var lite för feg för det. Alla ville de dejta mig, men jag sa nej. En gång gick jag ut med Skorpan, men det var bara en gång och det blev inte mer med det. Under ungefär tre år visste jag inte att Johan fanns. Han gömde sig på lagret, så jag såg honom aldrig. Men till slut så uppdagades det och när jag fick se honom så gillade jag vad jag såg. Som sagt, lång historia. Efter några turer så friade Johan till mig och jag fick den här fina ringen.

-Oj, ja den var verkligen fin.

-Ja, det är den. Men förhållandet har varit lite krokigt kan man väl säga.

-Det är nog vanligt, sa Emma som inte förstod hur detta kunde ha med saken att göra.

-Det kan hända. Men idag så fick jag se en sida av Johan som gjorde mig rädd och ledsen. Han slog ju till och med till Skorpan.

-Ja, jag ser han har fått en smäll där över tinningen. Och jag förstår om du backar då. Män som slåss ska vi kvinnor akta oss för.

-Ja, jag vet. Jag är dock inte helt säker på att Johan verkligen är en sådan som slåss. Jag tror att det bra råkade bli så.

-Akta dig för att försvara sådant. Det är inte okej.

-Nej, jag vet. Men snälla du avbryt mig inte. Det blir värre väldigt snart.

-Nej, Sofie, sa både Johan och Skorpan i kör.

Sofie hejdade sig något och tittade på de båda. Men nu hade hon sagt A så det var lika bra att fortsätta. Det var som om hon plötsligt fått extra kraft för att berätta för Emma. Ärlighet är ju det bästa, även om det tillfälligt gör ont. Så Sofie fortsatte:

-Idag kom Johans föräldrar på oväntat besök. Det är väl vanligt att man inte gillar sina svärföräldrar, men i det här fallet så är det inte konstigt alls. Du får ursäkta Johan, men de var hemska.

-Ja, jo, det vet jag, sa Johan. Men du måste inte säga mer Sofie.

-Jo, det måste jag. När Johans föräldrar åkt började jag fundera på den relation vi har, Johan och jag. Jag tycker om att titta på Johan, men mer då? Jag insåg att jag inte känner honom. Det har gått så väldigt fort. För fort. Tidigare idag när Johan blev sådär arg så ringde jag efter Skorpan och han och vår kompis Sillen kom till Johans lägenhet. Men de pratade över mitt huvud så jag lämnade lägenheten utan att de ens märkte det. Jag hittades av den där Emelie som har koll på allt. Hon förmedlade tydligen vidare att hon hittat mig olycklig på en bänk. En stund senare dök då Skorpan upp och vi hade ett bra samtal, Skorpan och jag.

-Ursäkta att jag avbryter, men nu vill nog inte jag heller höra mer. Inte när jag ser hur de här två ser ut, sa Emma. Jag anar ett icke lyckligt slut på det du ska säga.

-Tja, varför tror du annars att vi satt här på en blöt trottoar, sa Sofie. Lyckliga slut gör inte att folk sätter sig på trottoaren. I alla fall… en stund efter att Skorpan kommit, kom även Johan och Sillen till bänken. Johan upprörd och gnällig som vanligt, sa förlåt flera gånger om. Då valde jag att ignorerar Johan och istället ge Skorpan en kram. Tanken med kramen var att säga tack för att han är en så bra vän. Men kramen och det bra samtalet väckte känslor i mig. Jag tycker om Skorpan väldigt mycket.

Nu klarade Johan inte av att höra mera. Han gick ett varv runt Skorpans bil och skakade på huvudet. Sedan satte han sig på trottoaren igen och drog upp knäna till ansiktet. Nej, nej, nej, var allt han kunde säga. Sofie fortsatte:

-Det är inte bara det att jag tycker om Skorpan. Det är delade känslor. Han har tydligt förmedlat vilka känslor han har för mig, flera gånger.

Nu tog sig även Emma för huvudet. Det här var inte vad hon väntat sig av den här kvällsturen i bilen med Skorpan. Men Sofie gav sig inte.

-Tänker du lyssna vidare?

Emma nickade.

-Okej. Jo, så idag när jag funderat så ringde jag till Skorpan. Det måste ha varit precis när han skulle åka till dig.

-Japp, jag satt i bilen, intygade Skorpan, som inte heller gillade vad han hörde Sofie berätta.

-Det här telefonsamtalet, var det inte meningen att någon annan skulle höra, men Emelie hörde allt vad jag sa och det har hon nu förmedlat till Johan. Det jag sa till Skorpan var att jag börjat tveka på Johan och att jag kanske skulle valt Skorpan istället. Skorpan förstod vad jag sa, men han ville inte ta sin bästa väns tjej. Då sa jag att det ju borde vara mitt val. Skorpan tyckte dock att jag skulle ge Johan en chans till, för Johan är en bra kille, sa Skorpan till mig. Samtidigt lovade Skorpan att inte springa iväg och gifta sig med sin andra tjej, dig Emma, innan jag funderat lite mera. Han lovade också att hålla dig på lagom avstånd en tid. När Emelie berättade detta för Johan, tyckte jag det kändes som om jag varit otrogen. Men det har jag ju inte. Jag bara ringde och berättade vad jag kände. Men det kändes ändå hemskt att bli avslöjad. Båda dessa killar är helt fantastiska. Vi har suttit här och försökt prata lite, jag och Johan och Johan erbjöd sig att köra mig hem till dig Skorpan. Jag sa att det inte skulle gå för att han skulle iväg. Johan frågade då om det var enda anledningen. Och det svarade jag ja på, för det var så jag kände. Läget var låst tills ni dök upp.

-Jag vet inte vad jag ska säga, sa Emma som helt klart var chockad av det hon nyss hört. Men om du känner så för Skorpan och han känner likt för dig, vad gör då jag här? Skorpan och jag är inte ett riktigt par än. Visst gillar jag Skorpan. Han är väldigt rolig och omtänksam verkar han vara. I mina ögon ser han bra ut. Precis det jag söker av en man. Men vi kan ju inte säga att vi känner varandra. Jag kan inte stå i din väg Sofie, för du känner honom bättre. Men det är inte roligt att behöva lämna det som jag tycker att vi börjat på. Jag hade verkligen förhoppningar när det gällde Skorpan. Men är han upptagen så får jag acceptera det.

-Han är inte upptagen. Och jag tänker inte ta honom från dig. När ni två kom tillsammans så insåg jag att du har rätt Skorpan. Det där om luft som vi pratade om på bänken. Både Skorpan och jag känner oss som luft ibland. Det är ingen som ser oss. Men jag är rädd att om jag valt dig Skorpan, så hade jag förmodligen ändå fortsatt att titta efter Johan och då hade du, Skorpan blivit till luft i vårt förhållande och det vill jag inte utsätta dig för. Du är verkligen en helt enastående man. Det finns inte många som du. Jag skulle säga, Emma, att om du väljer Skorpan, så har du vunnit högsta vinsten.

-Det är ju så jag brukar säga att Johan gjort, när han vunnit dig, sa Skorpan som äntligen kände sig något lite lugnare.

-Ja, jag vet, du brukar säga det. Förlåt att jag ställt till det. Men jag kände mig tvungen att berätta. Det hade inte varit rätt mot Emma att fortsätta med dig Skorpan utan att hon fått veta hur vi känner och har känt för varandra. Du och jag kommer för alltid att vara de bästa vännerna Skorpan och jag tänker fortsätta att ringa till dig när det kör ihop sig. Men jag tänker inte fler gånger säga att det eventuellt ska bli du och jag. Och du Emma, om du och Skorpan ska vara ett par, då måste du räkna med att jag kommer att ringa Skorpan många gånger. Han betyder mycket för mig. Men jag tänker inte ta honom från dig som partner. Vänskapliga kramar hoppas jag vi får fortsätta att ge varandra och tröstande kramar med mycket kärlek. Men inte mer.

-Ja, även om det var hemskt att höra dig berätta, så är jag faktiskt glad att du gjorde det. Men vad ska du göra nu då?

-Jag har fortfarande ringen på mitt finger och jag tänker följa Skorpans råd och ge Johan en chans till.

-Ååå… Johan mådde fortfarande dåligt nere på marken. Nu la han sig raklång på rygg på marken.

-Johan, hur är det. hörde du inte vad hon sa, sa Skorpan.

-Jo, men jag klarar inte att ta in mer. Jag har svimmat.

-Ha ha, skrattade Skorpan som äntligen kunde andas igen. Du har inte svimmat kompis, du var död, men lever igen. Upp med dig. Du har precis vunnit högsta vinsten.

Skorpan sträckte fram sin hand och drog upp Johan på benen igen.

-Är det sant? Har jag vunnit högsta vinsten?

-Det verkar så, sa Skorpan. Men jag var själv lite orolig för hur det här skulle sluta. Du är helt klart modigast av oss alla Sofie. Det var bra att du berättade. Det hade jag aldrig vågat göra. Du är helt klart en vinstlott, men jag tänker ge den lotten till min bästa vän, så hoppas jag att han förvaltar den som den dyrgrip den är. Som du är, älskade Sofie. Du kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta, det vet du. Men jag är glad att jag kanske kommer att kunna gå vidare nu. Emma är också en väldigt speciell kvinna. Jag hade inte tänkt berätta om henne för någon än. Jag råkade ju berätta om henne för dig Sofie, men du lovade att inte sprida det vidare. Det hoppas jag att du också kan lova Johan. Jag vill inte höra en massa från de andra på jobbet.

-Nej, det är klart, sa Johan. Jag tycker att du har vuxit ännu mer i min värld i och med den här kärleksfnurran. Jag är väldigt imponerad över att du kunde säga till Sofie att hon skulle ge mig en chans till. Jag vet mycket väl hur mycket du känner för henne och du kunde lätt tagit henne till dig. Du har hela tiden varit mitt största hot om jag får säga så. Du är rolig och omtänksam, precis som de säger.

-Tack Johan.

-Nej, det är jag som ska tacka.

Skorpan vände sig till Sofie. Han tog hennes båda händer.

-Stora och varma och fulla med kärlek, var det så du sa?

Sofie nickade. Skorpan tog ett steg närmare och la armarna runt henne,

-Du är fin du Sofie, sa Skorpan och släppte sitt grepp om henne igen. Kom ihåg att bara för att du valt bort mig som partner, behöver du inte välja Johan om det inte känns rätt. Och bara för att vi inte är ett kärlekspar så ska vi självklart ändå fortsätta att stötta och hjälpa varandra så som vänner gör.

-Jag vet. Johan är ju också snäll och omtänksam, precis som du. Du har rätt i att jag ska ge honom en chans till. Det har varit ett par väldigt intensiva veckor och vi alla är påverkade. Kan du hjälpa mig att få tillbaka den där gamla Johan. Den som både du och jag gillar.

-Det är klart att jag ska hjälpa dig med det. Jag vet inte hur, men självklart ska jag hjälpa dig. Er.

-Hör du Johan, hon vill ha tillbaka den där gamla vanliga Johan. Den som vi älskar båda två.

-Ja, jag hör. Tack Sofie för att du ger mig en chans till. Jag vet att jag redan fått alldeles för många chanser som jag dumpat. Du har rätt. Jag har tagit dig för givet, jag har varit gnällig och idag var jag rena monstret. Jag förstår inte att du kan förlåta mig. Kan du förlåta mig?

-Ja, jag måste, hur ska vi annars kunna gå vidare. Men den här gången är det lite jobbigare. Men det du sa när du satt här på trottoaren innan de här två kom, var fint. Du kunde tänka dig att köra mig till Skorpan. För min skull kunde du göra det, mot din egen vilja.

-Ja, jag kan inte se dig lida, även om det innebär att jag själv skulle plågas resten av livet.

-Wow, det är stort, sa Emma. Hur kan du välja bort honom? Du säger att han ser bra ut i dina ögon och han är villig att ge upp dig för din skull. Du kan inte begära mer av en man.

-Och tydligen är han en kung på att kyssas, sa Skorpan. Ledsen Emma, men det lär jag inte bli.

-Vi har inte kommit dit riktigt än.

-Nej, inte än. Och jag har ingen brådska. Det är första gången jag känner såhär med en kvinna. Du är väldigt speciell Emma.

-Det lyser om dina ögon Skorpan, när du ser på henne, sa Sofie. Grattis Emma, du har också chans på en riktig högvinst.

-Ja det verkar nästan så.

-Ska vi åka och göra något tillsammans, alla fyra, föreslog Sofie.

-Ja, det kan vi, men vad ska vi göra. Det mesta är väl stängt vid den här tiden.

-Det hade varit trevligt, sa Emma, men jag måste nog hem. Jag måste gå och lägga mig. För mig är det arbete imorgon igen.

-Synd. Och imorgon kan inte vi, för då kommer Johans föräldrar igen. Vi kanske kan träffas på söndag.

-Då får ni nog komma hem till mig och göra något, sa Emma. Jag har svårt att ta ledigt. Jag har en gård att ta hand om. Mina föräldrar orkar inte så mycket längre. Det tunga arbetet har slitit ut deras kroppar. Vi skulle kunna se över alla våra stängsel. Det behöver göras och det behöver man inte vara en rutinerad lantbrukare för att klara av. Jag kan visa er.

-Det låter spännande. Det gör jag gärna.

-Ja, jag med.

-Men vad bra, då ses vi på söndag.

-Ska vi köra er hem?

-Nej, jag tror det är bättre att vi går. Johan är ju helt blöt där bak. Han kan inte sitta i någon bil. Dessutom behöver vi prata mera enskilt tror jag.

-Det tror i och för sig jag också. Ta hand om er och om varandra. Johan, tänk särskilt på vad du gör. Det här är förmodligen din sista chans. Det skulle göra mig väldigt ont om du förstörde den. För Sofies skull.

-Ja, jag vet. Jag tar den här varningen på högsta alvar. Tack Skorpan!

Johan gick fram och gav sin vän en kram. Sedan hoppade Skorpan och Emma in i bilen och körde vidare.

-Hej, Sofie, sa Skorpan. Han är väl inte arg nu igen?

-Nä det är ingen fara. Jag har bara tänkt lite. Johans föräldrar var här.

Sofie hade precis klivit utanför dörren där hon och Johan skulle bo tillsammans. Hon gick en bit bort medan hon och Skorpan fortfarande småpratade. Hon ville vara säker på inte bli upptäckt av Johan. Det hon inte märkte var att det var någon annan som tjuvlyssnade.

-Jo…eehh… Sofie tvekade.

-Vad är det, undrade Skorpan.

-Jo, jag har tänkt lite. Vad är de för tjej du ska träffa ikväll?

-Det sa jag ju att du fick vänta med. Jag vet ju inte ens själv än.

-Nä… det är bara det att….

Nu började Skorpan bli lite orolig på andra sidan luren. Han förstod att det skulle komma någon form av chock-meddelande från Sofie eftersom hon tvekade, men han kunde inte räkna ut riktigt vad det skulle kunna handla om. Sofie fortsatte:

-Jo, jag vet inte det här med Johan och mig. Tror du verkligen att det är rätt?

-Ja, varför skulle det inte vara det?

-Ja, alltså han är ganska mesig av sig och det där med Jesus, jag tror ju inte på det. Och idag när han var sådär arg. Jag blev rädd och ledsen. Och nu hans föräldrar. Tänk om han har fler av deras dåliga sidor. Jag insåg att jag inte vet riktigt vad jag ser hos honom. Han ser bra ut i mina ögon, men det är ju inte det viktiga. Det är insidan som räknas säger man ju alltid. Du är ju rolig och när vi satt på bänken tillsammans, så fick jag se en sida av dig som jag inte sett tidigare. Och när jag tog din hand… Stor och stark och full av kärlek. Tänk om det är dig jag skulle valt istället.

Skorpan var chockad. Visst hade han varit smått beredd på ett chockartat uttalande från Sofie när han hörde hur hon tvekade, men inte det här.

-Nä, så kan du inte säga Sofie. Du vet mycket väl att jag tycker om dig. Du får inte ge mig falska förhoppningar. Nu är jag på väg till en annan tjej. Ska jag inte ta henne på allvar då eller? Ska jag inte åka till henne alls? Ska jag gå här och vänta på att du eventuellt gör slut med Johan? För du har väl inte redan gjort slut?

-Nej, inte än. Men tänk om det är det bästa. Jag vet inte om jag kan bo med honom. Jag vet inte varför jag förhastat mig in i det här. Allt känns väldigt förhastat med Johan. Vi känner ju inte varandra än. Dig känner jag bättre. Vi har ju pratat med varandra dagligen i flera år. Det har jag inte med Johan. Och varför har jag inte det, jo för att han gömde sig på lagret i flera år. Det är ju inte klokt.

-Åååå…. Sofie, jag vet inte vad jag ska säga. Det är nog inte mig du ska prata med. Du måste ringa någon annan. Någon som inte påverkas av ditt beslut så som jag gör. Jag får nästan lite ont i magen när du säger såhär. Men varför blev det inte något mellan oss tidigare? Vi var ju ute och åt en gång.

-Jag var nog inte redo. Nu har det gått så pass lång tid efter att jag lämnade Jonny, att det har blivit dags att gå vidare.

-Jag tror inte jag kan göra så mot Johan. Han är min vän. Jag kan inte ta dig från honom.

-Men det är ju inte du som tar mig, det är ju jag som väljer dig istället.

-Jag tycker du måste ge Johan en chans i alla fall. Jag kan hålla den här andra tjejen på lite lagom avstånd ett tag så att du hinner känna efter ordentligt. Om det nu är Johans föräldrar som skrämt dig, så ska du inte låta det gå ut över Johan. Johan är snäll och inte alls som sina föräldrar. Och jag tror förresten att du kommer att fortsätta att behandla mig som luft när Johan är i närheten och det kommer inte att kännas bra om det är du och jag och du behandlar mig som luft.

-Hmmm, okej, jag ger honom en chans till. Men spring inte iväg och gift dig med den där andra tjejen hur fort som helst va.

-Nej, det ska jag inte. Hon och jag känner ju inte heller varandra. Vi har som sagt träffats på Ica och sedan följde jag med henne hem och åt min micro paj hos henne. Det är allt. Men jag håller med dig. Johan har varit konstig senaste tiden. Så som han var innan idag, så har jag aldrig sett honom. Och det där med att han skulle hoppa från taket förra veckan. Jag förstår hur du tänker. Men jag tror nog ändå att det är Johan du ska välja. Trots att det gör ont att säga det, för jag hade hellre velat ha dig själv. Men jag tror faktiskt inte att det kommer att bli bra.

-Jaja, jag får väl försöka då. Jag måste nog gå nu. Jag sa till Johan att jag skulle ut och hämta lite frisk luft bara. Han har lagat mat till oss och den är säkert färdig nu.

-Okej, då är det nog bäst att du går. Annars ringer snart han till mig och undrar. Kom ihåg att oavsett vad du bestämmer dig för, så är jag här för dig. Om inte som partner, så som bästa vän som du alltid kan ringa till.

-Tack, du är gullig du. Ha det så trevligt ikväll.

-Tack, jag ska försöka. Efter det här samtalet vet jag inte hur det kommer att bli. Men tack ändå för att du ringde. Vi hörs!

-Ja, kram.

-Kram på dig med älskade Sofie.

Sofie la på luren och drog sig långsamt tillbaka till huset. Innan hon klev in tog hon ett djupt andetag.

-Hej, hej, nu är jag tillbaka, ropade hon till Johan med så glad röst hon kunde.

-Hej, hjälpte det med frisk luft.

-Ja, det var skönt att vädra tankarna lite.

-Jag förstår det. Mina föräldrar är inte enkla. Som tur är så slipper vi dem för det mesta. Och jag hoppas att jag aldrig blir som dem. Blir jag det får du ta Skorpan istället.

Sofie fick hämta andan när hon hörde vad Johan sa. Hade han hört samtalet till Skorpan? Men Johan fortsatte:

-Skorpan är min bästa vän och om jag inte kan hantera dig själv, så är det bättre att Skorpan gör det.

Sofie svarade inte. Istället satte hon sig vid bordet igen och kommenterade maten som Johan ställt fram. Det smakade ljuvligt. Annat än de där färdiga maträtterna hon brukade värma eller köttbullarna som hon brukade koka makaroner till. Det här var riktig mat.

När de ätit klart hjälptes de åt att plocka undan. Det lilla som blev över la de i en burk så att någon av dem skulle kunna ha det med till jobbet på måndag.

-Nu skulle vi haft en mysig soffa att sitta i, sa Johan. Vill du sitta kvar här i köket eller ska vi sätta oss på golvet i vardagsrummet eller ska vi sitta i sängen kanske?

-Jag vet inte. Inget av det lockar riktigt tycker jag.

-Nä, jag håller med. Vi kanske kan gå ut och gå en liten promenad istället.

-Ja, okej.

Tillsammans gick de ut i mörkret och gick en runda bland husen. De flesta av husen var ju tomma, men det var ändå intressant att se området i mörker. Plötsligt kom Emelie cyklande.

-Hej, sa hon. Vem var det som knackade på hemma hos er? Var det Jehovas vittne eller?

-Nej, det var mina föräldrar sa Johan. Såg du det?

-Ja, jag ser och hör allt som händer här. Varför håller du inte Sofie i handen? Gillar du inte henne?

-Eeehhh… jo, det är klart att jag gör. Det bara blev inte.

-Jag tycker du ska hålla hårt i henne om du vill ha kvar henne. Annars kanske det kommer någon och tar henne ifrån dig. Eller hur Sofie?

-Va, ja, kanske det.

Hade Emelie hört samtalet hon haft med Skorpan? Hon sa att hon hörde och såg allt och nu säger hon till Johan att någon annan kanske tar henne om han inte är observant. Sofie vågade inte fråga, men kände en viss oro. Emelie var bara ett barn och hon skulle kunna få för sig vad som helst. Dessutom gillade hon Johan, det visste Sofie.

-Du är lite förtjust i Skorpan va, sa Emelie vänd mot Sofie efter en kort paus.

-Va, ja, han är min vän.

-Jaså, bara vän. Jag såg er på bänken och jag såg hur du kramade om honom.

Nu kände sig både Johan och Sofie illa till mods. Det Emelie sa var ju sant. Det fanns ju vissa känslor för Skorpan, men det kunde Sofie såklart inte erkänna nu när Johan var med. Men att ljuga kändes inte heller rätt. Och Johan hade själv sett hur Skorpan och Sofie höll om varandra och då hade inget annat än förtvivlan funnits på kartan i hans värld.

-Det var en kram vänner emellan, sa Sofie.

-Men var det inte Skorpan du pratade med i telefon helt nyligen?

-Eee… jo…

-Ja, jag hörde allt vad du sa. Jag skulle precis knacka på hemma hos er när du kom ut. Men så följde jag efter dig en stund istället. Hon tvivlar på dig Johan. Hon överväger att gå till Skorpan istället.

Sofie ville sjunka genom jorden. Det kändes nästan som om hon varit otrogen. Men det hade hon ju inte. Hon hade bara ringt Skorpan och ventilerat sina tankar. Johan tittade på Sofie och såg direkt att det som Emelie sa var sant.

-Jag har inte gjort något, sa Sofie som intog försvarsställning direkt.

-Vadå, det var du som ringde Skorpan, inte han som ringde dig, det såg jag, sa Emelie.

-Ja, men ringa får man väl göra till vem man vill. Och Skorpan är min vän.

-Ja, fast då säger man inte sådana saker som du sa. Du pratade om att allt med Johan kändes förhastat och att du kände kärlek genom Skorpans hand när du höll i den. Och du sa också att det ju skulle vara ditt val. Jag kan tänka mig att Skorpan inte ville ta dig från sin vän och att det var därför du svarade så, att det ju var ditt val.

Johan tittade förskräckt på Sofie som inte kunde svara på vad Emelie sa. Så Emelie fortsatte fast nu vänd mot Johan:

-Sofie tycker att du är mesig och idag gjorde du henne både rädd och ledsen, det sa hon till Skorpan. Och det där med Jesus är inte hennes grej. Det kanske du ska ta och sluta upp med om du ska ha kvar Sofie.

-Det kan jag inte.

-Så du väljer hellre Jesus än Sofie? Du är dum på riktigt. Då fattar du väl att hon går till Skorpan. Det hade nog jag också gjort. Du verkar ganska tråkigt faktiskt. Jag tänkte prata med dig om den där lekplatsen, men nu känner jag inte för det längre. Du får vänta till måndag eller någon annan dag. Det är inte roligt med dig längre. Du verkar för korkad för ditt eget bästa.

Orden som Emelie sa sved ordentligt. Men det brydde hon sig inte om. Istället cyklade hon vidare och lämnade Johan och Sofie ensamma på trottoaren. Både Johan och Sofie stod som paralyserade av Emelies hårda kritik och ärliga redogörelse.

-Är det sant Sofie, ringde du till Skorpan och övervägde du att… eller överväger du att…

Johan fick en stor klump i halsen som nästan gjorde det omöjligt att få fram orden. Han fick anstränga sig för att fortsätta:

-Överväger du att välja Skorpan istället?

Förtvivlan sköljde över Sofie. Vad skulle hon svara? Hon ville ju inte såra Johan, men det var ju faktiskt så hon kände. Hon satte sig på huk på trottoaren och gömde ansiktet i händerna.

-Det Emelie sa var sant, snyftade Sofie. Jag ringde Skorpan och ja, jag …. det kändes så bra med Skorpan där på bänken. Han var där för mig och vi hade ett samtal som var på riktigt. Du och jag… nej… förlåt Johan.

Besviken satte sig Johan direkt på asfalten en halvmeter från Sofie.

-Vad sa Skorpan då?

-Han sa att han inte ville ta mig från dig. Det var då jag sa att han inte skulle göra det, för det skulle ju i så fall vara mitt val.

Det var tyst en lång stund innan Johan sa:

-Vill du inte bo med mig? Är det slut mellan oss?

-Jag vet inte. Skorpan tyckte att jag skulle ge dig en chans. Han sa att du inte varit dig själv den senaste tiden.

Johan försökte samla ihop sig innan han svarade:

-Jag hör vad du säger och jag förstår att du tänker som du gör. Jag har själv undrat varför du inte valt Skorpan istället. Han är mycket roligare än vad jag är och han är en fantastisk vän. Jag har ingen bättre vän en Skorpan. Ja, Sillen då, men de två är de bästa vänner man kan ha och jag förstår att du överväger Skorpan. Jag har kanske sumpat alla mina möjligheter. Jag har varit en klant så många gånger att jag tappat räkningen. Jag tror på Gud och jag tänker inte överge Jesus för att få vara med dig. Du får Jesus på köpet om du väljer mig, så är det. Och det Gud sa till mig, att det skulle bli du och jag, det tvivlar jag inte på. Men han kanske bara menade den här korta tiden. Det vet jag inte. Jag kan inte mer än acceptera om det är så Guds vilja ser ut. Jag vill ditt bästa och om det är att du är med Skorpan så tänker jag inte stå i din väg, även om det gör fruktansvärt ont i mig just nu. Hellre Skorpan än någon helt annan, det kan jag ju säga. Kanske till och med Gud tycker att jag klantat till det för mycket och att det är därför som du nu känner ännu starkare för Skorpan. Ska jag skjutsa dig hem till honom?

Sofie svarade inte. Men hon hade hört varje ord som Johan sagt och nu bearbetade hon dem i sitt inre. Både Johan och Skorpan var alltså villiga att ge upp henne för sin bästa vän, men bara för att de ville hennes bästa. Båda ville de hennes bästa, sa de. Men hur kunde det då komma sig att hon satt här på trottoaren och mådde dåligt.

Det Johan nyss sagt kändes mer äkta än något han hittills sagt. Tidigare hade han ju bara svamlat om det där med att det var Guds vilja att det skulle bli de två.

-Blir du inte arg eller ledsen om jag väljer Skorpan istället då.

-Ledsen, jo alldeles förtvivlat ledsen. Men arg. Nej, det kan jag inte bli. Jag har förståelse för ditt val, men det betyder inte att det inte kommer att göra fruktansvärt ont. Jag kommer ha svårt att se er två tillsammans. Så jag förstår just nu hur det är för Skorpan. Det gjorde ont bara av att se er två på bänken tillsammans. Att se er dela liv skulle vara en evig plåga som jag inte skulle kunna bli kvitt. Men för er skull, din och Skorpans, så skulle jag ändå försöka stå ut.

-Du kan inte köra mig till Skorpan ikväll. Han skulle iväg, sa han.

-Är det enda anledningen till att jag inte ska köra dig dit nu?

-Jag skulle faktiskt vilja vara lite mera med Skorpan.

Johan mådde så illa att han höll på att kräkas. Men han tvingade sig själv att hålla ihop.

-Ska jag köra dig till din lägenhet istället?

-I så fall kan jag lika gärna gå dit själv. Det är ju inte långt härifrån.

Sofie tänkte på Skorpan och det han sagt. Det var svårt att behöva välja. Båda var ju fina killar. Fast Johan hade ju verkligen visat en del dåliga sidor idag. Kanske var det som Skorpan sagt, bara tillfälligt för att det blivit så hård press på Johan. Men tänk om han blir arg varje gång han hamnar i en pressad situation. Och tänk om han ska gnälla sådär som han gjorde vid bänken tidigare idag. Gnällig och mesig hade han ju visat sig vara flera gånger. Nu gnällde han visserligen inte. Det var ju också lite konstigt. Nu när det var ett verkligt hot så satt han bara där på marken. Han erbjöd ju till och med sin hjälp att köra henne vart hon ville, till och med hem till Skorpan. Valet var svårt och just nu visste hon inte riktigt själv vad det var hon ville.

Johan och Sofie hade äntligen kommit lite till ro i sitt gemensamma hus efter en intensiv och jobbig dag. Johan tänkte att han nu skulle få tillfälle att mysa med Sofie i lugn och ro. Men så fel han hade. När han stod vid spisen och lagade mat knackade det på dörren. Både Johan och Sofie trodde att det var Emelie som kom. Emelie hade ju sökt Johan hela veckan utan resultat. Hade det bara varit Emelie, så hade det väl inte varit så farligt, men nu var det inte hon. Johan kände igen rösterna så fort Sofie öppnat dörren. Det var hans föräldrar. Han hörde hur de presenterade sig med namn för Sofie och hur de undrade om det var hon som var Sofie. När de förklarat för henne vem de var, släppte hon in dem.

-Jaså, det är här du ska bo nu, sa Johans mamma när hon kom in i köket och såg sin son stå vid spisen.

-Ja, visst är det fint.

-Det är i alla fall bättre än ditt förra ställe, tyckte mamman.

-Tack snälla för alla pengarna, sa Sofie.

-Ja och vad har ni köpt för pengarna då?

-Det här köksbordet, sa Sofie stolt över det inköp hon och Johan gjort.

-Det ser billigt ut. Räckte det inte till mer?

-Jodå, hela sovrummet är helt nya möbler.

-Då får jag gå och titta, sa mamman.

Sofie visade Johans mamma till sovrummet och pekade på alla möbler de köpt. Sedan berättade hon om hur Sillen och Skorpan varit och hjälpt till att montera allt.

-Ja, det är rätt, sa mamman, man ska utnyttja de man har omkring sig, särskilt om de är gratis.

Mamman och Sofie lämnade sovrummet och gick tillbaka till köket.

-Vad blir det för mat idag då?

-Jag visste inte att ni skulle komma, så det är bara till mig och Sofie. Ni skulle ju inte komma förrän imorgon.

-Vi kastade om lite i planeringen, sa pappan. Vi har ätit på hotellet så vi behöver inget nu. Vi ska sova där i natt. Vi behövde en helg med lite fart i sängen.

-Men pappa.

-Ja, men så är det. Du förstår Sofie, både jag och min fru prasslar både till höger och vänster. Det har blivit som en del av våra jobb. Men ibland behöver vi hålla ihop som ett team och då gör vi sådana här utflykter för att stärka banden.

-Ja, sa Johans mamma. Förra helgen var vi båda upptagna med vars en annan partner.

-Men… Sofie var helt paff.

-Jo, du förstår, det är så bra för affärerna. Det var Johans mamma som började, sa pappan. Hon hade ihop det med en man en kväll och det visade sig ge lite extra skjuts åt affärerna veckan därpå. Det tog ett tag innan jag fattade vad hon höll på med, men sedan började jag med samma metod. Det är dessutom spännande och härligt för sexlivet, ja alltså även för vårt gemensamma.

Sofie var tvungen att sätta sig på en av köksstolarna. Hon trodde knappt att det var sant, det hon hörde.

-Ja, det kanske du också skulle prova lilla gumman, sa pappan till Sofie. Du ser ut som en läcker tjej, så vi skulle säkert få till det.

-Pappa, nu ger du dig, röt Johan. Sofie rör du inte.

-Men det skulle kanske vara bra för ert sexliv också.

-Lägg av! Det var det dummaste jag hört. Du ska se till att hålla dig på behörigt avstånd från Sofie.

-Jaja.. jag ska inte. Men om du känner för det Sofie, så är jag villig, sa pappan.

-Nej, tack, jag tror inte det.

-Jaha, vad jobbar du med då, undrade Johans mamma som också började tröttna på pappans dumheter.

-Jag jobbar i kassan i samma butik som Johan.

-Nej, lilla vän. Ni måste ha riktiga jobb, så ni kan tjäna pengar.

-Pengar är inte allt mamma.

-Man kommer väldigt långt med det.

-Det kan hända, men vi har vänner som tar oss väldigt långt.

-Har du jobbat där alltid, sa mamman vänd mot Sofie igen.

-Nej, i ungefär fyra -fem år.

-Och vad gjorde du innan dess.

-Jag… jag gjorde inte så mycket. Jag bodde med en man som försörjde mig kan man säga.

-Jaså, ja, det var ju smart. Då kunde du själv leva lyxliv.

-Nej, inte direkt. Han utnyttjade mig.

-Jag tycker inte vi ska prata om det, sa Johan. Det har varit jobbigt för Sofie, låt henne vara.

-Jaja, vi går och sätter oss i vardagsrummet, så får ni äta. Så kan vi prata mer sen.

Mamman och pappan gick iväg, men kom snart tillbaka.

-Vart hade ni tänkt att vi skulle sitta?

-Vi har inte hunnit få hit min soffa än. Vi var i min lägenhet idag, men för att flytta soffan behöver vi hyra släp och det hann vi inte idag. Vi tog hit porslin, kastruller och sådant istället.

-Ska ni ha hit den gamla äckliga och fula soffan.

-Det är inget fel på den. Den är mjuk att sitta i.

-Den är hemsk, sa mamman. Vardagsrummet är ju helt tomt. Har ni bara gjort sovrum och kök?

-Ja, vi har inte hunnit mer. Vi har ju precis fått tillgång till huset.

-Jag för över lite mer pengar, så åker ni och köper nya möbler till vardagsrummet också. De gamla duger inte, det förstår du väl.

-Du förstår, Sofie, sa Johans pappa. Johans mamma har ständigt dåligt samvete för att hon inte kan ge Johan kärlek, så hon öser pengar över honom istället.

-Jag har berättat det för Sofie, sa Johan. Men jag hade hellre valt kärleken än pengarna.

-Där tände du mitt dåliga samvete lite extra, sa mamman, så jag dubblade precis beloppet jag skulle föra över. Ni har rätt och jag vet att jag borde gett dig kärlek Johan, men det är inte min grej. Pengar är enklare för mig att hantera. Pengar får jag lätt till mig i mängder, men äkta kärlek, det är mest en myt i min värld.

-Här ser du äkta kärlek, sa Johan och gick och la armen om Sofie. Jag älskar Sofie med hela mitt hjärta. Jag skulle kunna göra precis vad som helst för henne. Du kom aldrig ens på mina skolavslutningar.

-Nä, men du fick fina presenter.

-Ja, fast jag var ensam. Alla de andra i klassen hade sina föräldrar med sig, men inte jag.

-Nä, men du var den som var först med de senaste tv-spelen och du hade alla möjliga leksaker som de andra bara kunde drömma om. Hade du haft ett riktigt jobb kunde du öst pengar över Sofie på samma sätt som jag gjort över dig. Håller du fortfarande på med Jesus och det där.

-Ja.

-Men det får du sluta med nu. Du är för gammal för sådant trams.

-Johan köpte en Bibel till mig idag.

-Tror du också på Jesus?

-Nej. Men han köpte en Bibel till mig ändå.

-Men Johan, väx upp.

Johan tog illa vid sig av vad mamman sa. Men till sin förvåning så kom pappan till oväntad hjälp.

-Vi skulle inte klaga så mycket idag, sa pappan.

-Jag klagar inte. Jag säger ju bara som det är.

-Vi skulle försöka att låta bli att bråka också.

-Det är du som bråkar, som vanligt. Inte jag.

-Vet ni, sa pappan, jag tror vi åker igen. Det är nog bättre vi kommer imorgon. Nu har vi sett hur ni bor i alla fall. Serveras det mat klockan tolv eller?

-Ja. Ska vi åka till butiken före eller efter?

-Vi tar det efter. Vi ska ha sovmorgon imorgon.

Johans mamma och pappa försvann lika plötsligt som de dykt upp. Både Johan och Sofie var lättade när de åkte. Men de visste att de skulle behöva stå ut med dem dagen därpå också.

Sofie var fortfarande chockad över samtalet med Johans föräldrar, så hon satt kvar på stolen där hon satt sig. Hon visste ju att föräldrarna var hemska, men att de skulle vara på det här viset, det hade hon aldrig kunnat ana. Och vad hon förstod, så hade de ju inte ens börjat med att varken klaga eller bråka. Tänk att mamman kunde värdera pengar högre än sin egen son. Och pappans erbjudande om sex för att förgylla sexlivet var bara för mycket. Med den mannen ville hon aldrig vara ensam.

Vad gav hon sig egentligen in i som partner till Johan. Tänk om han hade samma hemska sidor i sig som föräldrarna. Han hade tydligt visat en sådan sida tidigare under dagen. Tänk om Johan skulle få för sig att det var bra för sexlivet om de båda hade sex med andra utanför förhållandet. Eller om han skulle börja ösa pengar över henne istället för kärlek.

Fast Johan var ju kristen och som troende kristen borde han inte få göra så. Eller? Alla de katolska präster man läst om genom åren som förgripit sig på barn, de har ju också varit kristna och för dem var det inget hinder.

När hon satt där på stolen och funderade, så började hon tänka att Johan egentligen är ganska mesig. Som han höll på vid bänken på trottoaren idag. Gnällde och höll på. Och det var inte första gången. Skulle hon verkligen orka med det? Vad var det egentligen hon såg hos den här Johan. Han var bra på att laga mat och på att kyssa och visst såg han bra ut. Men det är ju inte allt, man kan väl inte välja en partner bara för de parametrarna? Det där med Jesus kanske skulle bli för jobbigt att hantera varje dag. Det var ju en sak på jobbet när de inte behövde vara på varandra hela tiden. Det var ju förmodligen hemma som Johan utövade det mesta av vad han nu gjorde med Jesus.

Psykiskt ostabil, var nog det bästa ordet för Johan. Och att leva med någon som är psykiskt ostabil, det kändes jobbigt. Men skulle det gå att backa ur nu? Hon tänkte på Skorpan och det samtal de haft på bänken vid vägkanten tidigare på eftermiddagen. Det hade känts bra och för första gången sedan hon lärt känna Skorpan, så fanns det en viss attraktion. Utseendemässigt var han inte hennes typ, men utseendet borde ju spela mindre roll. Skorpan var ju rolig och hade uppenbarligen en alvarlig sida också. Det kändes bättre än det här gnälliga som Johan höll på med hela tiden.

Skorpan var mycket enklare på något vis. Hon tänkte på hur han höll hennes hand. Så stor och stark, men ändå full med kärlek. Det skulle inte vara svårt att välja Skorpan. Han sa ju att han hade känslor för henne och det hade han sagt många gånger. Varför hade hon inte gett honom en ärligare chans? Visserligen var hon inte mogen då, men det hade ju förändrats. Hade han försökt igen, så hade kanske allt sett annorlunda ut idag. Då hade de kanske bara värmt mat i micron och sedan satt sig i en sunkig gammal soffa och tittat på film hela kvällen. Det hade varit mysigt. Något som hon faktiskt längtade lite efter. Det skulle förmodligen aldrig hända med Johan. Han hade ju inte ens någon tv. Vad gjorde han om kvällarna? Läste Bibeln? Fy så tråkigt.

Ju mer hon tänkte på saken, ju tydligare blev det att hon gjort ett felaktigt val. Johan hade väldigt mycket att bevisa om hon skulle stanna kvar. Fast nu var det kanske för sent med Skorpan. Han hade ju eventuellt hittat en annan tjej. Det gjorde lite ont, när hon tänkte på det. Fast om hon agerade snabbt, så skulle han kanske inte hinna binda sig vid den där andra tjejen.

-Jag går ut och hämtar lite frisk luft, sa Sofie till Johan och reste sig från köksstolen där hon suttit och funderat. Dina föräldrar var mer än jag hade väntat mig, så jag behöver nog komma ut lite.

-Okej. Maten är snart klar annars, men gå du ut en liten stund först då.

Sofie tog på sig sin jacka och gick ut i mörkret utanför. Så fort hon stängt dörren bakom sig, så tog hon upp telefonen och ringde Skorpan.

Johan och Sofie stod på trottoaren vid den bänk där Sofie nyligen suttit och pratat med Skorpan. Hon hade fått en helt annan bild av Skorpan efter det där samtalet. Han var plötsligt inte bara den där skojiga killen.

-Jag är verkligen ledsen Sofie. Jag vet inte vad som flög i mig. Kan du förlåta mig igen, sa Johan.

-Jag vet inte. Du kan inte ta mig för givet. Bara för att din Gud har sagt att det ska bli du och jag, så betyder inte det att du kan göra som du vill. Det är ju bara din Gud, inte min. Jag bryr mig inte om vad han sagt till dig. Jag vet inte ens om han verkligen sagt det. Du kanske inbillar dig alltihop eller hittat på hela storyn för att övertyga mig. Jag gillar det inte.

-Sa jag det. Att Gud sagt att det ska vara vi två. Tog jag det som någon form av argument? Ja minns inte själv. Allt känns som en dimma. Jag vet knappt vad jag sagt och vad jag gjort sedan vi kom tillbaka till lägenheten. Jag vill inte ta dig för given. Jag vet inte hur jag kan bevisa det. Jag tycks ju snarare klanta till saker hela tiden och bara göra allt så hemskt. Jag ser ju att du varit ledsen och det gör så väldigt ont i mig att se. Särskilt när jag förstår att det beror på mitt dåliga förhållningssätt mot dig. Inte heller vet jag hur jag ska kunna ändra på mig så att jag inte gör så dumma saker hela tiden.

-Jag vill fortfarande sitta här och tyna bort. Inget har förändrats sedan jag satte mig här. Det är bara en massa ord. Ord som jag har svårt att tro på.

-Betyder inget av det jag gjort något?

-Vad menar du att du gjort? Du har gett mig en ring som du gjort själv och du har köpt en Bibel till mig. En Bibel, trots att jag inte tror. Vi var på Ikea tillsammans och spenderade din mammas pengar. Är det vad du menar att du gjort? Vi har inte spenderat speciellt mycket tid tillsammans och du har inte gjort speciellt mycket för mig.

-Vad vill du att jag ska göra?

-Det var första gången du frågade. Du har tagit för givet. Du berättade i förmiddags för kollegorna hur du kan känna av tjejerna när du kysser dem och det är du bra på. Men du kan inte känna av allt. En tjej är mer än kyssar. Vi har andra delar som också vill bli stimulerade och dem har du inte någon koll på alls verkar det som. Vet du vilka mina intressen är? Vad brukar jag göra när jag kommer hem från jobbet? Vet du något om mig förutom hur jag tycker om att bli kysst?

-Jag vet mer om dig än vad jag tror att du förstår. Sedan den dagen då du började på jobbet så har jag studerat dig noga. Jag vet att du föredrar sådant som är rosa eller blommigt, framför det som är till exempel grönt. Jag vet också några olika tv-serier som du brukar titta på, för när de andra pratat om dem, så har de också sagt att du brukar se dem. Man kan helt enkelt lära sig väldigt mycket om en människa utan att prata med den personligen, bara lyssna på andra. Jag har väldigt länge vetat var du bor, eftersom jag följt efter dig någon gång. Och jag vet vilken butik du brukar handla mat från. Med tanke på hur du oftast går klädd, så vet jag en del om din klädsmak. Inte så ofta jeans, men gärna svart nertill. Ibland kjol, och väldigt många olika typer av byxor, fast nästan alltid svarta. Men du har rätt. Jag kan engagera mig ännu mer i dig och jag ska absolut inte ta dig för given. Jag har burit mig dumt åt och jag ångrar mig. Vad kan jag göra nu för att få dig med mig?

-Nu är det nog jag som måste säga förlåt. Jag visste inte att du hade så bra koll. Håll om mig en stund.

-Gärna!

Johan tog ett steg närmare och la armarna om Sofie. Där stod de sedan tysta en lång stund. Sofies tårar började rinna nerför kinderna igen.

-Älskade fina Sofie, sa Johan när han släppt henne. Han torkade bort en tår från hennes kind och tog hennes båda händer i sina. Det är dumt att mina föräldrar kommer imorgon. Vi behöver mer tid tillsammans, bara du och jag. När vi köpt din Bibel, så kände jag mig så stressad över att de ska komma. Jag tror det var därför jag tappade kontrollen. Mina föräldrar är hemska och jag vill inte att de ska klaga när du är nära. Jag tänkte att det måste vara perfekt när de kommer. Men det kommer inte att hjälpa. Inget av det jag gör kommer att vara bra nog för dem. Egentligen bryr jag mig inte vad de tycker, men de är ändå mina föräldrar och jag vill att de ska kunna vara stolta över mig, men det kan de inte. Det är de inte. Och se vart det ledde mig. Det har förstört eftermiddagen för de som betyder absolut mest i hela världen för mig. Inte fick jag gjort något heller. Jag sprang där mellan skåpen och kunde inte bestämma mig för vilket som var viktigast att ta med för att imponera på dem. Men det är ju inte dem jag ska imponera på.

-Nu har vi fortfarande ingenting i köket, sa Sofie. Och jag vet inte var vi är. Jag vandrade omkring helt planlöst tills jag hittade den här bänken. Och var är bilen med det vi tagit hemifrån mig?

-Bilen står utanför min lägenhet fortfarande. Men just nu är vi närmare din lägenhet. Vi är någonstans mellan din och vår. Vi kanske ska ringa efter en taxi som kan köra oss till min lägenhet igen.

-Mmm… kanske det. Eller också går vi.

-Ja, det är kanske ännu bättre. Jag behöver verkligen frisk luft och ta det lugnt. Får jag hålla dig i handen medan vi går?

Sofie nickade till svar. Sedan började de sakta gå mot Johans lägenhet. Det tog en stund innan de kom fram, men till slut stod de på gatan utanför. Sofie stannade och tittade upp på byggnaden.

-Vet du att du är en helt annan Johan när du är i din lägenhet än när man möter dig på andra platser. Jag tror att det är mer av den riktiga Johan man möter när man är i din lägenhet. Och med tanke på idag, så gör det mig lite rädd. Vi ska visserligen inte vara så mycket i din lägenhet tillsammans, men tänk om det blir samma sak när vi bor tillsammans. Om det blir mer av den riktiga Johan.

-Är den riktiga Johan bara dålig då?

-Jag vet inte. Det är inte den Johan jag gillar bäst. Jag gillade att se dig dansa vid köksbänken när du lagade mat, den äkta Johan gillar jag. Men jag gillar inte den arga som jag fick se idag och jag tror ju inte på Gud och därför vet jag inte om jag gillar den där Johan som tjatar om Bibeln hela tiden.

-Jag förstår. Jag ska försöka att inte tjata så mycket om Bibeln. Men det är en viktig del av mitt liv och jag tänker inte trycka undan den. Däremot kan jag ju försöka begränsa den så att den drabbar dig mindre. Och som sagt så är jag själv lite förvånad över mitt dåliga humör idag. Sillen och jag har bestämt att vi ska försöka prata med varandra om de här sakerna. Jag hoppas att det kan hjälpa. Ringde du till Skorpan och Sillen då förut, innan de kom?

-Ja, det gjorde jag. Jag tyckte du var lite läskig. Jag blev rädd.

-Det var bra att du gjorde det. Jag är skyldig de två så otroligt mycket. De har räddat mig så många gånger. Tyvärr blev jag lite svartsjuk när jag såg hur du och Skorpan höll om varandra där borta vid bänken. Skorpan är en helt underbar kille och jag har svårt att förstå att du valt mig framför honom. Det gör också lite ont att ta dig från honom, för jag vet hur mycket han också tycker om dig. Det är inte roligt att ta den tjej som bästa kompisen också gillar. Men samtidigt är det kanske bra att han gillar dig lika mycket som jag gör. Det sätter press på mig. Om jag inte anstränger mig, så är det kanske jag som står som nummer två och det skulle vara så hemskt att jag inte ens kan tänka på det och när jag tänker på det så förstår jag hur hemskt det är för Skorpan, vilket gör att jag bara är skyldig honom ännu mer. Jag kan aldrig gottgöra Skorpan för allt han gjort för mig och för att han låter mig bo tillsammans med dig. Men oavsett vad vi känner, Skorpan och jag, så är det ändå ditt val som gäller och vi respekterar det eftersom vi båda älskar dig och vi båda vill göra det som är bäst för dig.

-Mmmm, jag tycker faktiskt lite synd om Skorpan, sa Sofie. Tänker du vara svartsjuk varje gång jag pratar med honom.

-Det kommer jag nog att vara. Det kommer att göra ont i magen varje gång. Ont på grund av rädsla att du ångrar dig och väljer honom.

-Men svartsjuka är väl inget bra.

-Nej, jag vet. Jag behöver förmodligen jobba med det också.

-Ska vi gå upp och hämta lite saker nu då, sa Sofie som började tröttna på samtalet.

-Det är nog bäst. Sillen tvingade mig att skriva en lista med saker som jag behöver för att laga mat till dig ikväll. Han gjorde det medan Skorpan fick åka med poliserna till dig. Det är de sakerna vi ska ta och inget annat. Sillen tyckte att jag behöver öva på att göra listor. Brukar du göra det?

-Nä, inte mer än inköpslista och den brukar jag inte följa i alla fall.

-Sillen och jag ska tydligen ha en lektion i listor en dag. Det låter tråkigt, men jag får väl ge honom en chans.

Samtalet nere på gatan avslutades och tillsammans tog sig Sofie och Johan upp till lägenheten igen. På köksbordet låg den lista som Johan gjort tillsammans med Sillen. Eftersom listan var klar, så var det enkelt för Sofie att också följa vad som stod på lappen och hjälpa till att packa med det som behövdes. På mindre än en kvart hade de plockat ihop allt som behövdes.

-Det här gick ju snabbt, sa Johan. På flera timmar innan i eftermiddag, så fick jag inte ens en sak att ta med. Nu har vi allt vad jag behöver för att laga mat. Det där med listor kanske inte är så dumt i alla fall.

-Nej, det verkar riktigt smart. Nu kunde ju jag också hjälpa till. Innan hade jag ju ingen aning om vad du ville ha med.

Sakerna de plockat fram la de i plastpåsar och bar ner till bilen. Därefter körde de till mataffären och handlade råvaror till kvällens måltid. Till slut var de äntligen tillbaka i sitt gemensamma hus. Dagen hade varit jobbig, men för stunden kändes det lite bättre. Men dagen var långt ifrån slut. När Johan stod vid spisen och lagade mat, knackade det plötsligt på dörren. Ingen av dem hade märkt att det kommit någon utanför.

-Det är säkert Emelie, sa Sofie och gick för att öppna.

Men det var inte Emelie och rösterna som hördes från entrén fick Johan att tappa stekspaden. Det här var han inte beredd på.

Sofie hade försökt torka bort tårarna och låtsas som ingenting när Emelie kommit cyklande. Men Emelie var ingen dum tjej. Hon såg förstås tårarna och undrade genast om Johan varit elak. Visst hade väl Johan varit elak på ett sätt, men det var inte det där med att bli kastad in i väggen som var det värsta. Det var att bli behandlad som luft. Johan, Sillen och Skorpan hade ju pratat om henne som om hon var luft. I alla fall kändes det så.

En stund efter att Emelie cyklat iväg, kom det plötsligt en polisbil rullande nerför gatan. Den körde sakta som om den letade efter en bortsprungen hund. När den var precis framför den bänk där Sofie satt, så stannade den. Till Sofies stora förvåning hoppade Skorpan ut ur bilen. Sofie blev så paff att hon inte fick fram ett ord. Inte heller Skorpan hade talets gåva med sig. Han gick bara raka vägen fram till Sofie och kramade om henne. Länge höll han om henne, medan hennes tårar fick ny fart.

Till slut harklade sig den ena av poliserna och sa:

-Är det du som är Sofie?

-Ja, sa Sofie och torkade bort tårarna.

-Är du Johans tjej.

Sofie svarade inte, utan tittade på Skorpan.

-Hon är Johans tjej, sa Skorpan.

-Men vad har hänt med dig, sa Sofie när hon fick se hur Skorpan såg ut.

-Det var Johan som slog till mig.

-Nej, sa Sofie vänd till poliserna. Jag var hans tjej, men jag är det inte. Jag är ingens. Jag är luft och ingenting. Jag ska sitta här på denna bänk tills jag inte finns längre.

-Men det går inte.

-Sofie, sa Skorpan. Johan var konstig och ja, han slog mig och slängde iväg med dig, men han älskar dig. Ingen av oss vet riktigt vad som flög i honom, inte han själv heller. Men nu har han blivit sitt vanliga jag igen.

-Men ni pratade om mig som om jag inte var där. Jag kände mig som luft.

-Men det är du inte. Vi tycker ju om dig allihop. Du är ju den mest dyrbara ädelsten vi har i vår närhet.

-Är du skadad på något vis, undrade polisen. Vi hörde att han slängde in dig i väggen.

-Nej, jag är inte skadad.

-Behöver vi vara oroliga? Ska vi göra en anmälan?

-Nej.

-Alla kvinnor som blir misshandlade säger så. De säger att de krockat med dörrar och allt möjligt när de är helt blåslagna. Sedan går de hem till en man som fortsätter att slå.

-Ja, fast Johan är inte sådan och det var inte därför jag gick därifrån. Jag var lite orolig för det, det var jag och det var därför jag ringde efter Sillen och Skorpan men det hände ju inget. Visst, han slängde mig i väggen, men det tog jag inte någon skada av och jag tror faktiskt inte att det var hans mening att kasta in mig i väggen. Han var allmänt arg och irriterad och då gör man saker lite häftigare än normalt. Det fysiska är inte något problem om det är vad ni undrar. Men jag känner mig helt värdelös om ni nu måste veta. Han såg mig inte och han hörde mig inte. Jag lämnade lägenheten utan att han märkte det. Och jag kunde göra det två gånger. Den andra gången märkte inte heller Sillen och Skorpan det.

-Förlåt Sofie. Det var inte meningen att prata över ditt huvud, men jag kan förstå att du känner så, nu när du berättar. Det är ungefär så jag brukar känna mig på krogen. Alla tjejer bara går rakt förbi. De ser mig aldrig. Det spelar ingen roll vad jag gör. Ibland får jag kontakt, men efter en stund så tittar de åt ett annat håll och det syns att de inte längre lyssnar. Jag förstår känslan du känner. Sedan du började träffa Johan, är du ungefär likadan faktiskt, du ser inte heller mig längre.

-Är jag? Förlåt, det har inte varit min mening.

-Nej, jag vet. Du har bara varit mer intresserad av Johan, det är allt. Men då syns jag inte längre.

-Hmmm, sa polisen. Ni har problem allihop, det förstår jag, men det verkar inte vara något som har med polisen att göra.

-Nej, vem har blandat in er överhuvudtaget, undrade Sofie

-Det var en av Johans grannar som ringde. Grannen blev orolig när det var så hög ljudvolym från lägenheten. Vi har pratat med Johan och om du inte vill göra någon anmälan så kommer vi inte att göra mer här. Ni verkar vara ett härligt gäng som ser efter varandra. Det är bra. Ni reder säkert ut det här, men vi kommer att hålla ett extra öga på er framöver. Om vi det minsta anar att han tar till våld mot någon av er två igen, så kommer vi att agera.

-Ja, det förstår vi.

De båda poliserna lämnade Skorpan och Sofie på bänken.

-Jag visste verkligen inte att du kände så Skorpan, sa Sofie Förlåt.

-Nej, det är inget du behöver be om ursäkt för. Det är så alla gör.

-Det kan hända, men det är inte rätt. Och för att andra gör det så ska ju inte jag göra det. Det är inte roligt att känna sig som luft.

-Nej, men jag kan inte förstå hur du gör det. Johan älskar verkligen dig och …

-Det blev så idag. Jag är väl typ van att känna mig som luft. När jag bodde med Jonny så var jag inte värd något. Han hjärntvättade mig totalt. Jag har svårt att förstå att Johan tycker så mycket om mig som han och ni andra säger. Det finns liksom inte i min värld att någon kan göra det. Jag är inte värd att älskas liksom.

-Det är konstigt att det kan bli så.

-Jag tycker det är konstigt att du och jag sitter här på en bänk och pratar allvarsamma saker. Du är inte sådan. Du är ju den som skämtar hela tiden.

-Ja, jag vet. Men tänk om det inte är jag. Tänk om det är en mask jag tar på mig varje dag.

-Är det så?

-Jag vet inte längre. Det är lite som Johan brukar säga. När man har levt i något tillräckligt länge så blir man sådan. Jag antar att det är vad som hänt med dig också. Du bodde med Jonny lite för länge och därför är det svårt för dig att vänja dig av med de där tankarna.

-Men vem är Skorpan om inte den där skämtsamma?

-Jag vet inte. Jag gillar i och för sig att vara den där skämtsamma. Men det är också tråkigt att aldrig bli tagen på allvar. Det behövs ju i och för sig sällan, men om det är en situation då lite mer allvarliga beslut ska fattas, då tillfrågas jag sällan.

-Det har jag aldrig tänt på Skorpan. Det måste ju vara väldigt jobbigt.

-Inte så farligt. Man vänjer sig. Du får gärna fortsätta att se mig som den där skämt killen.

-Nej, jag vill se dig som min vän. En väldigt speciell vän. Jag tycker verkligen att du är speciell och jag gillar dig.

-Ja, fast inte så som du gillar Johan.

-Nej, tyvärr. Det är något speciellt när jag tittar på Johan och när jag är i hans närhet.

-Jag vill nog inte höra. Det gör mig bara deprimerad. Jag är avundsjuk på Johan. Jag önskar att det var mig du hade de där känslorna för.

-Jag vet. Men jag kan inte hjälpa det. Du var ju egentligen före Johan, men …

-Nä, du behöver inte säga något. Jag vet och det är okej. Johan är ju min vän och om jag nu inte själv kan fånga ditt hjärta, så är jag glad att Johan lyckats göra det. Oavsett, så kan du alltid räkna med mig vid din sida. Jag är verkligen glad att du ringde mig idag. Det betyder mycket för mig, även om det var en knepig och tråkig situation. Men jag finns alltid här för dig. Du kan ringa mig mitt i natten om du vill.

-Det är snällt, men jag vill att du ska hitta en egen tjej som du kan offra ditt liv för. Hur kan jag hjälpa dig att hitta en?

-Det behöver du inte tänka på. Helt ärligt träffade jag faktiskt en tjej när jag lämnade tillbaka släpen i går kväll. Jag gick in i en ICA-butik och där var det plötsligt en tjej som jag aldrig sett förut. Och då var det hon som närmade sig mig, inte tvärt om som det brukar vara. Hon verkar inte vara alls som alla andra.

-Men vad kul, grattis!!

-Nja, ta det lugnt nu. Och säg för allt i världen inget till de andra. Det är bara du som vet och det räcker gott. Jag vet ju inte om det blir något. Vi möttes som sagt bara på Ica, men vi ska ses i kväll är det tänkt.

-Ååå, nu blev jag nyfiken. Vad heter hon? Var bor hon och hur ser hon ut?

-Tusen frågor. Jag vet knappt. Du får lugna dig.

-Neej, vad tråkigt. Men jag är glad för din skull. Jag ska hålla tummarna för dig.

-Tack, det kan nog behövas. Titta där, sa Skorpan. Det är Sillens bil.

Mycket riktigt kom Sillen körande och i passagerarsätet satt Johan. Sillen hann knappt stanna bilen innan Johan hoppade ur.

-Förlåt, förlåt, förlåt. Jag …. förlåt!

Utan att bry sig om Johan, vände sig Sofie till Skorpan och tog hans hand i sin samtidigt som hon la den andra över hans axel och kramade om honom. Hon viskade ett tack i hans öra. Johan blev helt förkrossad när han såg vad som hände på bänken.

-Nej, nej, nej. Förlåt! Snälla Sofie. Gör inte så.

-Skärp dig, röt Skorpan åt Johan, när Sofie släppt honom. Du bär ju dig åt som minsta småunge. Får vi inte ge varandra en vänskaplig kram? Jag förstår mig verkligen inte på vad som flugit i dig idag, men jag gillar det inte. Att du gav mig en smäll, det bryr jag mig inte om, men som du har behandlat Sofie idag, det gör mig vansinnig. Och nu har du mage och komma här och gnälla en massa. Är det någon som ska gnälla så är det faktiskt Sofie. Fattar du inte att du gjort henne illa idag.

-Jo, förlåt Sofie, det var inte meningen att kasta iväg dig sådär.

-Du inte bara kastade iväg henne. Du såg henne inte. Du märkte inte att hon lämnade din lägenhet två gånger. Hon förtjänar all din uppmärksamhet hela tiden och absolut inte ditt arga och vresiga humör som du hade innan. Det är ingen som vill bo med någon som bär sig åt på det viset.

-Nej, jag vet. Mina föräldrar är ju sådana och det var inte roligt att bo med dem, så jag vet verkligen hur det är. Jag antar att jag har ärvt en del av deras irritation i alla fall. Jag har hittills trott att jag inte gjort det. Men jag har tydligen haft fel. Jag lovar att jag ska jobba aktivt med att försöka komma till rätta med det.

-Och hur hade du tänkt göra det då?

-Jag vet inte.

-Nu har Sofie och jag haft en mysig stund tillsammans och vi vill inte att du ska förstöra den.

-Det räcker Skorpan, sa Sillen. Johan ångrar sig redan. Du behöver inte förvärra saker.

-Nej, jag tänker inte förvärra saker, men jag bryr mig om Sofie. Hon betyder mycket för mig och det borde hon göra för er också.

-Det gör hon och det vet du, sa Johan. Och jag har ju sagt förlåt, vad mer kan jag göra?

-Det räcker, sa jag, sa Sillen. Nu ska du och jag åka vidare Skorpan. De där två behöver prata lite själv.

-Vi kan väl pratas vid imorgon, Skorpan, sa Sofie.

-Visst, sa Skorpan och log ett varmt leende mot Sofie. Jag ringer dig.

Sedan släpade Sillen iväg med Skorpan och körde iväg med honom. Kvar på trottoaren stod Johan och Sofie och såg efter dem. Sofie hade hellre följt med Skorpan, men hon visste att hon behövde möta Johan. Frågan var hur de skulle ta sig vidare nu.

Just nu var det inget som var bra i Johan och Sofies värld. Johan var arg och irriterad och Sofie rädd och ledsen.

Skorpan som hade kommit till Johans lägenhet tillsammans med Sillen efter att Sofie ringt efter honom, hade precis öppnat dörren efter att någon knackat på. Det visade sig vara polisen som gärna ville komma in.

-Vad händer här då, undrade den ena polismannen.

-Inget. Vi har en liten diskussion bara, försökte Skorpan

-Vi har fått en anmälan. En kvinna har setts lämna efter en ljudlig smäll eller duns av något slag. Det sades också att ett gräl pågick. Och du ser ut att ha blivit slagen helt nyligen.

Poliserna gick längre in i lägenheten och hittade Johan och Sillen i köket.

-Jaså, det är du, sa den ena polisen när han fick se Sillen. Det var väl du som åkte med i vår bil iklädd endast kalsonger? Det var väl hit vi åkte då eller?

-Jo, det stämmer, sa Sillen.

-Ja, och vad är det nu som händer här då?

-Det är ingen fara. Det är min kompis här, som tillfälligt tappat kontrollen eller något. Jag vet inte vad som flugit i honom.

-Vad var det för tjej som lämnade lägenheten då?

-Det var Sofie, sa Sillen. Hon är Johans tjej och de ska flytta ihop är det tänkt. Skorpan och jag kom hit för att hjälpa till att flytta soffan, men Johan har varit på dåligt humör redan när vi kom hit. När Sofie skulle gå ut med en av dynorna till soffan så typ kastade Johan iväg henne med hjälp av dynan.

-Jag visste inte att hon skulle vara så lätt. Jag tog i lite extra bara och hon flög iväg. Det var inte min mening. Jag skulle aldrig skada Sofie och nu är hon borta. Skorpan har tagit henne medan Sillen suttit här och tjatat.

-Jag har inte tagit henne. Det fattar du väl.

-Vi fick uppgifter om att hon lämnat platsen själv, sa polisen, men att bråket fortsatt även efter att hon gått. En granne blev orolig och ringde oss.

-Du behöver lämna ett drog och alkoholtest i alla fall, sa den andra polisen till Johan.

-Jag varken dricker eller tar droger. Jag tror på Jesus, sa Johan.

-Det gör han faktiskt, sa Skorpan. Jag tror inte han tagit något. Det är något annat, men jag fattar inte vad. Han verkar stressad på något vis.

-Tja, stress kan få en att göra de mest konstiga saker, sa den första polisen. Men det här är inte bra killar. När en granne ringer för att den hör bråk som ekar mellan väggarna, då har det gått för långt. Och du har uppenbarligen åkt på smäll.

-Ja, jag slog till honom för att han tagit min Sofie, sa Johan.

-Jag tror det är bäst att du kommer med oss en sväng, sa polisen. Du behöver lugna ner dig.

-Nej, det går inte.

-Ska du tjafsa med polisen också?

-Nej, naturligtvis inte. Men jag hinner inte….

Plötsligt gick det upp för Johan vad som höll på att hända och vad han gjort. Det var som om han plötsligt vaknade ur en mardröm.

-Jag….. ååååå vad har jag gjort….. nej, nej, nej….. vad har jag gjort. ååååå….. Johan vandrade fram och tillbaka i köket och tog sig för huvudet. Nej, hjälp, vad har jag gjort?!! Förlåt Sillen! Förlåt Skorpan!! Förlåt så jätte mycket! Nej, nej, nej…. ååååå Sofie. Var är stackars Sofie? Vad har jag gjort?! Åååå…. det gör ont i magen. Hjälp mig Sillen, vad har jag gjort? Vad tog det åt mig? Förlåt!! Nej!!

Utan att bry sig om att polisen ville ta med honom, gick han in i vardagsrummet, öppnade dörren till sitt skåp och la sig på knä framför.

-Förlåt mig, snälla Gud, förlåt! Jag har betett mig som en skurk. Till och med polisen har kommit hit för att ta mig. Hur kunde det bli såhär? Förlåt, snälla Jesus, hjälp mig!

De båda poliserna, Skorpan och Sillen stod i dörröppningen och tittade förvånat på Johan.

-Vad är det med honom, frågade den ena av poliserna.

-Jag vet inte. Ingen av oss har sett honom sådan här. Chefen har satt mycket press på honom senaste tiden och för en vecka sedan tänkte han hoppa från ett höghus. Då var det du Sillen som hittade honom på väg till det där huset han tänkte hoppa från. Johan tänkte hoppa för att han trodde att Sofie gjort slut.

-Ja, det var riktigt läskigt. Men vi fick honom på rätt väg igen och innan idag så verkade allt så himla bra. De var på jobbet och han köpte en Bibel till Sofie. Han ska jobba igen på måndag. Men i det här skicket så duger han inte till mycket.

-Nä, vad ska vi göra med honom, sa den ena av de båda poliserna.

-Jag vet inte riktigt, sa den andra.

-Helt ärligt, sa Sillen, så var det Sofie som ringde till oss och bad oss komma hit. Hon tyckte att han var lite läskig.

-Klok kvinna. Vet ni var hon är?

-Nä, ingen aning. Vi har försökt ringa henne, men hon svarar inte.

-Tror ni det kan ha blivit ett problem med henne? Kan hon vara skadad?

-Skadad, nej inte fysiskt i alla fall, men vi vet inte så mycket mer. Vi märkte inte när hon försvann. Jag tror faktiskt inte att han gjorde det med vilja. Han är inte den våldsamma typen egentligen. Jag tror faktiskt som han sa att han missbedömde vikten och i sin irritation la han till lite extra kraft vilket fick den effekt det blev. Men vi ville ändå markera för honom att man inte gör så med en så fin tjej som han har, det var därför vi tog in honom i köket och satte honom på en stol. Vi ville försöka få honom att lugna ner sig lite.

-Men han slog ju till dig, sa polisen.

-Ja, fast jag kanske skulle hållit mig lite mer på min kant. Jag tycker det ser ut som att den vanliga Johan är på väg tillbaka igen, sa Skorpan.

-Ja, jag håller med, sa Sillen. Men det är ändå fortfarande ett problem med Johan. Nu ångrar han vad han gjort och han kommer att anklaga sig själv mer än nödvändigt. Och om det blir riktigt illa så kanske han tar till det där hustaket igen. Och så länge vi inte vet var Sofie är och hur hon mår, kommer självanklagelserna bara att eskalera.

-Kanske bäst vi tar in honom i alla fall, så vi kan hålla ögonen på honom, tyckte polisen.

-Jag vet inte, sa Sillen. Jag försöker lägga mig på knä bredvid honom, så får vi se vad som händer.

Sillen gick lugnt och försiktigt fram till Johan och la sig på knä bredvid honom. Han sa inget och Johan hade låtit sin bön övergå från högljutt klagande till ett otydligt mummel. Sillen började också be med samma mumlande stämma som sin vän. Efter en stunds bön tog Sillen Johans Bibel och slog upp Efesierbrevet.

Sillen var inte så väl påläst i Bibeln, men breven gillade han och just den vers han nu letade efter hade han försökt memorera. Han slog upp Efeseierbrevet kapitel 4 och pekade på vers 32. Högt läste han för Johan:

-Var goda och milda mot varandra. Förlåt varandra, så som Gud har förlåtit er i Kristus.

Sillen tittade på sin vän och fortsatte:

-Gud förlåter dig, men du kan faktiskt inte göra som du gjort. Han säger att vi ska vara goda och milda mot varandra.

-Jag vet, förlåt mig Sillen. Jag vet inte vad som flög i mig. Det känns som en dimma jag vandrat genom. Slog jag Skorpan?

-Ja, det gjorde du.

-Åååå hur kunde jag bli så dum? Du och Skorpan är ju mina vänner.

-Ja, vi vet och vi blir väldigt oroliga när du gör såhär. Nu verkar ju Sofie vara en smart kvinna, men vi vill verkligen inte att det ska hända henne något och så som du behandlat henne idag är inte ett sätt som Gud accepterar, det vet du väl.

-Ja, det vet jag. Jag ångrar mig verkligen. Det kanske är för mycket för mig i alla fall med allt det här. När vi lämnade affären, så kom jag att tänka på alla måste. Imorgon kommer mina föräldrar och du vet ju hur de är. Jag tänkte att jag skulle ha det prefekt när de kommer.

-Perfekt, vad är det?

-Nä, jag vet inte.

-Har du någonsin sett så många löv ett träd har? Vilket av alla de där löven är perfekt? Är något av det perfekt?

-Alla är väl det. Det är ju Gud som gjort dem.

-Ja, det är sant, även de med vissna kanter och hål i sig. Både de stora och de små. Vad ska du bevisa för dina föräldrar. Oavsett vad du gör, kommer du inte att vara perfekt i deras ögon om jag förstått dem rätt.

-Nej, det är sant.

-Du och jag behöver sitta ner och prata massor. Jag har visserligen ingen erfarenhet av sådana föräldrar som dina, men du behöver kunna hantera alla möjliga kriser bättre. Jag tror vi kan hjälpa varandra. Du kan hjälpa mig växa närmare Gud och jag kanske kan hjälpa dig att hantera den press du fått på dig.

-Ja, du har rätt. Förlåt mig Sillen. Jag har verkligen varit en idiot de senaste timmarna. Tror du jag måste åka med poliserna?

-inte om du lovar att göra som jag säger.

-Jag lovar.

-Skäll som en hund.

-Va?

-Ja, skäll som en hund. du lovade att göra som jag säger.

-Ha… vov vov….

-Okej, du får godkänt. Nu måste vi hitta Sofie.

Johan och Sillen reste sig från hörnan de suttit i.

-Förlåt Skorpan, sa Johan med sänkt huvud.

Skorpan tittade på Sillen som gav honom en nickning.

-Det är okej. Men gör inte om det. Framförallt inte mot Sofie. Jag klarar mig, men att du ger dig på Sofie tål jag inte och nu har du slarvat bort henne. Det gör mig orolig.

-Jag är också orolig nu när jag inser vad jag gjort. Och ni då, sa han till poliserna? Tar ni med mig?

De båda poliserna följde Skorpans exempel och tittade på Sillen innan de svarade.

-Det behöver vi inte om dina vänner här håller ögonen på dig. Men du ska veta att vi från och med nu håller ett extra öga på vad du håller på med. Och vi släpper dig inte helt förrän vi hittat din tjej. Vi måste veta att hon mår bra.

-Det vill vi också.

-Men var ska vi leta? Har hon något ställe som ni känner till?

-Inte vet jag.

-Åååå jag måste nog ta det här, sa Skorpan och höll upp sin telefon. Chefen har ringt nu säkert tio gånger sedan ni kom hit. Det måste vara väldigt viktigt.

-Visst, svara du, sa polisen. Vi kan väl dra oss ner till bilarna under tiden.

-Ja, hallo, det är Skorpan.

Ingen av de runtomkring kunde höra vad chefen sa, men de förstod på Skorpans del av samtalet att det var upprörda känslor från chefen.

-Jaja, vi kommer, sa Skorpan och la på luren.

-Chefen vet var Sofie är. Emelie har träffat på henne och pratat med henne. Tydligen så har hon pratat om mig och tydligen så är hon väldigt ledsen. Emelie har lämnat Sofie ensam, för det var tydligen vad hon ville, men Emelie har gömt sig så att hon hela tiden ser Sofie.

-Vi kör dig dit, sa polisen.

-Men jag måste få träffa henne, sa Johan.

-Inte nu. Vi litar inte riktigt på dig. Inte än. Ni två stannar här, beordrade polisen.

Motvilligt gick Johan efter Sillen in i lägenheten igen. Ungefär lika motvilligt följde Skorpan med poliserna. Han kände sig inte som rätt person att prata med någon som var ledsen. Han var den som skojade, inte den som tröstade. Och det där med tjejer hade han ju problem med. Dessutom var ju Sofie en väldigt speciell tjej. Risken att han skulle klanta till det verkade enorm. Kanske tur att han skulle åka med polisen. Men det skulle kanske skrämma Sofie.

Johan sprang runt som en yr höna i hela lägenheten. Tanken var att han skulle packa med sig en del av köksutrustningen från sin lägenhet till nya boendet. Men det blev inte gjort speciellt mycket. Sofie som satt sig på en av stolarna i köket kände inte igen Johan. Vad hade flugit i honom? Han öppnade sina köksluckor flera gånger, men tog aldrig ut något ur dem. Istället for han iväg in i sovrummet och öppnade dörrarna till garderoberna. Till slut ställde sig Sofie mitt i dörröppningen så att han inte skulle kunna springa vidare. Men då fick hon se en sida av Johan som hon aldrig sett tidigare och inte ens anat att den fanns. Plötsligt verkade han arg och vresig.

Sofie kände sig väldigt illa till mods och visste inte riktigt vad hon skulle göra. Efter en stund sa hon:

-Jag går ut och hämtar lite luft bara.

Men Johan verkade inte höra henne. Han sprang vidare fram och tillbaka och fick ingenting gjort. När Sofie kommit ner på gatan tog hon upp sin telefon. Hon ringde till Skorpan.

-Hej, det är Sofie.

-Halloj snäckan, hur går det för er?

-Na, jag vet inte. Johan är så konstig. Han springer bara runt och får inget gjort. Jag har inte sett honom sådan förut. Jag ställde mig i dörröppningen för att hejda honom lite, men då blev han arg och vresig. Vad ska jag göra?

-Bra du ringde. Men jag vet inte vad du ska göra. Jag måste nog snacka med Sillen om det lite. Vi kanske kommer. Var är du nu?

-Jag är ute på gatan. Jag sa att jag skulle ut och hämta lite frisk luft, men han hörde mig inte. Det får inte verka som att jag ringt och skvallrat. Det är inte bra.

-Nej, jag vet. Det är därför jag vill prata med Sillen lite först. Han tänker igenom saker lite bättre än mig. Stanna där du är så ringer jag tillbaka.

Skorpan och Sofie avslutade sitt samtal. Då kom plötsligt Emelie cyklande.

-Hej, Sofie! Är Johan hemma?

-Ehh…ja, fast det är nog ingen bra idé att du går upp till honom nu. Han är lite konstig. Jag blev nästan lite rädd för honom. Det är därför jag är här ute. Jag har ringt efter några kompisar. De ringer snart tillbaka och säger vad jag ska göra.

-Vadå, är han våldsam? Slår han dig?

-Nej, det har han inte gjort och jag tror inte han är sådan. Men han var så arg och irriterad. Jag tyckte det var obehagligt, så jag gick ut.

-Jag förstår. Mina föräldrar bråkar jämt. Det är inte roligt. Då brukar jag gå ut. Det är därför jag hittar så bra där ni ska bo och där du bott. Jag har inte haft så mycket annat för mig.

-Aahh… nu ringer det, sa Sofie och plockade upp sin telefon.

Skorpan och Sillen hade kommit överens om att komma och erbjuda sin hjälp att bära soffan. Det var ju ändå fredag och de var snabbt färdiga på jobbet.

-Förstärkning är på väg, sa Sofie till Emelie efter avslutat samtal.

-Bra. Får jag hänga med upp då?

-Det är kanske bättre att du väntar.

-Okej, men jag kan vara här med dig tills förstärkningen kommer.

-Det får du gärna. Jag kan väl säga åt Johan att ringa dig senare. Hur sent på kvällen får han ringa?

-Det är inte noga. Det är ju fredag och då bestämmer jag själv hur länge jag ska vara uppe. Jag kommer förmodligen cykla runt hela kvällen och då håller jag koll på er.

-Det tror jag säkert att du gör. Fast vänta inte uppe för länge på det där telefonsamtalet. Jag kanske glömmer att säga till honom. När Skorpan kommer så blir allt lite….hmmm … vad ska jag säga…. Skorpan är snäll, men det blir gärna lite…. barnsligt är inte rätt ord, men åt det hållet.

-Jag fattar. Ett vuxet barn. Vi har en idrottslärare som är sådan. Ganska roligt, men det blir inte mycket ordning.

-Ja, precis. Skorpan är väldigt rolig, men ordning är inte hans starka sida och när han är nära har alla omkring en tendens att smittas av honom.

En stund senare kom både Sillen och Skorpan körande.

-Hej, Emelie. Jaså du är här.

-Ja, fast jag ska cykla vidare nu. Vi får prata en annan dag.

-Okej, hejdå!

-Hejdå!

-Jaha, Sofie. Har han inte efterlyst dig än?

-Nä, inte än.

-Ska vi gå upp och se hur det går för honom?

-Ja, det är väl lika bra det.

Tillsammans gick de tre vännerna upp till Johans lägenhet och klev in innanför dörren. Man kunde höra hur Johan rotade runt i köket och sprang fram och tillbaka.

-Hej, Johan, ropade Skorpan! Behöver du hjälp?

-Va, vad gör ni här? Har du ringt efter dem?

Johans tonfall var aggressivt. Men både Sillen och Skorpan låtsades inte om vad han nyss sagt.

-Vi tänkte ni behövde lite flytthjälp. Din soffa skulle du ju ha med dig, sa du. Vi är redan klara på jobbet och tänkte att det är bättre vi hjälper till med soffan än att lilla Sofie ska släpa på den.

-Jaja, men jag måste fixa i köket.

Sillen och Skorpan tog sig till vardagsrummet och Sofie hängde efter.

-Vi kan nog lasta i min bil, sa Sillen. Den är störst.

-Men vi kommer inte att få in en hel soffa i din bil.

-Nej, kanske inte, men vi kan ta dynorna, så får vi hyra släp igen.

Sofie tog en av dynorna och gick mot hallen. Där mötte hon Johan som fortfarande inte fick något vettigt gjort.

-Ååå… Akta dig kvinna, sa Johan och flyttade Sofie åt sidan med en väldigt kraft genom att ta tag i dynan hon höll i. Kraften var överdriven, så Sofie flög in i väggen intill med en duns.

Men då blixtrade det till för Skorpan.

-Vad tusan tar du dig till? Akta Sofie! Du ska väl inte kasta runt med henne sådär? Så gör du inte! Om inte du passar dig, så kommer vi aldrig att låta dig bo med henne.

-Det kan du inte hindra, röt Johan tillbaka. Gud har bestämt att det ska bli hon och jag och ingen kan sätta stopp för det.

Nu kunde inte heller Sillen hålla sig utanför.

-Vad är det du säger Johan? Du ska väl inte behandla Sofie hur som helst för det. Nu har du gått för långt. Sätt dig ner.

-Det kan du glömma. Jag måste få med mig alla dessa saker.

-Nej, du. Nu sätter du dig ner.

Sillen gick mot sin vän och Skorpan var precis intill som stöd. Tillsammans lyckades de trycka in Johan i köket och sätta honom på en stol.

-Nu ska du lyssna väldigt noga på mig, sa Sillen. Just nu bär du dig åt som en äkta skit-stövel. Jag vet inte vad som tagit åt dig. Det här är inte du. Skorpan och jag är dina vänner, men vi är också Sofies vänner och vi har lovat att hålla ett vakande öga över henne och nu gillar vi inte det vi ser. Du kan inte komma här och säga att Gud har sagt att det ska bli ni två och sedan bära dig åt på det här sättet. Sofie är inte säker här tillsammans med dig just nu. Vi tänker ta henne härifrån.

-Vadå, ska ni kidnappa henne? Ska ni göra sällskap med Jonny i fängelset? Människorov, det ger fängelse.

-Och vad tror du att kvinnomisshandel har för straff?

-Jag har inte misshandlat Sofie. Det skulle jag aldrig göra.

-Du kastade precis iväg henne så hon flög in i väggen.

-Det är för att hon är så lätt. Jag räknade inte med att hon skulle flyga sådär. Hon stod mitt i vägen. Jag får ju inte gjort något.

Sofie som stått på avstånd, kände tårarna komma krypande. Hon kände sig helt värdelös och obetydlig. Hur kunde Johan säga och göra så? Skulle hon tvingas bo med honom? Även om Jonny utnyttjat henne, så hade han aldrig varit så här arg och våldsam. Han hade haft en annan metod. Han hade ju manipulerat hela hennes hjärna. Det var såklart inte heller bra, men han var i alla fall inte våldsam. Kanske var det bättre att antingen leva helt ensam alltid eller att bo med en tramsig Skorpan.

Utan att säga ett ord lämnade Sofie lägenheten och började vandra omkring. Hon gick planlöst hit och dit, kors och tvärs på alla möjliga gator och vägar. Efter en timmes vandring satte hon sig på en bänk i ett område som liknade hennes eget. Hon visste inte var hon var, men det kvittade. Det gjorde så ont att inte vara värd något. Att ses som ett objekt som man kan kasta omkring eller utnyttja efter eget behag. Tårarna rann nerför kinderna. Det var bara att inse. Hon var och skulle alltid förbi en nolla som ingen egentligen vill veta av. På den här kalla bänken skulle hon förmodligen kunna sitta och tyna bort. Ingen skulle märka det.

Men det Sofie inte märkt var att hon var uppmärksammad. Någon hade sett henne sitta på bänken. Det var dock varken Johan, Sillen eller Skorpan.

De tre hade helt nyligen märkt att Sofie inte längre var kvar i Johans lägenhet och Johans humör var nu ännu värre. Han slog till och med till Skorpan och anklagade honom för att ha tagit Sofie ifrån honom medan Sillen distraherade. Ljudvågorna från Johans lägenhet var nu så höga och häftiga att de väckt uppmärksamhet bland grannarna och strax knackade det på dörren. Skorpan skickades att öppna och blev minst sagt förvånad när han såg vem som stod på utsidan.