Johan och Sofie hade en väldigt effektiv och trevlig eftermiddag tillsammans. Efter att de avslutat lunchen kopplade de släpkärran de fått låna av Hanne och hennes man. Sedan började de lasta på allt skräp som fanns bakom deras eget garage, Trots att det var ett ganska stort släp, blev det helt fullt med bråte. Folk hade slängt hela säckar fulla med allt möjligt skräp, trasiga gräsklippare och grillar.
När högen var borta åkte de till områdets kontor och lastade alla pinnar och annat bråte som Sofie och Olle hade samlat ihop dagen innan. Återigen blev släpen full. Olle och Kalle var båda på bra humör. Olle han visslade på den ena glada melodin efter den andra. Chefen hade tydligen berättat för dem att det skulle bli fika lite senare. Och Kalle som tyckte att ekonomin såg dålig ut dagen innan, hade nu en annan inställning.
När Johan och Sofie för tredje gången var på tippen, ringde Hanne och meddelade att de var på gång. Johan ringde vidare till chefen och snart stod de alla samlade i den lilla parken utanför områdets kontor.
-Ja, det här var inte vackert, sa Hanne som var en välkänd trädgårdsmästare. Hur har det blivit såhär?
-Ingen har gjort något här på 5,10 kanske 15 år, sa chefen. Trots att folk har bott här, så lät de förra ägarna allt förfalla. Vi behöver verkligen hjälp med det här. Tyvärr är varken jag eller någon i min personal kunniga när det gäller trädgård.
-Jag kan se skillnad på en maskros och en tulpan, sa Johan Det är väl där min gräns går.
Alla skrattade, men både Sofie och chefen höll med. Efter att ha gått ett varv i den lilla parken. Ja, det var väl knappt att det kunde kallas park, ens i dess högtids dagar. Det var ett litet grönområde med träd och buskar. Men nu var alla buskar risiga och det som en gång varit en fin blomsterrabatt var nu till största delen täckt av olika typer av ogräs i varierande längd.
-Det skulle behövas något som är lättskött här, sa Hanne. Den som anlagt detta hade nog en god tanke, men det är för avancerat. Det är nog därför det ser extra dåligt ut nu. Jag kan tänka mig att hjälpa er, men det blir begränsad hjälp. Jag tycker det lockar att ta tag i det här projektet, men som ni vet, så har jag en gång bränt ut mig ordentligt och vill inte riskera åka dit igen.
-Nej, det vill inte vi heller att du ska göra, sa chefen. Vi är tacksamma för den hjälp vi får. Du kanske kan peka och säga vad vi ska göra, så försöker vi göra det.
-Men ni skulle nog behöva någon med mer trädgårds intresse än att bara kunna se skillnad på maskros och tulpan.
-Ja, vi vet. Men vi har inte hittat någon. Vet du någon?
-Kanske. Jag måste kolla runt lite.
-Jag kan göra lite, sa Hannes man. Jag tycker det är roligt och den tjänst jag har haft har bara varit tillfällig, ett vikariat, så jag behöver ett nytt jobb.
-Men det är ju toppen, utbrast Johan
-Ja, verkligen, höll chefen med.
-Är det bara detta området här utanför dessa husen?
-Nej. Kom med in ska jag visa en karta, sa chefen.
Tillsammans gick gänget in på kontoret.
-Hela det här området är mitt, sa chefen och pekade. Ni ser ju på den här kartan var det är grönt. Det är ganska jättemycket att göra. Men tänk inte på det. Vi tar en sak i taget och jag vill att vi tillsammans börjar med det här utanför. Johan och Sofie hjälper till med vad de kan. Olle har redan fixat bänken här utanför, så han kommer också att vara engagerad i alla grönområden. Olle är allt i allo eller ska vi kalla dig vaktmästare kanske, sa chefen vänd mot Olle som valt att slå följe med sällskapet.
-Jag känner mig som en allt i allo, sa Olle.
-Huvudansvaret för grönområdena får ni två tillsammans, sa chefen återigen vänd mot Hanne och hennes man Sune. Jag tänker inte säga åt er vad ni ska göra eller inte göra och inte heller hur mycket eller lite ni ska jobba. Det känner ni efter själv. Behöver ni något så vänder ni er till Johan, så hjälper han er. Ni får med andra ord fria händer.
-Du litar på din personal.
-Nja, de är inte min personal, eller de är min personal också, de är mina vänner och det tänker jag om er också. Johan, Sofie och alla andra i butiken, är som en stor familj och i en familj hjälper man varandra och gör så gott man kan. Olle och Kalle har inte riktigt kommit in i familjen än, men det hoppas och tror jag att de gör. De är på vän-stadiet, log chefen.
-Det är dock det där med ansvar, sa Hanne. Jag vet inte om jag vill ha det.
-Hmmm, okej, men det är ändå Johan som har huvudansvaret och slutligen är det ju jag som står som ansvarig, sa chefen. Du behöver inte känna att du har ansvar så att du måste se till att allt blir bra. Jag menar mer att du säger åt de andra vad de ska göra. Om Johan har sin gräns vid maskrosor och tulpaner, då är han inte lämplig att avgöra vad som ska hända med allt grönt. Men det vet du. Du får absolut inte känna någon press. Gör du det så måste du säga till. Det är det sista vi vill. Förresten så kommer det oavsett vad du gör, att bli bättre än vad det är idag.
-Okej. Ja, jag ska försöka. Jag känner mig faktiskt lite sugen på att komma igång. Sune kan du skicka upp drönaren så vi får en färsk bild över allt, sa Hanne, vänd åt sin man.
-Visst.
Tillsammans gick de alla ut igen. Sune flög med drönaren och tog lite bilder. Sedan ville Hanne åka runt med bilen och titta på allt.
-Det kan ni väl göra efter att vi fikat, sa chefen. Jag har lovat Olle och Kalle fika idag. De har gjort ett fantastiskt arbete här. Kontoren som tidigare var tre är nu bara ett kontor och Kalle har fått väldigt bra ordning på allt.
-Ja, fast här är mycket kvar att göra.
-Du har gjort jättebra, sa chefen. Och Olle har fixat bänken och en hel del annat smått och gott. Små saker som gör stor skillnad.
-Ja, han hjälpte mig en hel del med att tömma de andra kontoren så att allt hamnade här, sa Kalle.
-Ja, jag är där jag behövs bäst, sa Olle. Jag har ju varit en sväng i butiken också.
-Ja, det är perfekt med flexibel personal, flexibla vänner.
-Det låter faktiskt bra, sa Hanne. Jag tror, efter det jag hör att ni säger, att det kan funka för mig att jobba här. Kan jag få ditt telefonnummer Olle? Om det är något jag behöver din hjälp med.
-Visst.
Hanne knappade in Olles telefonnummer i sin telefon och sedan satte de sig alla att fika. Efter att de fikat klart gick Hanne, Sune, Sofie och Johan till den lilla svarta bilen som chefen hade köpt. De körde gata upp och gata ner. Hanne hade tagit fram ett anteckningsblock och gjorde små anteckningar efterhand som de körde. Samtidigt berättade Johan lite övergripande om chefens planer. Att de hade planer på att göra någon form av ungdomshus, en unik lekplats och något för de äldre som just nu tyckte det var ensamt.
-Ska det vara något grönt på lekplatsen?
-Det vet jag faktiskt inte. Går det?
-Det kan väl vara roligt. Bärbuskar kanske?
-Ja, varför inte. Vi får kolla med Emelie hur det kan passa in i hennes plan. Jag hade ändå tänkt att du Sune skulle få träffa Emelie och kanske komma igång med lekplatsen.
Efter att de kört runt och tittat på hela området körde de till platsen där Emelie skulle göra sin lekplats. Inte helt oväntat var Emelie där.
-Hej, Emelie, här kommer jag med Hanne och Sune, sa Johan.
-Hej, sa Emelie.
-Jo, jag tänkte att Sune skulle hjälpa dig att fixa lekplatsen. Och Hanne är en mästare på allt som är grönt och växer. Vill du att det ska vara växter i eller runt din lekplats?
-Ja, det hade varit kul. Jag hade ju tänkt att det skulle bli en stad i miniatyr. Massor av olika hus man kan gå in i och leka typ mamma, pappa, barn eller affär eller skola. Och jag tycker det ska vara vatten som rinner runt i olika kanaler där man kan leka med båtar och vägar som man kan köra med typ tramp-bilar. Det skulle vara kul om de små husen fick trädgårdar också. Det hade faktiskt varit väldigt kul.
-Det tycker jag låter väldigt roligt, sa Hanne.
-Vill du se min ritning?
-Gärna!
Emelie plockade fram ett hopvikt papper från fickan och visade Hanne och Sune.
-Helst vill jag att de olika delarna till husen och allt annat, blir som legobitar. Så att man lätt kan ändra utseende på lekplatsen ofta. Kanske så att man får ett kyrktorn på huset längst till vänster en gång och plötsligt är kyrkan längst till höger. Går det tror du?
-Ingen aning, sa Sune. Jag har aldrig byggt en lekplats förut och någon sådan som du beskriver har jag aldrig sett.
-Nej, jag vet. Men det är det som kommer att göra den så unik att alla vill vara på den och då vill folk flytta hit. Det var det som Johan hade som enda krav på min lekplats.
-Okej, jag förstår.
-Gäller det alla grönområden också, undrade Hanne. Så unika att alla vill ta del av dem.
-Om det är möjligt så hade det varit toppen, men vi är ju samtidigt lite ont om folk och har inte några enorma möjligheter att underhålla. Så lättskött är väl viktigare.
-Hur ska ni se till att inte lekplatsen och allt annat blir förstört?
-Bland annat genom att engagera folk. Om du har varit med och till exempel målat ett av husen till lekplatsen, då är det inte roligt att komma dit och förstöra sedan.
-Men alla kan inte vara med och måla.
-Nej, men inte ens om din kompis har målat vill du förstöra. Dessutom vill vi som sagt göra så mycket vi kan för alla. Det är inte någon bra idé att förstöra för den som ger. Då slutar man att ge såklart.
-Jag är tveksam, erkände Sune. Jag har sett hur det blivit på annat håll.
-Ja, jag vet. Det är tveksamt, men vi måste försöka. Vi måste ge alla en ärlig chans. Vi kan ju inte döma folk innan de ens gjort något. Både jag och chefen är troende och jag är helt säker på att chefen har Gud med sig. Det märks tydligt på många saker han gör.
-Det är kanske sant, att man ska ge alla en chans. Det där med Gud vet jag dock inte. Emmas föräldrar är väldigt religiösa vet jag, men det är inte min grej, sa Hanne. Men om vi ska återgå till lekplatsen. Ska det bli en lekplats här behöver vi göra en hel del markarbete. Det kommer att behövas grävmaskiner och lastare av olika slag.
-Ja. Jag vet. Har du tillgång till det?
-Nja, vi har en liten grävmaskin som vi använt för att göra dammar hemma hos folk.
-Funkar den för detta?
-Den är lite liten, men det kan gå.
-Emma har väl hjullastare, sa Hanne.
-Ja, vi kan nog få tag på de maskiner som krävs. Men det blir ju inte gratis.
-När det gäller lekplatsen så är det inga problem. Vi har en sponsor som betalar. Det får såklart ändå hållas på rimlig nivå. Sponsorn vill inte betala mer än nödvändigt.
-Nej, det är klart. Vem är det som sponsrar?
-Det är en enskild person som sponsrar, sa Johan.
-Okej, när vill ni att jag börjar med den här lekplatsen då?
-Du kan börja nu om du vill, sa Johan.
-Är det du som förser mig med vad jag behöver?
-Det kan jag. Gör en inköpslista, så ordnar jag det.
-Äntligen, skrattade Emelie som inte riktigt kunde dölja sin iver. Får jag hjälpa dig att riva undan allt det gamla? Och att måla?
-Du får gärna hjälpa till. Men jag måste först tänka ut hur vi ska göra. Jag behöver din ritning och måtten på området.
-Jag håller med dig Emelie, sa Johan. Äntligen! Kul när det händer något.
-Jag behöver också veta lite, sa Hanne. Är det vanliga lägenheter i husen vid parken? Är det där jag ska börja? Jag behöver också mått.
-Husen vid parken, är ju fyra röda i en halvcirkel kan man säga. De två som står i linje kommer att bli kontorshotell med reception. Överst i alla fyra husen blir det lyx-våningar. I de två husen som står mitt mot varandra blir det mer vanliga lägenheter och eventuellt någon form av verksamhet på nedre botten. Vi har till exempel pratat om dagis eller någon form av butik, kanske ett café. Det är inte något som är bestämt än. Alla lägenheter i de husen är tomma, så vi kan göra lite vad vi vill. Har ni något förslag så lyssnar vi gärna.
-Nej, inte just nu, men det är bra att veta.
Tillsammans hjälptes de åt att mäta upp både området för lekplatsen och sedan också för den lilla parken. När de var klara åkte Hanne och Sune hem igen.
Även Johan och Sofie valde att åka hem. Det hade varit en bra dag. Flera viktiga saker hade fått klarhet. Och det kändes väldigt skönt att det äntligen skulle börja hända saker inom området. Härnäst var det viktigt att hitta en byggfirma som skulle kunna förvandla lägenheterna till kontorshotell enligt Johans mammas ritningar.