Camilla fick avsluta säsong 1. Hon förtjänade ett eget avsnitt. Hon har ju trots allt spelat en stor roll i första säsongen som en form av extra mamma. Men nu är det säsong två. Sedan du mötte Johan, Sofie och de andra har det gått ungefär två månader. Det är en hel del på gång redan från start.
Chefen har kallat till special möte och nu har alla satt sig i fikarummet. Maten som chefen beställt står på en av de låga hyllorna vid väggen. Det är bara chefen själv som saknas. Det som ingen av dem vet är att han sitter på sin stol en våning upp där han har sitt kontor och våndas inför mötet. Det är inte ett vanligt möte och det gör ont i magen av bara tanken på det han ska förmedla. Till slut tar han ett djupt andetag och reser sig från stolen. Han harklar sig, sträcker sig och rättar till skjortan. Sedan tar han högen med mappar och den bärbara datorn under armen och går ner till fikarummet där de andra väntar.
-Hej allihop, säger han när han kliver innanför dörren. Han försöker le, men han ser på Camilla att hon genomskådat honom. De verkar vara på helspänn allihop. Skorpan försöker skoja om något för att lätta upp situationen som känns väldigt ansträngd.
-Ta lite mat vet jag, sa chefen, ni behövde inte vänta på mig.
Skorpan och Albin var snabbt framme vid hyllan med formar och tallrikar. När alla satt sig igen så började Chefen:
-Ja, jag börjar medan ni äter. Jag har mycket som jag vill säga idag. Först och främst vill jag tacka er alla för att ni är den bästa personal man kan ha. Och egentligen ser jag er inte som personal, ni är min familj. Jag bryr mig lika mycket eller nästan mer om er än om min egen mamma. I höstas hade vi det tufft med olyckor och våldsmän. Det hoppas jag att vi aldrig mer tvingas uppleva. Men det jag har att säga idag kan eventuellt också bli jobbigt, fast på ett annat sätt. Först och främst vill jag säga att inget av det jag ska säga är bestämt. Jag vill kolla med er först eftersom jag som sagt ser er som en familj och man bör prata med sin familj innan man gör några förhastade saker. Det hoppas jag att ni känner samma. Jag hoppas att ni kommer till mig eller någon av era kollegor om det är något ni funderar över.
Hela personalstyrkan nickade. Så chefen fortsatte:
-Ja, alltså. Hela den här historian med Sofie, som ni nu alla känner till, den har berört mig väldigt mycket. Som jag sagt tidigare visste jag redan innan jag träffade Sofie första gången vilket helvete hon gått igenom. Och jag ville verkligen hjälpa henne. Efteråt har jag insett att jag skulle vilja hjälpa många fler. Och nu har jag kanske fått en möjlighet till det. Vet alla var Sofie bor?
Än en gång nickade alla. Sven och Albin visste inte exakt, men de visste vilket område det var så de nickade de också.
-Hur skulle ni beskriva Sofies område?
-Det är fint där, men ganska öde va? Flera tomma lägenheter och hus.
-Det stämmer, sa chefen. Så är det. Själv tycker jag att det är väldigt fint. Och jag har länge undrat varför ingen gör något åt de tomma lägenheterna och husen som nu står och förfaller. Och varför ingen vill bo där. Men nu har jag fått ett erbjudande.
Chefen gjorde en paus. Han behövde samla sig själv. Men så fortsatte han:
-Jag har fått erbjudande om att köpa hela området.
-Va?!?
-Kan man göra det?
-Tja, det kan man tydligen. Det är en av våra lokala bostadsföreningar som äger hela området och de har tydligen ekonomiskt trubbel. Bland annat för att husen står tomma och ingen betalar hyra. Jag är kompis med en som har hand om det och han undrade på skämt om jag var intresserad av att köpa. Och jag reagerade ungefär som er. Min andra tanke var att det kommer att kosta så mycket pengar att det inte kommer att vara möjligt även om jag skulle vilja. Men jag hade fel. Visst, det handlar om väldigt mycket pengar. Väldigt väldigt mycket. Men ändå inte så mycket som jag trodde. Och jag har absolut inte de pengarna, men tydligen går det att lösa.
-Ska du köpa ett helt bostadsområde? Varför? Vad har det med oss att göra?
-Na, alltså, jag har inte bestämt något och jag vill som sagt prata med er om det först. Det har nämligen väldigt mycket med er att göra. Jag skulle nämligen vilja testa något som ingen annan gjort förut. Jag vet inte om det kommer att fungera.
-Ursäkta, men jag fattar ingenting, avbröt Albin.
-Jo, som jag sa, så skulle jag vilja hjälpa fler. Min tanke är att på något vis lokalisera personer som på ett eller annat sätt behöver hjälp och ge dem en ny start i detta området. Anta till exempel att vi får veta att Kalle och Olle är två killar som verkligen behöver en nystart. Det kan ju bero på alla möjliga saker. De behöver både jobb och någonstans att bo. Jag skulle vilja erbjuda dem med båda delar. Om Olle är utbildad snickare så skulle jag kunna anlita honom att ta hand om mina fastigheter. Då får han en lön som han kan använda för att betala hyran som han blir skyldig mig för att han bor i ett av husen. Kalle kanske är bra på bokföring. Nu är ju du Camilla väldigt bra på det, så vi behöver inte någon mer sådan här, men Olle kanske behöver hjälp med sina papper. Det kanske var slarv med räkningarna som gjorde att han hamnade i trubbel från första början.
-Det låter ganska bra, men det fungerar ju inte om alla pengar ska komma från dig från första början. Du betalar Olle och då är det ju du som indirekt betalar Kalle också eftersom det är Olle som betalar Kalle. Det måste väl komma in pengar utifrån.
-Det kan det göra. Kalle och Olle är kanske väldigt bra på det de gör och anlitas av närliggande bostadsområden.
-Tanken är god, men jag undrar ändå hur det ska gå. Det känns väldigt osäkert.
-Okej, ja säger ni så, då är det nog så. Det var ju därför som jag ville kolla med er. Jag har själv varit osäker och jag visste inte ens om jag skulle ha det här mötet. Nu känns det mest ganska dumt.
Chefen ångrade att han kallat till det här mötet. Varför trodde han att det skulle gå att köpa ett helt bostadsområde? Och hur kunde han tro att han skulle kunna hjälpa så många människor att de skulle kunna fylla ett helt bostadsområde? När personalen lät tveksamma var han snabb att försöka dra sig tillbaka.
-Okej, jag ska inte uppehålla er längre. Ni kan stanna så länge ni vill och prata eller vad ni nu vill göra. Jag har en del papper kvar att ta hand om på kontoret. Vi ses på måndag.
-Visst!
De andra satt kvar en stund, men avvek sedan en efter en. Johan, Svampen och Sofie blev kvar sist och tog hand om disken. Till slut gick även Svampen och Sofie och Johan blev ensam kvar. Han gick för att hämta sin jacka på lagret, men hejdade sig halvvägs. Något kändes fel. Han vände sig om och tittade mot entrén till butiken. Det var mörkt utanför men en bit bort lyste en gatlykta. Inne i butiken var det också ganska mörkt. Bara några få lampor lyste svagt. Han tittade upp mot chefens kontor. Där lyste det för fullt. Johan fick en olustkänsla i magen. Han backade några steg, men ångrade sig. Det var inte meningen att han skulle hämta sin jacka just nu. Något var fel på chefens kontor. Frågan var vad och om han var beredd på vad det nu var…..