Johan stod i den breda korridoren som gick från lager-portarna och hela vägen genom butiken, mellan Sofies och Camillas kassor och ut till entrén. Han och Sofie hade inte flyttat ihop än. De kunde inte bestämma sig för hur de ville bo. Eller för att vara helt ärlig, så hade de knappt inte prata så mycket med varandra efter det där frieriet. Nu hade hon och alla andra redan lämnat lokalen medan Johan var ensam kvar. Eller helt ensam var han ju inte. Chefen var på sitt kontor och nu var det något som fick Johan att tveka. Han skulle ju bara hämta jackan och sedan ta sig hemåt, men istället stod han nu här och tittade upp mot chefens kontor.
Till slut bestämde han sig för att gå upp och prata med chefen. Tänk om det hade hänt chefen något, då skulle han ju inte kunna förlåta sig själv för att ha trotsat sin känsla och bra lämnat byggnaden. Försiktigt gick han upp för trappan som ledde till kontoret.
Men det Johan såg när han kommit upp för trappan var inte vad han väntat sig. Eller han visste ju inte vad han skulle vänta sig, men inte det här. Genom fönstret in till chefen kunde han se honom sitta vid skrivbordet med händerna för ansiktet. Grät chefen? Försiktigt knackade Johan på dörren och utan att vänta på svar gick han in.
-Hej, Johan, sa chefen samtidigt som han tog bort händerna från ansiktet. Vad gör du här? Jag trodde att ni gått hem allihop.
-Nej, jag skulle hämta min jacka, men tyckte att något kändes fel. Och det ser inte speciellt bra ut. Vad är det? Har det hänt något?
-Nej, det är ingen fara. Det är bara jag som är tramsig.
-Det tror jag inte. Berätta.
-Nä, det är inget. Det var bara dumt det där med bostadsområdet.
-Nej, det var väl inte dumt. Det var en väldigt god tanke tycker jag. Men jag förstår inte hur det skulle kunna fungera.
-Nej, inte jag heller. Och nu har jag gjort bort mig inför hela personalen. Inte minst inför dig. Sitta här på kontoret och lipa för att ni inte tyckte det var en bra idé att köpa det där området. Jag vet inte vad som flugit i mig.
-Nä inte jag heller, men det är kanske inte så konstigt att jag inte förstår mig på dig. Du känner oss ganska väl, men vi känner inte dig. Du är ju mest bara här uppe hela tiden. Vi ser dig aldrig och när vi har samtal, så är det ju om oss personal som samtalen alltid handlar om. Du sa att du ser oss som en familj. Och vi känner oss som en stor familj, men i den är du inte inkluderad. Och det tror jag beror på att du inte är tillsammans med oss. Vi andra gör ju saker tillsammans på fritiden och vi har kul på lagret. Men du är aldrig med och skämtar och aldrig med när vi bowlar.
-Tycker du att jag ska vara mer med er?
-Det vet jag inte. Det spelar inte så stor roll för vår del antar jag. Vi är ju som en familj vare sig du är med eller inte. Som det är nu är du bara bossen. Visserligen den bästa boss man kan ha, för du ger oss helt fria händer.
-Men det är ju för att ni är så bra personal. Jag litar på er till 100%
-Kanske det som gör skillnaden. Hade du varit nere med oss hela tiden hade vi kanske trott att du ville hålla koll på oss. Och det kanske är svårt att både vara kompis och chef samtidigt.
-Ja, du har nog rätt.
-Så vad ska du göra med det där området då?
-Jag vet inte. Egentligen var det bra att det var du som kom. Jag måste erkänna en sak för dig.
-Jaså, vadå?
-Jo, när du började här, så visste jag inte något om Gud eller Jesus eller något sådant. Det fanns inte i mina tankar överhuvudtaget. När du kom och ville att vi skulle sälja kristen litteratur, så var jag tveksam. Men jag såg en glöd i dina ögon som var så stark att jag gav dig en chans. Och den tog du verkligen. Enorma framgångar blev det. Jag undrade vad det var, om det var bara det att du sålde in det så bra hos kunderna eller om det var något mer. Flera kvällar var jag nere vid din hylla och tittade på dina böcker. Du ordnade det väldigt smart så att alla kan sälja in materialet. Du har ju till och med markerade på hyllorna vilka böcker som är för ännu icke frälsta och för dem som vandrat med Jesus lite längre. Jag minns hur jag stod där och tittade på böckerna och tänkte att jag kanske borde läsa någon av dem. Jag tänkte att det är ju bra att som chef ha koll på vad som säljs. Så jag tog en av böckerna från icke frälst hyllan och började läsa den samma kväll. Jag gillade vad jag läste, så när jag var klar med den tog jag med mig en annan. Efter ett tag hade jag läst alla på det hyll-planet.
-Var det då du började fråga en massa?
-Ja. Jag visste ju inte hur jag skulle komma vidare. Vart jag skulle vända mig. Jag kunde inte med att erkänna för dig att jag läst dina böcker och än mindre erkänna att jag gillade vad jag läste. Så jag forskade lite själv via nätet och började lyssna på predikningar på nätet. Efter några veckor tog jag kontakt med pastorn som jag hört predika och frågade honom lite saker och sedan dess har jag följt hans församling via nätet. Ett par gånger har jag varit där. Det är en bit att åka, men det har det visat sig vara värt. Nu ser jag mig som Kristen och jag har läst hela Bibeln ett par gånger. Men det verkar dyka upp nya frågor hela tiden. Som det där med att veta vad Gud vill att man ska göra.
-Men det är ju helt underbart. Härligt! Bra jobbat! Men varför har du inte sagt något till mig?
-Det är lite dumt faktiskt, det erkänner jag. Men jag har ju sett hur de andra liksom har sett ner på dig för att du gillar Jesus. Och jag tänkte att det är ju inte bra om de ser ner på mig som chef.
-Ja, det var faktiskt ganska dumt. Vi måste hålla ihop och stötta varandra.
-Ja, jag vet att du har rätt, men det har liksom inte blivit. Det är nog som du säger, jag känner er, men ni känner inte mig. Och att släppa in någon på livet med att erkänna att man gillar Jesus är svårt. Väldigt svårt. Inte det man bör börja med…
-Nej.
-Men nu vet du Johan. Kan det stanna mellan dig och mig?
-Ett tag kanske. Men jag tycker du ska berätta för de andra. De förtjänar att veta. Dessutom kan det hjälpa till att locka med några av de andra också. De skulle också behöva Jesus. Det gör ju alla.
-Ja. Det gör de verkligen. Det var strax efter att jag erkände mig själv som Kristen, som Sofie började. Nu i efterhand tycker jag det ser ut som att Guds hand styrde henne hela vägen hit till dig. Det är ju en ganska osannolik resa hon gjort. Flytt från den där gangstern med hjälp av en gammal granne för att hamna hos en annan gammal kvinna som för henne hit så att du får träffa henne. Det är så långsökt att ingen människa hade kunnat räkna ut det.
-Nej, det är sant. Det är helt otroligt faktiskt. Men det är ju det som gör Gud till Gud.
-Ja, och det var därför som jag trodde att jag skulle ha det här bostadsområdet. Jag fick för mig att Gud sa till mig att jag skulle hjälpa många fler som Sofie. Han gjorde det redan då när hon började. Men jag visste inte hur och vet fortfarande inte. Jag har varit skeptisk till den här idén hela tiden, men av någon anledning så har jag trott att det är något som Gud säger att jag ska göra. Det var ganska osannolikt att få erbjudandet om att köpa och även om det är mycket pengar så är det inte så farligt. När ni i personalen lät tveksamma så insåg jag direkt hur dumt det var. Varför skulle jag köpa det? Och hur kan jag tro att jag kan hjälpa så många människor.
-Du chefen, du kan sluta fundera. Precis det du säger nu tyder på att det faktiskt är Guds vilja att du ska köpa området. När det verkar så omöjligt så är det Gud som är med. Gud är den som gör det omöjliga möjligt. Och han vet såklart hur många det är som behöver hjälp och många av dem som behöver hjälp har vänner som ber för dem. Och deras böner behöver svar och jag tror att du är deras svar.
-Men hur kan du säga så?
-Titta på mig. Hur sannolikt var det att jag skulle få Sofie? Inte alls skulle jag vilja säga. Jag är liten, ganska tyst och tror på Jesus. Du sa nyss själv att de andra sett ner på mig för min tro. Hur skulle det då vara möjligt att det är mig hon väljer? Men det är ju varken hon eller jag som väljer. Det är Gud. Och han vet vad som är bäst. Jag tror att det här som du är på väg att ge dig in i kommer att innebära enorma utmaningar och det kommer att sätta din tro på prov ordentligt. Du kommer att vilja ge upp, men då när det är som mest jobbigt, kommer hjälpen att komma.
-Ja, utmaning ser jag redan att det är. Jag förstår inte hur det ska gå till.
-Nej, det är nog inte meningen heller. När du är där mitt i skiten kommer du att undra och ångra att du gav dig in på den vägen. Och om du då vetat vad du skulle hamna i, så skulle du aldrig gjort det. Men nu står du här med en dörr på glänt. Låt den stå på glänt ett tag. Om dörren öppnas helt, då vet du att det är Gud som öppnar för dig.
-Ja, du har nog rätt. Tack för att du lyssnade.
-Inga problem. Nu kan jag gå hem och sova i lugn och ro. Jag var lite orolig att något hänt. Fick den känslan i magen och det är såklart inte kul att se sin chef olycklig, men nu vet jag ju att Gud är med oss båda. Ge honom en chans att bevisa att det här är rätt.
Johan lämnade chefens kontor och ringde Sofie. Hon svarade inte, så han gick som vanligt hem till sig.