När väckarklockan på telefonen ringde, var Sofie så trött att hon knappt visste vart hon var. Hon hade suttit med sin bullet journal lite för länge kvällen innan och innan dess hade arbetsdagen varit extremt hektisk. Det hade visserligen varit trevligt att sitta med bujon, men efter en sådan arbetsdag som den de haft behövdes det mycket sömn. Dessutom hade ju chefen flaggat för att det fanns risk att veckans sista arbetsdag skulle bli lika intensiv.
Den feber som Johan haft dagen innan var i alla fall borta, men också Johan var trött. Under tystnad åt de frukost och segade sig sedan ut i bilen. När de kom till jobbet var chefen redan där och det hade han tydligen varit länge. Normalt var han aldrig på lagret, bara på sitt kontor, men den här morgonen hade han valt att lämna kontoret för att istället hjälpa till att packa några av de beställningar som de inte hunnit och orkat dagen innan.
-Vi hjälps åt att fylla butiken idag, sa Johan. Med tanke på hur mycket som gick åt igår, så lär det vara tomt på flera håll.
Chefen höll med om att det var ett bra förslag. Själv fortsatte han att packa. Till och med när de andra killarna kom, fortsatte chefen att packa. Det gjorde att de andra genast insåg att de förmodligen hade en väldigt jobbig dag framför sig igen.
Johan började i sin favorit hylla, Bibelhörnan som alla kallade den. Han visste inte om det var bra eller dåligt att det var nästan helt tomt i hyllan. Det var såklart bra för då hade ju många handlat av produkterna, men dåligt om det var tomt så att inte fler kunde handla. Johan gjorde anteckningar och gick sedan ut på lagret. Till sin förskräckelse insåg han att det inte fanns mycket på lagret att hämta. Sedan chefen köpt bostadsområdet hade Johan inte haft möjlighet att ägna så mycket tid åt det kristna utbudet som han ville och var van vid. Därför hade han missat att beställa hem mera material.
Johan gjorde en snabb kontroll och ringde sedan direkt till leverantören.
-Det är nästan lite panik, sa Johan till säljaren.
Det visade sig att säljaren inte tyckte att det var så farligt. Han hade ändå tänkt göra ett besök i butiken, så han sa att han packade bilen full och körde direkt. Två timmar senare var säljaren i butiken och stannade sedan kvar nästan hela dagen för att prata med kunderna. Med sig hade han små Biblar som han delade ut gratis till alla som passerade honom.
Både Johan och chefen var väldigt nöjda över att ha säljaren i butiken. Det gjorde att alla andra fick möjlighet att hjälpa alla andra kunder mera. Det var inte bara säljaren från Bibel-leverantören som var på plats. När chefen fick höra hur Johan fick sin säljare på plats, ringde han genast till en annan och förklarade situationen, vilket gjorde att även den kom.
De båda säljarna var överväldigade över tillströmningen av kunder. Det hade inte någon av dem väntat sig. De var dock mer noga med att hålla rast än vad Johan och hans kollegor var. Precis som dagen innan hade tidningen skrivit en stor artikel vilket resulterade i nästan lika många kunder som dagen innan. När arbetsdagen var slut, var även personalen helt slut.
-Tur att det är helg så att vi kan vila upp oss, sa Svampen.
-Ja, jag håller med, sa Albin.
-Ja, det här är roligt, men det är jobbigt. Tur att de där båda säljarna kom i alla fall.
-Ja.
Med det skildes alla vänner i butiken och åkte hem till sitt. Johan och Sofie åkte dock inte hem utan till pastor Emil för att hälsa på Sillen.
-Det är en sak jag måste berätta för dig, Sillen, sa Johan när de småpratat en stund.
-Nej, Johan, sa Sofie.
-Jo, jag måste.
-Ja, men då går jag till andra rummet.
-Det låter illa, sa Emil.
-Ja, det är det, sa Johan. Men jag måste berätta. Det blir inte bättre av att vänta med det.
-Okej. Skjut, sa Sillen.
Johan tog ett djupt andetag och sa sedan:
-Jo, när jag var hos dig häromdagen för att byta lås.
-Gick det inte bra?
-Jodå, lås-killen var toppen. Men när jag skulle gå därifrån, då kom Karin.
-Ånej, Johan, vad har du gjort?
-Först när jag såg henne var jag mest bara förvånad över att se henne. Men sedan blev jag arg. Ändå ledde det ena till det andra. Jag tog henne med mig och det slutade med att hon nu bor i chefens bostadsområde.
-Men varför?
-Ja, det undrar egentligen jag också. Kommer du ihåg att vi bad för Karin den där förmiddagen då poliserna kom? Det verkar som att det hade omedelbar effekt. När Karin och jag satt i bilen på väg hem till henne, så bad jag igen och också då verkade det ge omedelbar effekt.
-Så du åkte hem till henne?
-Ja, hon sa att hon ville göra slut med sitt gamla liv, men att hon behövde hjälp med det. Så jag körde henne hem och hjälpte henne att packa. Sedan dumpade jag henne och alla hennes saker utanför ett av de höga röda husen. I samma hus som Emelie bor. Du vet Emelie?
-Ja, jag vet vem Emelie är.
-Jag har sagt åt Emelie att hålla ögonen på Karin. Och tydligen så hade Emelie knackat på och gått in och pratat med Karin. Karin berättade då själv för Emelie vad hon gjort och hur hon ångrade sig. Det fanns ju egentligen ingen anledning för Karin att berätta det för Emelie. Att hon gjorde det ser jag ändå som att hon kanske ångrar sig. Men jag är ändå ångerfull. Jag borde inte gjort det. Jag borde inte hjälpt henne.
-Jag vet inte, sa Emil. Det var kanske precis vad Karin behövde. Jag förstår att det kändes jobbigt att göra så efter allt som hänt, men tror du ändå inte att det faktiskt var bra? Att bryta med ett gammalt liv är svårt. Det krävdes nog en hel del av Karin för att be dig om hjälp.
-Ja, kanske. Men jag känner mig ändå hemsk. Det känns som att jag svikit dig Sillen. Du är min bästa vän och att se dig här hemma hos Emil, må så dåligt som du gör, det är fruktansvärt. Och så hjälper jag den som orsakat detta.
-Jag tror att du gjorde rätt, sa Sillen. Visst, det gör ont i mig. Hon har skadat både mig och många andra. Men om du inte hade gjort som du gjorde, så hade det kanske bara fortsatt. Nu finns ändå en något större chans att du brutit ett dåligt beteende. Att få henne att sluta skada män, var ju huvudorsaken till att jag pratade med polisen. Men de kunde uppenbarligen inte göra så mycket. Men det kunde du. Jag är glad att du berättade. Visst känns det lite som att du svikit mig, precis som du säger, men jag vet att du gjorde det av godhet.
-Jag vet faktiskt inte själv hur det gick till. När jag hade hjälpt henne så mådde jag verkligen väldigt dåligt. Flera gånger när jag var hemma hos henne, tänkte jag ge mig iväg. Nu vill jag helst bara glömma alltihop. Fast det går ju inte. Nu måste jag ju fortsätta att ta ansvar och se till så att hon inte börjar om igen. Det var därför jag satte henne i Emelies hus. Jag tänkte att Emelie kan hjälpa mig lite där. Tydligen så är Karin helt utan pengar. Hennes man som hon levt med har alla pengar de lurat till sig. Det var en taktik de hade, att inte ha något på sina bank-kort.
-Ja, jag vet. Hon hade nästan aldrig några pengar till något. Det borde ha startat en väckarklocka i mig. Hon sa att hon gett pengar till en kvinna i sin kyrka som var i någon form av kris. Hon menade att när vi var tillsammans klarade vi ju oss ändå. Och det gjorde vi. Jag hade och har pengar. Det är inte problemet.
-Nä, jag vet. Det sa jag till henne. Hon sa att hon ville betala tillbaka. Vi får se hur roligt hon tycker det är att vara utan pengar.
-Akta, sa Emil. Är hon utan pengar kanske hon tvingas lura till sig. Det är farlig mark du är på Johan.
-Ja, det är klart. Jag tänkte inte på det. Hur ska jag göra då?
-Sätt henne i arbete. Ett arbete där hon får lön så att hon kan betala för sig.
-Men vad?
-Ge henne en rulle sopsäckar och säg åt henne att städa. Jag har sett hur det ser ut i ert bostadsområde. Där finns mycket att göra i ordning.
-Ja, jag tänkte faktiskt att jag skulle sätta henne i sådant arbete. Ska jag ge henne lön för det?
-Ja, det är klart. Hon är väl ingen slav?
-Nä, fast hon borde vara.
-Akta dig Johan. Du är ute på mycket djupt vatten när du säger så. Vem ger dig rätt att säga så? Vem ger dig rätt att döma en annan människa? Döma en kvinna som säger att hon ångrar sig dessutom.
-Usch, du har rätt. Men det är inte helt enkelt. Jag tycker ju att hon burit sig hemskt åt. Jag vill döma henne.
-Ja, jag vet. Det är naturligt att vilja det i en sådan här situation. Men det hjälper inte. Det hjälper inte dig, inte Sillen och inte Karin. Det du gjort hittills har varit rätt, tycker jag det låter som. Fortsätt på den rätta vägen.
-Hmmm… vad säger du Sillen?
-Jag vet inte. Det låter rätt som Emil säger. Men i verkligheten är det annorlunda. Det är så enkelt att säga till någon annan hur han eller hon ska göra. Men när man själv är mitt i klistret då är det mycket svårare. Men som sagt tror jag att du gjort rätt och jag tror som Emil säger att du måste behandla henne med respekt, trots att vi inte tycker att hon förtjänar det. Kan vi prata om något annat nu. Jag orkar nog inte med Karin mer idag.
-Nä, det är klart. Jag bara kände att jag behövde berätta.
Johan och Sofie stannade kvar en stund till hemma hos Emil, innan de åkte vidare. Johan bestämde att det var lika bra att göra ett besök hemma hos Karin också. Han hade placerat Karin på samma våning som Emelie, så det var ett par våningar upp.
Karin verkade förvånad över att det var Johan och Sofie som kom. Hon hade väntat sig ett besök av Emelie. Enligt Karin såg Emelie Karins lägenhet nästan som sitt andra hem. I alla fall så spenderade hon ungefär lika mycket tid i Karins lägenhet som i sin egen.
-Jag tänkte ge dig ett arbete, sa Johan. På måndag börjar du utomhus på den här gatan. Jag kommer att lägga av en eller ett par rullar sopsäckar nere i entrén. Ditt arbete blir att städa upp efter andra. Jag är fortfarande arg och besviken på dig, så se till att göra ett bra arbete. Detta är din enda chans. Tar du den inte så kastar jag ut dig.
-Jag förstår. Vad ska jag göra med alla fulla sopsäckar?
-Ställ dem så att det blir lätt för mig att komma med släpet och lasta på dem.
-Vad får jag för lön?
-Det vet jag inte. Jag måste kolla om det finna några regler vi måste följa. Men du kommer att börja med lägsta möjliga. Sedan är det upp till dig att avgöra hur fortsättningen ska bli.
-Ja, jag förstår. Jag är tacksam för det du gör och gjort Johan och jag förstår att du är arg och besviken på mig. Det hade jag också varit om jag var som du. Jag hade inte fixat att göra det du gör mot mig. Men det är faktiskt ganska jobbigt att leva i en enda stor lögn hela tiden. Och inte bara i en lögn. Det är lögner som bygger på lögner. Man måste hela tiden passa sig så att man inte säger eller gör fel.
-Så jag ska tycka synd om dig?
-Nej, inte så. Det var inte det jag menade. Jag bara menar att jag är glad att du hjälper mig och jag förstår att du är arg på mig. Jag ska inte göra dig besviken något mer. Jag kommer förmodligen söka jobb på annat håll. Det känns inte bra att vara här efter vad jag gjort. Jag ser detta som en tillfällig lösning tills jag är på rätt bana.
-Ja, du gör som du vill. Så länge du inte krånglar till det så kan du bo kvar här och det finns mycket att röja upp, så du har tillfälligt arbete en tid framöver i alla fall.
-Tack!
Med det så lämnade Johan och Sofie lägenheten och åkte äntligen hem till sitt eget boende.
-Nu hade det varit skönt att slänga sig i en soffa och kolla på film en stund, sa Sofie när de kommit innanför dörren.
-Ja, vi får väl göra ett nytt försök med Ikea nästa vecka. Imorgon ska vi ju till dina föräldrar.
-Nej, måste vi det?
-Ja, det var vi ju eniga om.
-Ja, men jag får ont i magen av bara tanken. Jag räknas inte som deras dotter längre. Jag finns inte i deras värld.
-Jag slår vad om att du har fel.
Sofie satte sig vid köksbordet och bläddrade åter i sin bullet journal medan Johan fixade mat. När de ätit klart satte de sig en stund med sina Biblar och läste vars ett kapitel. Sen var de så trötta båda två att de bestämde sig för att gå och lägga sig trots att klockan bara precis passerat nio.