Säsong 2

Johan och Sofie var nu äntligen sambos. Visserligen hade de precis gått och lagt sig för första gången tillsammans i det gemensamma hemmet. Och om det verkligen kunde kallas hem är väl tveksamt. I köket fanns inget annat än tomma skåp och ett ny-inhandlat köksbord. Allt i hela huset luktade nytt. Lika nytt som sambo förhållandet var.

Tillsammans har de mycket kvar att utforska både om sig själva i förhållande till den andra och om sin partner. Johan som dessutom blivit ansvarig för ett helt bostadsområde hade förutom sig själv och Sofie att utforska, även bostadsområdet att lära känna bättre. Och för hans del handlade utforskandet dessutom om hur han skulle komma in i rollen som ansvarig. Att det skulle innebära en del motgångar tvivlade han inte på. Frågan var väl hur han tänkte lösa problemen. Att stoppa huvudet i sanden eller som han hade tänkt för en vecka sedan, att hoppa från högsta huset, var inte en lösning, det visste han. Men hur tacklar man motgångar? Och kan man förbereda sig själv på dem?

För Sofies del var den största utmaningen att faktiskt bo i samma hus som en annan man. Visst hade det gått flera år sedan hon lämnade Jonny och det borde inte påverka henne längre. Men såren satt djupt och var svårläkta. Johan var visserligen den bästa man hon kunde tänka sig, för mer omtänksam man gick förmodligen inte att hitta. Men det var ändå lite läskigt att återigen bo tillsammans med en man.

Hon bestämde sig för att fråga Johan en annan dag om det stod något i Bibeln om män som utnyttjar kvinnor. Enligt vad Johan berättade om Bibeln, så verkade allt stå med i den. Kunde det stå något om våldtäkter och sexuellt utnyttjande? Fanns det ens på den tiden då de skrev Bibeln?

Sedan chefen köpte det här bostadsområdet hade det verkligen hänt mycket. Både Johan och Sofie undrade om allt detta hade hänt även om han inte köpt det. Visserligen hade ju Sillen och Karin träffats redan innan, men det var ju inte förrän efter köpet som de andra fick veta det. Och Sillen skulle bli pappa. Det var svårt att föreställa sig honom som det. Visst var han ansvarsfull och förmodligen den bästa av dem på att vara pappa, men ändå. Alla hade levt som singlar väldigt länge och att bli förälder är en väldigt stor omställning, mycket större än att bli sambo. Skulle han klara ut det? Vem skulle han luta sig mot om han behövde hjälp i den rollen. Johan kände sig inte lämpad att assistera i pappa frågor. Johan och hans pappa hade inte mycket till kontakt.

Tänk om han själv skulle bli pappa en dag. Det kändes väldigt avlägset. Men han visste att tiden tickade på och om han inte skulle vara pensionär när barnet föddes, så kunde han inte vänta hur länge som helst.

Var skulle de förresten hitta en lämplig tjej åt Skorpan. Den stackarn hade verkligen sett olycklig ut när det blev tal om hans relationer med tjejer. Hur kunde det ha blivit så? Skorpan var ju så glad alltid och han såg ju jättebra ut. Det borde vara en lång rad med tjejer efter honom dagligen. Men det var det inte och det var ingen som hade tänkt på det förut. Det gjorde ont att se honom så olycklig som han såg ut när det kom på tal.

Och varför letade inte chefen efter någon kvinna? Det kunde man också fundera över.

Även om både Johan och Sofie brydde sig mycket om både Sillen, Skorpan och chefen, var deras prioritet just nu ändå deras egen relation till varandra. Att leva med en annan människa är inte problemfritt. Det syns i statistiken bland alla skilsmässor. Hur skulle de göra för att hålla relationen levande? Var det verkligen lämpligt att både jobba tillsammans och bo tillsammans? Tänk om det blev för mycket?

Även om de nu tagit klivet att bli sambos, kändes det som att det dykt upp fler frågetecken än vad det någonsin tidigare varit. Svaret låg alltså inte i att vara sambo.

Den här första kvällen tillsammans somnade de ganska snabbt båda två. De hade haft flera spännande samtal under dagen och hettan mellan dem hade varit påtaglig. Resan till Ikea hade också gjort att de var rejält trötta när de la sig i sängen. Med ny säng och nya lakan gick det lätt att somna första kvällen. Men hur skulle det bli i fortsättningen?

Nästa vecka blir det uppehåll i serien eftersom säsong 2 nu är slut. Säsong 3 börjar alltså om två veckor. Fast i Johan och Sofies värld kommer det faktiskt bara att vara nästa morgon.

När både Johan och Sofie duschat klart, bestämde de sig för att åka in till centrum för att beställa en pizza. Visserligen lagade Johan gärna all mat själv, men det fanns ingen mat och inga husgeråd i huset, så det var väldigt svårt att tillaga något. De övervägde att äta pizzan på pizzerian, men bestämde sig ändå för att åka hem och äta den i det nya köket. Dessutom hade klockan blivit mycket och pizzerian skulle snart stänga.

När de kom tillbaka till sitt hus kom de på att de saknade bestick.

-Tur att det går att äta pizza utan bestick. Det är lite krångligt, men det går.

-Ja, och tur att vi köpte vars en burk med läsk, istället för den där stora flaskan du höll i. Utan glas hade det också blivit krångligt.

-Ja.

När pizzan var uppäten sa Johan:

-Hur brukar du sova?

-Vadå? Hur menar du? Jag brukar ha huvudet på kudden och fötterna under täcket. Brukar inte du det?

-Jo, men jag menar, brukar du ha pyjamas, eller?

-Jaså, du menar så. Ja, jag har ofta, inte pyjamas, men nattlinne.

-Okej, Fick du med dig det då?

-Ja. Det fick jag.

-Tur för mig, för jag hade nog inte klarat av att ligga bredvid dig om du legat naken.

-Du då?

-Med kalsonger på.

-Det är lite orättvist.

-Ja, egentligen. Jag kan sova med t-shirt på i natt, så blir det rättvist.

-Det är okej. Du satt ju nyss i vardagsrummet i bara kalsonger. Men erkänn att det är lite orättvist. Hade jag suttit där i bara trosor hade det varit en helt annan sak.

-Ja, jag vet. Det är orättvist. Vi killar kommer lätt undan allt med kläder, medan ni tjejer får höra allt möjligt om att ni har för lite eller för mycket på er.

-Vad anser du som följare till Jesus om kvinnor och klädsel då.

-Aj aj, här riskerar jag att trampa på tår. Vet inte om jag vill svara på det.

-Men det är ju bara mina tår du trampar på eftersom det bara är jag som hör vad du säger just nu.

-Ja, men det är illa nog.

-Men kom igen. Säg nu.

-Okej, men bli inte arg.

-Nädå, jag lovar.

-Lite gammaldags kommer jag att låta. Jag tycker inte att kvinnor ska gå i för utmanande kläder. Vi män klarar inte av att se era vackra kroppar. Det kan få oss att begå synd i tankarna och det vill inte jag.

-Hmmm… vad menar du med utmanande kläder?

-Du pressar mig. Jag gillar inte det.

-Nej, okej. Men det hade varit kul att veta.

-Jaja, låt säga såhär. Jag tycker inte att tjejer ska gå omkring i för kort kjol och inte för djupa urringningar och absolut inte de två i kombination.

-Men tjejer på stranden då? När vi går omkring i bara bikini?

-Ja, det är svårt. Jag håller mig faktiskt gärna borta från stranden av just den anledningen. Jag tycker att ni har rätt att vara där precis lika mycket som vi män. Och jag tycker det är lika fel att vi män stoltserar med bar överkropp och spelande muskler. Det är inte bra. Stranden är som en enda stor lockelse fest. Jag kan tänka mig att Satan älskar alla om är där och han gör allt vad han kan för att folk ska synda.

-Det låter faktiskt lite gammaldags.

-Ja, jag vet. Det är ju det jag säger. Och jag vill inte klanka ner på någon. Det är inte min mening att göra det. Det är inte jag som ska döma. Men jag vill inte bli frestad och därför håller jag mig gärna därifrån. För mig är Satan så hemsk att det förmodligen är omöjligt för dig att förstå. Han lurar oss i fällor som vi sedan inte kan ta oss ur och när vi är mitt i fällan, skrattar han åt oss.

-Åker du aldrig och badar då?

-Jodå, jag har hittat en liten sjö, eller det är knappt en sjö, för den är så liten, men den ligger mitt i skogen och det är så otroligt vackert där. Dit åker jag och badar. Där är jag alltid ensam.

-Men blir inte det tråkigt då?

-Tråkigt… jag vet inte vad jag ska svara på det. Visst kan det vara tråkigt att bada ensam, men det är så fridfullt vid den där sjön. Den är som den vackraste sjö du någonsin sett i en saga.

-Du får väl visa mig den en gång då.

-Det gör jag gärna.

-Men vad tycker du om ifall jag går på stranden i Bikini då?

-Det kan jag inte hindra att göra och jag tänker inte göra det heller. Det är ditt val. Men du vet ju själv hur killar är. Vi har svårt att hålla tassarna i styr. För din skulle önskar jag att du avstår.

-Jag har inget behov av det faktiskt.

-Jag är glad att vi har de här samtalen.

-Jag med. Det är som att du har någon form av guide för ett perfekt liv i Bibeln.

-Det har jag. Bibeln är en guide för ett perfekt liv. Om alla följde alla de råd som Bibeln ger, så hade världen sett helt annorlunda ut. Jag är i och för sig inte helt säker på att det skulle ske färre dumheter mot kvinnor om de hade mindre utmanande kläder på sig, för många män kan som sagt inte hålla fingrarna i styr. Men om de inte frestas så minskar risken förmodligen. Det är som att stoppa in någon som älskar godis i ett rum med godis eller i ett rum utan godis. I rummet med godis måste personen jobba mycket hårdare mot sitt sug än i det utan. Det är lite samma sak med kvinnor som går i utmanande kläder. Det blir svårare för oss män.

-Men om jag har kjol på mig eller om jag har långbyxor, så spelar det inte dig någon roll.

-Inga kommentarer till det tack. Du är fin i alla dina kläder.

-Du har alltså en åsikt om det egentligen.

-ingen kommentar.

-Hmmmm, det tolkar jag som ett ja. Men okej, jag ska inte pressa dig mer i den här frågan just nu. Jag har ju fått ett svar.

-Tack.

-Något annat som jag som kvinna ska tänka på?

-Vi skulle kunna prata om det hur länge som helst. Men nu är klockan mycket och vi borde legat i säng för länge sedan. Jag pratar gärna mer om detta med dig imorgon och kanske att du ska prata med en annan kvinna om det här också. Du behöver höra en kvinnas syn på vad Bibeln säger. Kanske att Sillens Karin kan hjälpa lite.

-Kanske, men det är ju dina åsikter jag vill höra, inte vad Karin säger.

-Det förstår jag. Jag bara tänkte att hon kunde hjälpa dig att få en kvinnlig syn på det Bibeln säger.

-Är inte Bibeln till för både män och kvinnor? Borde inte båda se på den på samma sätt.

-Jo, absolut. Men män och kvinnor är olika och vi ser på världen med olika ögon och reagerar på olika vis.

-Jag vill ha din syn på Bibeln. Det är dig jag ska bo tillsammans med.

-Jag vill inte att du ska välja Bibeln och Jesus bara för att jag gör det och för att vi ska bo tillsammans.

-Nä, men du säger att du har studerat mig i många år, och nu vill jag studera dig. Och det du är mest intresserad av är Bibeln och för att förstå dig, behöver jag förstå lite av vad Bibeln säger.

-Du är underbar, vet du det.

-Nej, men du tjatar om det.

-Jag älskar dig och du är helt underbar och fantastisk.

Johan och Sofie avslutade sitt samtal, kastade kartongerna som pizzorna legat i och gick sedan och la sig. Sofie iklädd nattlinne och Johan med t-shirt på.

De hade en lång vandring framför sig. En vandring på vilka de skulle lära känna varandra ännu bättre och där de skulle lära sig att leva tillsammans. Den här natten var bara den första i en lång rad av nätter de skulle spendera tillsammans.

Johan och Sofie stod i hallen till sitt gemensamma boende. Dagen hade varit helt perfekt. Men nu vågade ingen av dem ta steget in i huset. Vad skulle de säga och vad skulle de göra? Att tillbringa en dag tillsammans är inte så konstigt eller svårt. Det kan man göra med nästan vem som helst. Och att sova över på soffan hemma hos varandra är inte heller så svårt. Men att gå från soffan till att bo i samma hus, det innebär ett enormt stort steg.

-Hur gör vi nu, undrade Johan.

-Jag vet inte. Jag har inte funderat så mycket på den här stunden tidigare.

-Nej, inte jag heller. Just nu är jag mest rädd att göra fel. Jag älskar dig Sofie. Oavsett vilka steg vi tar efter att ha lämnat den här dörrmattan som vi fick av chefen, så måste du veta det. Jag älskar dig. Och om jag gör fel så är det för att jag är klantig och inte förstår bättre. Då måste du hjälpa mig att göra bättre. Lova att säga till mig så fort du tycker att jag gör fel.

-Men då kanske jag bara blir tjatig och tråkig. Det vill jag inte.

-Det måste du. Annars sårar jag kanske dig om och om igen och det är det sista jag vill. Får jag kyssa dig igen?

Sofie bara nickade. Båda ställde väskorna på golvet precis där de stod och Johan vände sig mot sin älskade Sofie och kysste henne varsamt. Eftersom de nu, till skillnad från när de var på Ikea några timmar tidigare, var ensamma, så lät han sina händer lämna hennes nacke och ömt smeka hennes rygg och ner över skinkorna.

Sofie gillade behandlingen, men stelnade ändå till bråkdelen av en sekund när Johans hand nådde ner till hennes byxor. Johan som var väldigt lyhörd på alla hennes signaler märkte reaktionen, trots att den varit så kortvarig. Han lät därför handen åter vandra uppåt längs ryggen, samtidigt som han sakta släppte hennes läppar.

De stod kvar nära varandra och såg varandra djupt i ögonen. Johan försökte läsa av vad som hände i hennes huvud, som om det skulle gå att läsa genom ögonen. Ingen av dem sa något, men så böjde han sig fram och kysste henne igen. Nu var det Sofies händer som gav sig ut på upptäcktsfärd. Hon lät sin högra hand vandra över hans axel och ner över bröstet. Försiktigt drog hon upp hans tröja och letade sig in under den. Det kändes härligt att känna hans nakna hud under handen. Men Johan tog hennes hand och lät den visserligen vara kvar under tröjan, men styrde den till ryggen.

En besvikelse sköljde över Sofie som både var livrädd för vad det här skulle leda till, men samtidigt väldigt attraherad. Hela hennes kropp längtade efter att få mer av Johan. Men att ha sex med Johan skulle betyda sex för första gången sedan hon lämnade Jonny. Hjärtat bultade i hennes bröstkorg och blodet rusade runt i hela kroppen med en väldig fart.

-Jag vill Johan, jag vill, men jag är rädd. Hjälp mig.

-Jag vet, sa Johan. Jag vet både att du vill och att du är rädd. Det märker jag. Jag vill hjälpa dig. Jag vill inget hellre, men vi sa ju att vi inte skulle, inte idag.

-Varför inte idag?

-För att vi måste ta det lugnt. Vi vill ju ha ett långvarigt förhållande.

-Men det kan vi väl ändå ha eller?

-Ja, kanske. Men det ska inte bygga på sex. Tillit ska det bygga på. Och jag tror inte att jag kan bygga den tillit som jag vill att du ska ha till mig om jag tillåter mig själv att ha sex med dig nu. Jag känner ju din rädsla bakom det där heta.

-Men Johan, jag vill. Det brinner i hela min kropp. Den längtar efter dig.

-Jag vet, och det är bra. Jag gillar det och jag kan ge din kropp lite mera, men jag tänker inte gå hela vägen.

-Ååå…. Hur långt ska vi gå då?

Istället för att svara på frågan, böjde Johan på knäna, och lyfte upp Sofie. Sedan bar han henne genom hallen och in i sovrummet och la henne på sängen och sig själv ovanpå. Där fortsatte han med de kyssar som han börjat på i hallen och handen lät han återigen vandra ner mot hennes ben. Den här gången stelnade hon inte till så som hon gjort första gången, så han fortsatte smeka henne över benen, utanpå de tajta jeansen hon hade på sig.

Johan slutade med kyssarna och la sig lite halvt vid sidan för att studera henne ansikte medan han flyttade sin hand från benet och sakta lät den glida upp över magen och över hennes vänstra bröst. Sofie kunde nästan inte ligga still. Hon ålade sig i sängen och försökte dra ner honom mot sig, men det gick inte för han höll emot. Han låg kvar lite halvt vid sidan och fortsatte att massera bröstet genom den tunna blusen.

Eftersom hon inte lyckades dra honom närmare sig, så började hon knäppa upp först sina byxorna och sedan knapparna i blusen. Men Johan tog återigen hennes händer. Den här gången tog han dem och la dem ovanför hennes huvud samtidigt som han la sig över henne igen och fortsatte med kyssarna. Efter en stunds kyssar, fortfarande med Sofies händer i ett fast grepp, la han sig återigen vid sidan och sa:

-Vi skulle väl gå och duscha?

-Ja, men… jag tycker du retas. Jag håller på att explodera av hetta. Du måste ge min kropp vad den längtar efter.

-En kall dusch, kanske.

-Nej, den vill ha mera av dig.

-Du gör det inte enkelt för mig. Du är så otroligt läcker, så du förstår inte. Min kropp säger samma sak. Den vill mera och den kan inte få nog. Men det är inte rätt.

-Hur kan det vara fel när båda vill.

-Jag vet inte, men vi ska inte.

Besviken tog sig Sofie ur Johans händer och satte sig upp i sängen. ”Vi ska inte”, det kändes hårt och kallt. Orden fick hela situationen att på något vis påminna om Johnny. Utan att se sig om gick hon ut i hallen och hämtade sin väska. Hon gick in i badrummet och låste dörren bakom sig. Hon såg sig själv i spegeln förvånad över hur besviken hon kände sig. All glöd var som bortblåst.

Efter en varm dusch satte hon på sig rena kläder och lämnade badrummet. Det kändes lite bättre igen efter duschen. Johan hade förstås rätt. Sex skulle de kunna ha alla dagar i veckan framöver. Varför skynda? Men hans kyssar gjorde att hon bara ville ha mer och mer. Det var svårt att få nog.

Inte blev det bättre av att hon hittade Johan sittande mitt på golvet i det som skulle användas som vardagsrum. Där satt han med benen i kors och bara kalsonger på sig. Hon förstod att han bad, för han mumlade sådär som hon hade sett honom göra förut. Fast han hade ingen Bibel att peka i den här gången, så som han haft i sin egen lägenhet. Han bara satt där med slutna ögon och huvudet böjt och mumlade. Försiktigt tassade Sofie runt och satte sig precis mitt emot, också med benen i kors. Johan fortsatte att mumla och trots att hon satt så nära så hörde hon inte vad han sa. Nyfiket studerade hon varje ansiktsrörelse han gjorde medan han mumlade vidare. Som om hon försökte läsa på läpparna vad det var han sa.

När han slutat mumla tittade han upp och log mot henne. Hon satte händerna i håret och ursäktade sin frisyr.

-Jag gillar den, sa Johan och stoppade fingrarna i hennes blöta hår.

-Kom ni fram till något, du och Gud?

-Inte mer än vad jag redan visste.

-Men hur kan du som är kristen bo tillsammans med mig som inte är det. Är det verkligen tillåtet.

-Det är ju Gud som sagt att det ska vara såhär. Han har förmodligen en plan. Gissningsvis kommer han att frälsa dig också.

-Det tror jag inte. Då får han nog jobba hårt.

-Jag tror inte att det är ett svårt jobb för Gud. Kan han låta döda uppstå till liv och låta Mose och hans folk komma undan farao och allt annat han gjort, då kan han garanterat omvända dig också.

-Varför har han inte redan gjort det då?

-Det vet jag inte. Det är nästan omöjligt att veta hans motiv ibland. Han gör det som blir bäst och det är något som vi nästan aldrig ser förrän efteråt.

-Hur ofta måste du be då?

-Det gör jag så ofta jag vill. Det finns inga regler för det. Men jag vill göra det ofta. Jag vill vara nära honom.

-Om jag vill bli kristen då, hur ska jag då göra?

-Alltså, jag vill egentligen helst inte kalla mig för Kristen. Att vara Kristen är att tillhöra en religion, men jag ser inte mig själv som en del av en religion. Jag är Jesus följare.

-Vad är det för skillnad?

-Religioner blir ofta stela lagar och regler, precis som de som kallades lärda och präster gjorde på Jesus tid. De hade massor av regler att följa och hittade på egna tolkningar av de där reglerna. Tolkningar som i vissa fall var till mer skada än nytta. De var till exempel helt besatta av sabbaten. Sabbat är viktigt, men inte på bekostnad av andras hälsa som det blev på Jesus tid. När Jesus helade på sabbaten blev de som galna och ville sätta dit honom. Men precis som Jesus sa åt dem, så är det inte rätt att låta någon lida en extra dag bara för att det är sabbat.

-Men hur ska jag göra för att bli en Jesus följare då?

-Vill du det?

-Det vet jag inte. Jag vet inte vad det innebär. Jag antar att kvinnor har en särskild roll när man är Kristen. Jag antar att min roll blir att stå vid spisen och laga mat medan du jobbar.

-Så skulle absolut en Kristen kunna se på saken. Men som jag sa, så vill jag inte kalla mig Kristen. Jag följer Jesus och Jesus tyckte bra om kvinnor och i Bibeln kan man läsa en del om Jesus förhållande till kvinnor. Han ställde dem inte vid spisen. I en berättelse om två systrar, Marta och Maria, då tog han faktiskt Marta från spisen och sa åt henne att det var bättre att hon höll sig till honom än till spisen. Ungefär så sa han. (Lukas kapitel 10, vers 38-41)

-Gjorde han?

-Ja, du kan själv få läsa det i min Bibel när jag fått hit en. Eller ännu bättre, jag kan köpa en till dig.

-Na, jag vet inte om jag behöver någon Bibel.

-Kanske, kanske inte. Men jag vill köpa en till dig ändå. Den största kärleksgåva jag kan ge dig är faktiskt Jesus kärlek, för det finns ingen annan som är större. Att köpa en Bibel kanske kan hjälpa dig att få uppleva Jesus fantastiska kärlek.

-Okej, vi åker väl till jobbet imorgon och väljer en Bibel.

-Yes!!! Har jag sagt att jag älskar dig?

-Ja, det har du.

-Okej, men jag säger det igen; Jag älskar dig!!

-För att jag vill ha en Bibel.

-Nej, för att du är helt underbar. Så vacker och så smart. Jag kan inte få nog av dig. Förlåt för att jag inte gav dig det du nyss ville ha, men jag kunde inte.

-Nej, det är jag som ska be om ursäkt. Jag blev lite besviken, men jag vet att du har rätt. Jag tycker det är du som är klok.

-Jag skulle vilja kyssa dig igen, men nu sitter jag här i bara kalsonger, svettig efter alla möbel monteringar och du är nyduschad och fräsch.

-Varför sitter du här i bara kalsongerna då?

-Jag var överhettad.

Sofie fnissade medan Johan reste sig från golvet och gick till badrummet. Också hon lämnade det hårda golvet i vardagsrummet. Hon valde att gå in i sovrummet och njuta av det nymöblerade rummet. Det hade verkligen blivit fint. Svårt att tro att det bara någon dag tidigare hade varit fullt med spindelnät i taket och drivor med damm längs alla lister.

Johan och Sofie blev snabbt upptagna med att prata om allt de handlat medan alla hjälptes åt att bära in de många kartongerna från Ikea. Skorpan och Johan började på att montera en byrå som skulle stå i sovrummet medan chefen tog en av köksstolarna. Det var mycket som skulle bäras in och mycket som skulle skruvas ihop, men stämningen var god bland alla.

Alla utom Karin som hade känt sig lite dum när hon tvingades höra på samtalet om Johan och Sofies sexliv. Hon försökte dölja det, men hon var inte bekväm i samtalet som ägt rum. Det var ju ett väldigt privat samtal som hon knappt inte ens haft med sin man, Sillen. Hon kunde inte förstå hur de kunde prata så öppet om sex. Till och med deras gemensamma chef var ju med och hörde alltihop och la sig i samtalet. Hon försökte hålla sig på sin kant medan de hjälptes åt att bära in och montera allt som handlats på Ikea.

Sillen märkte dock på sin fru att något var fel. Så efter ett tag tog han henne vänligt i armen och drog iväg med henne runt huset så att de skulle få vara ifred.

-Är allt okej, frågade han.

-Ja, jo, visst.

-Men det där samtalet störde dig?

-Ja, det kan man väl säga. Du och jag som är gifta har ju inte ens pratat om sex på det viset. Vi har ju bara gjort.

-Ja, jag vet. Men det är kanske inte så dumt att prata om det. Jag tycker vi ska göra det. Inte nu förstås, men senare ikväll kanske. Jag vill inte ta något för givet med dig. Jag vill ditt bästa och då tror jag på ett samtal.

-Ja, du har rätt. Men hur kan ni prata så om deras sexliv. Det angår inte er andra. Och er chef… jag förstår det inte. Det känns bara så udda och konstigt. De får väl ha sex när de vill.

-Det är inte så konstigt. Jag, Skorpan och Johan har gått igenom mycket tillsammans. Vi är så nära vänner att vi lika gärna skulle kunna vara syskon. Vi är närmare vänner än syskon.

-Men chefen då?

-Ja, han är ungefär som en pappa för oss, trots att vi är nästan jämngamla känns han ibland som en pappa. Vi vill väl allihop och det har vi lärt oss genom åren tillsammans. Visserligen har vi inte pratat så mycket om sex förut, men vi har pratat om många svåra saker. Det har fört oss samman. De här människorna betyder väldigt mycket för mig.

-Det har jag förstått, men ändå. Ett samtal som det idag är inte ett vanligt samtal.

-Nej, men erkänn att det var bra att de fick ha det. Nu finns det inga frågetecken.

-Mmm du har nog rätt. Fast det fick mig att känna mig obekväm. Jag är inte van att prata om sådant. I min familj har vi aldrig sagt något som ens kanske skulle kunna förknippas med sex. Till och med nu när jag säger ordet sex till dig, du som är min man, så känns det lite jobbigt.

-Men det är inte heller bra. En balanserad syn på allt i livet brukar vara det bästa.

-Ja, kanske, men just ämnet sex är svårt. Och jag fattar inte att jag redan sagt det ordet så många gånger.

-Jag ska inte pusha dig att säga det fler gånger heller. Vi tar det succesivt.

-Tack!

Sillen som kände sig lite inspirerad av att se Johan kyssa Sofie, la handen på väggen bakom Karin och böjde sig fram och kysste henne.

-Jag får kanske fråga Johan om knep för att få det så bra som Sofie säger att det är.

-Det behövs inte. Det här är gott nog.

Gott nog var inte direkt vad Sillen ville höra, men han böjde sig i alla fall fram och kysste sin fru igen innan de gick tillsammans tillbaka till de andra.

-Jaså, sa Skorpan som såg dem komma runt hörnet. Är det nu ni två.

Sillen och Karin tittade på varandra, men sa inget. Och Skorpan insåg att det inte var läge att prata mer om sex just den här dagen, så inte heller han sa något mer. Istället fortsatte han bära in den kartong han höll under armen.

När alla möbler var nästan färdiga, sa chefen:

-Jag är glad att ni ser ut att vara på rätt väg igen, Johan och Sofie. Jag hoppas att ni kommer att trivas här och som vanligt hoppas jag att ni vet att ni alltid kan komma till mig om det blir problem. Vi är ju en familj allihop och även om ni blir en familj i familjen så är ni båda en del av vår stora familj och vi tycker lika mycket om er båda två.

-Ja, verkligen, sa Skorpan.

Johan och Sofie lämnades ensamma i det nymöblerade huset. Allt luktade nytt och sovrummet blev nästan som det de sett på Ikea.

-Jag behöver en dusch, sa Johan.

-Jag med. Men jag har inga kläder här.

-Nej, inte jag heller. Hem till mig är det väldigt långt härifrån.

Just då ringde Johans telefon. Det var chefen.

-Jo, jag kom på en sak som jag glömde säga förut, sa chefen.

-Jaså, vadå.

-Jo, jag kom helt av mig när Skorpan började prata om sex och det där. Jag hade en överraskning till er.

-Till oss? Mig och Sofie menar du?

-Ja.

-Okej….

-Jo, ni har ju lånat Sillens bil idag.

-Jaaa…. Johan var osäker.

-Om du ska ha hand om hela mitt område så behöver du kunna förflytta dig snabbt från ena delen till den andra, så jag tänkte att det behövs en företagsbil. Jag har ställt den i ert garage. Den är din och Sofies.

-Va? Har du köpt en bil till oss?

-Nja, alltså det är en företagsbil, så den är ju inte er. Men ni kan använda den. När ni kör och handlar så kanske ni köper fikabröd till fikarummet samtidigt och det är ju ingen som kan kontrollera. Och om ni ska till Ikea fler gånger så är det kanske för att köpa nya hyllor till kontoret. Det är en företagsbil, men ni två använder den som ni vill. Det är dock ingen stor bil och helt ny är den inte heller, för det har inte företaget råd med just nu, men den kanske duger. Och jag måste sätta en logga eller något på den. Det har jag inte hunnit med än. Det blev ett hast-köp idag. Men jag hoppas att den kommer till användning. Nycklarna la jag i första skåpet i köket.

-Jag vet inte vad jag ska säga, Tack!

-Inga problem. Det är jag som ska tacka. Jag är glad att jag har dig Johan och jag är ledsen att jag pressade dig för hårt. Jag blev lite ivrig och ville få allt i ordning på en gång. Men i sanningens namn så tog det lite väl hårt på mig med. Och inte blev det bättre när jag hörde vad du tänkte göra i fredags. Det var så att jag övervägde göra samma sak själv. Du och de andra i butiken betyder så mycket för mig. Jag vet att jag sagt det många gånger förut, men ni är verkligen min familj och det gör mig så ont när ni inte mår bra. Därför blev jag glad när Sillen berättade att ni skulle till Ikea och när han sa att han lånade ut bilen till er. Fast det är ju inte rimligt att ni ska låna bil av Sillen. Ni behöver ju en egen. Jag kunde lätt räkna ut att ni inte tänkte köpa en egen bil nu när ni precis spenderat pengar på möbler. Därför fick jag lite bråttom att köpa den här bilen till er. Jag hoppas att det blir bra. Och jag lovar att inte pressa så hårt i framtiden. Gör jag det så måste du säga till mig.

-Det är okej. Antar att det är bra att veta var man har sin gräns.

-Kanske det, men se till att hålla dig på behörigt avstånd från den där gränsen i fortsättningen.

-Det ska jag försöka.

Johan avslutade samtalet med chefen och gick till skåpet i köket. Där låg det mycket riktigt ett par bilnycklar.

-Chefen har köpt bil åt oss. Ser ut som en Toyota, enligt nyckeln.

-Varför har han gjort det?

-Jag vet inte. Det är en företagsbil säger han. Han verkar tycka att jag behöver den när jag ska sköta om alla de här husen.

-Det kan han ju ha rätt i. Det blir svårt för dig att frakta runt saker på cykel och frakta runt saker kommer du att behöva göra.

-Ja, det har jag nästan redan märkt. Ska vi gå ut och titta?

-Ja, men varför sa han inte detta innan, när han ändå var här.

-Det där sex snacket påverkade visst chefen också.

-Hmmm… ja, det var inte vad jag hade väntat mig, men det är ganska gott att ha pratat om det. Stackars Skorpan. Vi får försöka hjälpa honom att hitta en tjej.

-Ja.

Johan öppnade porten till garaget och där stod det en svart liten bil.

-Det är en Toyota, en Toyota Yaris. Jag har aldrig kört en Toyota. Ska vi provsitta?

Utan att svara öppnade Sofie passagerardörren och satte sig i bilen.

-Den här luktar också ny, sa Sofie.

-Ja, fast chefen sa att den inte var det. Kolla om det ligger papper i handskfacket.

Sofie hittade ett registreringsbevis som sa att bilen var tre år.

-Då är den ju nästan ny, sa Johan. Häftigt. Ska vi köra en sväng eller? Vi kan ju köra hem till mig och hämta lite kläder och sedan hem till dig så att du kan få med dig vad du behöver.

Johan startade bilen och körde med den hela vägen hem till sin gamla lägenhet. När han packat en väska med det viktigaste gick de ner till bilen igen. Sofie fick köra hem till sin lägenhet och packade en lika stor väska till sig som Johan hade gjort. Vägen från Sofies lägenhet till det gemensamma boendet körde Johan.

Vilken helt otrolig dag. Först hela dagen på Ikea med den man älskar mest och när man kommer hem så väntar ens bästa vänner på att få hjälpa till att bära in och montera möbler. Och som avslutning en hel bil. Vad mer kan man önska sig. Kanske allt det här var för bra för att vara sant. När ska bakslaget komma och från vilket håll?

Sofie hade skickat ett sms till Sillen när hon och Johan satt sig i bilen på Ikeas parkering. De ville ha hjälp med att packa in alla möbler och kartonger från bilen. Det var massor med kartonger och några av dem var väldigt tunga. När bilen rullade in på Blåklintstigen stod det en hel armé med hjälp utanför huset och väntade. Förutom Sillen och Karin som fått meddelandet var även Skorpan och chefen på plats.

-Hej Johan, sa chefen och log med hela ansiktet. Du ser ut att må bättre nu.

-Ja, för att inte tala om Sofie, sa Skorpan. Vad har ni två gjort egentligen?

-Vadå, vad menar du? Vi har varit på Ikea och handlat, sa Johan.

Sofie tittade ner på sina kläder, hon tänkte att hon kanske spillt sylt på tröjan, så som Skorpan stirrade.

-Nejdå, den är på rätt håll, försäkrade Skorpan.

-Vadå på rätt håll?

Sofie förstod ingenting. Men Sillen som hört på Skorpan en stund och visste vad han hade i huvudet gav Skorpan en knuff i sidan.

-Ge dig Skorpan, sa Sillen.

-Men vadå, ser du inte på hennes ögon. Hade ni sex på Ikea eller?

-Skorpan, röt Sillen. Ge dig sa jag.

-Nu tycker jag att du är dum Skorpan, sa Johan. Tror du verkligen att jag skulle göra det.

-Nej, kanske inte, men blev det i bilen på vägen hem då?

-Skorpan!

Nu kunde inte heller chefen låta bli.

-Jaja, jag ger mig. Men ni ser väl… Det riktigt lyser ju om henne. Vi får skynda oss med sängen så att de kan fortsätta.

-Skorpan, röt de alla samtidigt.

-Varför måste du förstöra en helt perfekt dag, sa Sofie. Vi har inte haft sex och vi ska inte ha det heller. Eftersom du envisas med att tjata om saken kan jag informera dig om att vi har diskuterat just detta ämne idag, jag och Johan. Något sex har vi inte haft och vi ska inte ha det heller. Inte idag och inte imorgon. Men jag kan erkänna att lusten finns där om du nu måste veta alla detaljer.

-Tro mig Skorpan, sa Johan, jag har också lust så att det både räcker och blir över, men vi är inte så fixerade som du verkar vara just nu.

-Men varför ska ni inte ha sex då? Det fattar inte jag. Är det en religiös grej eller? i så fall ska jag aldrig bli religiös.

-Nej, men det kanske beror på att vi är olika, du och jag, sa Johan. Hade du inte varit så fixerad, så hade det kanske varit du som åkt till Ikea med Sofie idag.

-Nu var du orättvis. Det var faktiskt taskigt, sa Skorpan. Du vet mycket väl att jag gillar Sofie. Kanske lika mycket som du själv gör.

-Ja, förlåt Skorpan. Det var faktiskt taskigt. Förlåt. Jag blev bara lite irriterad när du tjatar så och när du ger dig på Sofie. Du kunde väl gett dig på mig istället åtminstone. Det borde lysa mer i mina ögon än vad det gör i Sofies. Vi har faktiskt haft en bra dag tillsammans idag, jag och Sofie. Men nu tror jag du släkt den glöd vi funnit under dagen.

-Förlåt Johan. Du har rätt. Det var faktiskt lite taskigt av mig också. Kanske avundsjuka.

-Du får väl leta upp en egen tjej.

-Ja, Skorpan, det borde du verkligen. Det borde finnas massor med tjejer som vill ha dig. Du ser bra ut och rolig är du.

-Nej… Skorpan sänkte huvudet och backade några steg.

-Vadå nej?

-Det går inte.

-Vadå går inte?

-Det finns inga tjejer åt mig.

-Det gör det väl?

-Nej. Skorpan backade några steg till och lutade sig mot motorhuven på Sillens bil. Plötsligt såg han väldigt olycklig ut.

-Men hur är det kompis? Klart att det finns massor med tjejer för dig att välja mellan. Du kan ju få nästan vilken du vill.

-Nästan ja. Men inte Sofie och inte alla de andra som jag försökt med. Det är ingen som vill ha mig när det väl gäller.

-Det är klart att det finns.

-Nej.

-Vad är det du säger Skorpan, sa chefen som la sig i Johan och Skorpans samtal. Jag tror som Johan att det finns massor av tjejer som skulle vara intresserade av dig.

-Du ska väl inte säga något chefen. Du har ju inte heller någon kvinna i ditt liv.

-Nej, men jag har inte direkt letat heller.

-Nej, och jag vill inte längre. Det är bättre än att misslyckas hela tiden. När man fått nej flera hundra gånger så blir det till slut som en regel att följa. De senaste gångerna jag försökte så visste jag på förväg att det skulle bli nej och en gång fullföljde jag inte ens eftersom jag visste hur det skulle bli. Det är något som är fel på mig.

-Men Skorpan, kände du så när du frågade mig med, sa Sofie.

-Ja, de sista gångerna gjorde jag det. Jag vet inte ens varför jag fortsatte. Förmodligen för att det blivit en grej. Jag var sådan inför de andra på lagret. De såg mig och tyckte jag var…. jag vet inte…. Jag blev helt enkelt killen vid din disk. Jag skrattade och skämtade på utsidan, men på insidan har det gjort ont.

-Men varför har du inte sagt något? Vi vill ju vara dina vänner, sa Sillen.

-Det har inte funkat så. När man spelat en roll tillräckligt länge så blir man sådan. Det brukar ju du också snacka om Johan. Du spelade en roll som inte var du och till slut blev du sådan.

-Ja, jag vet.

-Förlåt Skorpan, sa Sofie.

-Nej, det är inte ditt fel.

-Jo, men jag kunde ju ansträngt mig lite.

-Det gjorde du, sa chefen. Du var ju livrädd, det berättade du för mig på ett av våra samtal. Du sa inte varför, men du sa att du tyckte att Skorpan var lite läskig som var så mycket på. Kommer du ihåg att jag sa till dig Skorpan.

-Ja, det kommer jag mycket väl ihåg. Det var då jag lät de andra få komma till en period. Men när jag såg dem och de fick hålla på och när inte heller de fick napp, så ville jag försöka igen. Och igen.

-Ja, och igen försökte du, sa Sofie.

-Ja, men är det så konstigt? Johan har ju fått högsta vinsten. Jag tycker verkligen att du är väldigt attraktiv och jag har precis som Johan studerat dig noga varje dag. Kanske därför jag så tydligt såg glöden i dina ögon idag.

-Nu fick jag ont i magen, sa Johan. Jag vill ju inte snuva dig på en underbar tjej. Du och Sillen är mina bästa kompisar och jag skulle göra vad som helst för er. Till och med överväga att lämna över Sofie, även om det förmodligen skulle tagit död på mig.

-Det går ju inte, sa Skorpan. Det förstår ju du också. Det är ju tjejen som ska välja och jag unnar dig att ha henne vid din sida. Du är ju min vän och jag låter dig få ha henne.

-Åååå Skorpan, sa Johan och slängde sina armar om Skorpan.

-Usch, det här var sorgligt, sa Sofie. Jag kan ju inte välja er båda. Det hade varit lite udda. Och jag har ju valt Johan. Att vara reserv är förstås ingen tröst. Ingen vill ju vara reserv. Det är nästan så jag vill ge dig tröst-sex.

-Sofie!

-Vadå, det har jag gjort förr. Och Skorpan förtjänar det betydligt mer än Jonny gjorde. Dessutom så har ju Johan sagt att det inte blir något sex mellan oss idag, trots att det brinner mellan benen.

-Men Sofie, så du pratar! Vad har flugit i dig idag. Kanske bäst att vi skruvar ihop den där sängen och lämnar er två ifred en stund i alla fall.

Johan tappade fotfästet när Sofie sa som hon gjorde. Skönt att Skorpan kunde säga till henne. Johan visste inte vad han skulle tro.

-Jag är inte säker på att vi kan lämna det här samtalet än, sa chefen. Det jag hör är helt klart grogrund för allt möjligt tråkigt. Du kan inte säga så Sofie. Du kan inte erbjuda Skorpan tröst-sex. Vart lämnar det Johan? Om han vet att du skulle kunna göra så med hans bästa kompis, hur stor tror du inte risken är att han tänker att du kan göra det med någon annan. Och vad sätter du dig själv i för sits? Gör du så är du snart hos Jonny igen.

-Jag tänker inte ha sex med någon idag. Inte med Johan och inte med Skorpan. Punkt slut. Varför måste vi prata om sex hela tiden.

-Det var jag som tog upp det, sa Skorpan, Så det är mitt fel att vi pratar om det. Jag håller med chefen. Du kan faktiskt inte säga så Sofie. Det är inte rätt. Jag vill inte att du gör så mot min bästa kompis. Även om du hade erbjudit så hade jag inte tagit emot det. Och jag hade inte gjort det av två anledningar. Ett, Johan är min bästa kompis och två, jag skulle inte vilja utnyttja dig så. Och du ska inte låta någon annan göra det heller.

-Johan, du ser helt bedrövad ut, sa chefen.

-Ja, kan man bli annat av det här samtalet.

-Nej, egentligen inte.

-Vi hade en så bra dag och jag var så glad. Jag fattar inte att vi står här och diskuterar mitt och Sofies sexliv överhuvudtaget. Det är väl en privat sak. Och jag är faktiskt lite chockad Sofie, att du ens säger att du skulle kunna tänka dig att ge Skorpan tröst-sex. Här har jag försökt hålla mig själv i styr för att inte stöta bort dig också erbjuder du tjänster till Skorpan.

-Ja, förlåt. Så dum jag känner mig nu, sa Sofie. Det är ju inte er det är fel på, det är jag som är felet. Du har rätt Johan. Du har varit en gentleman som inte varit för mycket på. Jag har faktiskt behövt det. Det där med tröst-sex, var bara en grej som flög ur mig. Jag tyckte plötsligt så synd om dig Skorpan. Förresten är det kanske en grej som Jonny planterat väldigt djupt. Jag tyckte som sagt synd om dig Skorpan och då flög det bara ur mig.

-Ja, fast när du säger så, blir det nästan ännu värre, sa Skorpan. Jag har ju lämnat dig till Johan och då måste jag kunna lita på att du stannar där.

-Det tänker jag. Förlåt!

-Jag tror ändå att det var bra för er att ha det här samtalet, sa Sillen. Jag ser på er att det varit jobbigt. Alla ni tre har sett helt nerslagna ut under det här samtalet. Men nu vet ni precis var ni har varandra och det är faktiskt det bästa. Jag som står lite utanför, men ändå är mitt ibland er, är tämligen säker på att Sofie faktiskt aldrig skulle göra verklighet av det där. Ni kommer väl ihåg när hon kom till din lägenhet första gången Johan. Hon ville ju knappt gå in. Att hon då plötsligt skulle hoppa i säng med er båda, det ser jag som högst osannolikt. Och vad jag förstått så fick den där bilmekanikern aldrig tillfälle att komma till. Han fick väl inget sex alls. Varken tröst-sex eller någon annan form av sex.

Sofie bara skakade på huvudet. Tänk att de trodde att hon skulle göra så, bara för att hon sa det. Det var dumt sagt, men ändå, att de trodde det. Det är en sak att säga men en helt annan att göra verklighet av det.

-Jag är glad att du Johan inte är så på, sa Sofie igen. Även om det som sagt brinner lite mellan benen, så betyder ju inte det att jag är i desperat behov av sex. Det är skönt att slippa den pressen. Jonny hade släkt alla tankar på sex och de tankarna har varit släckta i flera år. Det är ju för att du Johan är så väldigt attraktiv som tankarna fick liv igen. Och för att du är så bra på att kyssas.

-Jaså, kyssar har det i alla fall blivit idag, sa Skorpan som äntligen sken upp igen.

-Ja.

Sofie log mot Johan och tänkte på kyssen hon fått vid Ikeas restaurang. Sofies leende fick Johan att lämna platsen mot motorhuven bredvid Skorpan och gå fram till Sofie och kyssa henne igen.

-Du menar så, sa Johan, när hans läppar lämnat hennes.

-Mmmm….

-En till?

-Mmmm….

-Lugn i stormen, hojtade Skorpan som nu var tillbaka till sitt gamla glada jag igen. Skulle vi inte montera sängarna först. Eller ska vi göra det medan ni står här och håller på.

-Det kan ni väl, sa Sofie.

-Säkert, sa Skorpan.

Men Sofie hade svårt att koncentrera sig på vad han sa för Johans läppar nuddade återigen hennes.

-Nej, nu räcker det sa chefen. Nu får ni sluta.

-Jaja, förlåt. Men ni ser ju själv hur hon ser ut, sa Johan.

-Ja och om ni känt hur bra Johan är på det där, så hade ni inte heller velat göra något annat.

-Jag är ganska glad att jag inte känt på Johans kyssar, skämtade Skorpan.

Alla skrattade de och började sedan hjälpas åt att bära in alla kartonger i huset. Stämningen var åter god och samtalet som hade ägt rum utanför huset kändes trots allt gott att ha klarat av. Om det skulle bli någon sex-aktivitet den kvällen eller inte var ännu oklart. Om någon av dem skulle satsa pengar i ett vad så hade det förmodligen blivit oavgjort. De visste att Johan höll hårt på principer, men hettan som fanns mellan Johan och Sofie var förmodligen omöjlig att hålla i styr.

Torsdag morgon hade Johan och Sofie bestämt att mötas i butiken klockan åtta. Killarna på lagret blev glada när de fick se Johan och alla ville krama om honom. De hade varit oroliga för honom, det gick inte att ta miste på. Också chefen kom ner på lagret och sa hej. Sillen som satt vid sin dator på lagret räckte över nycklarna till sin bil och bad dem ta det lugnt på vägarna.

Johan körde och Sofie satt i passagerarsätet. Sofie tyckte att det var spännande att åka iväg ensam med Johan. Äntligen skulle hon få spendera en hel dag tillsammans med mannen som hon några veckor tidigare sagt ja till. Och uppdraget de hade framför sig kändes också lockande. Tänk att de skulle köpa möbler till ett gemensamt boende. Hon kikade på Johan flera gånger medan han körde, men ingen av dem sa något. Egentligen hade de massor att prata om, men det var svårt att veta vart de skulle börja.

-Bra bil det här, sa Johan när de kört en bit. Vi borde kanske ha en egen bil, du och jag.

-Ja, men det får vänta. Sillen lånar säkert gärna ut sin fler gånger. Och när vi ska till jobbet så cyklar vi ju.

-Ja, jo, det är klart. Nu ska vi köpa möbler i alla fall, log Johan mot Sofie.

Efter drygt en timme i bilen var de framme på Ikeas parkering. Johan parkerade ganska långt från ingången för att slippa ha så mycket andra bilar omkring sig. Han var inte van att köra med släp och ville helst slippa backa.

När de klev innanför dörrarna till det stora varuhuset tog Johan Sofie i handen. Hon tittade först på handen och sedan på Johan och log. Det kändes bra. Tillsammans gick de hand i hand genom hela varuhuset. De sa fortfarande inte mycket och stannade nästan inte och tittade på några möbler. Ingen av dem ville ta kommandot och styra.

-Vi får gå en gång till, sa Sofie när de passerat alla utställningsrum.

-Ja, det är nog bäst. Ska vi ha en plan den här gången.

-Ja, det är nog också bäst, höll Sofie med.

-Hur ska vi välja? Vad ska vi välja?

-Vi ska väl ha en säng.

-Ja och köksmöbler, sa Johan.

-Vardagsrumsmöbler skulle vi ju ta dina, så det behöver vi inte titta på va?

-Nej, inte idag.

De gick till sovrummen igen. Och den här gången gick de in i varje rum som Ikea hade byggt upp.

-Vad gillar du bäst i det här rummet, undrade Johan.

Sofie såg sig omkring innan hon svarade.

-Tavlorna på väggen

-Okej, och vilket tycker du minst om då?

-Sängstommen. Jag gillar inte när det är så mycket färg på möblerna.

-Jag håller med. Jag gillar inte heller när det är så mycket färg.

-Vad tycker du är bäst och sämst då, undrade Sofie som gått närmare tavlorna som hängde ovanför sängen.

-Jag tycker nog samma som du, sa Johan.

De gick vidare till nästa rum och gjorde samma sak där. När de gått igenom alla rummen frågade Johan:

-Vilket rum var nu bäst då och vilket var sämst.

-Sämst var det första med de hemska färgerna och bäst var nog…. det där ljusa med mest vitt och lite trä.

-Jag håller med. Ska vi gå dit igen?

-Ja.

Väl i det rum som de båda gillade bäst, sa Johan:

-Jag är ganska dålig på att handla kläder. Jag kan inget om mode, men tycker ändå om att vara rätt klädd. Så jag brukar göra så att jag två eller tre gånger om året går till en klädbutik, väljer ut en av de skyltdockor de har och köper hela den uppsättningen som dockan har. Då vet jag att det är kläder som matchar och som är ganska moderiktiga.

-Det har jag aldrig tänkt på att man kan göra. Ganska smart.

-Nu undrar jag om vi ska göra samma sak här. Ska vi köpa allt vi ser i det här rummet? Det är ju fint och någon som kan det där med inredning har ju matchat detta.

Sofie skrattade lite, men tyckte ändå att det var ett ganska bra förslag. Lite småtokigt men bra. När de började kika på alla lappar kom dock oron för pengar över henne igen.

-Blir det inte väldigt mycket pengar om vi ska köpa allt detta?

-Ja, vi kanske inte behöver ha precis allt. Men vi måste vara noga med att välja madrass. Det är nog bäst att personalen hjälper oss med det.

Precis när Johan sa det, kom det en kvinna som jobbade bland sängarna och undrade om de ville ha hjälp.

-Vi vill köpa det här rummet, sa Johan

-Ojdå, hela rummet. Det blir svårt, log kvinnan.

-Nja, kanske inte hela rummet, men vi vill kunna möblera likt när vi kommer hem.

-Jag förstår. Jag ska hjälpa er. Ska vi börja med att välja madrasser?

Johan och Sofie följde med Ikea kvinnan och valde vilka madrasser de skulle ha och tillsammans skrev de sedan ner en lång inköpslista.

När de var klara bland sängarna gick de till köksborden. Ganska enkelt kom de överens om vilket bord och vilka stolar de skulle ha.

-Tror du vi får plats med allt det här i Sillens bil och på släpen vi hyrt, sa Sofie när de fyllt två vagnar med kartonger i varierande storlek.

-Ingen aning. Det får vi väl hoppas. Men ska vi inte gå och äta lite innan vi går ut.

-Jo, det är kanske bäst.

De lämnade sina kundvagnar och tog sig till restaurangen.

-Betalar du här, så betalar jag i nästa kassa, sa Johan.

Sofie bara tittade på honom.

-Jag bara skojade, sa han. Får jag ge dig en puss?

Men Sofie kunde fortfarande inte svara. Och eftersom hon inte nekade, så böjde sig Johan fram och gav henne en försiktig puss på munnen.

-ååå…. Johan, var allt hon fick fram, tagen av glöden, trots att det bara var en liten, liten puss.

-En till?

Sofie nickade och när Johans läppar mötte hennes sjöng det i hela hennes kroppen. Den här gången var det ännu mer glöd och inte bara en liten puss. Sofie ville ha mer. Mycket mer. Men nu var de på Ikea och i en restaurang och barnen som satt vid bordet intill stirrade.

-Vi får fortsätta när vi kommer hem, sa Johan när han släppt henne. Nu skulle vi ju äta.

Att få en klassisk köttbullsmeny på Ikea att bli romantisk är en konst. Men tydligen inte för Johan. Innan Sofie fick sätta sig så tog Johan en servett, vecklade ut den och la den som duk på det lilla bordet. Sedan drog han ut stolen och bjöd Sofie att sätta sig.

-Varsågod min sköna, en klassisk måltid med köttbullar, sa Johan och ställde tallriken med köttbullar på bordet framför henne. Sedan tog han en till servett, skakade upp den och la den i sitt eget knä när han satte sig mitt emot henne. Därefter satte han armbågarna på bordet, knäppte händerna och la pannan mot händerna och sa:

-Tack underbara Gud för den här maten och för att jag får äta den tillsammans med vackra Sofie.

När Johan tagit ner händerna tittade han på Sofie och sa:

-Du anar inte hur glad jag är över att jag får göra det här tillsammans med dig. Det är verkligen en dröm som slår in. Jag har bett om att få tillbringa mina dagar med dig i så många år och nu äntligen blir det av.

-Du är verkligen bra på det där med kyssar.

-Jaså du stannade kvar vid det, log Johan.

-Ja, jag kan inte hjälpa det. Det är faktiskt ditt fel. Men du, jag kom precis att tänka på en sak… hur är det, får du ha sex innan äktenskapet, det får man väl inte ha eller?

-Tja, många säger så. Men både du och jag har ju redan syndat på den punkten. Jag mest förstås. Så jag skulle nog säga att det inte spelar så stor roll längre. Oavsett så tänker jag inte skynda på något som du inte vill. Det vet du va?

-Ja, men om jag vill då? Är det något hinder då?

-Nej, jag tycker faktiskt inte det. Många skulle helt klart säga att jag har fel men det måste bli en sak mellan mig och Gud. Du tror ju inte på Gud, så för dig borde det inte spela någon roll. Förresten även om du just nu känner för sex, så tycker jag inte vi ska ägna oss åt det idag i alla fall.

-Varför? Och vad vet du vad jag känner för just nu.

-Din fråga gör att du i alla fall funderar på saken. Och nej, jag vill inte att vi har sex det första vi gör. Äktenskap handlar om så oändligt mycket mer än om sex. Det handlar om tillit bland annat. Att vi finns där för varandra hela tiden oavsett, inte bara i sovrummet. Bibeln har mycket att lära om relationer och visst, är sex en del av det. Men att bygga en relation på sex blir inte bra. Det borde du om någon veta.

-Ja, det är sant.

-Däremot tycker jag att vi kan ha nära kontakt, men kanske inte direkt sex med tillverkning av barn ikväll.

-Du kanske inte är attraherad av mig. Du kanske inte alls vill ägna dig åt sex med mig.

-Åååå lilla Sofie. Om du bara visste. Men jag försöker lägga band på mig själv. Det är inte enkelt, men jag känner att jag måste. Både för din och min skull. Det är så många gånger som jag velat ta tag i dig och bara släppa lös alla de där djuriska krafterna som jag har i mig. Du gör mig galen nästan varje dag, bara av att vara i samma rum. Ja, du behöver inte ens vara i samma rum. Det räcker att jag tänker på dig. Jag har jobbat hårt med mig själv inne på lagret hemma i butiken i flera år. När jag sett Skorpan stå där vid din disk har jag velat gå ut och bara kasta bort honom och själv knuffa in dig i konferensrummet, rulla ner gardinerna och ta dig med storm på bordet därinne. Men som du vet har jag inte gjort det. Och på ett sätt så är jag ju inte sådan. Men du lockar fram de mest primitiva känslorna i mig.

-Så du pratar, jag blir nästan lite generad.

-Ja, förlåt, men du gör mig helt galen. Jag kan inte hjälpa det och jag har svårt att stå emot. Att vara så här nära dig en hel dag gör det bara ännu svårare att hålla tassarna i styr. Det sägs att folk har sex i de olika rummen här på Ikea, jag vet inte om det stämmer, men jag skulle lätt kunna kasta omkull dig i en av sängarna. Men som jag sa, så jobbar jag hårt med att hålla mig själv med strama tyglar. För både din och min skulle vill jag att vi försöker lägga band på oss själv ett tag. Om det går.

-Säger du så, så ska jag inte fresta dig.

-Det gör du redan. Bara att du sitter här mitt emot mig, så frestas du. När vi satt i bilen på vägen hit, så frestade du mig. Jag såg hur du kikade på mig när vi körde förbi den där stora rastplatsen. Då kan jag säga att det var nära att jag svängt av och struntat i de där banden. Du gör mig verkligen helt galen.

-Hmmm… kanske bäst vi ber någon om hjälp att montera möblerna ikväll då, så att du kan hålla dig på mattan.

-Ja, det tror jag. Ska vi åka eller?

-Ja, det är nog lika bra.

Sofie och Johan lämnade Ikeas restaurang och tog sig tillbaka till kundvagnarna de lämnat. När Johan betalat för allt, så hade han snart Sofie vid sin sida.

-Oj, vad mycket pengar det blev. Hade du så mycket pengar.

-Ja, min mamma skickade över en rejäl slant. Hon vill att vi ska bo ordentligt. Hon har klagat på min lägenhet och mitt val av möbler sedan den dag jag flyttade in i min nuvarande lägenhet. Nu kommer hon dock inte att säga något mer. Hon vill inte klaga på dig, det vet jag. Även om hon är en buffel, så vet hon att uppföra sig mot sådana hon inte känner och dig känner hon inte och det är nog lika bra att det förblir så. Vi kan ha henne som kassa-ko och det tror jag passar henne bra. Som jag sa innan, så är hon inte så bra på att vara mamma och svärmor är hon förmodligen ännu sämre som. Eftersom hon själv vet om det, så blir detta ett alternativ som vi båda kan stå ut med. Hon betalar för att kunna hålla sig på avstånd. Och jag tar emot så att hon håller sig på avstånd.

Sofie tyckte lite synd om Johan som hade en sådan mamma. Själv hade hon ingen kontakt alls med sin mamma. Det hade Jonny tagit ifrån henne. Hon hade försökt ringa ett par gånger, men det hade blivit en spricka i den relationen. Johans relation med mamman var på ett sätt enklare. Även om den var stel och opersonlig, så hade de i alla fall någon form av relation. En relation som de båda kommit fram till på sitt sätt.

Johan och Sofie fick precis in allt de handlat i bilen och den hyrda släpen. De lösa textilier de köpt tryckte de in mellan några av kartongerna för att få plats och Sofie hade en av kuddarna i knät när hon satte sig i bilen. Det skulle bli skönt att komma hem igen. Dagen hade varit lyckad, men att vandra på ett stort varuhus hela dagen tar på krafterna.

Att sova hemma i sin egen lägenhet var skönt, tyckte Johan. Från fredag till tisdag hade han sovit över hemma hos Sillen. Det var väl inga större problem att sova där, men en egen säng är ändå bättre. Johan tittade på sin klockan som redan hunnit bli nio på förmiddagen. Så länge brukade han inte sova. Men förmodligen behövdes det lite extra sömn. Den senaste tiden hade varit påfrestande. Nu kändes det dock som att ett nytt blad höll på att vändas upp.

Johan gick direkt från sängen till den hörna i vardagsrummet där han brukade sitta och be. Han bad Gud om ursäkt för att han tvivlat och sedan tackade han för att han hade så fantastiska vänner. När han var klar gick han ut i köket och fick syn på sin telefon som han lagt mitt på köksbordet. Han skulle precis lyfta upp den när det knackade på dörren.

Det var Sillen och Sofie som knackade.

-Vi har ringt hur många gånger som helst, men du svarar inte, sa Sofie.

-Nej, jag har sovit.

-Ända till nu?

-Ja, jag var väl trött.

-Men du måste svara när vi ringer. Vi blev oroliga.

-Var har ni gjort av Skorpan och Karin?

-Skorpan är i butiken. Han kände att han behövde hjälpa de andra lite. Och Karin är på sitt jobb ett par timmar. Så vi kan göra vad vi vill en stund.

-Vad vi vill, protesterade Sofie. Du skulle ju hjälpa oss att flytta ihop, Sillen.

-Är ni verkligen redo för det då?

-Vet inte. Men om vi ska bo var för sig så lär vi inte få veta det heller.

-Jaja, hur ska ni göra med möbler då, hade ni tänkt?

-Vi har inte tänkt, du får hjälpa oss.

-Men ni kan väl själv bestämma vilka möbler ni ska ha?

-Ja, men du kan väl ändå hjälpa oss. Du är så bra på att organisera allt så att det blir bra.

-Jaja, ska vi gå ett varv här i din lägenhet Johan och se vad ni båda kan tänka er att ta med härifrån och sedan åker vill till Sofies lägenhet och gör samma sak där.

Tillsammans gick de tre runt i Johans lägenhet och tittade på alla möbler. Sedan åkte de hem till Sofie och gjorde samma sak där. I Sofies lägenhet fanns det dock inte så mycket som de ville ta med sig. Det mesta som hon hade var sådant som hon köpt begagnat och nu var det i ganska dåligt skick.

Både Sillen och Johan tyckte ändå att hon skulle välja något från sin lägenhet som hon ville ha med sig. Efter att ha gått fram och tillbaka och tittat på sina möbler flera gånger kom Sofie på att hon kunde ta med sig gardiner och mattor. Hennes glas och tallrikar tyckte hon också var finare än Johans.

De hjälptes åt att plocka ner Sofies köks gardiner och rullade ihop några av mattorna. Kartongerna som dammsugarna legat i låg fortfarande i Sillens bil eftersom han inte hunnit köra dem till tippen än, så de tog en av dem och la ner några av Sofies tallrikar och glas. De lämnade kvar lite i skåpen eftersom hon ju ändå skulle bo kvar ett tag till. Några av Johans grytor, kastruller och annan köksutrustning låg redan i bilen. Sedan åkte de till det gemensamma boendet och lastade in alla saker i skåpen. När gardinerna var upphängda såg det ut som ett riktigt hem. Ja, förutom att det saknades möbler.

-Ni behöver åka till Ikea, sa Sillen.

-Ja, men jag har inga pengar att handla för, sa Sofie. Dina möbler duger Johan.

-Det var ett evigt tjat om pengar, tyckte Johan.

-Ja, men jag kan väl inte hjälpa att jag tvingades börja helt från noll. Jag hade ingenting när jag flyttade. Jag har tvingats lägga all min lön på de få möbler jag har för att få ett någorlunda möblerat hem. Det och kläder. Jag hade ju inte ens kläder med mig. Bara kläder som passar en hora och det var ju vad jag försökte fly från.

-Ja, jag vet, förlåt. Jag ska bara ringa till min mamma.

-Ska du ringa till din mamma nu, sa Sillen. Men Johan hörde inte. Han var redan i vardagsrummet med telefonen för örat.

-Hej, mamma, hörde Sillen och Sofie att Johan sa i luren. De följde efter honom in i det andra rummet där de hörde honom fortsätta:

-Det där du sa då efter att ni varit hos mig och jag fick åka till sjukhuset igen, gäller det fortfarande?

Det blev tyst en stund medan Johan lyssnade på sin mammas svar.

-Bara Sillen och Skorpan eller Sofie också?

Tyst igen, medan mamman pratade.

-Men nu ska vi flytta ihop och Sofie behöver lite extra.

-Vadå, ringer han till sin mamma och ber henne om pengar till mig, sa Sofie vänd mot Sillen.

-Jag vet inte.

Johan vände sig om och såg att de båda stod precis bakom honom.

-Sillen och Sofie står här intill mig, sa Johan. Jag sätter på högtalaren så kan du själv säga något till dem.

-Hej, Sillen och Sofie.

-Hej. svarade de båda, men Sillen var kort i svaret. Han mindes mycket väl hur Johans mamma och pappa bråkat i Johans lägenhet precis efter den där olyckan med stolpen. De hade bråkat så att Johan svimmade och fick tillbringa ett par dagar extra på sjukhuset.

-Jo, sa Johans mamma. Jag ville gjort det här för länge sedan, men Johan har inte gett mig någon chans. Du, Sillen och även Skorpan, ni var verkligen hjälpsamma då när Johan fått sin hjärnskakning. Jag är så tacksam att ni tog hand om honom. Jag är en dålig mamma och har alltid varit. Men ni har ställt upp hela tiden. Jag är inte så bra på att vara mamma, jag är bättre på sådant som egentligen inte betyder något. Siffror på en skärm och sådant. Mina siffror har jag skött ganska bra och eftersom jag inte varit någon vidare mamma, tänkte jag använda mina siffror för att tacka er, dig Sillen och Skorpan. Jag vill ge er 5000:- som tack. Det är inte mycket och jag ville gett er mer, men Johan sa att ni inte skulle acceptera det och sedan hörde jag om Sofie och då tänkte jag att jag kanske kan lägga lite extra krut på henne istället. Så får hon bli Johans nya mamma. Jag vet inte om man kan köpa mammor, men jag vill i alla fall ge ett litet bidrag till ert gemensamma nya boende som Johan berättade om.

-Men…

-Inga men. Jag behöver bara era personuppgifter, så för jag över pengarna direkt.

Motvilligt sa både Sillen och Sofie sina uppgifter.

-Så, sa Johans mamma när knappandet från tangenterna tystnat i luren. Nu finns pengarna på era konto. Jag får föra över till Skorpan sen när ni har hans uppgifter. Du kan väl skicka ett sms med det sen Johan. Jag måste tyvärr gå. Skulle egentligen varit på ett möte för en stund sedan. De har börjat utan mig.

Samtalet avslutades och Johan uppmanade både Sillen och Sofie att kontrollera sina saldo så att pengarna verkligen kommit rätt.

-20.000!!! ropade Sofie när hon fick se sitt saldo. Varför har hon fört över så mycket? Det är ju inte klokt, så kan hon inte göra.

-Jo, det kan hon. Hon har verkligen varit en dålig mamma och det här är hennes sätt att kompensera för det. Det har varit likt hela mitt liv. Hon är dålig mamma och försöker köpa sig till att vara bra. Det går dock inte. Man kan inte ersätta kvalitets tid med prylar eller pengar. Det är dock vad hon gör hela tiden. Hon dövar sitt dåliga samvete med pengar. Nu har hon för en gång skull gjort något bra med pengarna i alla fall.

-Men 20.000, det är jättemycket pengar.

-Det tycker jag också, men i hennes värld är det inte så farligt. Det är fickpengar för henne. Fick du dina 5 Sillen?

-Ja, det fick jag, men jag behöver dem inte. Jag har.

-Det tror jag säkert, men hon måste få ge dem. Det är som sagt hennes sätt att säga förlåt.

-Okej, jag ska tänka ut något bra att göra med dem. Då har ni i alla fall pengar till en säng.

-Ja, det räcker nog till det mesta vi behöver. Hon skulle föra över lika mycket till mig sa hon. Följer du med oss till Ikea?

-Nej, det tror jag ni får göra själv. Det är faktiskt er grej. Ni behöver tid utan någon som håller er i handen hela tiden. Dessutom så tror jag att jag gör större nytta på jobbet än på Ikea. Jag tvingas förmodligen åka dit med Karin en annan dag. Men ni får gärna låna min bil om ni vill.

Johan, Sillen och Sofie hjälptes åt att städa klart huset som snart skulle bli Johan och Sofies nya gemensamma hem. När de var precis klara, kom Karin. Hon ursäktade sig att det tagit så lång tid, men både Johan, Sillen och Sofie hade kommit igång med städningen så bra att de inte tänkt på klockan. Det var mycket roligare att städa tillsammans. När Karin tittat runt och konstaterat hur fint det blivit, så gick de vidare till nästa hus och hjälptes åt att röja upp där med. När dagen var slut var båda husen färdig städade och redo för nya hyresgäster.

När Sillen pratat klart med chefen i telefonen bestämde de fem vännerna att de skulle åka till det hus som Johan och Sofie tittat på tillsammans. Johan satt i framsätet för att berätta för Sillen hur han skulle köra. I baksätet hade Skorpan placerat sig mellan Karin och Sofie.

-Spännande tjejer, sa Skorpan och la en hand på Karins lår och den andra på Sofies lår.

Men i samma sekund som Skorpan la handen på Sofies lår, stelnade hon till. Hon var inte beredd och även om hon visste att Skorpan menade väl, så satt skräcken från tiden med Jonny så djupt rotad att reaktionen var omedelbar.

-Förlåt, Sofie, sa Skorpan som genast tog händerna från de båda kvinnorna.

-Det är ingen fara. Jag kan inte hjälpa det. Jag vet att du är snäll, men, ja, du vet….

-Ja, jag vet, du behöver inte förklara.

Resten av resan skedde under tystnad, bortsett från att Johan sa åt Sillen att svänga höger eller vänster. När de kom fram till Blåklintstigen, där Johan och Sofie hittat sitt boende sa Sofie:

-Titta, de har tagit bort trädet. Så bra.

-Ja, verkligen, nu kan vi köra hela vägen fram. Men jag har glömt nycklarna, sa Johan.

Sillen vände bilen och körde till områdets högsta hus. Huset som Johan bara några dagar tidigare tänkt hoppa från. Johan tittade på huset och kände hur det pirrade i magen. Han visste inte om han vågade gå ur bilen. När Sillen stängt av motorn, satt Johan kvar och tittade upp på huset. Alla väntade på att han skulle kliva ur bilen och hämta de där nycklarna. Men Johan kunde inte gå, han bara stirrade upp på huset.

Sillen tittade på Johan och sedan försökte han klura ut vad han tittade på som gjorde att han satt kvar. Men Sillen såg inget, så han sa:

-Ska du hämta de där nycklarna eller?

-Ehh, va? Ja, eller nej…. jag ….ehhh…

En tår letade sig fram i Johan öga och den gick inte att blinka bort.

-Men du, sa Sillen som fortfarande studerade sin vän. Vad är det?

-Det var väl ungefär här vi hittade Johan i fredags, sa Karin från baksätet.

-Ja, sa Johan, det var det. Tänk om jag hoppat. Tänk om jag istället för att hämta nyckeln tar mig upp på taket och hoppar nu.

-Usch, så du pratar, sa Skorpan. Jag följer med dig in. Jag ska se till så att du bara hämtar nyckeln och struntar i det där med att hoppa.

Skorpan försökte komma ut på Sofies sida, men hon behövde kliva ur först. När Skorpan kommit ur bilen öppnade han passagerardörren och tog Johan i handen. Tillsammans stod de en stund och tittade på den röda byggnaden hand i hand. Johan och Skorpan. Nästan som om de vore ett par plötsligt.

-Jag vill inte göra slut Johan, sa Sofie. Förlåt!

Johan svarade inte.

-Förlåt, sa Sofie igen och den här gången förstärkte hon meddelandet genom att föra undan Skorpan och ge Johan en kram. Sedan tog hon Johan i handen och drog med honom mot dörren till huset. Skorpan log mot Sofie och hängde efter. Om Johan trots allt tänkte ta sig upp på taket så behövde hon hjälp med att hindra honom. Men Johan hade inga planer på att hoppa. Bara tanken på det fick honom att bli helt förskräckt. Inne på kontoret där nycklarna fanns, var både chefen och Kalle.

Kalle skulle hjälpa chefen att få ordning på alla gamla papper och pärmar och det hade han lyckats bra med. Nu såg kontoret betydligt trevligare ut.

-Hej Johan, sa chefen när han fick se Johan. Hur är det med dig?

-Sådär, erkände Johan.

-Sillen sa att du bott hos honom ett par dagar.

-Det har jag.

-Han är en god vän, sa chefen. Och nu har du både Skorpan och Sofie vid din sida.

-Ja, och Sillen sitter i bilen med sin fru och väntar.

-Ja, jag hörde att han gift sig. Utan att säga något till oss. Vi måste hitta på något för att gratulera.

-Vi ska hämta nyckeln till det hus vi varit och tittat på, sa Johan utan att bry sig om att kommentera det chefen nyss sagt.

-Ja, vad kul. Trädet ska vara borta nu i alla fall.

-Ja, vi såg det. Vi körde dit men kom på att vi inte hade nycklarna.

-Du kan lika gärna ta med nycklarna till alla de där husen där borta. Det är ju bättre att du har dem där än att du ska hämta dem här varje gång. Och om det kommer någon som vill kika på de andra husen så kan du ju bara öppna för dem direkt. Kalle börjar få ordning på systemen, så snart kan vi skriva ett riktigt kontrakt också.

Johan tog emot en hög med nycklar och sedan lämnade han, Skorpan och Sofie kontoret och satte sig i bilen igen. När de för andra gången kom till Blåklintstigen sa Karin:

-Vilket av husen har ni valt?

-Det längst bort, sa Sofie.

-Spännande, tyckte Karin som hoppade ur bilen så fort Sillen stannat.

När de kikat runt i hela huset samlades de i köket och Karin vände sig till Sillen.

-Det här var väl fint. Här skulle vi ju också kunna bo.

-Ja, varför inte? Är det ledigt på andra sidan väggen?

-Ja, men varför ska ni flytta hit. Du bor ju i ett jättefint och stort hus Sillen.

-Det gör jag, men det är mitt. Nu behöver vi något som är vårt.

-Ska du sälja det andra?

-Nej, jag tror att jag behåller det. Kan ju ha det som sommarhus.

-Sommarhus? Det är ju gigantiskt. Du kan inte ha det som sommarhus.

-Jo, det går. Kan vi gå in och titta i den andra delen. Den som ligger vägg i vägg.

-Visst.

Tillsammans gick de fem in i den andra delen av det parhus som Johan och Sofie valt ut.

-Kök och vardagsrum får vi vägg i vägg.

-Ja och garanterat trevliga grannar får vi. Kan det bli bättre? Här är ju jättefint, sa Karin.

Jättefint var det svårt för de andra att hålla med om. Trädgårdarna som hörde till hade ingen rört på flera år. Gräset var långt och vildvuxet. Färgen på husen behövde förbättras och de som bott i husen tidigare hade inte städat ur dem när de flyttat, så det låg både saker och skräp lite överallt. För att inte tala om damm och spindelväv. Men Karin var eld och lågor. Hon kunde knappt stå still.

-Vi kan väl börja på en gång. Vi behöver städsaker.

Karin tittade på klockan och kunde konstatera att de fortfarande lätt skulle hinna åka till staden där hon bodde för att gå till den stora elektronikkedjan som fanns där.

-Vi behöver dammsugare, sa hon.

-Ja, och rengöringsmedel, kompletterade Sofie.

-Ja, kom igen killar, vi kan väl åka nu direkt, det hinner vi.

De tre killarna var inte jätte lockade av att städa, men hade vid det här laget inte mycket att säga till om. Nu hade Karin tagit kommandot helt.

I den stora butiken med allt från mobiltelefoner till kylskåp, landade killarna bland tv-apparaterna medan Karin och Sofie letade upp dammsugare.

-Vad ska du ha för en dammsugare, undrade Sofie.

-Jag tycker vi ska ha vars en robot dammsugare. Och sedan kanske vi kan ha en vanlig som vi kan ha gemensamt. I alla fall nu i början. En röd va? Den var väl fin.

-Ja, men vet vi om den är bra då?

En säljare anslöt sig till samtalet och började berätta om dammsugaren som Karin just pekat på. Säljaren jämförde den med några andra modeller, både dyrare och billigare.

-Vi tar den som du har där, sa Karin och pekade på en något dyrare variant än den hon först pekat på.

Sofie protesterade och sa att hon inte hade så mycket pengar att handla dammsugare för.

-Mina pengar ska ju räcka till en massa annat också.

-Då köper jag den, så kan du låna den, sa Sillen som nu också stod mitt bland dammsugarna. Men ska vi inte ha vars en robot?

-Jo, det är klart, sa Karin. Men vi behöver en vanlig också. En som vi kan dammsuga väggar och tak och så med.

-Jaja, det är klart. Men vilken robot har ni valt då?

Karin och Sofie hade inte hunnit välja någon robot än, men säljaren var snabb med att visa dem vilka olika det fanns att välja mellan. Sofie fick en klump i magen när hon hörde hur mycket pengar det handlade om. Hon hade hoppats att besöket i den här butiken skulle sluta under tusenlappen, men nu verkade det skena ordentligt. Visst hade hon sparat en del, men inte så här mycket pengar. Och att lägga så mycket pengar på en dammsugare, var det verkligen rimligt.

-Vi tar den där, sa Johan.

-Men, sa Sofie. Jag

-Du? Nej, det är jag som köper dammsugare. Jag gillar inte att städa och om vi inte köper en bra robot, så är risken stor att jag tvingas städa mot min vilja.

Säljaren såg nöjd ut när han fick sälja tre dammsugare till samma sällskap.

-Något annat jag kan hjälpa er med, sa säljaren medan de vandrade mot kassan.

-Kaffekokare måste jag ha, sa Karin.

-Då ska vi ha en vattenkokare, sa Johan.

Till säljarens besvikelse ångrade sig dock Johan. Han kom på att han ju redan hade en och att han såklart skulle ta den med sig när de flyttade ihop. Dammsugare hade de ju egentligen också redan, men en robot dammsugare var ändå skönt att ha. Och Karin menade att de behövde ha en ny och bra dammsugare i ett nytt hus.

Kartongerna med dammsugarna fyllde snabbt Sillens bil. Men de behövde ju rengöringsmedel, moppar och trasor också. På gångavstånd från elektronik butiken låg flera av billighets kedjorna. De gick in i den närmaste och köpte på sig lite blandad utrustning för städning. Sedan åkte de tillbaka och hjäptes åt att städa. De började i köket i den del som Johan och Sofie skulle bo i. Skorpan torkade ur kyl och frys, Sillen och Karin hjältes åt att torka ur alla köksskåp medan Johan läste instruktionerna till robot dammsugaren och Sofie putsade fönster. Efter ungefär en timmes hårt arbete så var köket som nytt. Den unkna lukt som tidigare varit dominerande hade försvunnit. Nu doftade det rent.

-Jag är hungrig, sa Johan.

-Jag med. Orkar du fixa något, undrade Skorpan.

-Det kan jag, men jag har ingen mat och inga redskap här.

-Vi kan åka hem till mig, sa Sofie,

-Har du handlat sedan jag var hos dig i fredags?

-Nej.

-Då vet jag inte om det går. Med färdiga köttbullar och endast snabbmakaroner kan jag inte få till någon ordentlig mat.

-Jag bjuder på mat idag, sa Skorpan. Tyvärr är det en bit till närmaste restaurang, men du måste ändå köra tillbaka mig till jobbet Sillen.

Nöjda med hur dagen slutat, åkte de iväg till närmaste restaurang och åt tillsammans innan var och en åkte hem till sitt.

Johan stod i fönstret och tittade ut när han såg Sillens bil komma rullande upp för uppfarten till huset. När bilen stannat såg han att det inte bara var Sillen i bilen. Med sig hade han både Skorpan och Sofie. När Johan såg Sofie blev han både glad och ledsen. Varför var hon med?

-Kompis, sa Skorpan och gav Johan en varm kram så fort de fick se varandra. Hur är det med dig? Sillen berättar så hemska saker så nu mår vi alla dåligt.

Sofie vågade inte ens titta på Johan. Hon försökte gömma sig bakom Skorpan. Då kom det en kvinna gående mot dem med ett stort leende på läpparna.

-Hej, älskling, sa hon och gav Sillen en puss på munnen. Vilka är det här du har med dig?

-Det här Skorpan och Sofie, sa Sillen. Och det här är min fru Karin.

-Hej Karin, sa Skorpan. Ledsen att jag inte kom på ert bröllop, men jag var inte bjuden.

-Nej, det är för att nästan ingen var bjuden. Vi hade bara en liten tillställning med de allra närmaste.

-Men jag är väl den närmaste du har Sillen, sa Skorpan.

-Ja, nästan i alla fall.

-Vadå, vem har du som är närmare?

-Jag vet inte. Johan kanske.

-Men du var väl inte heller bjuden Johan?

Johan skakade på huvudet.

-Sillen säger att du inte tror på Gud längre. Är det verkligen sant?

-Jag vet inte. Karin gör vad hon kan för att hålla lågan vid liv, men hon kämpar i motvind. Jag….

Johan tystnade och tittade på Sofie innan han sänkte huvudet och gick iväg in i huset.

-Jag fattar, sa Skorpan som följde efter honom. Sillen har inte berättat exakt allt, men det lilla han berättat och med tanke på hur väl jag känner dig, så förstår jag vad som har hänt. Är det så att Sofie gjort slut och att det är därför som det blivit på det här viset.

-Jag har inte gjort slut. Jag bara sa att det var lite förhastat att vi skulle gifta oss.

-Ja, fast det hade nog jag tolkat som att det var slut, sa Skorpan.

-Men det var inte det jag sa. Jag bara menade att vårt förhållande har varit lite…. jag vet inte… kan man ens kalla det för förhållande det vi har. Vi har spenderat en helg tillsammans och sedan friade Johan. Innan dess hade jag ju knappt sett honom. Jag vet inte varför jag sa ja. Det är inte normalt. Man kan inte säga ja till ett frieri efter bara en helg. Johan har studerat mig hela tiden, men jag känner ju inte honom. Det är inte rättvist. Och sedan kom ju Jonny och därefter har jag knappt inte träffat Johan alls. Är det då konstigt att jag säger att beslutet är förhastat.

-Nej, egentligen inte, höll Skorpan med och vände sig till Johan.

-Varför har du inte varit mer aktiv? Gillar du inte Sofie?

-Jo, det är klart. Men efter det där med Jonny så ville jag ge henne lite utrymme. Ville inte tränga mig på liksom. Det var ju en läskig händelse.

-Fast borde du inte ha varit ännu närmare då. Gett extra stöd.

-Jag tänkte inte så. Jag vet inte exakt hur jag tänkte. Jag ville bra ge henne utrymme.

-Det är väl bra att Sofie ville följa med hit ikväll i alla fall, sa Sillen.

-Ja, kanske. Men jag vet inte om jag orkar se henne. Det gör så ont. Du verkar inte fatta hur ont det gör.

-Jodå, jag fattar. Jag har aldrig sett dig så som du var i fredags. Jag har inte sett någon så off som du var. Och jag har faktiskt sett olyckliga personer förut. Min kompis på högstadiet tog sitt liv. Han var min bästa kompis och det gick inte att se på honom att något var fel. Ena dagen levde han, nästa kom han inte till skolan för att han var död. När jag såg dig i fredags och du sa att du tänkte hoppa, då tänkte jag på honom. Att du tänkte hoppa verkade troligare än att min högstadiekompis skulle ta livet av sig.

-Hur hade du nu tänkt att det här skulle gå till då Sillen, sa Skorpan.

-Jag vet inte. Jag är inte någon expert. Du sa ju att du ville följa med hit.

-Ja, det är klart. Vår kompis mår väldigt dåligt. Klart jag vill träffa honom och höra hur det är. Jag vill ta reda på om det finns något jag kan göra för att hjälpa till.

-Finns nog inte mycket, sa Johan, men jag är glad att du kom. Det betyder faktiskt väldigt mycket. Ni två är det närmaste familj jag har. Ni har ju själv träffat mina föräldrar och de är ju inte mycket till familj.

-Ja, och jag är glad att du värdesätter oss mer än dem.

-Men Sofie då, vad hade du tänkt med Sofie, Sillen, sa Skorpan.

-Jag vet inte. Jag tänkte att det kunde vara bra om ni två pratade ut lite, Johan och Sofie.

Varken Johan eller Sofie sa något. Vad skulle de säga?

-Karin, kan du hjälpa de här två. Det verkar ha låst sig helt.

-Visst, självklart. Kom, vi sätter oss här, sa Karin till Johan och Sofie och satte sig i soffan.

Hon viftade iväg Sillen och Skorpan och vände sig sedan till Johan.

-Jaha, Johan. Så detta är ditt livs kärlek.

-Ja.

-Och du menar att hon har tagit bort all din tro på Gud?

-Ja, men när du säger det så låter det dumt. Det är ju inte Sofie egentligen. Det var ju det att Gud sa att det skulle bli vi två och nu blir det inte så.

-Men det har hon ju uppenbarligen inte sagt.

-Nästan.

-Vad säger du Sofie, vem är ditt livs kärlek?

-Jag vet inte. Alla säger att Johan är så snäll och ett tag trodde jag faktiskt att det var Johan som var mitt livs kärlek, trots att vi som sagt inte träffats nästan något. Han ser bra ut och han verkar verkligen snäll. Men det är för lite att gå på.

-Du har kvar ringen på ditt finger ser jag.

-Ja, det är klart. Jag gillar den. Den är speciell.

-Ditt problem Johan, är att du tror att hon gjort slut. Men om hon gjort slut, varför tror du då hon har ringen på sig fortfarande?

-Jag vet inte.

-Är det slut Sofie?

-Nej, inte än. Men det hade kanske varit om inget hänt den närmaste tiden. Jag menar inte att detta skulle hända, att Johan vill avsluta livet, bara att något skulle hända i vår relation. Att jag skulle få något mer att gå på. Hittills har det varit öken.

-Förlåt Sofie, sa Johan.

-Nej, det är inte bara ditt fel. Jag kunde ju gjort mer själv. Jag kunde ju själv ha tagit lite initiativ och det har jag inte gjort. Du föreslog ju att vi skulle titta på husen. Det var faktiskt bra. Jag tyckte att vi hittade ett bra hus.

-Det tycker jag också. Så vad gör vi nu då?

-Jag tycker ni ska skynda långsamt, sa Karin. Den här typen av fnurror på tråden är inte bra. Och så dåligt som du mått de senaste dagarna Johan, det hämtar man sig inte från hur som helst. Det går inte bara över för att man pratat igenom saker lite. Det är alvarligt att vilja hoppa från ett högt hus. Du behöver ta det lugnt.

Karin ropade på Sillen som genast kom med Skorpan precis efter.

-Vilka befogenheter har du på ditt jobb älskling?

-Det vet jag inte, hurså?

-Jo, tänk om vi fem skulle ägna resten av den här veckan i ert nya bostadsområde tillsammans. Vi skulle kunna hjälpas åt så att Johan och Sofie fick någonstans att bo och hitta ett boende till oss. Det skulle kunna räknas som både jobb och fritid samtidigt.

-Ja, alltså på ett sätt så skulle jag säkert få det för chefen. Han är villig att göra nästan vad som helst för att få tillbaka Johan igen. Men att vi försvinner så här många från butiken samtidigt tror jag inte att han uppskattar.

-Men jag behöver inte vara med, sa Skorpan.

-Jag tror det är bra om du är med, sa Karin. Du behöver vara ett extra stöd åt Johan. Sillen har berättat för mig hur ni tillsammans hjälpte Johan då när han hade hjärnskakning. Nu behöver han er båda igen. Dessutom tror jag att du kan hjälpa till att lätta upp stämningen om det blir för stelt.

-Jag kan säga till chefen att han får ta Olle till butiken, sa Sillen Det funkar nog. Han skulle ju egentligen vara där i början ändå. Jag går och ringer till chefen på en gång. Jag säger att vi vill ha den här veckan.

-Tack Sillen, sa Johan. Tack för att du hjälpt mig igen.

-Du, sa Sillen, jag är skyldig dig hur mycket som helst. Du har ju gett mig både Karin och Jesus.

Sofie gick och la sig tidigt, nästan direkt efter att Johan lämnat lägenheten. Hon var ordentligt trött. Hela veckan hade varit fylld av både övertid och massor av intryck. Visserligen träffade hon många människor i sitt jobb när hon stod i kassan i butiken, men att gå hem till folk och prata med dem var en helt annan sak. Hon kände sig helt slut.

Dessutom var hon besviken på Johan. Först friade han, men sedan har hon knappt sett röken av honom. Hur kunde han tro att hon fortfarande ville gifta sig med honom. De kände ju inte varandra. Och när han höll avstånd så var det omöjligt för henne att lära känna honom. Hon kunde inte förstå vad det var med honom. Och när han lämnade lägenheten, han bara gick ju. Stängde inte ens dörren efter sig. Nej, den där Johan, han var kanske snäll, det sa ju alla, men varför visade han inget intresse? Han var mest en besvikelse. Hon hade inte gjort definitivt slut, men hon hade sagt att det var ett förhastat beslut, det där med att gifta sig.

När klockan var ungefär tre på natten vaknade Sofie, utan någon direkt anledning. Hon brukade sova gott hela natten, men just den här natten blev det inte så. Hon började tänka på Johan igen. Varför hade han slagit upp det där tältet på gräset utanför?

Hon gick upp för att dricka lite, men Johan ville inte lämna hennes tankar. Hon tänkte på den där gången då han lagat mat och hon fått möjlighet att studera honom. Han hade rört sig fram och tillbaka vid köksbänken på ett sätt så att det nästan liknade en dans. Hon hade ju gillat vad hon såg.

Sedan tänkte hon på när han friat. Hon tog upp handen och tittade på ringen som fortfarande satt på fingret. Det var en originell ring. Ett gem som han gjort till en ring med ett hjärta. Sedan tänkte hon på chefen och alla andra som sa att Johan var så himla snäll. Varför hade han inte själv visat det för henne. Hon visste ju vid det här laget att han studerat henne från fönstret på lagret i flera år, men hon kände ju inte honom. Hur kunde det komma sig att hon sagt Ja när han friade. Det var egentligen helt galet. Man kan ju inte säga Ja till någon man inte känner. Tänk om hon sagt Ja till Jonny. Fast det är klart, Jonny skulle förmodligen aldrig komma på tanken att fria.

Till slut somnade hon om igen. Men under hela helgen blev det inte något gjort. Hon bara tänkte på Johan. Varför kunde han inte komma ur hennes huvud. Hon provade att ta av ringen, men då blev det bara ännu värre. Då gick det inte att göra något vettigt alls. Inte ens hänga upp tvätt gick att göra. Hon bestämde sig för att försöka prata med honom på måndag, när hon kom till jobbet.

Men Johan var inte på jobbet på måndagen. Hon tänkte att han förmodligen var i bostadsområdet, precis som veckan innan. Men vid lunch kom chefen ner från sitt kontor och meddelade att Johan var sjukskriven. Han och Sillen.

Chefen var inte alls lycklig. Han anklagade sig själv för att ha lagt för stort ansvar på de båda killarna och undrade om det var någon av de andra som ville ta över. Men Johan och Sillens frånvaro gjorde att alla ryggade tillbaka. Ingen var intresserad. Chefen beklagade sig och visste inte vad han skulle ta sig till. Sofie tyckte nästan lite synd om honom, men det var ju trots allt han själv som satt sig i situationen. Dessutom trodde han tydligen också på Gud nu, precis som Johan. Då kunde han väl be den där Gud om hjälp. Han som alltid fixar till allting.

Sofie märkte själv att hon var hård och orättvis i sina tankar, men hon sa inget. Det var bättre att de där tankarna stannade i huvudet.

På tisdagen kom Sillen till jobbet. Men han var inte som vanligt. Tydligen hade Johan varit hemma hos honom hela helgen och Johan mådde inte bra. Sillen berättade för de andra om Johans planer på att hoppa från högsta huset. Alla blev förskräckta och undrade varför. Sillen sa bara att det blivit för mycket för Johan, men samtidigt tittade han på Sofie.

-Varför tittar du på mig för? Sofie kände att Sillens ville säga något mera till henne och hon kände sig osäker. Hade hon gjort något fel?

-Nej, inget. Jag ville bara kolla hur du mår. Du hade ju också en tuff vecka förra veckan. Du kommer förresten att få lite hjälp från och med imorgon. Jag har fixat så att Karin är med dig några timmar på förmiddagarna. Hon har annat jobb på eftermiddagen, men på förmiddagen ska ni två hjälpas åt i chefens bostadsområde.

-Vem är Karin?

-Hon är min fru.

-Va?!

Alla blev lika förvånade när Sillen sa att Karin var hans fru. De visste ju inte ens att det fanns en kvinna i hans liv.

-Är du gift, sa Camilla.

-Ja.

-Men det har du inte sagt något om.

-Nej.

-Varför?

-Jag vet inte.

-Vadå, är hon hemskt ful eftersom du inte sagt något, undrade Albin.

-Nej, verkligen inte.

-Men varför? Jag förstår inte. Är vi inte dina vänner? Varför har vi inte varit på något bröllop. Vi har ju inte ens vetat att du har någon tjej.

-Jag ska bli pappa också.

-Va!!! Du skämtar med oss.

-Nej. Det gör jag inte.

-Men varför har du inte sagt något? Skäms du för henne på något vis?

-Nej, hon är en underbar kvinna. Och det är Johans förtjänst att jag träffat henne.

-Johan! Har han vetat om detta hela tiden utan att säga något?

-Nej, han fick veta det i förra veckan. Karin och jag tänkte eventuellt hyra något av de där husen och det var när vi skulle åka och titta på dem som vi hittade Johan gående mitt på vägen. Jag höll på att köra över honom. Det gick knappt att få kontakt med honom. Han bara gick. Märkte du kanske något Sofie, han var ju hemma hos dig precis innan.

Allas blickar föll på Sofie.

-Va, jag, nej. Han lagade mat och sedan gick han bara.

-Bara sådär, sa Sillen.

-Ja, bara sådär. Han stängde inte ens dörren efter sig.

-Sa han något då eller?

-Nej, han sa inte ens hejdå när han gick.

-Jag menar innan han gick, sa han något då?

-Det känns som att du anklagar mig för något, sa Sofie som kände sig rejält illa till mods.

-Nej då, jag vill bara förstå varför Johan ville hoppa från taket.

-Har han inte berättat det för dig om han nu varit hemma hos dig hela helgen.

-Jo, det har han.

-Och?

-Bland annat har han förlorat sin tro på Gud.

-Va, sa hela den församlade skaran på en gång.

-Tror inte Johan på Gud längre, sa Skorpan.

-Nej, han förlorade sin tro i fredags eftermiddag. Ja, i samma stund som han lämnade din lägenhet Sofie, sa Sillen

-Men det kan väl inte jag hjälpa.

-Inte?

-Anklagar du Sofie för något, sa Skorpan.

-Nej, jag bara undrar lite.

-Ja, men det du undrar får mig att undra. Johan är den absolut sista jag kan komma på som skulle lämna Gud. Inte för att jag känner någon mer som tror på Gud, men ändå.

-Jag tror på Gud, sa Sillen.

-Gör du?

-Ja, och det var så jag hittade Karin. Hade Johan inte berättat för dig och mig, Skorpan, om sin Gud, då hade jag inte börjat tro och då hade jag inte träffat Karin som jag nu är gift med och som bär mitt barn. Kvinnan som imorgon kommer hit för att hjälpa Sofie.

-Men det är ju helt otroligt. Då är det ju Johan som på sitt speciella vis lett dig till henne. Men hur kan han då inte tro på Gud längre. Det här låter verkligen lika mycket som en historia som Gud varit med i, som den om honom och Sofie.

-Ja, visst gör det, sa Sillen.

-Aaa…. jag tror jag börjar förstå, sa Skorpan. Jag ser faktiskt vart du vill komma Sillen. När Johan fick höra om dig och Karin i förra veckan borde hans tro snarare stärkts, men det har den alltså inte. Den har försvunnit. Och då måste det vara något som han trott väldigt mycket på som inte längre är kvar som tagit bort hans tro.

-Ja, så skulle man kunna säga.

-Aj aj, det var inte bra. Då förstår jag varför han mår dåligt. Är han fortfarande hemma hos dig?

-Ja, Karin tittar till honom.

-Din fru, sa Sofie.

-Japp.

-Jag fattar också, vad du säger, sa Camilla. Det var tråkigt.

-Jag fattar ingenting, sa Albin.

-Nej, det är inte så konstigt. Det brukar ta ett tag för dig, sa Skorpan och försökte låta skämtsam. Men det var svårt att skämta när han visste hur dåligt Johan mådde.

-Jag hänger med dig hem i eftermiddag, sa Skorpan till Sillen.

-Gör det.

Plötsligt plingade klockan på Camillas disk. En kund väntade på hjälp. När Camilla återgick till arbetet valde alla de andra att också göra det. Men Sofie följde efter Sillen. Hon ville prata ensam med honom.

-Alltså, vad menar du Sillen. Har jag sagt något till Johan?

-Har du det?

-Nja, jag sa att det kanske var ett förhastat beslut det där med att vi skulle gifta oss. Men jag sa ju inte att det var slut.

-I Johans öron lät det som att du gjorde slut. Det blev för mycket för Johan. Han tvingades jobba mer än han orkade med. Och han fick ansvar för något som han inte ville. Och han förlorade dig. Och som sagt, förlorade han Gud samtidigt. Han har varit helt övertygad om att Gud sagt att det är du och han. Och när det nu inte blev så, kan han inte längre tro på Gud. Han förlorade allt han trott på inom loppet av en vecka och du gav honom dödsstöten när du sa att det var förhastat.

-Usch, dödsstöten. Det låter som att du tycker att jag försökt döda honom.

-Det fattar jag väl att du inte avsiktligt gjort, men det blev så. Hade jag inte nästan kört på honom så hade han förmodligen hoppat. Han var helt borta när jag hittade honom.

-Jag menade inte så, men det har varit så ryckigt vårt förhållande. Jag vet inte var jag har honom.

-Du kanske också ska följa med mig hem i eftermiddag.

-Jag vet inte om jag klarar det. Jag klarar inte att se honom i ögonen när du säger att jag gett honom en dödsstöt.

-Ni behöver prata. Ni behöver tid tillsammans. Jag tror inte att Gud har haft fel när han sagt till Johan att det ska bli ni två. Ni passar bra för varandra, det ser vem som helst. Men ni har haft en lite annorlunda start på ert förhållande.

-Ja, det kan man nog säga. Minst sagt.

-Följ med mig hem i eftermiddag, så får du träffa Karin också. Ni ska ju ändå jobba ihop imorgon och då kan det ju vara bra om ni träffats lite innan.

Det var inget muntert gäng som satte sig i Sillens bil när klockan var nästan halv fem på eftermiddagen. Sven hade tagit Sofies kassa, precis som han gjort hela förra veckan och Sofie hade bett chefen att få lite ledigt på eftermiddagen. Chefen hade knappt svarat. Han mådde inte heller bra av att Johan var hemma.

Skorpan satte sig i passagerarsätet bredvid Sillen och Sofie satte sig där bak. Ingen av dem sa något på hela vägen. Det fanns inte mycket vettigt att säga….