Johan, chefen och Sofie hade precis satt sig i soffan hemma hos ”familjen”. Alla kallade dem bara för familjen och vid det här laget så var det lite av ett arbetsnamn. Familjens medlemmar hade såklart namn, men både chefen och Sofie hade träffat så många människor de senaste dagarna att de började röra ihop alla namn. Därför fick dessa kallas familjen. För Johan var det egentligen tvärt om. Han hade inte träffat någon annan än dottern i familjen, Emelie, kvällen innan, men det var det inte någon av de andra som visste något om. Efter att chefen berättat lite om vad de gjort sedan sist, så sa han till Emelie:
-Om ni fick göra en lekplats, hur skulle den då se ut? Vad skulle göra den så rolig att alla vill vara på den hela tiden?
-Jag tror att den skulle behöva varieras. Man tröttnar lätt om det är samma hela tiden. Kan man inte göra så att den ser ut på ett sätt på sommaren och på ett annat sätt när det blir vinter. Om hela lekplatsen är gjord av typ block. Då kan man byta plats på blocken lite nu och då och då blir det en ny lekplats ofta, sa Emelie som verkligen hade funderat på det här sedan Johan hade berättat för henne om mötet. Kanske de där blocken kan se olika ut på olika sidor, så om man bara vänder på ett block, så blir hela lekplatsen en annan.
-Det låter som en toppen idé. Smart! Ska det vara gungor eller klätterväggar med i det hela? Eller vad är roligast?
-Det är ju olika. Vi är alla olika och alla tycker inte det är roligt att gunga och alla tycker inte det är kul att klättra. Många tycker det är kul med vatten, men inte alla. Vissa gillar att leka med dockor, andra tycker det är roligare att köra bilar. Det hade varit kul om man kunde bygga upp en miniatyr stad. En liten stad där man kan köra med trampbilar och trehjulingar på vägarna och där man kan typ laga mat och ta hand om dockor i husen. Kanske med broar och tunnlar för vatten att rinna genom och kanaler som man kan ha båtar på.
-Du sprudlar ju av bra idéer. Dig vill jag anställa. Hur gammal är du?
-12.
-Hmmm…får man lov att jobba då? Sofie, kan du ta reda på det lite snabbt.
Sofie plockade fram sin telefon och googlade frågan. Det visade sig vara gränsfall.
-Med en Hobby kan man få jobba. Men det står inget om att vara rådgivare.
-Det kan ju vara min hobby, att ge råd.
-Ja, kanske. Men vi vill inte tänja på några gränser.
-Snälla, det hade varit så kul. Här finns ju inget annat att göra. Jag kan ju gå med Johan runt och titta på alla husen bara för att jag vill. Då kan jag väl lika gärna få betalt för det också. Jag kan ju ge honom råd om lekplatsen samtidigt som vi går runt.
-Ja, okej. Det blir dock ingen hög lön. Jag har massor med utgifter framför mig. Bland annat ska jag ju bygga en helt unik lekplats enligt dina förslag.
-Yes!!! Nu kommer pappa att bli förvånad när han kommer hem.
Apropå pappan, så klev han precis innanför dörren. Chefen, Johan och Sofie fick presentera sig ännu en gång. Pappan var på dåligt humör när han kom hem, men när han fick höra om sin dotters anställning blev han glad.
-Jag skulle kunna anställa er allihop om ni vill. Jag har massor med uppgifter som behöver göras.
-Nej, tack inte för min del, sa pappan. Jag har redan fullt upp.
-Det var synd, jag hörde annars att du kan hantera motorsåg och jag skulle behöva hjälp med att såga upp ett träd som lagt sig över en väg och några mindre träd och grenar som lagt sig inom de olika grönområdena.
-Jaså, ja, det kan jag väl fixa. Om det inte är mer än så. Min fru tycker annars att jag jobbar för mycket.
-Ja, men det gör du. Ni ser själv vad klockan är och han åkte härifrån innan sex i morse. Det är elva timmar han har varit borta.
-Vi kan erbjuda dig ett jobb kanske, sa chefen till mamman i huset. Var du kokerska?
-Ja. Vadå för jobb?
-Det vet jag inte säkert än, kan du tänka dig något annat än att laga mat en period. Att till exempel hjälpa till att städa lägenheter och att pynta dem och göra dem fina så att folk vill hyra dem.
-Nja, jag tycker att du förhastar dig, sa Sofie som la sig i samtalet. Träden är bra om vi kan få hjälp med och Emelie till lekplatserna ja. Men just nu behöver vi faktiskt inte hjälp med städning. Det har jag ju fixat idag.
-Ja, förlåt, det hade jag glömt. Men vi kommer i alla fall att behöva din hjälp framöver. Ganska snart hoppas jag. Kan jag höra av mig igen i slutet på nästa vecka.
-Visst, det går bra. Så bråttom är det inte för min del.
-Nej, men det hade väl varit kul att få börja jobba igen, sa mannen.
-Jo, det är klart, men om det blir denna eller nästa vecka kvittar ju. Eller om det blir nästa månad. Spelar inte heller någon roll. Och inte heller spelar det roll att det bara är några få timmar i början. Det kan vara bra att få en mjukstart….
-Men det låter som att vi är överens, sa chefen.
Chefen reste sig från soffan och avslutade besöket hos familjen. Det bestämdes att Johan skulle träffa Emelie nästa dag, direkt efter att hon slutat skolan.
Redan den här kvällen hade Johan ett annat möte inbokat. Han skulle träffa Sillen. Först ville han dock prata med Sofie för hon verkade lite avvisande, på gränsen till sur och irriterad. Han visst inte varför. De hade ju alla jobbat väldigt mycket den här veckan, kanske var det därför. Men han var inte säker. En olustkänsla växte i magen och ville inte ge med sig.
Chefen verkade inte märka något. Han pratade på om hur bra det var att ha träffat den här familjen och hur framåt Emelie hade varit. Han var glad att få hjälp med alla träd som just nu var en fara för allmänheten. När de kom ut utanför dörren till det hus där Emelie och hennes familj bodde, smet Sofie iväg med ett enkelt hejdå. Det gjorde Johan ännu mer orolig. Men han fick inte möjlighet att hejda henne för ett samtal. Chefen fortsatte att prata på om området och om hur bra allt skulle bli.
När chefen äntligen tystnat och gått åt motsatt håll fiskade Johan upp telefonen ur fickan för att ringa Sofie. Men han hann inte få fram den innan han hörde Sillen ropa:
-Jaså, där är du! Jag har letat efter dig. Jag tänkte vi kunde vandra omkring här medan vi pratade. Jag har ju inte varit här så mycket än.
-Nej, men det har jag, svarade Johan och insåg direkt hur fel tonläge han använt. Det var ju inte Sillens fel att Johan var orolig för Sofie. Och inte heller var det Sillens fel att han själv kände sig väldigt sliten och trött.
-Det är ju perfekt, då kan du visa mig runt lite, svarade Sillen som tydligen inte märkt det negativa tonläget. Eller så ignorerade han det bara. Johan visste inte vilket.
Johan var i vilket fall som helst inte alls road av att hålla någon guidad rundtur, inte ens för Sillen. Han ville bara prata med Sofie. Men Sillen var en viktig kompis och han anade att han hade något viktigt att prata om, så han accepterade rundvandringen. Men samtalet de skulle ha var inte alls vad Johan väntade sig.