Just nu var det inget som var bra i Johan och Sofies värld. Johan var arg och irriterad och Sofie rädd och ledsen.
Skorpan som hade kommit till Johans lägenhet tillsammans med Sillen efter att Sofie ringt efter honom, hade precis öppnat dörren efter att någon knackat på. Det visade sig vara polisen som gärna ville komma in.
-Vad händer här då, undrade den ena polismannen.
-Inget. Vi har en liten diskussion bara, försökte Skorpan
-Vi har fått en anmälan. En kvinna har setts lämna efter en ljudlig smäll eller duns av något slag. Det sades också att ett gräl pågick. Och du ser ut att ha blivit slagen helt nyligen.
Poliserna gick längre in i lägenheten och hittade Johan och Sillen i köket.
-Jaså, det är du, sa den ena polisen när han fick se Sillen. Det var väl du som åkte med i vår bil iklädd endast kalsonger? Det var väl hit vi åkte då eller?
-Jo, det stämmer, sa Sillen.
-Ja, och vad är det nu som händer här då?
-Det är ingen fara. Det är min kompis här, som tillfälligt tappat kontrollen eller något. Jag vet inte vad som flugit i honom.
-Vad var det för tjej som lämnade lägenheten då?
-Det var Sofie, sa Sillen. Hon är Johans tjej och de ska flytta ihop är det tänkt. Skorpan och jag kom hit för att hjälpa till att flytta soffan, men Johan har varit på dåligt humör redan när vi kom hit. När Sofie skulle gå ut med en av dynorna till soffan så typ kastade Johan iväg henne med hjälp av dynan.
-Jag visste inte att hon skulle vara så lätt. Jag tog i lite extra bara och hon flög iväg. Det var inte min mening. Jag skulle aldrig skada Sofie och nu är hon borta. Skorpan har tagit henne medan Sillen suttit här och tjatat.
-Jag har inte tagit henne. Det fattar du väl.
-Vi fick uppgifter om att hon lämnat platsen själv, sa polisen, men att bråket fortsatt även efter att hon gått. En granne blev orolig och ringde oss.
-Du behöver lämna ett drog och alkoholtest i alla fall, sa den andra polisen till Johan.
-Jag varken dricker eller tar droger. Jag tror på Jesus, sa Johan.
-Det gör han faktiskt, sa Skorpan. Jag tror inte han tagit något. Det är något annat, men jag fattar inte vad. Han verkar stressad på något vis.
-Tja, stress kan få en att göra de mest konstiga saker, sa den första polisen. Men det här är inte bra killar. När en granne ringer för att den hör bråk som ekar mellan väggarna, då har det gått för långt. Och du har uppenbarligen åkt på smäll.
-Ja, jag slog till honom för att han tagit min Sofie, sa Johan.
-Jag tror det är bäst att du kommer med oss en sväng, sa polisen. Du behöver lugna ner dig.
-Nej, det går inte.
-Ska du tjafsa med polisen också?
-Nej, naturligtvis inte. Men jag hinner inte….
Plötsligt gick det upp för Johan vad som höll på att hända och vad han gjort. Det var som om han plötsligt vaknade ur en mardröm.
-Jag….. ååååå vad har jag gjort….. nej, nej, nej….. vad har jag gjort. ååååå….. Johan vandrade fram och tillbaka i köket och tog sig för huvudet. Nej, hjälp, vad har jag gjort?!! Förlåt Sillen! Förlåt Skorpan!! Förlåt så jätte mycket! Nej, nej, nej…. ååååå Sofie. Var är stackars Sofie? Vad har jag gjort?! Åååå…. det gör ont i magen. Hjälp mig Sillen, vad har jag gjort? Vad tog det åt mig? Förlåt!! Nej!!
Utan att bry sig om att polisen ville ta med honom, gick han in i vardagsrummet, öppnade dörren till sitt skåp och la sig på knä framför.
-Förlåt mig, snälla Gud, förlåt! Jag har betett mig som en skurk. Till och med polisen har kommit hit för att ta mig. Hur kunde det bli såhär? Förlåt, snälla Jesus, hjälp mig!
De båda poliserna, Skorpan och Sillen stod i dörröppningen och tittade förvånat på Johan.
-Vad är det med honom, frågade den ena av poliserna.
-Jag vet inte. Ingen av oss har sett honom sådan här. Chefen har satt mycket press på honom senaste tiden och för en vecka sedan tänkte han hoppa från ett höghus. Då var det du Sillen som hittade honom på väg till det där huset han tänkte hoppa från. Johan tänkte hoppa för att han trodde att Sofie gjort slut.
-Ja, det var riktigt läskigt. Men vi fick honom på rätt väg igen och innan idag så verkade allt så himla bra. De var på jobbet och han köpte en Bibel till Sofie. Han ska jobba igen på måndag. Men i det här skicket så duger han inte till mycket.
-Nä, vad ska vi göra med honom, sa den ena av de båda poliserna.
-Jag vet inte riktigt, sa den andra.
-Helt ärligt, sa Sillen, så var det Sofie som ringde till oss och bad oss komma hit. Hon tyckte att han var lite läskig.
-Klok kvinna. Vet ni var hon är?
-Nä, ingen aning. Vi har försökt ringa henne, men hon svarar inte.
-Tror ni det kan ha blivit ett problem med henne? Kan hon vara skadad?
-Skadad, nej inte fysiskt i alla fall, men vi vet inte så mycket mer. Vi märkte inte när hon försvann. Jag tror faktiskt inte att han gjorde det med vilja. Han är inte den våldsamma typen egentligen. Jag tror faktiskt som han sa att han missbedömde vikten och i sin irritation la han till lite extra kraft vilket fick den effekt det blev. Men vi ville ändå markera för honom att man inte gör så med en så fin tjej som han har, det var därför vi tog in honom i köket och satte honom på en stol. Vi ville försöka få honom att lugna ner sig lite.
-Men han slog ju till dig, sa polisen.
-Ja, fast jag kanske skulle hållit mig lite mer på min kant. Jag tycker det ser ut som att den vanliga Johan är på väg tillbaka igen, sa Skorpan.
-Ja, jag håller med, sa Sillen. Men det är ändå fortfarande ett problem med Johan. Nu ångrar han vad han gjort och han kommer att anklaga sig själv mer än nödvändigt. Och om det blir riktigt illa så kanske han tar till det där hustaket igen. Och så länge vi inte vet var Sofie är och hur hon mår, kommer självanklagelserna bara att eskalera.
-Kanske bäst vi tar in honom i alla fall, så vi kan hålla ögonen på honom, tyckte polisen.
-Jag vet inte, sa Sillen. Jag försöker lägga mig på knä bredvid honom, så får vi se vad som händer.
Sillen gick lugnt och försiktigt fram till Johan och la sig på knä bredvid honom. Han sa inget och Johan hade låtit sin bön övergå från högljutt klagande till ett otydligt mummel. Sillen började också be med samma mumlande stämma som sin vän. Efter en stunds bön tog Sillen Johans Bibel och slog upp Efesierbrevet.
Sillen var inte så väl påläst i Bibeln, men breven gillade han och just den vers han nu letade efter hade han försökt memorera. Han slog upp Efeseierbrevet kapitel 4 och pekade på vers 32. Högt läste han för Johan:
-Var goda och milda mot varandra. Förlåt varandra, så som Gud har förlåtit er i Kristus.
Sillen tittade på sin vän och fortsatte:
-Gud förlåter dig, men du kan faktiskt inte göra som du gjort. Han säger att vi ska vara goda och milda mot varandra.
-Jag vet, förlåt mig Sillen. Jag vet inte vad som flög i mig. Det känns som en dimma jag vandrat genom. Slog jag Skorpan?
-Ja, det gjorde du.
-Åååå hur kunde jag bli så dum? Du och Skorpan är ju mina vänner.
-Ja, vi vet och vi blir väldigt oroliga när du gör såhär. Nu verkar ju Sofie vara en smart kvinna, men vi vill verkligen inte att det ska hända henne något och så som du behandlat henne idag är inte ett sätt som Gud accepterar, det vet du väl.
-Ja, det vet jag. Jag ångrar mig verkligen. Det kanske är för mycket för mig i alla fall med allt det här. När vi lämnade affären, så kom jag att tänka på alla måste. Imorgon kommer mina föräldrar och du vet ju hur de är. Jag tänkte att jag skulle ha det prefekt när de kommer.
-Perfekt, vad är det?
-Nä, jag vet inte.
-Har du någonsin sett så många löv ett träd har? Vilket av alla de där löven är perfekt? Är något av det perfekt?
-Alla är väl det. Det är ju Gud som gjort dem.
-Ja, det är sant, även de med vissna kanter och hål i sig. Både de stora och de små. Vad ska du bevisa för dina föräldrar. Oavsett vad du gör, kommer du inte att vara perfekt i deras ögon om jag förstått dem rätt.
-Nej, det är sant.
-Du och jag behöver sitta ner och prata massor. Jag har visserligen ingen erfarenhet av sådana föräldrar som dina, men du behöver kunna hantera alla möjliga kriser bättre. Jag tror vi kan hjälpa varandra. Du kan hjälpa mig växa närmare Gud och jag kanske kan hjälpa dig att hantera den press du fått på dig.
-Ja, du har rätt. Förlåt mig Sillen. Jag har verkligen varit en idiot de senaste timmarna. Tror du jag måste åka med poliserna?
-inte om du lovar att göra som jag säger.
-Jag lovar.
-Skäll som en hund.
-Va?
-Ja, skäll som en hund. du lovade att göra som jag säger.
-Ha… vov vov….
-Okej, du får godkänt. Nu måste vi hitta Sofie.
Johan och Sillen reste sig från hörnan de suttit i.
-Förlåt Skorpan, sa Johan med sänkt huvud.
Skorpan tittade på Sillen som gav honom en nickning.
-Det är okej. Men gör inte om det. Framförallt inte mot Sofie. Jag klarar mig, men att du ger dig på Sofie tål jag inte och nu har du slarvat bort henne. Det gör mig orolig.
-Jag är också orolig nu när jag inser vad jag gjort. Och ni då, sa han till poliserna? Tar ni med mig?
De båda poliserna följde Skorpans exempel och tittade på Sillen innan de svarade.
-Det behöver vi inte om dina vänner här håller ögonen på dig. Men du ska veta att vi från och med nu håller ett extra öga på vad du håller på med. Och vi släpper dig inte helt förrän vi hittat din tjej. Vi måste veta att hon mår bra.
-Det vill vi också.
-Men var ska vi leta? Har hon något ställe som ni känner till?
-Inte vet jag.
-Åååå jag måste nog ta det här, sa Skorpan och höll upp sin telefon. Chefen har ringt nu säkert tio gånger sedan ni kom hit. Det måste vara väldigt viktigt.
-Visst, svara du, sa polisen. Vi kan väl dra oss ner till bilarna under tiden.
-Ja, hallo, det är Skorpan.
Ingen av de runtomkring kunde höra vad chefen sa, men de förstod på Skorpans del av samtalet att det var upprörda känslor från chefen.
-Jaja, vi kommer, sa Skorpan och la på luren.
-Chefen vet var Sofie är. Emelie har träffat på henne och pratat med henne. Tydligen så har hon pratat om mig och tydligen så är hon väldigt ledsen. Emelie har lämnat Sofie ensam, för det var tydligen vad hon ville, men Emelie har gömt sig så att hon hela tiden ser Sofie.
-Vi kör dig dit, sa polisen.
-Men jag måste få träffa henne, sa Johan.
-Inte nu. Vi litar inte riktigt på dig. Inte än. Ni två stannar här, beordrade polisen.
Motvilligt gick Johan efter Sillen in i lägenheten igen. Ungefär lika motvilligt följde Skorpan med poliserna. Han kände sig inte som rätt person att prata med någon som var ledsen. Han var den som skojade, inte den som tröstade. Och det där med tjejer hade han ju problem med. Dessutom var ju Sofie en väldigt speciell tjej. Risken att han skulle klanta till det verkade enorm. Kanske tur att han skulle åka med polisen. Men det skulle kanske skrämma Sofie.