Johan sniglade sig hem från mötet med chefen, Camilla, Olle och Sofie. Eller hem och hem. När han masat sig fram i ungefär tio minuter insåg han att han var på väg åt helt fel håll. Han och Olle hade vandrat omkring på alla de här gatorna upp och ner, fram och tillbaka, hela dagen. Var det därför som han gått fel? Han såg sig omkring. Husen var gula. Betydde det att han var bland gatorna med blommor som namn? Han gick fram till närmaste gatukorsning och läste på skylten som bekräftade hans funderingar.
En bit bort på gatan som svängde åt höger, satt en tjej på ett elskåp. Johan hade ingen aning om vem det var. Han hade ju inte träffat någon av de boende, men han antog att hon var en av dem. Utan att tänka, gick han bort till den unga tjejen.
-Hej, sa han
-Hej.
-Bor du här, undrade Johan.
-Nja, jag bor i ett av de röda husen.
-Vad gör du här då?
-Det har väl inte du med att göra. Vad gör du själv här? Du bor i alla fall inte här. Det hade jag vetat, för här bor ju nästan ingen.
-Nej, jag bor inte här, men jag funderar på att flytta hit.
-Varför?
-Jag och min tjej tänker flytta ihop och därför letar vi efter något som vi kan ha gemensamt.
-Nej, flytta inte ihop med en tjej. Det blir bara problem. Det finns inga förhållanden som håller.
-Värst vad du låter optimistisk. Har dina föräldrar problem?
-Om!! Du skojar. De tål inte varandra. Mamma är alltid arg på pappa för att han jobbar för mycket och pappa tycker att mamma jobbar för lite.
-Det låter jobbigt.
-Det är det. Det är därför jag är här. Jag orkade inte vara kvar hemma. Har du och din tjej varit och kollat på något hus då?
-Ja, vi har kollat på massor. Vi hittade ett blått. Tror vägen hette Blåklintstigen eller liknande.
-Det vet jag var det är. De husen är ganska fina. Eller har varit i alla fall. För det är väl dem som ligger typ längst ut, längst bort.
-Japp, det är dem.
-Där som det ligger ett stort träd över vägen?
-Ja, precis. Du har varit runt och kollat, det hör jag.
-Ja, jag är lite av en expert. Här finns typ inte mycket annat att göra. När ska du flytta in där då?
-Det vet jag inte än. Jag tror att min chef skulle prata med någon som skulle ta bort det där trädet först. Det är lite svårt att flytta dit om man inte ens kan komma dit.
-Är det din chef som köpt alla de här husen.
-Ja, det är det. Galet va?
-Ja, det är det. Vad ska han ens göra med allt?
-Du, jag vet inte. Han hoppas få ordning på allt så att det vill flytta in folk här. Jag tror faktiskt han skulle behöva din experthjälp. Eller jag vet. Du kanske kan vara min hemliga experthjälp det är bättre. Vad tror du om det?
-Det låter ganska kul.
-Fast chefen kanske blir arg då. Han vill väl ha experthjälpen själv antar jag. Han tycker att jag ska ta så himla stort ansvar nu när han köpt det här. Jag vill inte det. Jag är van att jobba på ett lager där jag kan gömma mig bakom hyllor när jag tycker det blir för jobbigt. Här vill han att jag ska stå i första ledet och ta emot frågor från alla och till och med bossa lite över de andra. Det är inte alls roligt. Jag är inte sådan.
-Jag fattar. Jag är inte heller den där framåt typen.
-Nej, förlåt. Det var inte meningen att gnälla inför dig. Jag vet ju inte ens vad du heter.
-Jag heter Emelie.
-Jag heter Johan.
-Vad heter din tjej då?
-Sofie.
-Är ni gifta?
-Nej, men jag har friat. Men sen hände det så massa konstiga saker, så vi pausade förhållandet ett tag.
-Vadå för konstiga saker.
-Hon blev kidnappad och min kompis blev misshandlad.
-Det läste jag om i tidningen. Var det din tjej?
-Ja.
-Usch, hemskt.
-Ja, fast nu sitter han i fängelse som gjorde det där. Och när chefen köpte det här så tänkte vi att det var ett bra tillfälle att hitta någonstans som vi kan bo tillsammans och få lite liv i förhållandet igen.
-Ganska smart.
-Tycker du?
-Ja. Och du, vet du, du kan ju gömma dig här bland husen lika bra som du gömde dig bland hyllorna. Jag vet massor med bra ställe. Du kan ju säga att du varit och kollat upp lite saker bara. Då är det ingen som frågar.
-Det där tyckte jag var smart. Vi skulle kunna bli ett bra team du och jag.
-Ja, verkligen. Två smarta tillsammans.
-Japp. Men nu kanske vi måste dra oss hemåt både du och jag.
-Men du bodde väl inte här?
-Nej, jag började gå hemåt, trodde jag, men mina tankar var på annat håll och jag har varit runt i de här husen hela dagen tillsammans med en kollega, så jag var helt trött i huvudet när jag började gå. När jag tittade upp för en stund sedan, insåg jag att jag gått på helt fel håll. Härifrån har jag minst en timmes vandring hem, så jag måste nog börja gå nu direkt.
-Har du ingen bil?
-Nej, det har jag inte behövt tidigare. Jag brukar cykla till jobbet.
-Men cyklade du inte idag då?
-Jo, det har du rätt i. Det gjorde jag ju. Du ser, jag är trött och snurrig. Nu är bara frågan vart jag ställde cykeln.
-Kommer du ihåg hur det såg ut.
-Ja, jag cyklade till ett av de röda husen. Min kollega som jag vandrat runt med hela dagen, har precis flyttat in där.
-Men det är ju i mitt hus. Jag kan visa dig närmaste vägen dit.
Emelie hoppade ner från elskåpet och började gå. Hon vek in på en liten smal stig som gick mellan husen och snart var de framme.
-Nämen, här är ju min cykel. Tack för hjälpen och tack för trevligt samtal.
-Tack själv.
-Jag kanske kan få ditt telefonnummer, så jag vet hur jag får tag på min hemliga expert.
Johan tog upp sin telefon och knappade in de siffror Emelie sa.
-När slutar du skolan om dagarna, undrade Johan när han lagt ner telefonen igen.
-Jag brukar sluta vid tre.
-Okej, bra, då ringer jag kanske dig imorgon. Eller, nej, förresten. Chefen skulle nog prata med dig imorgon. Jag antar att det var dig han pratade om att han skulle prata med. Har du ett syskon?
-Ja, en lillebror.
-Okej, chefen ville prata med er om lekplatsen, men det känns som att du är för gammal för lekplatser.
-Ja, det var ett tag sedan. Jag är tolv. Men jag kanske kan hjälpa till med lekplatsen ändå. Vad ska han göra med den?
-Det tror jag att du och din bror skulle få bestämma tillsammans med en annan kollegas barn. Men säg inget om att jag sagt det till dig.
-Nej, det ska jag inte.
-Jag kan som sagt inte lova att jag hör av mig imorgon. Jag skulle vara med chefen hela dagen och lära mig vara chef.
-Lycka till med det
-Tack det behöver jag. Vi ses en annan dag.
Emelie gick in genom dörrarna till det flervåningshus som hon bodde i samtidigt som Johan hoppade upp på sin cykel och cyklade hemåt. För mindre än en timme sedan hade han känt sig orkeslös, men samtalet med Emelie hade piggat upp. Nu skulle han hem och läsa lite i sin Bibel och sedan var det marsch i säng som gällde. Han skulle träffa chefen på kontoret i butiken halv sju nästa dag. En halvtimme innan normal arbetsdag.