Johan och Sofie hade lämnat arbetet i butiken och begett sig hem för att äta lunch. Sofie satt på en av köksstolarna och studerade Johan medan han stekte pannkakor. Det var lite som den där gången då hon varit hemma hos honom för ett tag sedan och gillade vad hon såg. Den där gången när han lagade mat i sin gamla lägenhet. Johan märkte såklart att hon studerade honom, men han tänkte mer på Skorpan och det samtal han haft med honom tidigare under dagen.
-Sofie, sa Johan och vände sig mot henne med stekspaden i handen.
-Ja?
-Jo, Skorpan och jag hade ett ganska bra samtal idag. Vi båda är väl i lite samma situation. Vi båda har träffat vars en fantastisk tjej och jag har ju friat. Men…
Sofie blev orolig. Hade han ångrat sig? Johan vände sig mot stekjärnet igen innan han fortsatte:
-Det är så mycket som vi behöver reda ut innan vi gifter oss. Jag älskar dig mer än allt annat. Men vi måste få en vardag att fungera. Hittills har jag ju lagat all mat till exempel. Jag gillar det, men du kanske också vill laga mat ibland.
-Nej, du får gärna laga mat, sa Sofie som inte riktigt förstod vart Johan ville komma.
-Skorpan och jag pratade om att vi måste känna till alla sidor om vår partner innan vi tar något beslut. Ingen tjänar något på att vi säger ja idag, men imorgon inser att allt är fel. Emma gjorde rätt som kom till jobbet idag. Det är bra att hon vill se hur Skorpan har det på jobbet och vad han brukar göra. Det avslöjar ju en sida av honom som hon annars skulle missa. Och den sidan kanske hon inte alls gillar.
-Menar du att det finns någon sida av mig som du inte gillar?
-Nej, inte alls. Jag älskar alla sidor av dig. Men jag vill att vi pratar om saker så att vi kan undvika missförstånd och bråk i framtiden. Som Emelies föräldrar. De bråkar ju. Det vill jag inte att vi ska göra. De bråkar om pengar och om hur mycket de jobbar. Jag vill inte bråka med dig om pengar. Men jag vill inte heller att du plötsligt ska spendera allt som kommer in på saker som jag anser är onödiga. Och det antar jag att du inte heller vill att jag ska göra.
-Okej, jag förstår. Jag blev lite orolig att du plötsligt ångrat dig.
-Nej, inte alls. Jag älskar dig och just nu ser jag inget som skulle få mig att tänka på något annat. Du är viktigast i mitt liv just nu och så vill jag att det alltid ska vara. Men om vi bråkar om struntsaker så kanske jag inte vill ha dig som viktigast. Det är så jag menar.
-Det är nog ganska smart. Så vad tycker du om pengar då?
-Jag vet inte. Helst skulle jag vilja göra upp en budget. Det har min mamma tjatat på mig i alla år, men jag har aldrig gjort någon. Kanske det är viktigare när man är två.
-Vi kanske ska ta lite råd av din mamma när det gäller ekonomi. Hon har ju trots allt bra koll på pengar och hon har redan visat oss hur vi ska handla aktier.
-Jag vet inte. Du och min mamma verkar komma förvånansvärt bra överens. Men hon bråkar väldigt mycket och tjatar om saker.
-Är det inte mammors roll?
-Delvis kanske, men inte så som hon håller på. Jag vill inte skrika på mina barn så som hon gjort mot mig. Eller hon skrek väl inte speciellt ofta. Hon ignorerade mig oftast, men de få gånger hon skulle säga något till mig så var det något negativt och det gjorde hon oftast genom att skrika.
-Men jag tror att din mamma skulle bli glad om du frågar om hon kan ge oss råd om vår gemensamma ekonomi.
-Ja antagligen. Men det kommer ändå att bli jobbigt. Hon kommer att klaga på mig.
-Kanske, kanske inte. Men vi behöver kanske lite tips. Hon är som sagt expert och det är inte vi. Vi kanske kan åka och hälsa på dem?
-Och när skulle vi göra det? Vi jobbar och flyttar om vartannat. Och jag hoppas att vi kan åka till dina föräldrar till helgen. Du måste återuppta kontakten med dem.
-Ja, jag måste väl det. Men det känns jobbigt. Det är kanske sju, åtta år sedan, minst, som jag såg dem senast. Jag existerar inte längre i deras värld.
-Det gör du visst och det vet du.
-Men vad ska jag säga till dem?
-Du behöver inte säga så mycket. De kommer att bli glada av att se dig.
-Tror du?
-Ja, det är jag säker på. Om vi åker till dina föräldrar på lördag eller söndag, så lovar jag att ringa min mamma och be om ekonomisk rådgivning.
-Okej. Deal!
Johan var nu klar med alla pannkakor och hade satt sig vid bordet mitt emot Sofie. Sofie åt med god aptit. Det hade varit en spännande förmiddag med Emma i butiken och Sofie var hungrig. När de åkte hem på lunchen blev det att de åt lite senare än vanligt. Det bidrog också till den ökade hungern. Dessutom åt de ju frukost så väldigt mycket tidigare nu än vad hon var van.
När Sofie var klar med den första pannkakan tog hon en till. Johan däremot fick inte i sig någon. Han bara tittade på Sofie.
-Vad är det, ska du inte äta?
-Jo, men jag tittar på dig. Du är så fin att jag kommer helt av mig.
-Så du pratar.
-Det är sant. Du kikar ju på mig medan jag fixar mat, då måste jag väl få titta på dig när du äter mat.
Generat tittade Sofie ner på tallriken. Johan reste sig från sin stol och gick runt bordet till henne. Där la han sig på knä och tog hennes hand.
-Jag älskar dig Sofie. Vet du det?
Sofie lyfte försiktigt blicken och mötte Johans. Det strömmade kärlek ur hans ögon. Sofie bara nickade medan Johan med sin andra hand försiktigt strök en hårlock åt sidan från hennes ansikte.
-Du är så vacker, sa han. Jag kan inte titta mig mätt på dig.
-Det var ju därför du skulle äta pannkakor, skrattade Sofie.
-Åå, nej, du har varit för mycket med Skorpan, det hör jag, skrattade Johan.
-Han är rolig.
-Ja, men jag menar det jag säger Sofie. Jag älskar dig och du är så vacker att titta på. Jag vill att du verkligen förstår att jag tycker så.
-Jag gillar dig med.
-Gillar. Åååå jag vill att du ska vara lika tokig i mig som jag är i dig. Det skulle få mig att känna mig lugnare. Nu är jag hela tiden orolig att du ska se åt någon annan. Igår när Skorpan gav dig en puss på kinden. Då trodde jag det var kört. Skorpan sa som tur var till mig. Men du är så vacker och helt underbar att du ju skulle kunna välja precis vem du vill. Men just nu så är det du och jag som bor tillsammans. Det betyder att du valt mig. Det är helt obegripligt. Jag känner mig inte bra nog för dig. Men jag skulle verkligen göra allt för dig.
Sofie tittade på Johan. Han menade vad han sa. Det syntes tydligt. Det var alvar i det han sa. Men det var ändå svårt att ta till sig. Både Johan och Sofie hade dåligt självförtroende, självkänsla och allt vad det heter.
-Vad mer behöver vi prata om då? Vad mer än ekonomi, sa Sofie som tyckte det var jobbigt att ta emot Johans alla fina ord.
Johan reste sig och gick tillbaka till sin stol. Han tog en pannkaka och började äta. Efter en stunds tystnad sa han:
-Min tro.
-Din tro?
-Ja, jag vill inte att den ska stå mellan dig och mig, men jag vill inte heller skjuta den åt sidan. Jag är rädd att den kan bli ett problem.
-Varför?
-Kanske för att du tycker att jag spenderar för mycket tid i Bibeln. Eller att jag träffar andra troende för ofta. Eller kanske att jag bara lyssnar på lovsånger. Eller, jag vet inte. Du kanske tycker att mitt sätta att leva som troende är dåligt. Vi som kallas kristna ses ofta som tråkiga. Jag vill inte att mina kristna värderingar ska stå i vägen för vårt förhållande. Det är faktiskt det som oroar mig allra mest. I stort sett allt annat, det kan jag acceptera. Jag kan sköta alla hushållssysslor och jag kan resa jorden runt med dig om det är vad du vill, men jag kan inte lämna min tro. Och om du som många andra uppfattar mig som tråkig, så skulle jag må dåligt av det.
-Jag vet faktiskt inte hur din tro kommer att påverka mig. Det är för tidigt att säga. Jag hade ju själv en fantastisk upplevelse i söndags tillsammans med Gud, men jag vet inte. Det är svårt. Jag tycker ju som du säger, att kristna är lite tråkiga. Att gå i kyrkan verkar tråkigt. Att läsa Bibeln verkar både tråkigt och jobbigt.
-Ja, det är ju precis det som oroar mig.
-Jag kan förstå det. Kan vi hålla den här frågan lite öppen ett tag. Jag vet ju inte än hur din tro påverkar vår gemensamma vardag. Jag har ju inte sett hur en vanlig dag tillsammans med dig är. Eller är det så som de senaste dagarna varit som är din vanliga vardag?
-Nej, det hoppas jag verkligen att det inte är. Min vardag har tidigare förmodligen lätt kunna klassas som tråkig. Jag har spenderat massor med tid i Bibeln och andra kristna böcker. Eller också så står jag vid spisen och lagar någon avancerad måltid. Det är vad min vardag brukar gå ut på. Det här med att ha folk springande i lägenheten hela tiden, det hoppas jag verkligen avtar. Det är inte jag.
-Nej, det gillar inte jag heller. Det är ganska jobbigt att inte få egen tid.
-Ja, verkligen. Vi kan göra som du säger, hålla frågan om tro öppen ett tag. En annan fråga som jag och Skorpan pratade om idag var det där med barn. Vad tycker du om barn?
-Du menar om jag vill ha egna barn?
-Ja.
-Hjälp! Det var en svår fråga. Det har jag aldrig tänkt på.
-Det har tyvärr jag gjort. Jag har tänkt att jag gärna vill ha barn och jag har tänkt att jag inte vill vara för gammal.
-Usch. Nu sätter du lite press på mig.
-Nej, det vill jag inte. Men det var denna diskussion vi hade på lagret idag och det var den som fick Skorpan att lämna byggnaden en stund.
-Det förstår jag. Det är nästan så att jag vill lämna det här köket.
-Nej, förlåt! Det var inte meningen. Jag menar inte att vi ska ha barn nu. Jag vill bara veta var du står i frågan.
Sofie tänkte en liten stund innan hon sa:
-Jag har svårt att se mig själv som mamma, men jag skulle nog ändå kunna tänka mig barn. Inte hur många som helst. Ett, två eller möjligen tre. Antagligen inte tre.
-Okej, då är vi på samma linje där. Det är ju bra.
-Ja. Men när vill du skaffa barn då?
-Det vet jag inte. Men som jag sa till Skorpan innan idag så vill jag inte att mitt barn ska behöva ha en nybliven pensionär med sig till skolan första dagen.
-Nej, det är klart. Men det är ju ganska långt kvar till det skulle bli så.
-Ja, jag vet, men vill barnet övningsköra med en pensionär? Om inte så börjar det bli lite mer bråttom.
-Du har rätt. Jag har faktiskt inte tänkt på det. Allt som har med partner och familj att göra har hittills varit så avlägset i mina tankar. För mig är det ett enormt stort steg att flytta ihop med någon. Jag har haft fullt upp med att läka efter det där med Jonny. Och jag är inte säker på att jag är helt färdig läkt.
-Det kanske du aldrig blir.
-Nej, kanske inte. Men kan du leva med mig och mina sår då?
-Ja, det kan jag, absolut.
-Men tänk om de påverkar vår vardag tillsammans då?
-Det gör de och det har de redan gjort. Ganska mycket. Kanske mer för mig än för dig. Men jag älskar dig med dina sår. Och jag vill göra allt jag kan för att hjälpa dig så att de läker. Jag bär också en typ av sår. Jag har inte blivit älskad av mina föräldrar och det gör det svårt för mig att förstå att någon annan skulle kunna älska mig. Bland annat därför som jag hela tiden är rädd att förlora dig. De har lärt mig att jag inte är värd att älskas och hur kan jag då förvänta mig att en kvinna så fantastisk som du skulle kunna göra det? Det är en form av sår som jag bär med mig och som jag tror kan vara negativa i vår relation. Eller jag vet att de är negativa i vår relation, för jag har redan sett bevis på det.
-Bär inte alla med sig någon form av sår?
-Jo, antagligen. Men de kan vara av olika slag.
-Ja, fast så länge det är ett sår så är det ett sår. De gör ont.
-Du har rätt. Men jag menar verkligen allt jag har sagt nu. Jag älskar dig och jag gör det med dina sår och jag gör det så mycket att jag är beredd att göra vad som helst för dig. Vad som helst förutom att ge upp min tro. Min tro är ju den jag är. Så det kan jag inte ge upp.
-Om det nu är din Gud som fört oss tillsammans, så är jag glad för det. Du är omtänksam och förmodligen det bästa alternativet för mig. Alltså, det låter dåligt att säga så, men jag menar en vanlig kille, som Skorpan, Sillen eller Albin, det hade nog varit jobbigt. De är bra på sina vis, men jag behöver någon som är tryggare. Även om du inte känts jätte trygg, så tror jag ändå att du är en trygg partner. Och jag tror att det är din tro som får mig att känna mig trygg. Det är precis som att du har Gud stående vid din sida. Att han är där och stöttar och försvarar dig så att du sedan kan vara stöd för mig. Och din tro skulle inte få dig att börja göra så som Jonny gjorde, vilket är det jag hittills varit mest rädd för när jag funderat över relationer.
-Vad glad jag blir när du säger så. Det…. nä…. det finns inga ord…. du kunde inte ha sagt något bättre. Det är precis så jag vill att du ska uppleva mig. Och om du upplever det som att jag har Gud bredvid mig, så… ja, jag vet inte vad jag ska säga. Det är bättre än en dröm. Att ha Gud bredvid och dig, älskade Sofie, framför och när du säger så fina saker. Jag blir alldeles tagen.
-Bara av att ha det här samtalet tänker jag att vi ligger långt före andra som aldrig har samtal som det här. Det är som du säger bra att veta innan man ger sig för långt in i ett förhållande hur den andra tänker i olika lite svårare situationer. Och att du drog igång det här samtalet ser jag som ett bevis på att du är den trygghet jag behöver.
-Ååå, älskade Sofie!