Sillen verkade ta sitt nya ansvar med större ro än vad Johan gjorde. För Sillen var det tydligen inte ett så väldigt stort steg eftersom han tydligen hållit i en del trådar sedan tidigare, utan att de andra vetat om det.
Under hela förmiddagen satt de tillsammans på chefens kontor. Sillen, Johan och chefen diskuterade hur de skulle lägga upp fortsättningen. Johan sa inte så mycket, men han hörde på chefen och Sillen att de haft liknande samtal förut.
-Jag tycker du ska ta och läsa lite böcker som stärker dig i din uppgift, sa Sillen till Johan när det suttit tillsammans ett par timmar.
-Vadå för böcker? Jag läser ju Bibeln.
-Det är bra att läsa Bibeln, men du behöver läsa andra typer av böcker också. Sådana som hjälper dig att tänka rätt. Nu tänker du så litet. Du måste lära dig att tänka stort. Jättestort. Det är som de säger, man ska sikta på stjärnorna om man vill landa på månen. Du siktar på Kebnekajse och hamnar på sin höjd på andra våningen. Det räcker inte nu när du ska hjälpa chefen.
-Men jag kan ju inte. Jag vet inte hur man gör när man siktar på stjärnorna.
-Det är därför du ska läsa böcker. Gå ner i butiken och välj valfri bok ur framgångshyllan och sätt igång och läs.
-Framgångshyllan. Är det den där hyllan som är längst in i butiken?
-Ja, och den är där av en anledning. Det är bara de som verkligen söker framgång som kommer att hitta den och det är bara de som kommer att ha användning för innehållet i böckerna som står där. Alla företagsledare går dit. De vet vilken guldgruva vi har längst in. Det är som ett öppet kassaskåp. Innehållet i de där böckerna kan göra vem som helst framgångsrik.
-Men varför är du då fortfarande kvar här Sillen. Borde du inte vara mer framgångsrik och ha ett eget företag.
-Jag är inte intresserad av det. Jag har det bra här. Men framgång handlar om många saker. Jag är framgångsrik här, med det jag gör. Helt ärligt tror jag inte bossen skulle klara sig utan mig.
-Nej, det är sant. Det skulle jag inte. Och din lön ser ju också lite annorlunda ut om man jämför med de andra. Visst bor du relativt enkelt och du har aldrig skrutit över dina framgångar här, det är nog därför som de andra inte fattar. Men jag vet hur det egentligen ser ut på ditt bankkonto. Eller jag vet ju inte hur mycket pengar du har där, men jag vet att du vet hur man handskas med pengar på ett bra sätt. Och om de andra hade känt dig så som jag gör, så skulle de sett på dig med andra ögon. Man behöver inte äga en butik eller ett bostadsområde för att vara framgångsrik. Det har inte med saken att göra.
-Nej, verkligen inte. Framgång handlar minst lika mycket om vem man är som person och vad man själv definierar som framgång. Att äga ett bostadsområde är det inte alla framgångsrika som vill. En del mäter framgången i hur mycket aktier de har eller hur mycket personal de har under sig. Andra mäter det i hur stort hus de bor i eller hur många länder de hinner besöka under ett år. Själv mäter jag det gärna i hur mycket pengar jag kan skänka till välgörenhet. Det känns så gott att kunna ge och det får mig att må så underbart bra. Jag har borrat brunnar i Afrika, sponsrat toaletter i Indien och varit med och finansierat kartläggning av Kinas pandor. Det är vad som får mig att känna mig framgångsrik. Att jag kan ge mycket.
-Jag har aldrig tänkt på det förut.
-Det är för att du inte funderat på att vara framgångsrik. Det är inget jag tvingar dig att vara heller. Du kan fortsätta att vara den du är, men jag vill att du tänker större än vad du gjort hittills och därför är det som Sillen säger bra om du går och förser dig med böcker som hjälper dig på vägen. Det är så vi har gjort.
-Okej, jag ska göra det. Det lovar jag. Läsa böcker känns inte så betungande i alla fall.
Sillen, chefen och Johan fortsatte att prata och de pratade i flera timmar. Både chefen och Sillen gjorde anteckningar, men Johan skrev inget. Han visste inte vad han skulle skriva. Både Sillen och chefen verkade ha system för hur de skrev, vad de skrev och var de skrev det. Kanske det var något de lärt sig i de där böckerna som de ville att han skulle läsa.
När klockan blev tolv gick de tre gemensamt ner till de andra och berättade att Johan fått ansvar för bostadsområdet och att Sillen var ansvarig för butiken. Men att chefen fortfarande hade huvudansvaret.
-Men Camilla brukar ju bossa när du inte är här, sa Albin.
-Ja, och det kommer hon att få fortsätta med. Det är inget som Sillen kommer att göra. Han är inte den som kommer att dra er i öronen om ni inte gör det ni ska. Det gör Camilla mycket bättre. Men han är ansvarig för att det rullar vidare även när jag inte är här. Jag har hört att ni känner er…. otrygga när jag inte är här. Nu får ni både mig och Sillen.
-Okej, vi fattar. Jaja, vi har väl inte så mycket att säga till om. Du är chef här och nu ska Sillen också bossa. Som om vi inte klarar oss utan chef. Den där Olle vi skulle ha till hjälp fick vi inte se så mycket av heller. Vi är faktiskt lite besvikna på dig chefen. Två bossar men ingen mer medarbetare när du snor både Johan på heltid och Sofie halva dagen. Och Camilla jobbar extra varje kväll. Det är inte rätt.
-Jag förstår er. Och det är därför som jag sätter de här två på lite större ansvar och jag lovar, det kommer att komma mer folk hit för att hjälpa till. Både jag och Johan vill vara här. Det är här vi trivs som bäst. Ni får bara försöka ha lite tålamod. Det kommer att löna sig för er också, det lovar jag.
-Kan du hålla det du lovar då?
-Det måste jag. Vad för chef skulle jag annars vara? Förresten, Johan, du kan ju vara här i eftermiddag om du vill. Jag ska ändå bara rensa papper med Olles kompis och senare tänkte jag hälsa på den där familjen som ska hjälpa mig med lekplatsen.
-Ja, toppen. Det vill jag väldigt gärna. Jag skulle i och för sig vilja vara med när du träffar familjen. Men det kanske funkar eftersom du inte kan träffa dem förrän efter fyra när vi slutar här på lagret. Barnen i familjen du ska till är ju förmodligen i skolan och vi vet ju inte när de är hemma därifrån. Jag kan komma till andra kontoret direkt när vi är färdiga här.
-Bra Johan. Du tar initiativ. Jag gillar. Du kommer att fixa den nya rollen alldeles utmärkt. Då ses vi efter fyra. Men vad säger ni, får jag bjuda er alla på lunch först?
Lunch-förslaget gick väl hem bland personalen. Och alla var glada att få ha Johan bland hyllorna ett par timmar. Inte minst Johan själv. Eftermiddagen bjöd på många härliga skratt, precis vad Johan behövde. Sillen var också i butiken hela eftermiddagen och varje gång Johan gick förbi honom, så sneglade han på vad han höll på med. Sillen hade blivit en annan person i Johans ögon efter förmiddagen på chefens kontor.
Den ena gången som Johan passerade Sillens bord, vände sig Sillen och sa att de behövde prata ostört bara de två en dag snart. Johan hade ingen aning om vad han kunde tänkas vilja prata om, men de kom överens om att Johan skulle komma hem till Sillen redan samma kväll, direkt efter mötet med familjen och chefen.
När klockan var fyra var arbetsdagen för killarna på lagret slut och Johan skulle cykla bort till chefens andra kontor. Men innan han lämnade butiken, påminde Sillen honom om att välja en bok. Sillen räckte honom också ett block och en penna.
-Det är bra att ha när du ska träffa familjen, sa Sillen.
Johan visste dock inte vad han skulle göra med det. Han förstod såklart att det var meningen att han skulle göra anteckningar, men vad för anteckningar. Han hade inte gjort några sådana sedan han slutade skolan och då hade han ju knappast inte gjort några heller. Då hade han ju spelat tuff och tuffa killar antecknar inte, det vet ju vem som helst. Men han hade kanske fel. De tuffa killarna från skolan var inte de han läste om i tidningen annat än om de begått grova brott och det var ju inte direkt tufft att sitta i finkan. Det var de där tråkiga plugghästarna som alltid antecknade som hade stora företag idag. De som körde runt i tuffa bilar och bodde i enorma hus. Tänk att han gått hela livet fram till idag utan att inse dessa saker. Ganska häpnadsväckande. Men förmodligen var han inte ensam om det. Runt omkring så gick vanligt folk och såg vanliga ut, lika vanliga som han själv. Men han kände på sig att snart var han inte en av dem längre. Han var på väg att ta ett kliv upp.