Säsong 4 – del 7

-Skorpan!

Johan försökte hinna ikapp sin vän som redan hunnit en bra bit bort längs vägen från butiken.

-Skorpan, ropade Johan igen.

Skorpan vände sig om och Johan sprang lite fortare för att hinna ikapp. Johans kondition var uppenbart inte den bästa. Han flämtade och flåsade så att det inte gick att säga något på en stund.

-Dålig kondis?

-Ja tydligen, erkände Johan. Kan vi sätta oss någonstans?

-Nja, jag vet inte. Ska du också prata mig tillrätta så kan det kvitta.

-Nej, ta det lugnt Skorpan. Jag är din vän. Och det är de andra på lagret också. De vill väl, men de gick lite för långt kanske. Eller så uppfattade du det som för långt.

-Ja, det kan man säga. Tycker de seriöst att jag ska skaffa barn med en kvinna jag känt i mindre än en vecka?

-Nej, det tycker de såklart inte. Det tycker inte jag heller. Men både du och jag börjar nå övre kant vad gäller ålder då man skaffar barn. Jag tror inte att du vill vara pensionär när ditt barn börjar skolan.

-Nä, men så blir det ju inte heller. Så gamla är vi inte.

-Det beror ju på hur länge du tänker vänta. Väntar du för länge så blir det ju så. Det är ingen brådska än, men jag personligen känner att jag har press på mig. Jag vill inte vara en gammal pappa.

-Nej, det vill inte jag heller. Men det låter på alla som att jag borde skaffa barn med Emma idag eller möjligen imorgon.

-Så är det inte. Men omtanken om dig gör att de faktiskt tänker att du inte kan vänta hur länge som helst. Nu var det du som var på tapeten idag eftersom Emma kom. Annars har jag känt den pressen i mitt förhållande till Sofie. Det är ingen som sagt något till mig men det är liksom underförstått. Bland annat från dig.

-Från mig!

-Ja.

-Det har jag aldrig menat. Har du känt så?

-Nja, lite. Om jag inte skyndade mig så skulle du ta henne från mig.

-Hmmm… okej, jag tror jag förstår, men det var ju inte alls meningen.

-Nä, men jag uppfattade det lite så. Också känner jag själv att jag börjar bli äldre.

-Jobbigt när vi missförstår varandra. Menar du att jag missförstod de andra?

-Ja.

-Hmmm… Men om jag verkligen vill binda mig till Emma då? Det är helt galet, men jag kan faktiskt tänka mig att göra det snabbt. Jag känner ju själv pressen från tiden.

-Kanske därför du tog extra illa vid dig. Du har redan pressat dig själv och när det kom från andra så blev det för mycket.

-Kanske det.

-Att binda sig snabbt är väl inte fel. Men att göra det för snabbt, som efter en vecka det är nog ingen som rekommenderar. Sofie och jag funderar på bröllop nu till sommaren. Kanske på årsdagen efter min stolpkrock. Det är ganska snabbt tycker jag. Bröllop efter ett år.

-Ja, det är nog snabbt, höll Skorpan med. Jag tänker att det är vissa grejer man vill ha koll på innan. Emma var ju faktiskt ganska smart som kom hit idag. Det får jag nog erkänna. Det är bra att veta allt. Nu vet hon var jag jobbar. Inte så mycket vad jag gör, för jag var i för stor chock för att visa det.

-Ja. Det är nog ganska viktigt att ni lär känna varandras vardagsrutiner. Det är vad Sofie och jag jobbar med nu. Vem ska städa, laga mat och diska?

-I ditt fall är det väl givet vem som lagar maten?

-Ja, för att jag gillar det och Sofie inte gör det. Men jag kan ändå inte ta det för givet. Jag har märkt att Sofie gärna plockar undan, så det kanske blir hennes grej. Vi har dock inte direkt pratat om det. Men det borde vi såklart göra. Jag ska ta upp det med Sofie ikväll faktiskt.

-Det kanske jag ska göra med Emma också då?

-Det tycker jag. Då blir hon nog glad. Det kan ju vara ditt sätt att skynda på lite.

-Ja, du har rätt. Tack Johan!

-Det är jag som ska tacka. Det är bra att ha ett samtal som det här.

-Något annat som du hunnit tänka att du och Sofie ska hinna med innan?

-Nja, jag tänker att ekonomi är en sådan grej som många bråkar om. Det kan vara bra att ha pratat om det innan man ger sig in i ett äktenskap. Nu har jag visserligen en mamma som gillar att kasta pengar över oss båda, men det kan vi ju inte räkna med. Och även om vi skulle kunna göra det, så är det bra att vara överens om vad pengarna ska gå till. En plan liksom.

-Borde ni inte göra en gemensam semesterresa också? Jag tänker att det är en sak att vara på jobbet. Då går man inte på varandra hela tiden. Men på semestern….

-Du har rätt. Vi är förmodligen olika när vi är lediga, mot den vanliga vardagen. I mitt fall måste jag prata med Sofie om min tro också. Den påverkar mig väldigt mycket och därmed kommer den att påverka Sofie. Jag vill inte att det ska bli ett problem. Därför pratar jag hellre ut om det innan.

-Det borde jag nog också göra. Även om inte Emma är direkt troende så är Emmas föräldrar väldigt strikta på den punkten.

-Ja. Jag tänker att allt som man tror skulle kunna bli ett problem och sådant som man ser är problem hos andra, det måste man diskutera igenom innan man binder sig.

-När tycker du att det är för sent att skaffa barn då?

-Jag vet inte. Jag har inte tänkt på det. Men om man tänker på barnet. Hur gamla föräldrar vill det ha? Som jag sa innan så vill nog inget barn ha en förälder som går i pension vid första skoldagen.

-Nä, men det är ju inte någon större risk än på ett bra tag för vår del.

-Nej, det är det inte, men vill barnet övningsköra med en nybliven pensionär? Om inte så är det lite mer bråttom. Rent biologiskt så är det vad jag förstått en fördel om kvinnan inte är för gammal. Det blir lättare komplikationer om hon är för gammal, har jag hört.

-Ja, min mamma har berättat för mig, sa Skorpan, att den dag hon träffade en läkare för första gången när hon var gravid så sa han till henne att hon var i en perfekt barn-födande ålder. Hon var då ungefär 22.

-Det kan jag tänka mig att det är en bra ålder. Men både Emma och Sofie har passerat 22 för länge sedan. Vi får nog försöka göra det bästa möjliga, utan att stressa.

-Ja.

-Ska vi ta och gå tillbaka eller?

-Det kanske är bäst. Men det kommer kanske att bli stelt?

-Kanske. Men vi är alla vänner och ingen av oss vill ju medvetet såra någon annan. Kommer du ihåg när vi gick för långt med Svampen en gång.

-Ja, jag vet. Det var jag som drev på. Jag ångrar det än idag. Han tog illa vid sig.

-Ja, det gjorde han, men ni kom varandra närmare när ni hade pratat om det.

-Ja, näst efter dig och Sillen så är det Svampen som är min bästa vän. De andra är också bra, men det blev något speciellt mellan mig och Svampen då.

Tillsammans gick Johan och Skorpan tillbaka till butiken. När de klev innanför dörren sa Camilla genast:

-Hur är det Skorpan! Vad har hänt?

-De gick lite för långt, tyckte jag. Jag tog illa vid mig.

-Så tråkigt. Känns det bättre nu då?

-Ja, Johan och jag har pratat. Det känns bra. Emma som du såg här innan, hon är min tjej.

-Ja, jag hörde det. Kul! Grattis! Jag fick tyvärr inte tillfälle att prata så mycket med henne. Kanske kan bli en annan gång.

-Ja, kanske det.

-Du får gå bak och prata med de andra. Stämningen är inte som den brukar. Alla är ledsna för att du försvann sådär. De menar ju inget illa. Det vet du väl?

-Ja, jag vet och egentligen är det rätt åt mig. Det är jag som brukar gå hårdast fram. Nu fick jag smaka lite på min egen medicin.

-Nu är du lite hård mot dig själv, men jag kan nog ändå inte annat än att hålla med lite. Men angående Emma, du kan väl bjuda hit henne en dag så att vi får prata lite mer med henne.

-Jag vet inte. Hon är lantbrukare och har alltid väldigt mycket att göra.

-Spännande! Då är det du som oftast besöker henne kanske?

-Ja.

-Men hon kanske kan komma en på en förmiddags fika. Hon hann ju komma en sväng idag.

-Jag ska säga till henne.

-Förlåt Skorpan, sa chefen som kommit ner från sitt kontor. Han hade sett Johan och Skorpan från sitt fönster och avslutade genast det han höll på med när han såg att de var på väg tillbaka. Han ville prata med Skorpan om det han sagt.

-Det är ingen fara. Johan och jag har pratat och jag förstår hur ni tänker. Jag har väl själv känt mig lite stressad sedan innan och därför blev påtryckningarna utifrån lite för mycket. De blev droppen helt enkelt.

-Okej, men det var inte heller meningen att avslöja din hemlighet. Jag visste ju inte att de andra inte visste om ditt förhållande.

-Nej, men det var väl lika bra att de fick veta. De hade ju ändå fått veta förr eller senare. Att ha hemligheter är bara jobbigt.

-Ja, det blev ganska jobbigt för mig idag, erkände Johan. När jag fick se Emma, som jag ju redan visste var Skorpans tjej, så visste jag knappt vart jag skulle ta vägen. Så för mig känns det väldigt skönt att alla vet. Nu behöver jag inte längre tänka på vad jag säger.

-Det tänkte jag inte ens på Johan. Förlåt.

Tillsammans gick Johan och Skorpan bak till lagret igen.

-Förlåt Skorpan!

Det var Sven som var först att be om ursäkt, men de andra hängde snabbt på.

-Det är okej, sa Skorpan. Ni får gärna skoja och skämta, men jag vill helst inte att ni gör det om Emma. Det är för alvarligt för att jag ska klara av skämt om henne än.

-Okej, vi lovar. Men du kan väl berätta lite om henne. Och du kan väl ta hit henne igen så att vi får träffa henne. Camillas familj ser vi ju här varje vecka och Johan har ju alltid sin tjej här, skrattade Albin.

-Jag ska försöka ta hit henne igen. Men det är inte så enkelt. Hon har lantbruk och jobbar väldigt mycket.

-Är hon bonde?

-Ja. Hon bor på sina föräldrars gård. De har delat boningshuset på mitten så att det är som två lägenheter. Både föräldrarna och Emma jobbar på gården. De har kor, mjölkkor.

-Jag kan inget om kor. Jag vet väl ungefär hur de ser ut, men inte mycket mer.

-Inte jag heller, erkände Skorpan. Men jag har varit med Emma i stallet några gånger och det är väldigt intressant. Det känns som att hon är mycket närmare verkligheten än vad vi är.

-Har hon många kor då?

-Det är en relativt liten gård. Men hon säger att hon inte vill ha större. Om hon ska ha flera så måste hon ha anställd och det vill hon inte. Men kanske hon tvingas när föräldrarna inte längre orkar. Vi får se.

-Men hur träffade du henne?

-Det var på Ica när jag lämnat tillbaka släpen efter att vi hjälpt Johan och Sofie. Jag skulle köpa en sådan där färdig paj och det skulle hon också. Hon sa åt mig att välja en annan, för den jag tog var inte svensk, sa hon.

-Va? Det kollar jag aldrig på.

-Nä, inte jag heller, sa Skorpan, men jag fick en snabblektion i varför jag alltid ska göra det, där på Ica. Vi bestämde att vi skulle äta våra färdiga pajer tillsammans hemma hos henne. Så, det gjorde vi och sedan dess har vi träffats varje dag. Jag var hos henne hela helgen.

-Kul Skorpan!

-Ja, det känns faktiskt bra. Hon är mycket mer jordnära och hon är både väldigt smart och extremt stark. Dessutom så gillar jag såklart att titta på henne. Hon är inte alls som alla andra.

-Nej, det kan jag tänka mig. Att bo på gård påverkar nog det mesta i livet. Kan hon ens åka på semester?

-Antagligen inte. Hon säger att hon hittills aldrig varit iväg. Men hon förstår inte varför man ska åka iväg. Vi har ju så fint häromkring säger hon och hon har rätt. Hemma hos henne är det alldeles tyst på morgonen, så fridfullt.

-Det skulle jag nog tycka blev lite långtråkigt kanske. Men jag hoppas för din skull att det blir bra för dig och för er tillsammans om det är vad ni bestämmer er för. Även om vi tycker att du inte kan vänta hur länge som helst med att binda dig, så tycker vi såklart inte att du ska slå dig ner med första tjej som kommer i din väg. Det måste ju bli bra.

-Tack! Hittills känns det ovanligt bra med Emma. Men vi får väl se och jag är glad att ni låter mig få lite utrymme att utforska Emma lite mera.

Johan gav sin vän en klapp på axeln och sedan återgick alla till sina arbeten. Det var dock inte långt kvar till lunch, men det var mycket att göra. Flera pallar med artiklar hade anlänt till lagret under förmiddagen. Nu behövde de alla hjälpas åt att få det på plats. Just nu stod allt mest mitt i vägen i huvud gången och där utgjorde de en viss risk när de var så många att de nästan blockerade utgången bakåt.

Säsong 4 – del 6

Sofie stod bakom sin disk och försökte snabbt samla upp alla papper hon tappat på golvet. Samtidigt försökte hon hålla ett öga både på kunden som nu befann sig i butiken och på portarna till lagret. Portarna hade flera fönster, så personalen på lagret kunde lätt se allt som hände i butiken om de ville. Och flera gånger förr hade de alla stått uppradade för att se vad som pågick i butiken. Bland annat den där gången då Johan för första gången skulle presentera sig för Sofie.

Just nu var det ingen som tittade ut i butiken, men det var förmodligen bara en tidsfråga innan något skulle hända. När Sofie lagt alla papper på bordet igen, så tog hon ett djupt andetag och gick bort till kunden.

-Hej!

-Hej!

-Det var oväntat, viskade Sofie som absolut inte ville att Camilla skulle höra.

-Tja, jag tänkte att jag ville höra hur det gick hos Hanne igår. Också ville jag se var ni jobbar.

-Men det är ingen här som vet något om dig och Skorpan än, sa Sofie.

-Nej, men det gör väl inget. Jag är väl din kompis.

-Ja, jo. Det är klart.

-Får man ta en titt på lagret då? Jag vill ju se var Skorpan är och vad han gör om dagarna.

-Ehhh… alltså…. vi får inte…. eehhh…. men som kompis… jag vet inte…. Jag måste nog fråga Camilla. Kom!

-Jo, sa Sofie när de stod vid Camillas disk, det här är min kompis Emma,.

-Jaså, sa Camilla som fortfarande var väldigt misstänksam. Sofie hade aldrig tidigare pratat om några kompisar. Hon hade ju egentligen inte några. Inte mer än de hon hade i butiken. Och Sofies plötsligt konstiga beteende med att bland annat tappa alla papper gjorde att Camilla anade att det var något speciellt med just den här kunden, inte bara att hon var Sofies vän.

Sofie förstod Camillas tankar och sa snabbt.

-Vi träffades på Ica för ett tag sedan och började prata. Vi har en del gemensamt kan man säga.

-Ha ha ha, skrattade Emma. Ja, det kan man säga.

Det var ju egentligen Skorpan och Emma som träffats i en Ica butik. Men storyn dög åt Camilla.

-Men vad kul Sofie. Jag visste inte att du hade några direkta vänner, ja förutom oss här då.

-Nä, det har jag väl inte heller. Men som sagt, Emma och jag fann varandra snabbt och har trevligt tillsammans. Men jag undrar en sak, vi får ju inte ta ut folk på lagret, men tror du jag kan visa Emma hur det ser ut?

-Ja, det är ingen fara. Det är mest en regel för att inte alla ska springa där hela tiden. Det är ju en försäkringsfråga. Skulle något hända så kan det bli dyrt för chefen. Men gå ni, det är inga problem.

-Okej, jag förstår. Då går vi ut och tittar där en stund.

Emma och Sofie gick mot de stora portarna ut mot lagret.

-Jag är så nervös att jag nästan kissar på mig, sa Sofie.

-Är du?

-Ja, alltså, vad ska Skorpan säga, viskade Sofie.

-Ha ha ha, jag vet inte.

De första de mötte på lagret var Johan, Albin och Sillen. Skorpan hördes långt in bland hyllorna när han visslade.

-Men, stammade Johan och även han tappade allt han hade i händerna när han fick se Emma. Han försökte fånga det i luften, men det bara studsade iväg ur händerna och var nära att träffa Emma i ansiktet.

-Ha ha ha, skrattade Emma. Nästan som när jag träffade dig i butiken, sa Emma till Sofie.

-Ha ha ja, skrattade Sofie osäkert.

-Hej, sa Emma.

-Det här är min kompis Emma, sa Sofie så att alla skulle höra.

Johan var tvungen att snabbt greppa närmaste stol och sätta sig ner. Albin däremot skickade iväg en busvissling.

-Sorry, sa Emma, jag är upptagen.

-Upptagen?!

Johan vågade inte längre titta åt Emmas håll. Visslingarna som hörts inne bland hyllorna hade slutat och nu hördes Skorpans steg komma närmare och närmare.

-Nä, sa Sofie förskräckt när hon hörde Skorpans steg. Vi kanske ska gå igen.

-Nä, sa Emma, du lovade att jag skulle få se lagret.

Just då kom Skorpan runt den sista hyllan.

-Hjälp! Skrek Skorpan och vände snabbt tillbaka igen.

Albin skrattade så att han vek sig dubbel. Han hade aldrig hört Skorpan skrika på hjälp. Särskilt inte inför en tjej.

-Skorpan, ropade Sofie. Visserligen är min kompis stark, men du behöver inte var rädd för henne. Hon bits inte.

-Nä, jag lovar, sa Emma.

-He he, ja det där blev ju lite pinsamt, sa Skorpan som åter vågat sig fram.

-Trodde du att jag var ett spöke eller?

-Nä, jag vet inte vad jag trodde. Jag var bara inte beredd på att Sofie skulle stå här på lagret med en tjej. Vi är inte så vana vid tjejer här bak.

-Nästa gång får du ta med dig en tjej som är ledig, sa Albin. Du kan inte komma med spännande tjejer och så får man inte chans på dem.

-Skorpan, sa Sofie. Du kan väl visa runt Emma lite. Jag måste ut till kassan. Det är flera kunder i butiken nu.

-Visst, sa Skorpan.

-Varför Skorpan, sa Albin. Han är ju rädd för henne. Det är bättre att jag gör det.

-Skorpan behöver öva på att vara lite med tjejer så att han inte är så rädd för dem.

-Ha ha ha, ja, skrattade Albin. Det har du rätt i.

Skorpan tog snabbt med sig Emma in bland hyllorna.

-Vad gör du här, viskade han.

-Jag ville se hur du jobbar.

-Du höll på att skrämma livet ur mig.

-Ja, jag såg det. Förlåt. Johan och Sofie fick det också lite jobbigt. Men Sofie är snabbtänkt.

-Tur det. Jag är inte mogen att berätta för de andra än. De är bra vänner, men de skulle reta mig så kolossalt. Vi retar varandra hela tiden på skoj, men det där skulle bli för jobbigt. Jag skulle inte klara av det.

-Men du måste ju berätta någon gång.

-Ja, jag vet. Fast inte nu. Vi kan väl vara tillsammans lite mera först.

-Ja. Jag har ingen brådska, men jag gillar verkligen dig Skorpan. Du är inte alls som alla andra. Och jag kan inte vänta hur länge som helst och det var bland annat därför som jag kom hit. Jag vill se alla sidor av dig. Jag vill skynda långsamt liksom.

-Men vi har ju bara känt varandra en helg.

-Ja, jo, jag vet, men ändå. Det känns väldigt bra med dig och jag kan inte sluta tänka på dig. Inte heller är vi speciellt unga längre och jag vill gärna ha en familj.

-En familj! Med barn menar du, sa Skorpan förskräckt.

-Ja.

-Alltså…. jag måste sätta mig lite.

-Hur går det Skorpan, hojtade Albin från huvud-gången.

-Jo, det går bra. Jag bara visar Emma hur Johan brukar sitta och läsa Biblen.

-Ha ha ha, ja gör du det, skrattade Albin.

-Brukar han sitta här och läsa Bibeln, undrade Emma.

-Nej, antagligen inte, men vi vet inte så noga vad han gör. Han pratar med Gud säger han alltid när vi frågar.

-Lite udda att göra det på arbetstid.

-Ja, kanske, men chefen gillar Johan och det gör vi andra också. Att Johan pratar med Gud på arbetstid gör inget eftersom han i övrigt sköter sig exemplariskt. Alla älskar Johan. Det blir inte alls samma sak när han inte är här. Jag tror till och med att han faktiskt får mer gjort om han får prata med Gud på arbetstid än om han inte får göra det. Men det där med familj. Emma, du stressar mig. Jag gillar dig väldigt mycket och jag tänker bara på dig hela tiden sedan vi träffades. Jag får ont i magen när du sätter sådan press på mig. Är du själv redo för så drastiska steg?

-Nej, egentligen inte. Men jag vill snabbt lära känna dig ännu mera så att jag vet lite mer säkert om det är bra eller dåligt att tänka sådana tankar som familj.

-Ja, jo, jag förstår väl det på ett sätt, men det stressar mig ändå, sa Skorpan.

-Vi kanske borde dra oss tillbaka innan de andra undrar vad vi håller på med, föreslog Emma.

-Ja, höll Skorpan med.

-Jag menar verkligen det där med att du är speciell och vi har inte hur lång tid på oss som helst. Minst ett barn vill jag helst ha och ska vi hinna det så kan vi inte vänta för länge.

-Usch, du stressar mig.

-Förlåt.

-Hittade ni något kul bland hyllorna, undrade Albin när han fick se Emma och Skorpan igen.

-Nej, inte så. Vi har tittat runt lite bara. Kul att se hur det såg ut här. Jag och Sofie har inte känt varandra så länge, men hon har pratat så gott om det här stället att jag bara var tvungen att se hur det ser ut.

-Ja, här har vi det bra. Eller hur Johan.

-Ja, verkligen, höll Johan med.

-Jag kan följa dig ut, Emma, sa Skorpan.

Sida vid sida gick Skorpan och Emma genom butiken medan både ett flertal av killarna på lagret, chefen på sitt kontor och Camilla och Sofie i kassorna följde varje steg de tog.

-Ses vi till helgen, undrade Emma när hon passerade Sofies kassa.

-Ja, det kan vi göra, sa Sofie.

Skorpan följde Emma hela vägen till bilen som hon ställt en bit bort på gatan. Där kunde ingen i butiken se dem.

-Nästa gång kan du väl förvarna mig innan du kommer, sa Skorpan.

-Ja, jag lovar. Ses vi ikväll?

-Klart vi gör. Jag kommer när jag är klar här.

Skorpan böjde sig fram och gav Emma en snabb puss på munnen. Han visste att ingen från butiken kunde se dem där de stod, men han vågade ändå inte göra något mer avancerat ifall någon av dem plötsligt skulle komma ut på vägen. Det han inte visste var att chefen faktiskt såg vad som hände från sitt kontor.

När Skorpan kom in i butiken igen, var han ovanligt alvarlig. Inget skämt och inga visslingar. Han var visserligen glad att ha träffat Emma, men pressen hon satte på honom gjorde att tankarna gick på högvarv.

Givetvis la Camilla märke till att det var en annan Skorpan som kom in i butiken än vad hon var van att se.

-Är du säker på att den där Emma bara är din vän, sa Camilla till Sofie när Skorpan kommit ut på lagret igen.

-Vadå, vad menar du?

-Vad är det mellan Emma och Skorpan?

-Inte vet jag, ljög Sofie. Är det något mellan dem?

-Jag tror att du vet något som du inte säger.

-I så fall borde vi kanske inte prata mer om det.

-Och i så fall blir jag ännu mer misstänksam, sa Camilla. Både du och Skorpan har varit väldigt konstiga medan Emma varit här. I alla fall det lilla jag sett er.

Sofie visste inte vad hon skulle säga. Hon ville inte ljuga för Camilla, men hon hade ju lovat Skorpan att inte säga något.

-Du ser nog lite för mycket ibland, sa Sofie till slut.

-Hmmm, men jag brukar ha rätt. Något lurt är det här. Varför följde Skorpan med henne ut och inte du?

-Han har visat henne runt på lagret och jag var ju här.

-Ja, men du kunde också följt med ut.

-Det behövdes ju inte. Emma och jag ska ju ses till helgen.

-Okej, säger du det så.

Både Camilla och Sofie blev plötsligt upptagna av vars en kund. Lättad slapp Sofie fler frågor om Emma och engagerade sig istället helt i kunden.

Några timmar senare gick chefen ner på lagret. Han skulle stämma av en del med Sillen angående hemsidan.

-Halloj killar! Hur går det för er, undrade chefen.

-Jodå, det går bra. Såg du att vi hade en tjej på lagret, sa Albin.

-Ja, varför kom du inte upp och presenterade henne Skorpan, sa chefen.

-Det var Sofies kompis, sa Albin.

-Jaså, sa chefen förvånat.

-Tyvärr var hon upptagen, sa Albin.

-Ja, jo, det såg jag.

-Såg du? Hurdå, undrade Albin.

-Jag såg hur Skorpan gav henne en puss innan hon åkte.

-Va! ropade alla i kör.

-Nej, stönade Skorpan.

-Vad är det med dig, undrade Albin. Vad stönar du för? Du får väl inte pussa på någon annans tjej. Hon var ju upptagen sa hon ju.

-Ojdå, sa chefen som nu insåg att han avslöjat en hemlighet. Förlåt Skorpan.

-Jaja, det är okej. Det hade ändå inte funkat.

-Nu fattar jag inte något, sa Albin.

-Det tror jag att jag gör, sa Svampen. Är hon din tjej Skorpan?

-Aha, sa Albin som äntligen också förstod. Alltså hon var upptagen för mig, eftersom hon redan var med dig. Var det så ni menade?

-Ja, erkände Skorpan.

-Men grattis! Varför har du inte sagt något!

-Jag var rädd att ni skulle reta mig.

-Det kan du ta och skriva upp att vi ska göra. Särskilt nu när du har hållit det hemligt. Det var inte så smart av dig.

-Förlåt, Skorpan, sa chefen. Det var inte min mening. Jag trodde att de andra visste.

-Nej.

-Så vad gjorde ni bland hyllorna egentligen, undrade Albin. Ni pratade inte alls om Johan och hur han brukar läsa Bibeln.

-Nej.

-Woho!! Den här arbetsplatsen blir bättre och bättre. Så spännande. Först Johan och Sofie mitt på golvet och sedan du och Emma bland hyllorna.

-Nej, vi gjorde inget, sa Skorpan.

-Hur länge har du haft den här tjejen då?

-Sen i förra veckan.

-Ååå helt färskt alltså! Men det verkar seriöst. Varför kom hon annars hit?

-Jag är rädd att det är lite för seriöst.

-För seriöst? Det kan det väl inte vara?

-Jo om det går för snabbt kan det.

-Vadå, vill hon att ni ska gifta er och skaffa barn och så också då eller?

-Lite så.

-Ooo. wow!

Albin kunde inte hålla tillbaka. Han var helt exalterad över sin väns relation att han studsade på stället.

-Grattis, sa chefen.

-Men ni fattar inte. Hon vill att vi ska skynda på förhållandet, men det kan man ju inte. Jag träffade henne förra veckan och hon pratar redan om barn. Ni hör väl hur galet det låter.

-Men gillar du inte henne då, undrade chefen.

-Jo, det är klart. Helt ärligt har jag lite svårt att koncentrera mig för att jag bara tänker på henne hela tiden. Jag vill gärna binda mig, men varför måste det gå så fort?

-Därför att du redan börjar bli gammal, sa Sven.

-Ska du säga, sa Skorpan. Du är ju äldst av oss alla.

-Ja och därför har jag mer erfarenhet än vad du har. Och jag vet vad tiden lätt rinner iväg. Om ni ska ha barn tillsammans så kan ni inte vänta hur länge som helst. Det syntes på henne att hon kom för dig och inte för Sofie. Det glittrade ju i hennes ögon när hon tittade på dig. Jag känner inte henne, men hon var smart som kom hit och såg hur din arbetsplats ser ut. Synd bara att du inte kunde erkänna för oss direkt. Det hade kunnat skynda på ännu lite mera.

-Ja, men jag vill inte skynda.

-Sven har rätt, sa chefen. Du är inte ung längre.

-Men sluta! Vad är det med er. Ni går för långt! Jag vill inte vara här med er. Ni är ju inte riktigt kloka!

Med raska steg lämnade Skorpan irriterat lagret och butiken. Förvånat tittade Sofie och Camilla efter honom när han försvann. Strax efter kom Johan småspringande för att hinna ikapp.

-Vad händer, undrade Camilla.

-De vet, sa Johan till Sofie. Du kan berätta för Camilla.

-Va, vadå, du menar…

-Ja, Emma är Skorpans tjej.

-Det var väl det jag tänkte, sa Camilla. Men varför lämnar de nu i sådan hast. Vad har hänt egentligen?

-Jag vet inte, sa Sofie. Men antagligen det som gjorde att Skorpan inte ville berätta. Någon har förmodligen retat honom.

-Men det skulle väl inte Skorpan bry sig om.

-Jo. Om det för honom inte är ett skämt.

-Det är klart. Hoppas att Johan kan hjälpa honom. Skorpan såg allt annat än lycklig ut.

-Ja.

Säsong 4 – del 5

Tisdag morgon var Johan och Sofie ännu tidigare i butiken än vad de var dagen innan. Visserligen hade de bestämt med chefen att de skulle börja en halvtimme tidigare, halv sju, på tisdagar och torsdagar, men nu var klockan bara strax innan sex.

Men både Johan och Sofie var på gott humör och visslade medan de arbetade. Kvällen innan hade varit lyckad. Sofie hade haft Skorpans tjej Emma i huvudet hela dagen och till slut hade de båda förstått varför. Den släp som Johan letat efter fanns hemma hos Emmas kompis Hanne. Ja, Johan visste såklart inte att det var just den släpen han letade efter, men den fick han i alla fall låna.

Det där med att fylla på varor i butiken var något nytt för Sofie. Det hade alltid killarna på lagret skött förut, men nu när hon började så tidigt, så tog hon det ansvaret. Det var inte speciellt svårt och det gick ganska fort.

-Så, vad ska jag göra nu, undrade Sofie när hon var klar.

-Vadå? Vad menar du?

-Ja, jag har fyllt klart i butiken. Vad tycker du jag ska göra nu?

-På trettio minuter?

-Ja. Eller, vadå? Har jag missat något?

-Det brukar ta nästan två timmar för oss att göra det?

-Två timmar? Hur kan det ta så lång tid?

-Hur kan du göra det så snabbt?

-Hej, vad pratar ni om?

Det var Sillen som nu också var på jobbet.

-Sofie säger att hon fyllt klart butiken på bara trettio minuter.

-Nä, det kan inte vara möjligt. Det brukar ta minst en timme, närmare två. Och du är ju inte ens van. Du måste ha missat något.

-Ja, det kanske jag har. Bäst att vi kollar tillsammans, sa Sofie.

Alla tre gick ut i butiken samtidigt som chefen kom.

-Hej! Är ni före mig idag igen!

-Ja, Johan och Sofie måste ha varit här jätte tidigt. Sofie säger att hon redan fyllt affären klart.

-Oj, det var inte dåligt.

-Men vi tror att hon kanske glömt något. Eftersom hon inte är van tänkte vi kolla tillsammans.

-Det låter som en bra idé.

Nu blev det alltså fyra personer som tillsammans gick runt i butiken och kontrollerade så att det såg välfyllt och bra ut. När de tittat runt på alla hyllor kunde de konstatera att det var fullt och att det såg bra ut.

-Men hur kunde du göra det så snabbt, undrade Sillen.

-Jag vet inte. Det kanske inte såldes så mycket härifrån igår.

-Så kan det vara, sa Sillen. Det var faktiskt en hel del beställningar som hämtades igår. Då kanske det inte blev så mycket plockat på hyllorna.

-Men de som hämtar här i butiken brukar alltid ta något extra från hyllorna också.

-Ja, det är sant. Vi får väl se hur det går imorgon.

-Det kanske bara är så enkelt som att Sofie har bra öga för det här. Hon kanske skulle gjort detta för länge sedan, sa chefen.

-kanske det.

-Jag vet inte, sa Sofie. Jag gjorde i stort sett som Skorpan sa, men jag rationaliserade kanske bort några steg som jag tyckte var onödiga. Men dem kanske jag måste ta till imorgon. Det kanske var nybörjartur att jag inte behövde göra alla hans steg.

-Kanske, sa chefen. Vi får som sagt se hur det går imorgon. Ska vi ta ett litet snabb-möte då?

-Ja, absolut, sa Sillen. Jag blev ganska klar med hemsidan igår. Det är en enklare variant med i stort sett bara kontaktuppgifter. Men det finns möjlighet att utöka senare med mera.

Sillen startade datorn och visade de andra vad han gjort.

-Snyggt, sa chefen. Bra jobbat. Det känns väldigt bra. Vi kommer att få med adressen till hemsidan i tidningen på torsdag. Jag träffade en journalist igår och det lär komma ett stort reportage i tidningen då. En annons får vi också med i tidningen. Förhoppningsvis leder annonsen till att vi kan hyra ut några av de lägenheter som du Sofie var med och städade i förra veckan.

-Det hade ju varit bra om vi lyckades med det. Hade varit bra om det kom in lite pengar, sa Johan.

-Ja, höll chefen med. Men som jag sa till dig igår Johan, så har jag fått beviljat ett väldigt fördelaktigt lån så att vi kan renovera upp området.

-Jag letade efter släp och trädgårdsmästare igår, men hittade ingen förrän sent på kvällen. Trädgårdsmästaren är dock lite oklar. Det är en kvinna som tydligen bränt ut sig och inte jobbat på flera år. Men hon lär vara väldigt bra på trädgårdar och sådant.

-Jaså, hur hittade du henne?

-Hon är bekant till en bekant till Skorpan kan man säga.

-Det låter avlägset. Jag är inte ens säker på att jag vill höra hur det gick till, sa chefen.

-Nej, det är nog lika bra det för jag vill helst inte förklara. Hon ska i alla fall komma idag och titta på parken utanför de högsta husen. Så om du är där chefen, så tänk på att vi inte får pressa henne. Hon har sin man också med sig. Han är en allt i allo och jag har i stort sett lovat honom också jobb om vi får henne.

-Okej, ja en allt-i-allo kan vi behöva.

-Helt ärligt så har jag väldigt goda tankar om honom, sa Johan. Han skulle platsa som en i gänget här. Han verkar väldigt trevlig. Först var han lite tveksam till mig och Sofie, men det var nog för att han ville skydda sin fru. Enligt uppgift så mådde hon väldigt dåligt och det var förmodligen nära att hon inte skulle klarat det.

-Ok. Det är bra att veta. Då vet vi på vilken nivå vi ska förhålla oss.

-Ja. Jag beställde en hästsläp av mannen, Sune heter han. Tydligen så är den inte trafikduglig, men han ska göra i ordning den åt oss. Och i väntan på den så får vi låna deras släp.

-Det låter riktigt bra. Bra jobbat Johan.

-Ja, verkligen, höll Sillen med.

-Jag har en sak, sa Sofie.

-Ja.

-Jo, jag undrar om Johan och jag kan få vara lediga på torsdag eftermiddag och om vi får låna din bil igen Sillen. Vi har ingen soffa och skulle vilja åka till Ikea och köpa en.

-Självklart, sa chefen. Eller Sillens bil kan jag ju inte lova bort, men lediga, inga problem. Ni jobbar ju redan mycket och om du ska fylla butiken så här snabbt Sofie, då kan jag ju dra ner på personalstyrkan.

-Ja, fast det var ju som sagt kanske nybörjar tur.

-Klart ni får låna min bil, sa Sillen. Jag kanske kan ha er bil på torsdag. Det var förresten en sak till med hemsidan som jag kom på nu. Jag skrev inte in era telefonnummer. Jag skrev ju bara en massa X. Jag visste inte om jag fick skriva dem där. Det kanske inte är kul att ha sitt nummer offentligt.

-Nej, det är det inte, sa chefen, men jag har löst det. Jag har köpt ny telefon till både mig och dig Johan. Våra nya telefonnummer kan du skriva in. Så har vi vars en privat som vi når varandra på och en som kunder och boende kan nå oss på.

-Tack, sa Johan.

-Det är bara en väldigt enkel telefon. En av de billigaste som fanns just nu. Du ska ju bara kunna svara om någon ringer.

-Ja, det är klart, men tack ändå! Det känns lyxigt.

Sillen, Johan och Sofie avslutade mötet med chefen som gick upp till sitt kontor. Sillen gav Sofie en beställning som gjorts på hemsidan och visade henne hur hon kunde packa den. Medan Johan satte igång att packa en annan beställning.

-Tjenixen gänget, sa Skorpan. Vet ni vilket djur som inte kan göra kullerbytta?

-Ska du börja med dina skämt redan Skorpan, undrade Sillen.

-Ja, det är klart. Vet ni vilket djur det är då?

-Nej.

-Anti-loop.

-Ååå…. så dålig!!

-Sofie gillade den, skrattade Skorpan.

-Ja, jag kan inte hjälpa det, skrattade Sofie. Alla dina skämt är verkligen löjliga, men du får mig att skratta. Det gillar jag.

-Där hör ni! Vet ni vad en manlig sjöjungfru kallas för då?

-Nej, sa Sofie och skrattade redan åt vad svaret skulle bli.

-Sjöman såklart, skrattade Skorpan.

-Ååå….

-Nähä du lilla Sofie, sa Skorpan. Ska vi gå ut och fylla butiken?

-Det har hon redan gjort, sa Sillen.

-Redan?

-Ja, hon och Johan måste ha varit här hur tidigt som helst. Och Sofie är snabbare än blixten på att göra det vi brukar göra.

-Jaså, sa Skorpan. Du måste ha haft en bra lärare.

-Ja, den bästa kanske, sa Sofie och log mot sin vän.

-Nu tycker jag att ni två ska sluta, sa Johan. Jag börjar känna ett sting av svartsjuka mot dig Skorpan. Det är orättvist att du får Sofie att skratta. Det vill jag också.

-Då får du gå i skämt skola hos mig.

-Nej, gör inte det Johan, sa Sofie. Jag vill ha dig som du är. Jag gillar Skorpan och hans skämt, men jag gillar dig precis så som du är.

-Ååå… gör du, sa Johan.

-Mmmm….kan man få en liten puss kanske?

Det behövde Sofie inte säga mer än en gång. Snabbt var Johan framme och gav Sofie en puss på kinden.

-Nä inte så. Här, sa Sofie och pekade på sin mun.

Johan la handen bakom Sofies nacke och kysste henne så som bara han kan göra. Just då kom Svampen, Albin och alla de andra in på lagret.

-Woho!! hojtade de och gjorde busvisslingar.

Johan släppte Sofie och alla skrattade gott.

-Det är roligt Johan, sa Skorpan. Innan har vi sett dig stå mellan hyllorna och läsa Bibeln eller vad du nu brukar göra där bak, men nu ser vi dig här mitt på golvet hångla med Sofie. Snacka om förändring!

-Ja, skrattade Albin. Jag gillar denna Johan, fast jag kommer att sakna den gamla. Jag gillar att reta dig för det där med Bibeln.

-Du kan fortsätta att göra det, för jag har inte slutat med den för att jag är ihop med Sofie.

-Det var bra. Ska du inte gå och gömma dig bakom någon hylla då, så att vi kan retas lite.

-Inte nu. Jag har en tjej som jag vill ge en kyss till. Sen ska jag visa henne hur man tar hand om beställningar.

-Har du visat henne Bibeln än då?

-Du, det här är en väldigt smart tjej. Man behöver inte visa henne speciellt mycket. Hon kan räkna ut saker själv.

-Vadå, tror du också på Gud nu eller, sa Albin till Sofie och suddade samtidigt ut den goa stämningen på lagret.

-Det vet jag inte.

-Det sa jag väl inte att hon gjorde, sa Johan. Låt henne vara. Det är mig du ska reta, inte Sofie.

Albin granskade både Johan och Sofie.

-Låt dem vara, sa Sillen. De har börjat tidigt idag.

-För att du säger det Sillen, sa Albin motvilligt.

-Du Albin, sa Skorpan och tog Albin i armen och drog honom åt sidan. Hur gick det på fotbollen?

När Skorpan började prata fotboll glömde Albin för en stund allt som hade med Gud att göra. Inte förrän Skorpan kom till pack-bordet med en av de största vagnarna de hade på lagret, full med saker, så var stämningen åter på topp. Skorpan visslade och skämtade om vartannat.

Tiden flög fram och snart gick Sofie ut i butiken och öppnade för en kund som väntade utanför dörren.

-God morgon, sa Sofie. Du är tidigt ute idag.

-Ja, jag börjar snart jobba, men jag behöver nya papper till min filofax. Det har ni väl.

-Ja, absolut. Jag ska visa dig, sa Sofie och visade kunden var alla tillbehör till ringpärmarna fanns.

-Är filofaxen den bästa, sa Sofie.

-Ja, jag älskar filofax, sa kunden. Det är så smidigt. Vad använder du själv?

-Nä, jag använder inget.

-Inte? Hur klarar du dig?

-Jag vet inte, men hittills har jag inte behövt. Men jag funderar på att börja använda något för att hålla ordning på allt.

-Ja, det måste du. Det finns så mycket att vinna på det. Det är så skönt att slippa hålla allt i huvudet.

-Ja, eller som i mitt fall, att ha lösa lappar på kylskåpet kanske.

-Lösa lappar är inget bra system. Tro mig. Det är så lätt att en lapp försvinner och då kan det bli dumt. I min pärm har jag allt jag behöver och lite extra.

-Jag får säga till chefen att hålla en kurs i planeringsverktyg så får jag gå den.

-Det tycker jag, sa kunden.

Just när kunden med filofax skulle gå dök det upp en ny kund i butiken. Fast den nya kunden var inte vem som helst. Sofie blev så nervös när hon såg vem som kom att hon tappade ner en hel hög med papper på golvet.

-Jag får ta dem sen, sa Sofie och sprang före kunden med filofax till dörren för att öppna den åt henne.

Den nya kunden var nu inne bland hyllorna och tittade runt. Sofie hade egentligen inte någon direkt anledning att vara nervös inför kunden, men hon visste någon annan som skulle bli desto mer nervös och det smittade av sig på Sofie.

Camilla som stod i den andra kassan, tog sats för att gå och hjälpa kunden, men Sofie sa:

-Nej, jag tar denna. Jag vet vem hon är.

-Okej, sa Camilla och tittade noga på Sofie.

Det var svårt att dölja något för Camilla. Hon hade ögon skarpare än den vassaste hök. Och hon var uppmärksam på alla, även mista lilla förändring. Och nu var Sofie inte sig själv vilket fick Camilla att bli ännu mer uppmärksam. Vad var det med den här dagens andra kund som gjorde att Sofie plötsligt tappade papper och verkade så nervös?

Säsong 4 – del 4

-Mmm vad gott!

Sofie hade tagit en stor portion av den mat Johan hade lagat och mumsade nu nöjt i sig. Hon var vrålhungrig efter att ha haft ovanligt tungt fysiskt arbete hela eftermiddagen.

-Ska vi åka till Emma när vi ätit klart, undrade Johan.

-Ja, vi får nog göra det. Fast egentligen skulle jag helst vilja sitta i en mjuk soffa och bara ta det lugnt tillsammans med dig.

-Ååå det låter mysigt. Men vi har ingen soffa.

-Nej, jag vet. När ska vi fixa det?

-Jag vet inte. Vi kanske kan få lite ledigt en eftermiddag så att vi kan åka iväg till Ikea igen. Vi jobbade ju faktiskt i helgen, så det borde vi ha rätt till.

-Ja, det gjorde vi ju.

Johan och Sofie avslutade måltiden och efter att ha dukat undan allt satte de sig i bilen och körde mot Emmas gård.

När de kom fram mötte de genast Skorpan mitt på gårdsplanen.

-Hej, sa han förvånat. Vad gör ni här?

-Eehh… Sofie tvekade. Hon visste ju egentligen inte och nu kändes det mest dumt.

-Sofie har tänkt på Emma hela eftermiddagen, så vi tänkte att det var bäst att åka hit och se så att allt var som det ska.

-Okej, sa Skorpan och tittade osäkert på Sofie. Jo, men här är allt okej. Jag har inte märkt något annat. Emma är fortfarande i stallen. Jag har hjälpt henne att skruva fast en grej. Men nu ska jag lägga tillbaka de här verktygen på sin plats.

-Det var nog dumt vi åkte hit Johan, sa Sofie. Vi har ju inte här och göra.

-Nej, det var väl roligt att ni kom. Jag blev bara lite förvånad, sa Skorpan. Ni brukar inte hälsa på mig. Det har du nog aldrig gjort Sofie.

-Nej, jag vet. Förlåt!

-Nej, det är okej. Jag är som sagt bara lite förvånad att ni kom hit.

-Johan och Sofie, är det ni?

Det var Emmas mamma som stod i dörren och ropade.

-Ja, hej, ropade Johan och Sofie tillbaka och vinkade.

-Kom in vet jag, ropade mamman.

Johan och Sofie tittade först på varandra och sedan på Skorpan.

-Ja, låt inte mig hindra er, sa Skorpan.

-Kul att se er, sa Emmas mamma, Marlene, när hon släppte in Johan och Sofie i huset.

-Hej, vi ska nog åka igen. Vi ville bara kolla att allt var okej. Jag har tänkt på Emma hela eftermiddagen och jag vet inte varför. Men vi tänkte att det var bäst att se så att allt var som det skulle.

-Det var gulligt av er. Men här är allt som det ska. Kan jag bjuda på något att dricka?

-Nej, jag vet inte. Vi borde nog verkligen åka hem igen.

-Dumheter, klart ni ska komma in och ha en kopp kaffe eller vad ni nu dricker. Emmas pappa är ute och hjälper Emma, så det är bara jag här. Inte ska ni väl lämna mig ensam.

-Nej, det vore ju dumt. Vad gör de ute i stallen så här sent?

-Det var en grind som gått sönder tror jag. Sådant är bäst att åtgärda direkt.

-Har Emma alltid långa arbetsdagar?

-Ja, för det mesta. Egentligen borde hon anställa någon, men det är dyrt och lönsamheten är inte den bästa även om vi gett Emma goda förutsättningar.

-Jag kan inget om lantbruk, sa Sofie. Jag vet väl ungefär vad som är fram och vad som är bak på en ko.

-Det är inte så lätt att veta. De flesta i dagens samhälle är väldigt långt från lantbruk. Vissa tror att vi fortfarande gör allt med grep och skottkärra. Men så är det såklart inte. Ni såg ju själv när ni var där ute och kikade. Emma har robot som sköter både utfodring och mjölkning. Så är det på de flesta gårdar idag. I alla fall på de större. Och i maskinerna som används på åkern sitter den modernaste tekniken.

-Jag är nog en av dem som trodde på grep och skottkärra, erkände Johan. Jag trodde inte att lantbruket var så här modernt. Brukar du också vara med ute och hjälpa till?

-Ja, fast nu gör jag mest de lite enklare sakerna. Det är ett tungt arbete, trots att vi har bra maskiner till hjälp. Den här gården är för liten för att ha maskiner till allt. Det är knappt försvarbart att ha så många som vi har. Men det är för att Emma ska kunna klara så mycket som möjligt själv. Vi har maskiner istället för anställd kan man säga. Men det är frågan vilket som är mest prisvärt egentligen. Maskinerna krånglar och de är dyra i inköp. Men nu har vi det så som vi har det. Det är Emma som valt och vi står bakom hennes beslut.

-Men är det inte väldigt bundet att vara lantbrukare? Kan hon vara ledig någon dag?

-Det är väldigt bundet och hon är ytterst sällan ledig.

-Hej!

-Hej!

Det var Emma som kom in i köket.

-Skorpan sa att det var ni som kommit, sa Emma.

-Ja, jag har tänkt på dig hela eftermiddagen. Jag vet inte varför. Så vi tänkte att det var bäst att åka hit och se så att allt var okej.

-jodå, här är allt okej. Det var en grind som spökade bara, men nu har vi fixat den och ordningen är återställd.

-Det var ju bra.

-Nej, Sofie, nu ska vi nog ändå åka.

-Ja, jag vet. Tack för pratstunden.

-Det vara bara roligt. Kom tillbaka igen en annan dag.

-Ja, jag går väl in till mitt, sa Emma vänd mot sin mamma. Pappa kommer in strax och Skorpan är redan inne hos mig.

-Gör så, sa Marlene

Emma följde Johan och Sofie ut på gårdsplanen. Hon berättade lite mer om den där grinden och hur bra som Skorpan hjälpt till.

-Snart säger han kanske upp sig från butiken och börjar jobba här hos dig istället, sa Johan.

-Han nämnde faktiskt det idag.

-Näää… det får han inte. Jag skämtade ju bara. Vad skulle vi göra utan Skorpan om dagarna. Hälsa honom det.

-Det ska jag.

-Bra, ha det gott då.

-Ja, det samma. Hejdå!

-Hejdå!

Johan och Sofie gick mot bilen, men plötsligt kom Johan på en sak.

-Jo, du Emma förresten, du känner händelsevis inte någon trädgårdsmästare?

-Trädgårdsmästare? Jo…. Eller… Hurså?

-Vi behöver en.

Emma vände tillbaka mot Johan och Sofie och sa:

-Jag har en kompis som är trädgårdsmästare. Eller kompis och kompis. Jag har ju inte några direkta kompisar, men hon är så nära kompis man kan komma. Hon är drygt tio år äldre än mig, men hon jobbar inte längre. Hon brände ut sig rejält för flera år sedan. Hon kommer nog aldrig tillbaka till arbetsmarknaden. Hon hade världens finaste handelsträdgård med massor av växthus som hon skötte helt själv. Jag jobbar mycket, men hon jobbade ännu mer. Jag försökte hjälpa henne så mycket jag kunde. Det var innan jag tagit över så mycket här. Hon hade både handelsträdgården och hon åkte ut till folk och gjorde deras trädgårdar och hon gjorde det så himla bra. Alla ville ha henne att göra om trädgårdar.

-Så du tror inte att vi skulle kunna anställa henne?

-Jag vet inte. Det var länge sedan jag pratade med henne. Hon brände som sagt ut sig och fick någon form av depression på det. Det var riktigt illa ett tag. Jag trodde att jag skulle förlora henne. Hon har varit helt tillbakadragen i flera år. I början ringde jag ganska ofta, men hon svarade inte. Jag tror inte hon orkade. De senaste åren har vi bara pratat kanske en eller ett par gånger om året.

-Är det ingen idé att vi pratar med henne ens, tror du?

-Alltså jag kan ju ringa henne och höra om ni får komma och presentera er.

-Bara om du tror att det kan vara okej. Vi vill ju inte pressa henne.

-Nej, men jag ringer. Svarar hon inte så svarar hon inte. Men om ni åker dit, så ta det lugnt. Jag vill verkligen inte att hon ska må så dåligt igen.

-Det är klart.

Emma granskade de båda hon hade framför sig medan hon plockade fram telefonen.

-Hej Hanne, det är Emma. Hur har du det?

Emma pratade en stund med sin kompis Hanne innan hon sa sitt ärende.

-okej, ja. okej, sa Emma i luren.

Johan och Sofie ville inte tjuvlyssna, så de gick en bit bort.

-Ni kan åka dit nu direkt, sa Emma efter avslutat samtal. Hennes man är hemma nu och hon tyckte att det var bäst om han också var med.

-Okej, toppen! Hur hittar vi dit då?

Emma förklarade vägen och sedan körde Johan och Sofie vidare. Sista biten var en ganska lång och dålig grusväg. Men redan från den lite större vägen kunde man se de många växthusen som Emma pratat om. Johan var nervös när han parkerade bilen. Han undrade vilket skick den här Hanne skulle vara i. Efter att ha lyssnat på Emma, så kändes detta mest som bortkastad tid. Men nu var de ju ändå här, så det var lika bra att gå och knacka på.

När Johan knackat hördes en hund eller kanske flera skälla innanför dörren. På ljudet som trängde ut genom dörren kunde man förstå att hunden stängdes bort från ytterdörren innan den öppnades.

-Hej, sa kvinnan som öppnade.

-Hej, sa Johan. Jag heter Johan och det här är Sofie. Vi är vänner till Emma.

-Ja, kom in. Det gällde något om trädgårdsmästare, sa hon.

-Ja, alltså, Emma sa att du mått dåligt och vi vill absolut inte varken tränga oss på eller på något sätt få dig att må dåligt igen. Men vi skulle behöva en trädgårdsmästare.

-Det finns massor av trädgårdsfirmor inne i och runt städerna. Kan ni inte välja någon av dem.

-Jag var hos alla, eller jag tror att det var alla i eftermiddags, sa Johan. Men jag vet inte vad de bygger sina företag på. Kundservice är det i alla fall inte.

-Kom in. Eller är ni rädda för hundar?

-Nej, inte jag, sa Sofie.

-Nej, inte jag heller.

-Hanne öppnade dörren som ledde vidare in i huset och plötsligt var det tre små söta hundar runt benen.

-Nämen, sa Sofie och la sig på knä på golvet. Vad söta! De här kan man inte vara rädd för.

-Nej, men kanske den där, sa Hanne och pekade på en stor svart hund.

-Ehh, ja kanske. Men den är väl snäll?

-Jadå hon är jättesnäll. Men hon är en bra vakthund. Det var henne ni hörde innan.

Bakom den svarta hunden stod en man.

-Hej, sa mannen. Jag heter Sune. Jag är Hannes man.

-Hej, så både Johan och Sofie.

-Letar ni efter en trädgårdsmästare, säger ni.

-Ja. vår chef har köpt ett stort bostadsområde. Ni kanske har läst om det i tidningen.

-Nej, vi läser inte tidningen.

-Nej, okej. I alla fall. Området är stort och det är förfallet. Jag och Sofie jobbade tidigare i chefens butik där han säljer papper och sådant, men nu har han som sagt utökat med att äga en massa fastigheter. Han har satt mig som ansvarig i området. Ett jobb som jag egentligen inte vill ha. Men jag gillar min chef, så jag gör det för honom kan man säga.

-Vårt företag är nog inte riktigt som andra, sa Sofie. Chefen är visserligen chef, men han är lika mycket vår pappa, trots att han inte är mycket äldre än vad vi andra är. Och vi som jobbar är visserligen kollegor, men vi är också bästa vänner.

-Ja, det är sant. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan mina kollegor, Sillen och Skorpan. De har bokstavligen räddat livet på mig flera gånger.

-Ja, det har de faktiskt, instämde Sofie.

-Området som chefen köpt är som sagt i väldigt dåligt skick. Bland annat är det en park utanför det som kommer att bli bland annat vår reception. Parken är det ingen som gjort något med på väldigt många år. Det liknar inte längre en park, snarare en vildvuxen skog. Vi letar därför efter någon med kunskap som kan hjälpa oss att få ordning på den. Och i förlängningen även alla andra grönområden, vilket är ganska många.

Sune tittade på sin fru innan han sa:

-Ni vet om att min fru inte mått speciellt bra?

-Ja, Emma berättade det och som vi sa nyss, så vill vi inte på något vis sätta press på dig. Vi bara undrar om du skulle kunna hjälpa oss lite.

-Jag vet inte, sa Sune. Hon har mått väldigt dåligt och jag vet inte om Hanne någonsin kan arbeta igen.

-Nej, vi förstår. Vi bara frågade. Ursäkta att vi tog upp er tid.

-Men det kanske hade varit bra att komma igång lite, sa Hanne.

-Nej, jag vill inte pressa dig, sa Johan.

-Nej, jag förstår, sa Hanne. Men jag vet inte om jag mår bättre av att bara gå här hela dagarna. Här påminns jag varje dag om hur dåligt det gick. Eller mitt företag gick ju bra. Lite för bra, men för mig gick det mindre bra. Jag har egentligen velat flytta härifrån så att jag slipper se eländet, men att flytta kräver viss ansträngning, framförallt mentalt. Jag har inte kunnat hantera det.

-Kan vi göra så då att du kommer till oss någon gång imorgon när det är ljust också tittar du på parken. Så tar vi det därifrån. Se det som en utflykt. Vi kan bjuda på fika när du kommer.

-Kan jag också komma med, undrade Sune.

-Det är klart! Vad jobbar du med?

-Jag har haft många olika jobb. Jag är lite av en allt-i-allo.

-Jaså. En allt-i-allo. Så du kan hantera hammare och spik?

-Ja.

-Kan du assistera din fru om det blir aktuellt.

-Självklart. Jag är nästan lika trädgårdsintresserad som hon.

-Om jag ger dig en ritning som ett barn gjort på en lekplats. Skulle du kunna förverkliga den då?

-Kanske. Om den inte är för avancerad.

-Då anställer vi gärna dig också.

-Ja, och vi kan erbjuda boende, sa Sofie.

-Ja, verkligen. Vi har lägenheter i flera olika storlekar. Det finns flervåningshus, parhus, radhus, kedjehus, ja alla möjliga typer av hus. Det är egentligen bara att välja.

-Det låter faktiskt bra, sa Hanne, jag har som sagt varit intresserad av att flytta en längre tid. Det här blev för mycket för mig. Det hade varit skönt att få en ny start.

-Vi lovar att om det skulle bli aktuellt, så kommer vi att göra allt vad vi kan för att det ska bli så bra som möjligt.

-Men ni vet ju inte vad vi går för.

-Emma sa att du var den bästa.

-Vi kommer till er imorgon, sa Sune. Sedan måste vi få fundera och prata om saken. Därefter vill vi om vi bestämmer oss för det, prova på hur det känns först. Vi skriver inte på några papper.

-Håller helt med, sa Johan. Det är bra för oss också, för om Emma har fel så vill vi inte stå med en trädgårdsmästare som bara kostar oss en massa pengar.

-Bra, då är vi överens så här långt.

-Ja, kul, sa Johan.

-Då ska vi inte störa er mer ikväll, sa Sofie. Tack för att ni tog er tid.

-Ni kan ringa innan ni kommer, så möter vi er då. Vi anpassar oss.

Johan och Sune bytte telefonnummer.

-Jo, en sak till förresten. Ni har händelsevis inte någon gammal släp som ni inte använder.

-Nja, vi har en gammal hästtransport, men den går inte att köra med. Den har stått still i flera år.

-Skulle du kunna göra i ordning den? Och vad kostar den?

-Ja, alltså kärran är inte värd många kronor. Den är väldigt dålig. Kanske 2000 kronor.

-Men om du gör i ordning den?

-Ja då är det ju mitt arbete och lite delar…. 5 kanske.

-Okej. Jag köper den för fem.

-Men du har ju inte ens sett den.

-Spelar ingen roll. Jag tar den. Jag behöver släp och om du gör i ordning den så ser jag ju vad du går för.

-Ja, okej. Låter ganska smart.

-Hur snart kan den vara färdig?

-Tja, jag jobbar ju på dagarna så det blir nog mest på helgen jag kan fixa med den.

-Jaja, jag får vänta. Eller så får jag hyra en släp på macken.

-Men du kan låna vår vanliga släp. sa Hanne.

-Ja, det kan du. Det är gallergrindar på den, så det går att lasta en hel del. Den är inte till salu, men du skulle kunna få lov att låna den. Ja, som kompis till Emma, alltså. Vi hade inte lånat ut den annars.

-Okej, tack! Det var snällt.

-Jag hade den när jag jobbade i folks trädgårdar. Och den är bra att ha när man ska köra till tippen.

-Till tippen är precis vad jag ska, sa Johan.

-Jag följer med er ut och visar er släpen, sa Sune och tog på sig en jacka.

En stund senare satt Johan och Sofie i bilen igen. Båda väldigt nöjda med kvällen. Och Johan lättad över att tillfälligt ha en släp till sitt förfogande.

Säsong 4 – del 3

-Hej, Kalle. Bra att du är här, sa Johan när han klev in på kontoret till bostadsområdet.

-Hej, jaså, varför, undrade Kalle förvånat.

-Jo, jag har varit och handlat färg åt Katja som flyttar in i en av lägenheterna och firman vi handlade av ville inte ge oss någon faktura, så jag betalade med egna pengar. Här är kvittot.

-Så nu menar du att jag ska föra över pengar till ditt konto.

-Ja. Är det något problem med det eller?

-Ja. Det kan man säga. Det finns inga pengar att föra över. Förresten har jag inte befogenhet att göra det heller. Hade det funnits pengar hade du förmodligen själv haft större möjlighet.

-Va?

-Nej, det är tomt. Kontot är tomt. Det finns kanske några tior, mindre än en hundring. Det är allt.

-Men…

-Ja, jag vet inte hur det här ska sluta. Jag vill gärna ha en lön. Jag har inga höga krav, men något vill jag ha för att jag sitter här.

-Ja, det är klart. Visst ska du ha lön och det kommer du att få. Men varför finns det inga pengar?

-Det kommer inte in några pengar för vi skickar inte ut några hyror.

-Har du pratat med chefen om det här?

-Nej, inte direkt. Han vet ju om det.

-Jag får ringa honom. Nej, visst, det går ju inte. Han har stängt av sin telefon. Jaja, jag behöver inte de där pengarna nu, så det är lugnt för min del, men det måste ju finnas pengar att använda. Det är inte bara dig som vi har lovat lön. Har du fått ordning på alla papper då?

-Ja, i stort sett så har jag överblick över allt nu. Så jag skulle kunna börja skicka ut hyror.

-Okej, men vänta med det ändå. Chefen har lovat de boende att de ska få en månads fri hyra. Och han har rätt i att ge dem det. Var pengarna ska komma från vet jag inte. Men det ordnar sig. Du tror ju inte på Gud, men jag vet att chefen har Gud med sig i detta. Det kommer att ordna sig. Vet du var Sofie är?

-Såg du inte henne? Hon och Olle är där ute och fixar en bänk.

-Nä, jag såg dem inte. Jag får gå ut. Din arbetsdag är väl förresten slut vid det här laget?

-Ja, det är den faktiskt. Jag har fått gjort mycket idag.

-Bra! Då ses vi imorgon då.

-Det gör vi.

Johan lämnade kontoret och gick ut för att leta upp Sofie och Olle. Precis som Kalle sagt så höll de på med en bänk ute i parken. De hade bytt ut både sittbrädor och brädorna till ryggstödet och var i stort sett klara.

-Hej Johan, sa Olle.

-Hej, hur går det för er?

-Jodå, det går bra. Men vi skulle behöva en släp så att vi kan köra undan allt ris vi samlat ihop.

-Ja, jag vet. Det behövs släp till mycket häromkring. Jag försökte köpa en idag, men det gick inte. Säljaren var tvär och vresig och vagnen var för dyr tyckte jag.

-Jaja, då får väl riset ligga här. Men det hade varit bättre om vi fick undan allt. Det hade sett bättre ut. Nu är det nästan som att vi lagt hela eftermiddagen på ett jobb som nu är ogjort.

-Ja, jag förstår. Jag ska försöka hitta släp på annat håll. Vi kanske kan hyra en imorgon om jag inte hittar någon lämplig.

-Gör som du vill. Det är inte mitt ansvar.

-Nej, jag vet och det har inte varit någon bra eftermiddag för mig överhuvudtaget så du behöver inte fortsätta att spä på det.

-Jaja, jag går nu i alla fall. Min arbetsdag är slut.

-visst. Tack för idag.

-Har inte din dag varit bra, sa Sofie när Olle gått.

-Nej, vi fick visserligen färg, men jag fick betala med egna pengar och dem kan jag förmodligen glömma att få tillbaka eftersom det inte finns några pengar på kontot här. Och som sagt var det ingen som var intresserad av att sälja släp till mig och plantskolorna och trädgårdsfirmorna var om möjligt ännu värre. Just nu känner jag mest för att ge upp.

-Nej, gör inte det. Chefen var här med en journalist och det lät ganska bra. Tidningen bjuder på en annons om visning till helgen eftersom de skrivit fel om det där med att vi skulle ha gratis hyra.

-Okej, men det låter ändå positivt.

-Ja, och det där med pengar behöver du nog inte heller tänka på. När journalisten åkt, så for chefen iväg till banken. Det kommer att ordna sig.

-Tack! Det känns skönt att höra. Jag höll nästan på att sälja smöret och tappa pengarna.

-Du, jag har tänkt på Emma nästan hela dagen. Kan vi inte åka dit. Jag tror det är något.

-Något bra eller något dåligt?

-Jag vet inte. Jag har bara haft henne i huvudet hela dagen.

-Men är det inte för att du jobbade med Skorpan hela morgonen.

-Kanske, men jag tror inte det.

-Oavsett så kan vi inte åka dit innan Skorpan. Vi kan väl titta på de där ritningarna som min mamma skickade till dig. De där med reception.

-Visst.

Tillsammans gick Johan och Sofie in i byggnaden och började titta på alla ritningar som Sofie lagt på ett av borden därinne.

-Det här ser ganska häftigt ut, sa Johan.

-Ja, visst gör det.

-Har du valt?

-Jag har en som jag gillar bättre än de andra. Vilken tycker du?

-Jag gillar den där, sa Johan och pekade på det ena pappret.

-Precis den som jag också gillar bäst.

-så bra. Då kör vi på den om chefen säger okej.

-Okej till vad, sa chefen som ställt sig bredvid.

-Jo, om vi skulle göra detta till en reception, så tycker vi att den där ritningen är bäst av dessa.

-O, ja, sa chefen. Det hade varit väldigt häftigt. Jag säger okej.

-Men enligt Kalle har du inga pengar att använda.

-Hade kanske inte. Men nu har jag ordnat det. Innan jag köpte allt det här hade jag tänkt låna pengar för att kunna köpa. Men nu blev köpet så billigt att det inte behövdes. Men underhållet och renoveringen kräver desto mer. Så jag gick till banken och jag har fått ett riktigt bra lån. Jag behöver inte betala en krona på ett helt år. Varken ränta eller amortering. I gengäld har jag lovat banken ett kontor i vårt kontorshotell och de vill ha reklam uppsatt här under hela tiden då vi renoverar.

-Det låter bra. Men hur blir det med räntan sen då.

-Den ligger långt under vad man normalt får. Jag vet inte hur det gick till. Det bara blev så.

-Det låter ju jättebra. Grattis chefen!

-Ja, tack. Det är nästan värt att fira! Vad säger ni, ska vi köpa vars en bakelse.

-Nja, fast min dag har inte gått så bra. Jag har letat trädgårdsmästare och släpvagn, men inte lyckats med något av det.

-Aja, det gör inget. Det rätta kommer förr eller senare.

-Ja, det gör väl det. Men det känns inte bra. Både Olle och Kalle kändes missmodiga och besvikna. Kalle för att det inte fanns några pengar och Olle för att arbetet som han och Sofie haft idag med att samla ihop allt gammalt ris här ute är ogjort arbete om vi inte kan köra undan det.

-Jag förstår, sa chefen. Men du måste hålla gott mod inför dem, oavsett vad de tycker och vad du själv innerst inne tänker. Om de känner av att något börjar bli dåligt, då kommer de att göra ett sämre arbete. Du måste hålla dem vid gott mod. Det är din viktigaste arbetsuppgift.

-Usch, det låter svårt.

-Du har väl Gud?

-Ja, jo, det är klart. Men ändå.

-Luta dig mot honom då. Det har jag gjort sedan du fick mig att tro. Det är mycket lättare än att göra allt själv.

-Ja, jag vet. Jag lovar att göra mitt bästa.

-Det är bra det. Mer begär jag ju inte. Och du kan som sagt alltid komma till mig. Det är ju jag som i slutändan har huvudansvaret.

-Ja, jag vet. Så om du innerst inne känner att du är på djupt vatten, så erkänner du inte det för mig.

-Kanske, kanske inte. Antagligen gör jag det. Jag borde inte, men jag ser inte dig som en anställd. Jag ser dig som en medarbetare och medarbetare ska hjälpas åt och vi bör stötta varandra. Men jag skulle aldrig visa det för Olle och Kalle. Inför dem har jag läget under kontroll.

-Okej, jag ska försöka tänka på det. Det är inte så enkelt att plötsligt få så mycket ansvar. Jag gillar som sagt lagret i butiken bäst. Där syns jag inte och jag behöver inte bestämma något.

-Du kommer att vänja dig. Som du vet finns det fördelar och nackdelar med allt och du kommer att uppleva dem båda.

-Det känns som att det här är den första vanliga arbetsdagen på det här jobbet och den har mest varit dålig.

-Då kan det ju bara bli bättre. Vi skippar bakelsen idag, men imorgon så fikar vi tillsammans med Olle och Kalle för att övertyga dem om att vi är på rätt väg.

-Ja, det låter faktiskt bättre.

-Så, vad vill ni göra nu då?

-Egentligen borde vi fixa en släp. Det känns väldigt viktigt. Men helst skulle jag vilja avsluta dagen i butiken, så att det blir ett bra slut på arbetsdagen i alla fall.

-Men gör det då, tycker jag. Eller åk hem. Klockan är nästan fem, så det är inte mycket tid kvar i butiken ändå. Ni började ju tidigt idag, så det är inte mer än rätt att ni får vila er så att ni kan komma med nya friska tag imorgon.

-Vad tycker du Sofie?

-Jag tycker vi åker hem. Eller rättare sagt till våra gamla lägenheter och hämtar lite mer saker ur dem. Vi har ju inte flyttat färdigt.

-Nämen det måste ni ju göra, sa chefen.

-Ja, du har rätt Sofie. Tur att du kan tänka åt mig också, sa Johan.

-Det var ju det jag sa innan, sa chefen, vi män skulle aldrig klara oss utan kvinnor och deras sätt att tänka.

-Men varför har du ingen kvinna då?

-Nej, det har inte blivit. Och det går ganska bra ändå.

-Ganska bra…. Nåja, vi åker väl nu i alla fall. Tack för idag chefen.

-Visst, hej på er!

Johan och Sofie lämnade chefen på kontoret och åkte hem till Johans gamla lägenhet.

-Istället för att du ska springa fram och tillbaka som en galning och stressa upp dig den här gången, så går vi metodiskt tillväga, sa Sofie som inte alls var sugen på att ha en arg och irriterad Johan så som det blev förra gången de skulle hämta saker ur hans lägenhet.

-okej. Hur ska vi göra då?

-Vi börjar med första skåpet i köket och tittar på allt du har där. Är det något vi vill ha, packar vi med det, annars så låter vi det stå tills vidare och skänker eller slänger det senare.

-Okej, sa Johan och öppnade första skåpet i köket. Där hade han mest glas. Ungefär hälften av glasen bestämde de sig för att ta med och andra hälften fick stå kvar. Därefter öppnade de skåpet där Johan hade sina tallrikar och uppläggningsfat. Tallrikarna lät de vara kvar, men en del av uppläggningsfaten fick följa med. När de kom till skåpet med kastruller ville Johan ha med sig alla. Och eftersom det var han som skötte matlagningen så blev det så.

När de gått igenom alla köksskåpen insåg de att de packat ner mycket mer än vad som skulle få plats i den lilla bilen.

-Vi får köra två gånger, sa Sofie. Jag kan köra iväg med detta medan du packar dina kläder. Så kommer jag sen.

De hjälptes åt att bära ner allt till bilen. När den var full åkte Sofie vidare och Johan gick tillbaka upp till lägenheten. När han var ensam satte han igång lovsång och lät ljudet strömma ut ur de stora högtalarna han hade i vardagsrummet. Han hade valt att köpa rejäla högtalare, så dem ville han att de skulle packa i nästa körning.

När Sofie kom till deras gemensamma hus, satt Emelie utanför.

-Hej, Emelie, är du här?

-Ja, mamma och pappa bråkar så mycket. Det går inte att vara där. Min lillebror är på lekplatsen.

-Men kära nån. Det låter inte bra.

-Nej, de pratar om att de ska skiljas. Jag vill inte det. Jag tänkte att jag kommer hit till er. Ni är alltid så snälla mot mig.

-Du kan kanske hjälpa mig att bära in alla de här lådorna då?

-Visst. Får min bror också komma hit?

-Ja, det är klart! Hur gammal är han? Jag har glömt.

-Åtta.

-Men då kan han ju också vara med och hjälpa till. En kille på åtta år kan vara stark. Cykla du och hämta honom, så packar jag in lite i skåpet så länge. Sen får ni väl följa med till Johans lägenhet och hämta fler saker.

-Men det kommer inte att få plats med något om vi ska åka med.

-Det gör inget. Jag kan ju inte lämna er här. Vad bråkar era föräldrar om då?

-Mest pengar. Pappa jobbar jättemycket och mamma inte alls. Nu fick vi ju en månads gratis hyra och jag jobbar själv ihop mina pengar, men det verkar som att de aldrig räcker.

-Så är det nog för många.

-Pappa är arg på mamma för att hon inte jobbar och mamma på pappa för att han jobbar för mycket. Pappa säger att mamma slösar med pengarna och hon säger att hon bara köper det nödvändigaste.

-Vad tror du då? Är din mamma en spara eller slösa?

-Jag vet inte. En del onödiga saker har hon väl köpt till sig själv kanske. Men så farligt tycker jag inte att det är. Min mamma gillar handväskor och de är ganska dyra. Eller pappa säger att de är jätte dyra. Jag tror att det hade hjälpt om hon kunde få ett jobb. Har ni inget jobb åt henne?

-Jag vet inte. Det måste ju vara ett jobb som passar och jag är inte säker på att din mamma passar överallt.

-Nej, jag vet vad du menar. Min mamma är lite speciell. Hon är snäll, men hon kan nog uppfattas som udda. Jag kan tänka mig att hon inte passar som ett ansikte mot kunder till exempel.

-Nej, lite så menade jag. Inte för att vara elak mot din mamma, men som jag sa, så måste det vara rätt person på rätt plats.

-Jag tror hon skulle passa att jobba med barn eller som innan, i ett kök kanske.

-Ja, och sådana jobb har vi inte just nu. Hur är hon med växter och sådant?

-Jag vet inte. Det är mest pappa som är bra på det. Men hon kan nog en del.

-Det tror jag vi skulle kunna ha hjälp av ganska snart, någon form av trädgårdsmästare. Vi måste bara hitta någon som kan styra henne i så fall.

-Styra?

-Ja, alltså någon som kan säga till henne vad hon ska göra. Om hon inte är expert på växter så ska vi väl inte sätta henne som ansvarig för alla parker. Men om vi hittar någon som kan ha ansvaret, då kan hon kanske hjälpa till att sköta allt. Klippa gräs till exempel. Det skulle hon kanske kunna göra?

-Vet du, det tror jag faktisk kan vara bra.

-Bra! Men du Emelie. Nu har vi burit in allt. Vi får plocka upp din bror på vägen istället. Du får pekar vart jag ska köra.

Emelie skuttade till bilen. Hon var betydligt gladare nu än för bara en liten stund sedan. Sofie hade lyckats införliva lite hopp i den unga tjejen. Hennes bror blev också glad när han hörde att han fick följa med hem till Johan. Han hade hört talas mycket om både Johan och Sofie efter allt som hans syster berättat.

-Vi ska upp till översta våningen, sa Sofie.

Redan utanför lägenheten hörde man hur Johan spelade musik. Sofie gjorde tecken åt Emelie och hennes bror att de skulle smyga in så att de kunde se vad Johan höll på med. De kikade först in i sovrummet. Där var han inte. Han var tydligen i vardagsrummet för nu sjöng han med i refrängen till en av låtarna. Försiktigt kikade de tre gästerna in. Johan var helt upptagen av sin musik så han varken hörde eller såg att han fått besök. Emelie och hennes bror började fnissa och då stannade Johan tvärt.

-Men, utropade han och greppade snabbt efter telefonen så att han kunde sänka volymen.

-Jag tog med lite bärhjälp, sa Sofie.

Johan såg tveksam ut. Om de där två skulle vara med så skulle ju inte högtalarna få plats.

-Är det här sådan musik som du tyckte att jag skulle lyssna på, undrade Emelie.

-Japp. visst är den bra. Svängigt är det! Vill ni vara med och dansa lite.

Utan att tveka for Emelies bror in i rummet och började svänga runt så som han sett Johan göra. De dansade tillsammans alla fyra en stund innan Johan stängde av musiken och satte sig i soffan.

-Huj, nu orkar jag inte mer. Hur kan det komma sig att de här två är med?

-Våra föräldrar bråkar, sa Emelie. Vi kunde inte vara kvar hemma.

-Men det passar ju bra nu när vi behöver bärhjälp, sa Johan och dolde sin besvikelse. Han ville vara ensam med Sofie och absolut inte ha Emelie med. Men han var ändå glad att Sofie tillfälligt räddat dem ur deras situation. Föräldrar som bråkar det visste han ju vad det innebar. Hans egna föräldrar hade knappt inte gjort något annat under hans uppväxt.

-Men ni får inte med er så mycket grejer när vi åker med.

-Det gör inget. ljög Johan och tittade på högtalarna. Vad vill ni bära? Hur starka är ni?

-Jag är jättestark, sa Emelies bror.

-Så bra, sa Johan. Då kanske du kan bära den här stora tunga boken hela vägen ner till bilen. Den kanske kan ligga i sätet mellan er.

-Lätt som en plätt.

-Och Emelie, du kanske kan bära den här påsen med skor, så tar Sofie och jag vars en låda från köket.

Det var ett muntert gäng som sprang i trapporna upp och ner. Tre vändor gick de. Sedan var bilen så full att det nästan inte gick att stänga bakluckan. Samma glada gäng hjälptes också åt att bära in allt i Johan och Sofies nya hem. När allt var inne körde Sofie hem de båda barnen till sitt medan Johan fixade mat. Det som för Johan hade börjat som en dålig eftermiddag fick ändå ett bra slut.

Säsong 4 -del 2

Camilla, kan du komma med ut på lagret en stund, sa Chefen som själv också gick mot lagret.

Camilla såg frågande ut, men följde efter chefen.

-Jag då, undrade Sofie.

-Nej, du kan vara kvar i kassan.

På andra sidan portarna redogjorde chefen för Sofies förslag om att hon och Johan skulle börja sju varje dag och att hon skulle öppna butiken redan klockan åtta. Camilla reagerade som chefen nyss gjort med att tycka att det skulle bli mycket mer jobb. Men chefen tyckte att de skulle prova en månad för att se vad alla tyckte och vad det gav för resultat.

-Men då behöver du ha någon annan i kassan på eftermiddagen, sa Svampen.

-Ja, någon som vill?

-Jag tar gärna Sofies pass i kassan på eftermiddagarna, sa Sven. Jag hade faktiskt tänkt prata med dig chefen. Skorpan är ju rolig, men jag börjar bli gammal och tycker ibland att han är lite väl tramsig. Jag behöver lite annat, lite lugnare och mer vuxet sällskap. Så kassan kan passa mig bra.

-Förlåt, Sven. Jag vet att jag varit jobbig. Särskilt idag kanske. Men jag är så glad att ha Johan här.

-Det är vi alla. Men det är inte bara idag. Och det är inte bara du Skorpan. Jag vill inte klaga på dig. Jag gillar dig. Men jag orkar inte med det hela dagarna längre. Det är allt. Helst skulle jag också vilja minska ner på min arbetstid. Jag förstår att det inte är möjligt just nu, men du kan väl ha det i tankarna chefen, sa Sven.

-Ja, absolut. Det ska jag. Jag är tacksam för varje dag du är här. Du blev väl egentligen pensionär förra året.

-Ja. Men jag har trivts så bra här. Fast nu är det ändå tid att trappa ner lite, det känner jag.

-Jag ska tänka på det. Och om du tror att kassan kan vara ett alternativ för dig så är jag oändligt tacksam.

-Jag menar verkligen förlåt, sa Skorpan.

-Ja, jag vet.

-Kan du tänka dig att ta kassan redan nu Sven, undrade chefen.

-Ja, det är klart. Fast jag vill inte jobba längre än till fyra som jag är van.

-Jag kan ta de sista timmarna, sa Skorpan. Men du chefen, du måste se till att hitta någon mer. Vi kan inte ha det såhär.

-Nej, jag vet. Jag tror att den nya medarbetaren snart är här. En av tidningarna hade skrivit att det är fri hyra i mitt bostadsområde, så telefonen har ringt hela förmiddagen.

-Men det är väl inte fri hyra?

-Nej, någon har missuppfattat saker. Jag har ringt och pratat med tidningen och de ber om ursäkt för felet. De kommer i eftermiddag och ska göra ett stort reportage om området. Jag hoppas att det ska få positiv effekt. Nu har jag stängt av telefonen, för jag får inte gjort något annars. I eftermiddag ska jag skaffa mig en till telefon så att ni kan ringa om det är något. Men det jag skulle säga är att jag har sparat alla kontaktuppgifter till de som har ring och några verkar mer intressanta än de andra. Det är inte omöjligt att den nya medarbetaren finns bland dem.

Därefter avslutades det korta mötet på stående fot och alla återgick till sitt. Skorpan gick fram till Sven och sa förlåt ännu en gång innan Sven och Johan gick ut till Sofie i kassan.

-Ska vi åka då, sa Johan till Sofie.

-Japp. Tar du över här Sven?

-Ja, det gör jag. Jobba inte ihjäl er nu bara va?

-Nej, det ska vi undvika.

Sofie hämtade sin jacka och sedan gick hon och Johan ut ur lokalen hand i hand.

-Ååå, så gulliga de är tillsammans, sa Camilla.

-Ja, de passar riktigt bra tillsammans. Jag fattar dock inte hur det kunde ta så lång tid för Johan. Han är en riktig mes.

-Ja, skrattade Camilla, fast nu är det ju bra i alla fall.

Johan och Sofie åkte hem till sitt så fort de lämnat butiken.

-Vi tar bara en macka nu va, sa Johan. Jag kan laga riktig mat till dig ikväll.

-Det blir så bra så.

De hjälptes åt att plocka fram smör och bröd och lite pålägg. Johan hade köpt det kvällen innan när de var på stormarknaden och köpte te.

-Hur tycker du att vi ska lägga upp eftermiddagen då?

-Jag vet inte, sa Sofie. Det är ju du som är chefen.

-Nej, vi hjälps åt.

-Jo, men chefen gjorde ju dig till chef härute.

-Jaja, men vi hjälps åt. Vad vill du göra? Jag måste nog fixa färg åt Katja.

-Jag skulle kunna tänka mig att titta lite på hur det ser ut i parken där vi ska ha receptionen. Jag är visserligen inte någon trädgårdsmästare och det är kanske lite tidigt på säsongen, men parken ser förfärlig ut. Så kan vi inte ha den. De stora grenar som blåst ner kan jag i alla fall röja undan och annat som är uppenbart fel.

-Det låter bra. Du kan väl ta Olle till hjälp att laga den där bänken också. Sedan kan det nog vara bra om du tänker ut hur receptionen ska se ut.

-Det behöver jag inte. Din mamma har redan fixat förslag. Jag ska bara välja ett av dem. Hon har mejlat över dem till mig.

-Jaså. Du och min mamma verkar komma bra överens.

-Ja, det är faktiskt roligt. Jag har ju inte kontakt med min egen, så din får duga.

-Jag tycker vi åker till din till helgen.

-Nä, jag vet inte det. Jag är inte redo.

-Jag tror inte att du kommer att bli redo. Det är lika bra att få det gjort.

-Vi får se. Kan jag använda datorn på kontoret tror du för att kolla hennes ritningar.

-Ja, det är klart

När maten var undanplockad och bordet avtorkat körde Johan och lämnade av Sofie vid områdeskontoret och själv körde han hem till Katja.

-Hur går det för dig, får du ordning på allt?

-Jadå, med tiden så ska det nog ordna sig, sa Katja som stod i farstun med handen på en trasig stol när Johan kom.

-Kan du visa mig var det var som Hugo skadade sig.

-Visst.

Katja gick före Johan ut och runt huset. På baksidan var det vildvuxet av både träd, buskar och långt gräs. En bit in bland det långa gräset låg ett berg av skräp. Det var dunkar och sopsäckar i en enda röra med gamla trasiga möbler och annat som folk bara dumpat bakom huset.

-Nej men som här ser ut, utropade Johan.

-Ja, jag vet. Det är inte vackert. Jag ska hjälpa dig med det sen. Jag vill bara få i ordning lägenheterna först. Jag har förbjudit Hugo att leka här mer.

-Det är bra.

-Och Poliserna tog med sig alla sprutor och sådant från den där andra lägenheten. Och idag har de varit här och satt upp en träskiva för fönstret så att det blir svårare att ta sig in.

-Okej, det var ju bra. Jag ska fixa en glasmästare som kan sätta i ett nytt fönster. Har du sett något mer fönster som är trasigt när jag ändå ringer dem?

-Nej.

-Okej. Det var ju bra. Ska vi åka och handla lite färg?

-Ja, gärna.

Katja och Johan lämnade området och åkte till närmaste färghandel. Katja hade noga mätt upp alla rummen och visste precis vilka färger hon ville ha.

-Får jag göra en lägenhet till? Alltså måla och göra i ordning en till, så att vi kan få grannar, jag och Hugo.

-Ja, det är klart.

-Ja, jag menar det är ju samma mått i lägenheten intill så det är ju enkelt.

-Visst, sa Johan.

När alla färger var fixade bad Johan att få betala mot faktura, men mannen som hjälpt dem var inte alls intresserad av det så Johan fick betala med sina egna pengar tillsvidare.

När de kom tillbaka till lägenheterna så hjälpte Johan bara till att bära in alla färg-hinkar i entrén. Katja ville själv bära dem till respektive rum där hon skulle använda dem.

När Johan lämnat Katja och färgen började han köra runt till trädgårds firmor och blomsterhandlare i närheten. Men ingen av de han kom i kontakt med var speciellt service inriktade. De ville helst bara sälja det som fanns i butikerna.

Inte heller när han åkte för att köpa en billig släp blev han bemött på ett trevligt sätt. Sura och tråkiga biträden var allt han mötte vart han än åkte. Och ändå tyckte Johan att han själv var vänlig mot alla han mötte och gav dem flera förslag, men det var inget som gick som han ville. Till slut gav han upp och åkte till områdeskontoret. Där hittade han Sofie som i alla fall blev glad att se honom. Men han hann inte växla många ord med varken Sofie eller chefen förrän Emelie dök upp.

-Ska jag visa dig alla sophögar, undrade hon.

-Ja, det är lika bra att vi får det gjort, suckade Johan.

Johan körde dit Emelie pekade och det slutade med inte mindre än sju sophögar plus den bakom Katjas hus och den han eventuellt hade bakom sitt eget garage,

-Kan vi titta på det där med lekplatsen nu eller?

-Ja, okej, sa Johan motvilligt.

Det var när han träffade Emelie första gången som han lovat henne att hon skulle få hjälpa till att fixa en attraktiv lekplats. Än en gång fick Emelie peka och visa vägen.

-Här, sa Emelie. Här hade jag tänkt att vi skulle kunna göra om. Den här lekplatsen är väldigt tråkig. Men den är lätt att komma åt från stora delar av området och vuxna som vill köra bil med sina barn hit från andra områden kan ställa sina bilar ganska nära. Det tror jag blir bra.

-Ja, du har rätt. Tycker du vi ska ta bort allt detta?

-Tja i stort sett. Jag har gjort en ritning. Jag är visserligen inte så bra på att rita, men du kommer att kunna se hur jag tänkt i alla fall.

-Okej. Men om du pekar här nu då, vad ska vara kvar?

-Bara det där lilla huset. Gungorna kan också vara kvar, men de behöver fräschas upp. Jag hade egentligen tänkt helt annat med gungorna, men det får kanske vänta. Du verkar ha fullt upp ändå.

-Ja, det har jag, men det är ju inte någon vits att fräscha upp de här gungorna om du ändå har en annan plan. Bättre att vi gör allt rätt från början.

-Ja, fast du kan ändå låta gungorna stå kvar. De kommer inte att hindra det som ska göras med allt annat. Så kan du ta bort dem sedan och göra dem bra då.

-Ja, okej. Då behöver jag hitta någon som kan snickra.

-Kan inte Olle det?

-Jo, det är klart, men det kanske behövs någon mer.

-Kanske, men är det inte bättre att Olle börjar, så blir det något i alla fall. Jag kan hjälpa till att riva det gamla. Ta sönder saker är jag ganska bra på.

-Ha ha ha… jag får väl prata med Olle om det. Men jag lär behöva flera snickare ändå. Nu vet jag i alla fall var du har tänkt och varför. Ska jag köra dig hem?

-Okej.

Johan och Emelie hoppade in i bilen, men innan Johan startade sa han:

-Sofie sa att du laddade ner Bibeln.

-Ja, det gjorde jag och jag gjorde som hon sa och det var faktiskt väldigt häftigt. Men nu vet jag inte. Jag berättade för mina kompisar i skolan, men de bara skrattade åt mig.

-Jag vet hur det är. Jag har blivit skrattad åt i många år för att jag tror på Gud och för att jag läser Bibeln. Men när man som jag lärt känna Gud så spelar det inte så stor roll längre. Folk får skratta hur mycket de vill. Jag har gjort mitt val och jag tänker inte ändra på det. Det bästa du kan göra är förmodligen att inte prata med någon om det mer. Det kommer att bli för jobbigt för dig. Du behöver inte berätta för dina föräldrar heller om du inte vill. Men om du vill prata om Gud och om det som står i Bibeln, då får du gärna komma till mig. Du behöver någon som kan hjälpa dig att förstå vad det står och vad det betyder. Jag har haft en jobbig eftermiddag och orkar inte så mycket nu, men om det är något du undrar nu direkt så ska jag hjälpa dig.

-Läser du Bibeln varje dag?

-Ja, det gör jag.

-Går du i kyrkan och sådant tråkigt också då eller?

-Jag går till kyrkan. Men det har inte blivit så mycket med det på ett tag. Man kan lyssna på predikningar från kyrkan via poddar och så också. Det har jag gjort nu när jag varit ifrån så länge.

-Jag har inte varit i kyrkan så mycket, men det verkar väldigt tråkigt. Den där musiken är ju så man somnar.

-Få se vad du tycker om den här musiken då, sa Johan och letade fram en av de svängigare spellistorna på telefonen.

-Vadå, är det här kyrkomusik?

-Det beror på vilken kyrka du går till. Skulle du kunna tänka dig att lyssna på en sådan här låt om dagen?

-Ja, det skulle jag.

-Bra. Då tycker jag att du gör det. Läser du Bibeln så är det bra. Om inte är det okej, för jag förstår att det kan kännas tråkigt och jobbigt, särskilt när du har alla andra mot dig. Jag vill inte att du tappar bort det som du hittade. Att tro på Gud är fantastiskt, men i din situation så är det väldigt jobbigt. Tro mig, jag vet. Alla på jobbet har hela tiden retat mig och då har jag ändå varit i det ett tag. Hade jag varit ny och framförallt i din ålder hade jag garanterat gett upp. Jag tänker be till Gud att han ska hjälpa dig. Om du kan tänka dig att lyssna på den här musiken, så är jag glad. Och om du vill komma hem till oss någon kväll så att jag kan få berätta mera om Bibeln och hur du skulle kunna läsa den.

-Det ska jag. Nu har du ju tagit dig tid att titta på den här lekplatsen, trots att jag vet att du har mycket annat. Hade det varit mina föräldrar hade det inte blivit idag. Jag tycker du verkar snäll Johan. Jag tror att du menar väl, även om det blir fel ibland. Särskilt med Sofie.

-Ja, jag vet. Jag har varit klantig mot Sofie, det har jag. Men nu känns det som att jag är på rätt väg på den fronten i alla fall.

-Ja, men sabba det inte då.

-Jag ska försöka låta bli det, sa Johan och startade bilen.

-Ska Sofie också bara lyssna på den där musiken?

-Nej, jag tänkte ge henne lite andra uppgifter också. Hon kan gott läsa lite i Biblen.

-Men om hon inte vill.

-Jag tänker inte tvinga henne. Då får jag be Gud om mera hjälp.

-Kan Gud hjälpa en med vad som helst.

-Nja. Alltså han kan, men det är inte säkert att han vill. Om du till exempel ber om att få en häst. Då kanske han inte vill ge en sådan till dig. Då tycker du kanske att han är dum och till slut tröttnar du på att be om en häst. Några år senare kanske du får en ny kompis och hon har häst. Då kommer du att tänka på det igen och tycker det är orättvist. Eller hur?

-Ja, antagligen.

-Ja, men nu får du ju låna kompisens häst. Hon har flera stycken och hinner ändå inte rida alla själv, så du får rida hur mycket du vill. I början är det väldigt roligt, men efter ett tag tröttnar du. Dessutom verkar det som att du kanske är allergisk mot hästar. Vad tycker du nu om Guds agerande? Tycker du fortfarande att han var dum när han inte gav dig en häst när du först bad om det.

-Nej. Om jag var allergisk så var det ju bara bra att jag inte fick någon.

-Ja och du fick ju dessutom låna kompisens hästar hur mycket du ville. Det är bra för då slapp du själv köpa en. Det är dyrt med häst.

-Vet Gud om jag är allergisk?

-Ja. Det vet han. Han vet allt om dig. Men det här med häst var ett exempel för att göra det tydligt för dig. Du kanske ber om extra pengar eller om alla rätt på ett matteprov, men det blir inte så. Det kan ju finnas många anledningar till varför du inte får det.

-Jag förstår vad du menar. Men jag kan ändå be om vad jag vill.

-Absolut. Jag bad ju om en snygg tjej och jag fick Sofie. Det tog flera år innan hon dök upp i mitt liv, men det var värt att vänta på henne. Det var Guds plan. Sofie var inte redo för mig tidigare. Och kanske inte jag för henne heller.

-Tack Johan. Det här var bra. Jag pratar gärna mer om detta med dig. Men nu är jag visst hemma.

-Ja, du är visst det. Tack för idag Emelie. Du har gjort ett bra jobb. Jag ska se till så att du får lön för det.

-Tack Johan! Men du, vi måste väl inte prata om Gud och Biblen varje gång.

-Nej, verkligen inte. Det finns så mycket annat att prata om också. Lekplatser till exempel.

-Ja, skrattade Emelie och hoppade ur bilen.

Johan såg efter henne när hon gick in genom dörren till flerfamiljshuset där hon bodde. Även om det hade varit en motig eftermiddag så var han ändå glad att han tagit sig tid att vara tillsammans med Emelie.

Säsong 4 – del 1

Sofie hade tänt ett levande ljus på det rektangulära köksbordet. Hon satt själv på den ena av de sex stolarna som var placerade runt bordet och åt av den gröt som Johan hade kokat åt henne. Det var egentligen onödigt att ha så många som sex stolar, men när de var på Ikea så kändes det mest rätt. Både hon och Johan var överens om att det kunde vara bra att ha ifall både Sillen och Skorpan skulle komma på besök och om de hade någon tjej med sig.

Nu hade visserligen Sillens tjej visat sig vara allt annat än en trevlig partner. Hon hade lurat honom rejält. Stackars Sillen hade sett helt nedslagen ut när han satt på trappan till Johan och Sofies hus kvällen innan. Inte undra på det när han tydligen både fått veta att barnet han väntade tillsammans med henne inte längre fanns och att hon tagit en väldig massa pengar från honom. Sofie hoppades att poliserna som också kom till huset kvällen innan, kunde hjälpa honom.

-Är du säker på att det här är en bra idé, sa Johan medan han ställde sin tomma gröttallrik på diskbänken.

-Ja, jag tror att det blir bra. Men vi får väl prata med chefen om det också.

-Ja, jo, det är klart.

-Tänk vad snabbt vi kan komma till jobbet idag om vi tar bilen, sa Sofie.

-Ja, det är klart att vi tar bilen.

En kvart senare steg de båda in i butiken, Bland papper och pennor, där de jobbat sedan flera år tillbaka. Klockan var bara tjugo över sex på morgonen och inte ens chefen hade kommit än. Han brukade annars vara först.

-Jag får väl visa dig lite hur lagret fungerar medan vi väntar på chefen, sa Johan och låste upp entrédörren. Du har väl knappt inte varit där bak.

-Nej, det har jag faktiskt inte. Ganska konstigt egentligen. Jag har ju jobbat här i ungefär fem år, men aldrig behövt vara där bak.

-Det är väl för att det alltid är vi som servar dig och Camilla i kassan och inte tvärt om.

-Jag tycker det kan bli kul att se hur här ser ut.

Johan visade runt Sofie bland hyllorna och förklarade hur systemet var tänkt. Sedan visade han i lite mer detalj det långa bordet som stod längs väggen direkt till vänster när man kom in på lagret. Där hjälptes alla åt att packa sådant som kunderna beställde på nätet. Det var i huvudsak Sillen som skötte hemsidan, men alla killarna på lagret kunde hantera och skriva ut beställningar och det var deras gemensamma arbetsuppgift att packa allt.

-Är ni redan här, sa chefen som klev innanför portarna just när Johan visade hur man på bästa sätt skickar iväg böcker.

-Ja, vi ville prata med dig.

-Okej, sa chefen lite tveksamt. När personalen ville prata, så var det ofta något negativt. Men så var det inte idag.

-Jag har ett förslag, sa Sofie.

-Jaså, sa chefen förvånat.

-Ja, jag undrar om både Johan och jag skulle kunna börja klockan sju. Och om vi båda kan jobba här i butiken och på lagret fram till lunch.

-Ehhh… chefen tvekade.

-Sedan tänkte jag att vi kan jobba tillsammans i Solgläntan, ditt bostadsområde, på eftermiddagarna, fortsatte Sofie.

-Men det blir ju alldeles för långa arbetsdagar. Det går inte. Jag kan inte ha er på schema så många timmar. Då kommer någon att sätta dit mig.

-Nja, fast vi är ju anställda här i detta företaget på förmidagen och i det andra på eftermiddagen. Johan sa att du gjorde bostadsområdet till ett separat företag. Att vi har två jobb kan du ju inte hindra oss från. Det är ju samma som om vi jobbar här på förmiddagen och om vi jobbar på Ica på eftermiddagen. Det blir ju bara fem timmar på vardera arbetsplats.

-Men ni kommer att slita ut er.

-Det tror inte jag, sa Johan, som tyckte att Sofies förslag lät bra redan när han hörde det kvällen innan. Om vi får vara här på förmiddagen, så kommer vi att vara med våra bästa vänner. Att vi gör ett arbete medan vi hänger med dem, gör väl inget. Vi har ju kul hela tiden.

-Ja, jo, det har jag förstått att ni har och det gläder mig.

-Dessutom, sa Sofie, så tänkte jag att du kanske ska öppna butiken en timme tidigare. Jag tror att det är många som skulle kunna svänga in om här när de är på väg till jobbet.

-Men det är ju galet. Vi som har fått mycket att göra i och med bostadsområdet ska inte ge oss själv ännu mer arbete med att öppna en timme tidigare.

-Jo, för om jag ändå är här redan från klockan sju, så kan jag ju lika gärna öppna klockan åtta. Den första timmen så pratade jag och Johan om att jag kan fylla på i butiken, så sparar det lite på killarnas arbetsbörda nu när Johan försvinner redan vid lunch.

-Du har verkligen tänkt ut det, det får jag erkänna, sa chefen. Ni kvinnor är ganska bra på logistik och att få saker att flyta på bra. Det tror jag ni har i generna. Jag vet att jag låter lite gammalmodig, men ni kvinnor är suveräna på att hantera ett helt hem med allt vad det innebär. Det är vi män inte alls lika bra på. Och jag vet vad det är att göra i ett hem, särskilt när det är barn inblandade.

-Kanske det, sa Sofie.

-Du hade förslag till bostadsområdet också, sa Johan till Sofie.

-Ja, det behövs en reception. Det är där jag tänker att jag jobbar på eftermiddagen. Jag tar emot folk som undrar saker och hjälper dem med nycklar och vad det nu kan vara. I synnerhet om det ska bli kontorshotell, så kommer det att behövas. Som det är nu kommer Emelie hem till oss med alla människor som behöver något. Det går väl an nu när det bara är några få, men igår hade vi hur många människor som helst i köket en stund och det är inte hållbart i längden.

-Nej, det förstår jag. Ja, vi har ju ändå kontor där, så varför inte göra en riktig reception. Det är ett bra förslag.

-Ja, och det behövs en hemsida, sa Johan. I början ingen avancerad, bara vilka tider som gäller i receptionen kanske och lite sådant.

-Ja. Det har jag tänkt. Jag tänkte be Sillen fixa det.

-Ja, men ta det lugnt med Sillen. Han har haft en tuff helg. Hans tjej, eller rättare sagt hans x…

-Jag kan berätta själv, sa Sillen, som nu också stod på lagret.

-Ja, förlåt Sillen. Jag ville inte skvallra, men jag tyckte att chefen behövde veta och jag var inte ens säker på att du skulle orka hit idag.

-Jag vet, sa Sillen. Tanken var god, men som sagt berättar jag själv.

Sillen vände sig till chefen och berättade allt om hur han blivit av med både pengar och barn på bara en och samma helg för att kvinnan han varit tillsammans med hade sol och vårat honom.

-Det är ju förfärligt, sa chefen. Orkar du verkligen vara här idag.

-Ja, det måste jag. Jag kan inte gå hemma och tänka på det. Det är bara att försöka gå vidare. Vad var det ni tänkte att jag skulle göra?

-En hemsida till mitt bostadsområde, sa chefen.

-Ja, men det kan vara en kul uppgift att ta tag i idag. Men vad gör du här redan Sofie?

-Jag tänkte börja lite tidigare, så kan Johan och jag åka hit tillsammans. Det är ju mycket smidigare. Dessutom så får vi spendera mera tid tillsammans. Jättebra tycker jag.

-Sofie är rena idésprutan, sa chefen.

-Det vet jag inte, protesterade Sofie, men det kom en massa idéer till mig igår när vi hade gått och lagt oss.

-Jag har också ett förslag, sa Sillen. Jag tycker att vi ska börja halv sju två gånger i veckan, vi fyra, för att ha ett litet möte eller vad ni vill kalla det. Jag tänker att det kan vara bra att vi stämmer av med varandra att allt rullar på som det är tänkt och om det är någon del som behöver en större insats.

-Jättebra förslag, tyckte chefen. Jag är så glad att jag har er. Ni tänker ut saker så bra att ni inte behöver någon chef. Ni kan ju själv.

-Nja, fast vi vill nog gärna ha en chef som tar beslut.

-Okej. Då bestämmer jag att vi börjar halv sju tisdagar och torsdagar, vi fyra. Och Jag bestämmer att vi öppnar butiken klockan åtta varje dag, från nästa vecka. Vi måste ju informera de andra också först innan vi börjar ändra på tiderna.

-Varför ska vi öppna klockan åtta, undrade Sillen.

-Det var Sofies förslag, sa chefen, och jag gillar hennes tanke. Vidare bestämmer jag att Johan och Sofie jobbar mellan sju och tolv här varje dag och mellan ett och sex på eftermiddagen i mitt bostadsområde. Jag bestämmer att Sillen gör en hemsida åt bostadsområdet och Johan ser till så att det blir en reception som Sofie kan jobba i.

-Ja, och jag tänker leta upp en trädgårdsmästare som kan hjälpa oss med parken, sa Johan.

-Ja, och du ska hjälpa Katja att handla färg så att hon kan måla om i sin lägenhet. Det lovade jag att vi skulle fixa.

-Absolut. Det ska jag.

-Härligt! Då kör vi, sa chefen. Förresten, Sofie, jag har inte med det att göra, men lite nyfiken är jag. Hur mycket förde Johans mamma över till dig från hans pappas konto?

-Det säger jag inte, men det var sex siffror i beloppet.

-Oj, Mamma Mia! Ja, då förstår jag varför han blev så tillbakadragen.

-Varför gjorde hon det, undrade Sillen.

-Min pappa kunde inte hålla fingrarna i styr. Han är så otroligt dum. De hann inte mer än komma innanför dörren hemma hos oss, så hade han fingrarna på Sofie.

-Nämen, stackars dig Sofie, sa Sillen.

-Ja, det var faktiskt ganska jobbigt. Men Johans mammas agerande satte stopp för det, även om jag tyckte att det också kändes dumt. Jag kände mig som en hora som man kan betala för.

-Usch så dumt.

-Ja, fast hon tänkte såklart inte på det. Hon ville bara stoppa Johans pappa och det lyckades hon med, sa Sofie. Jag ringde och pratade med henne igår och visst, de är väldigt speciella, Johans föräldrar, men hon är nog ganska snäll ändå. Vi hade ett bra telefonsamtal, hon och jag och jag är glad att jag ringde henne.

-Kul, det låter väl bra Johan.

-Ja, jo, det gör det, men jag hade önskat att min pappa kunde hålla fingrarna i styr. Det hade varit ännu bättre.

Nu hördes ett visslande utifrån butiken. Det var uppenbarligen Skorpan.

-Värst vad du verkar vara på bra humör idag, sa chefen.

-Ja, det är ju måndag och här står mina bästa vänner. Vad mer kan man önska sig?

-Nja, de flesta hade nog inte önskat att det var måndag.

-Nej, men det gör jag, för det är ju då jag träffar er. Vad gör förresten du här Sofie? Du ska ju inte börja förrän nio.

-Nu börjar jag sju. Och jag tycker att du ska visa mig hur man på bästa sätt ser till att butiken är välfylld när vi öppnar.

-Jaså, men ska du inte ha Johan till att visa dig?

-Han och Sillen ska göra en hemsida, så du får hjälpa mig.

Sofie tittade på Johan för att se att det var okej. Även Skorpan slängde en blick på honom. Efter fredagens tumult bland känslor så var det bäst att vara på säkra sidan. Sofie hade ju övervägt att välja Skorpan istället för Johan. Men det hade hon slagit helt ur tankarna nu. Hon var så glad att Skorpan träffat Emma. Hon tänkte att hon skulle åka och hälsa på Emma en dag framöver. Dessutom var hon ju så otroligt glad att hon hade Johan att det inte längre var någon idé att se Skorpan som något alternativ.

-Ja, det tycker jag att du ska Skorpan, sa Johan. Du är bra på att fylla butiken, så vem är bättre lämpad än du att visa henne?

Skorpan tog ett block i ena handen och en penna i andra handen och vände sig sedan till Sofie och sa:

-Okej min sköna. Bäst vi sätter igång.

Skorpan och Sofie lämnade lagret precis när Svampen och Albin dök upp.

-Hej Sofie, utropade de båda killarna glatt när de fick se henne.

-Hej på er också, sa Skorpan. Sofie ska ta över det där med att fylla butiken på morgonen, så nu slipper ni det.

-Nice. Vi har haft det lite körigt den senaste tiden nu när Johan inte varit här, så det är bra att du hjälper till. Tack för det.

Skorpan fortsatte att vissla en stund. Men sedan var det för mycket att förklara för Sofie. Inte för att det var speciellt svårt, men det fanns ju ändå en del knep för att det skulle gå smidigt att fylla butiken och för att det skulle bli lagom överallt.

Tiden rusade fram för Sofie. Hon hade så roligt tillsammans med Skorpan som skämtade hela tiden om allt möjligt. Torra skämt, det var det, och det var därför han hade fått sitt smeknamn Skorpan. Plötsligt ropade han:

-Akta dig för hörnet så du inte bränner dig!

-Va, vadå, vilket hörn?

-Det där, sa Skorpan och pekade. Det är nittio grader.

-Åååå Skorpan, nu får du snart ge dig.

-Nej, varför? Du tycker ju det är kul. Det är roligt att roa dig.

-Ja, det lyckas du verkligen med. Men nu måste jag nog göra lite annat och du med. Jag får öva på det här med att fylla butiken imorgon. Nu kommer snart Camilla och vi måste öppna. Hur hade du förresten det med Emma sen när vi åkt.

-Ni har väl inte sagt något till de andra.

-Nej, det är klart. Men när du är på så här bra humör och visslar hela tiden så lär de märka att det är något, särskilt Camilla och det vet du.

-Fast jag är väl alltid glad.

-Ja, det är sant, det är du. Nå, gick det bra då.

-Ja, det gjorde det. Jag är så glad att du valde Johan så att jag kunde välja Emma. Jag tycker det känns väldigt bra med henne. Hon är rak och jordnära. Precis vad jag behöver.

-Kul Skorpan. Jag är glad för din skull.

-Tack, sa Skorpan och gav Sofie en puss på kinden.

Just när Skorpans läppar nuddade Sofies kind hade Johan blicken vänd åt deras håll. Det var i precis sista sekund som Albin lyckades hejda honom från att krocka med samma stolpe som han krockat med för ungefär ett år sedan.

-Men vad håller du på med Johan, röt Albin. Du ska väl inte gå in i den här stolpen igen.

-Va, nä.

Johan var märkbart tagen både av att nästan ha krockat med samma stolpe igen, men också av det han nyss bevittnat.

Skorpan som inte hade märkt vad som höll på att hända kom visslande ut på lagret, men slutade tvärt när han fick se Johan och Albin.

-Vad händer här då, undrade han tveksamt.

-Johan höll på att springa in i den här stolpen igen, sa Albin.

-Men Johan. Du måste se dig för.

-Sköt du ditt, så sköter jag mitt, sa Johan tvärt.

-Kom här, sa Skorpan som genast förstod vad det handlade om. Skorpan tog tag i Johans arm och drog med sig honom in bland hyllorna för att de andra inte skulle höra vad han sa. När de var utom hörhåll för de andra, sa Skorpan:

-Du! Du ska ha klart för dig att jag är inte intresserad av någon annan än Emma just nu. Om det var för att jag gav Sofie en vänskaplig puss på kinden som du höll på att krocka med stolpen, så får du faktiskt ge dig. Du kan inte hålla på så varje gång som Sofie och jag kommer nära varandra. Jag tycker om henne och vi har haft roligt tillsammans under den här morgonen, Sofie och jag, men hon är din och jag har Emma, punkt slut.

-Okej, förlåt. Du har rätt. Det är jag som stressar upp mig själv. Men jag tycker så oerhört mycket om henne och vill absolut inte mista henne. Och du är ett hot, helt enkelt för att du är den du är, helt underbar du också. Förlåt. Men mig pussar du aldrig på kinden.

-Det kan jag.

-Nej, tack. Jag bara menar att man går väl inte omkring och pussar folk på kinden hur som helst.

-Kanske inte, men du överdriver. Du kan vara lugn, jag ska inte pussa någon mer idag. Jag ska pussa på Emma ikväll.

-Det är bra det. Tack Skorpan för att du sa till mig. Jag behöver verkligen slappna av lite.

-Ja, verkligen. Annars tror Sofie att du inte litar på henne och då kan det bli farligt för dig.

-Mmm du har rätt. Förlåt Skorpan!

-Vet du förresten vad Emmas ena ko sa till den andra igår?

-Nä.

-Muu…

-Men Skorpan! Du är så tramsig, sa Johan och skrattade gott.

Förmiddagen i butiken gick snabbt för framförallt Sofie som hade fullt upp hela tiden. Men även för killarna på lagret gick tiden fort eftersom Skorpan var på extra bra skämt humör den här förmiddagen. Alla var dessutom så väldigt glada att ha Johan på lagret en stund. Visserligen var Johan mest med Sillen och fixade den där hemsidan, men då och då kilade han iväg och packade en beställning åt någon kund och då passade de andra på att skoja lite extra med honom.