Chefen var så trött att han somnade direkt, trots att sängen han fixat åt sig själv bara bestod av en hög med papper som skulle kastas. De två första dagarna på den här veckan hade varit minst sagt omvälvande och inget tycktes bli riktigt som han tänkt sig. Men eftersom han verkade ha de boende med sig, så kände han sig ändå ganska nöjd.
Sofie klev in på kontoret halv ett. När hon såg chefen ligga på golvet på en hög med papper blev hon förskräckt.
-Chefen, hur är det?
-Ehh…. va? Var är jag, vad är klockan?
-Den är halv ett.
-Halv ett! Du skämtar.
-Nej. Vi skulle ses här halv ett. Är du okej?
-Ehh…jadå, jag bara… jag var för trött för att köra hem igår, så jag la mig här. Så här länge har jag nog aldrig sovit.
-Men du, det är inte bra. Du kanske har tagit dig vatten över huvudet i alla fall. Du får inte slita ut dig.
-Nej, det är klart.
Chefen som satt sig upp försökte räta på sig. Men de många timmarna på golvet hade satt sina spår.
-Hur går det i butiken? Jag skulle ju varit där hela förmiddagen.
-Det går bra. Men de andra saknar dig och Johan. Framförallt dig tror jag. Även om vi inte ser dig så ofta så känns det bra att veta att du är där och har kontroll på allt.
-Jag förstår. Usch, jag ångrar redan att jag köpte det här stället. Det är för mycket för mig. Hur kunde jag vara så dum.
-De boende verkar uppskatta dig i alla fall. Du har ett gott hjärta och det ser de.
-Jaja, jag får väl försöka göra det bästa av situationen. I gårkväll kom det en man från området där gatorna heter något med grundämnen. Han är förmodligen tillsammans med Olle och Johan idag och tittar runt på husen där. Jag tänkte att vi också skulle försöka hålla oss inom samma område. Mannen var så ilsk när han kom, men sedan verkade han mest vilja hjälpa till.
-Ja, du ser, du får de boende med dig direkt. Lika bra vi sätter fart. I det området verkar det bo lite flera.
-Ja, enligt den arga mannen, så är i alla fall villorna i lite bättre skick där än i detta området.
-Ja, du ser, det kommer att ordna sig. Vem ska vi till först?
-Greta på Helium gatan kanske, sa chefen.
Tillsammans åkte Sofie och chefen runt och träffade flera av de boende i området. När dagen var slut hade de faktiskt lyckats besöka alla. Det var mer än vad både chefen och Sofie hade väntat sig. De träffade Johan, Olle och Camilla i den nya samlingslokalen när dagen var slut. Även Olle och Johan hade haft framgångar. Med hjälp av den gamla kemi-läraren hade de lyckats ta sig igenom hela området med grundämnen och faktiskt hittat några boenden som i princip var redo att hyras ut direkt. Kemi läraren hade förklarat att de lägenheterna endast stått tomma mindre än ett år.
-Skulle vi inte bjuda den där mamman på kvällsmat idag, sa Johan.
-Jo, det skulle vi, men jag har inte sagt något till henne än. Vi får ta det en annan dag. Men det kanske var lika bra det. Jag behöver ha er för mig själv en stund. Nu har vi ju sett över i princip allt och bilden över vad vi har att göra med börjar bli tydligare. Vi visste från början att här är mycket att göra, men jag tror ändå att vi kan lyckas. Olle, kan du ringa din kompis Kalle så att vi får hit honom.
-Det har jag redan gjort. Han kommer någon gång imorgon eftermiddag.
-Bra. Då kan han ägna sig åt att röja upp de här kontoren som vi fått och hjälpa mig att göra en fräsch lista över hyresgästerna, vilka de är och var de bor. Och kanske till och med få lite ordning på faktureringen så att vi så småningom kan skicka ut hyror. Jag har lovat alla som vi besökt att det är fri hyra tills vi kommit i ordning.
-Men du behöver få in pengar.
-Ja, det gör jag, men jag tycker inte har finns något fungerande system för att få in pengar och det är inte mer än rätt att de boende får en månad gratis med tanke på hur dålig standard det är här. Jag tycker vi ska angripa hela det här området på lite olika fronter. Dels vill jag att vi gör det acceptabelt för dem som redan bor här så att de stannar kvar. Bland annat genom att fixa service på hissarna i de hus där det bor någon. Sedan måste vi göra i ordning några lägenheter som kan ta emot nya hyresgäster. Och vad jag förstår så har ni hittat några tänkbara objekt idag.
-Ja, det stämmer, sa Johan.
-Bra. Då ser vi till att de är i väldigt bra skick så att vi kan hyra ut dem och börja inkassera lite hyror.
-Men vem ska flytta hit? Folk har ju flytt härifrån.
-Det är en bra fråga. Jag tänker att vi måste göra hela området attraktivt på ett sätt som ingen annan gör. Vi måste få folk att vilja komma hit. Om de inte kommer för att bo här, så vill vi att de kommer hit för att göra något. Det måste bli liv i området.
-Men hur?
-Bland annat tänkte jag be den där första familjen vi besökte om hjälp. Jag tänkte att de barnen skulle få hjälpa till att designa en helt unik lekplats. En som lockar familjer från andra delar av stan. Det skulle bland annat göra att de som redan bor här känner sig viktiga och det är viktigt, för de är viktiga.
-Ganska smart faktiskt.
-Kanske, men jag behöver ha hit fler än barnfamiljer på kvällar och helger. Jag hopps kunna starta små unika dagis som gör att de där besökande familjerna vill flytta hit. Det hoppas jag att kemi-läraren och hans kollega Greta kan assistera oss med. De två tillsammans med en kvinna som vi träffade idag som redan jobbar på ett dagis.
-Låter spännande.
-Det hoppas jag. Men vi måste också göra något för de äldre. Minst 50% av de som bor här är pensionärer och de känner sig ensamma. Vi behöver komma på något som de uppskattar och som gör att de känner sig hemma. Jag vet inte vad, men vi får fortsätta att ha dialog med dem.
-Okej och vem ska göra det?
-Det ska jag själv försöka göra.
-Men du chefen, du var ju helt slut idag när jag hittade dig. Hur tror du att du ska orka med det?
-Det vet jag inte än. Men jag måste ju försöka i alla fall. Utöver barnfamiljerna och pensionärerna har jag en grupp som alla alltid tycks glömma.
-Vem?
-Ungdomarna. De kan bli vår guldgruva.
-Ska du tjäna pengar på ungdomarna?
-Nej, inte så, men de är mästare på att sprida saker och det kommer att märkas om och när de är här. Jag vill ha dem på vår sida. Stökiga ungdomar är det ingen som vill ha omkring sig, men om vi kan ge dem ansvar och vettiga uppgifter samt en trevlig plats att hänga på, så kommer vi förhoppningsvis att vinna dem till vår sida.
-Men alla de där som behöver hjälp då som du pratade om förut, de som behöver en nystart? Var kommer de in i bilden.
-De kommer in när vi har läget under kontroll. Vi kan inte hjälpa de svagaste om vi är svaga själv. Vi måste bygga upp en fungerande struktur först.
-Ååå vad du är klok chefen. Är det därför som du är chef kanske?
-Ni är också smarta. Ni har haft svårigheter, men ni har varit smarta nog att lämna dem bakom er. Nu behöver ni ta nästa steg och utvecklas vidare.
-Hur ska vi locka hit ungdomarna då?
-Vi ska göra ett ungdomshus. Jag tänker mig att vi, eller jag, ska besöka stadens högstadieskolor och prata med ungdomarna själv. Vi kan ju inte göra något för dem om vi inte vet vad de vill ha. Och vi kan inte bara se vad andra gjort i andra städer. Det är inte säkert att de som bor i vår stad gillar samma som dem.
-Det låter som att vi har en väldigt lång ”att göra” lista framför oss.
-Det har vi. Men jag har det bästa team man kan tänka sig till mitt förfogande. Jag är så glad att jag har er. Utan er är inte detta möjligt.
-Så, vad ska vi börja med?
-Jag ska ringa efter hiss service imorgon, det första jag gör. Kan ni sammanställa en lista med de adresser där det bor någon i ett hus med hiss, så vi vet vart de ska göra service i första hand. Också lägger vi till de husen som finns i grund-ämne området som är redo för nya gäster. Camilla, kan du tänka dig att vara med mig och prata med den där familjen om lekplats. Dina barn har säkert också idéer.
-Det kan du ge dig på att de har. Jag hjälper gärna till med det.
-Bra. Sofie, kan du tänka dig att ta kontakt med Greta och Kemi-läraren. De kanske kan hjälpa oss att fixa iordning några av lägenheterna i husen som var okej. De kanske behöver städas? Är det saker som behöver lagas, så kan du väl ta hjälp av Olle, eller om kemi-läraren är händig kanske han kan hjälpa till.
-Absolut. Det gör jag gärna. Greta var ju väldigt trevlig.
-Ja, det var hon verkligen. Toppen då sätter jag dig som ansvarig för att det blir uthyrningsbara lägenheter inom snar framtid. Olle, du är snickaren med fria händer. Du har själv varit runt och sett stora delar. Jag förstår att man måste vara flera för att fixa en del av de större uppgifterna, men gör så mycket du kan. Hittar du någon boende som kan hjälpa dig, så var inte rädd att engagera dem. Det gör dem betydelsefulla. Vi ska dock inte göra att de känner sig utnyttjade, gränsen är väldigt tunn där så var uppmärksamma. De ska känna glädje i det de gör. Johan, du får bli en spindel i nätet. Du och jag ska tillbringa mera tid tillsammans de närmaste dagarna så att du fullt ut kommer att förstå mina tankar och mina visioner. Jag behöver någon att bolla allt med och det får blir du. Jag kan inte vara här hela tiden, för jag har som du vet en butik att sköta också. Därför är de väldigt viktigt att jag kan lita på dig till 100% och att vi är på samma våglängd. Jag vill att ni från och med nästa vecka ringer Johan i alla frågor som rör det här området.
-Nej, det klarar jag inte och jag vill inte heller.
-Det ska jag se till så att du gör. Mycket kommer du att klara, men i de svåra frågorna kan du såklart vända dig till mig. Lite som på Moses tid vet du. Mose skulle ju leda hela Israels folk ut ur Egypten, men folket var inte helt enkelt. Han hann inte med alla frågor de kom med, så han utsåg andra som kunde hjälpa honom i de lättare frågorna. De flesta av frågorna härifrån blir förhoppningsvis så lätta att du kan hjälpa mig att svara på dem när du helt förstått min vision.
-Jaja, jag lovar att försöka. Men det är ett väldigt stort ansvar du lägger på mig. Tror du att jag klarar det.
-Det vet jag att du gör.
-Imorgon är en ny dag och vi har som ni själv sagt, massor att göra. Nu håller vi kväll för idag. Imorgon tillbringar jag förmiddagen i butiken sedan kommer jag hit så att jag är här när Kalle kommer.
Gruppen splittrades och alla åkte hem till sitt. Johan hade en stor klump i magen. Chefen hade lagt ett alldeles för stort ansvar på honom. Han ville ju vara på lagret och kunna gömma sig bland hyllorna när det hettade till. Nu skulle han plötsligt stå som frontfigur för ett enormt projekt. Helst ville han krama om Sofie och hämta styrka i henne, men hon åkte till sin lägenhet så fort att han knappt hann säga hejdå. Alla var trötta, så han förstod henne, men han visste inte om han orkade bära det här själv.