Johan var trött och ville helst av allt hem och sova. Men istället gick han nu gata upp och gata ner precis som han gjort de senaste dagarna tillsammans med Olle. Fast den här gången vandrade han tillsammans med Sillen. Det kändes i och för sig lite bättre att promenera med Sillen, för Sillen var en väldigt bra vän. Inte för att Olle var en dålig människa, inte alls, men det var något speciellt med Sillen. Sillen var inte som de andra på jobbet.
Trots att han gillade Sillen och trots att han väldigt gärna hade velat åka hem och sova, så var det ändå en helt annan sak som gnagde i Johan. Han tänkte på Sofie. Hon hade verkat så avvisande. Han var rädd att han gjort något fel. Och precis som chefen nyss pratat på, så babblade nu Sillen om allt möjligt. Men Johan orkade inte lyssna. Han svarade ja och nej lite slumpvis där han trodde att det passade.
Uppenbarligen passade inte svaren speciellt bra för plötsligt stannade Sillen och ställde sig framför honom.
-Har du lyssnat något på vad jag sagt?
-Eeee…. va? Ja, jodå. Du pratade om husen.
-Det var tio minuter sedan. Vad är det för fel Johan? Varför lyssnar du inte?
-Jag är lite sliten bara.
-Kanske, men jag tror att det är något annat också.
-Varför tror du det?
-Bland annat för att du har tankarna på helt annat håll. Det är inte bara det att du inte lyssnar, du är inte ens på den här sidan jordklotet. Jag vet inte var du är. Kan du berätta?
-Förlåt Sillen. Jag fick en så olustig känsla när vi var klara hos den där familjen. Det kändes som att Sofie var avvisande och sur. Jag är rädd att jag gjort något fel.
-Det är inte säkert att du gjort något fel. Det är kanske bara något som du inte gjort. Jag menar, har du sett henne denna veckan. Jag menar sett på riktigt. Jag vet ju att du har sett henne eftersom ni jobbat tillsammans, men har du verkligen sett på henne.
-Jag tror jag fattar vad du menar. Nej, det har jag nog inte. Jag har varit för upptagen med jobbet. Det här med att plötsligt bli ansvarig har gått mig på nerverna. Jag gillar det inte. Jag vet inte hur jag ska klara det. Det har väl gjort att jag inte alls varit engagerad i vad hon har gjort. Det är dumt. Jag vet ju att hon har gjort massor med nya spännande saker också. Så dum jag känner mig nu.
-Det är förmodligen inga problem. Du måste bara förklara dig och försöka att göra bättre i fortsättningen. Bara du inte gör om det. Blir det en vana att du typ glömmer bort henne, då är du ute på riktigt hal is. Du måste ju vårda den skatt du fått av Gud.
-Ja, du har rätt. Jag gillar att du nämnde Gud. Hur går det för dig med din tro egentligen?
-Det går bra. Det var faktiskt egentligen därför som jag ville prata med dig. Alltså, vi båda har ju fått ett större ansvar på jobbet och vi kommer förmodligen att behöva arbeta närmare varandra även om vi är på olika håll. Och jag tänkte att vi inte borde ha några hemligheter då.
-Du har rätt. Men jag har inga hemligheter. Inte vad jag vet i alla fall.
-Nej, men jag har.
-Va? Har du en hemlighet?
-Inte bara en.
-Vad säger du? Johan var smått chockad. Hade Sillen hemligheter?
-Ja, alltså, du kommer ihåg att vi läste den där frälsnings bönen?
-Ja, det var ett tag sedan nu, men det minns jag mycket väl. Jag är så glad att det blev gjort. Men jag är rädd att både du och Skorpan inte fortsatt vandringen med Jesus, så som jag hoppades.
-Skorpan har nog inte det. Han försöker ibland, men han har inte fått den rätta glöden.
-Nej, men det har väl inte du heller. Eller?
-Jo, det har jag.
-Va?
-Ja, alltså det där med lampan som blinkade ovanför Sofie och det där du berättade om då. Det påverkade mig. Jag började faktiskt läsa lite i Bibeln för jag tänkte att jag ville försöka lära känna den där Gud som hade visat dig Sofie. Men jag kände att Bibeln inte räckte. Jag ville knappt inte erkänna ens för mig själv vad som höll på att hända. Så jag har inte sagt något till någon om det här. Jag borde såklart ha berättat för dig, men det vågade jag inte. Jag vet inte varför. Jag visste att du gick till en församling här i stan och jag ville inte råka stöta på dig när jag gick till kyrkan, så jag valde en annan.
-Har du gått i kyrkan?
-Ja, flera gånger.
-Men varför gick du inte till min?
-Som sagt vågade jag inte erkänna ens för mig själv vad som höll på att hända. Och att erkänna för dig att du haft rätt hela tiden var motigt. Vi har ju retat dig för att du tror på Gud och nu höll jag själv på att börja tro. Jag var rädd.
-Men man ska inte vara rädd.
-Nej, jag vet. Men i alla fall. Jag åkte till en annan församling. Jag bor ju ändå en bit utanför stan, så det var inte så konstigt att jag sökte mig åt ett annat håll. Och kanske var det precis det som var meningen.
-Ja, kanske, men jag tycker ändå det låter lite dumt. Vi kunde ju gått tillsammans.
-Nej, för då hade jag inte träffat min tjej.
-Va, har du tjej? Sedan när? Johan trodde knappt sina öron. Här berättade Sillen den ena storslagna nyheten efter den andra. Var skulle det här sluta?
-Ett par månader.
-Ett par månader!! Du skämtar?
-Nej.
-Men varför har du inte sagt något. Att du har en tjej är det ju ingen som skulle reta dig för.
-Jo, kanske om de fick veta att hon också är minst lika förälskad i Jesus som du.
-Va? Nej, jag tror jag måste sätta mig ner. Det här är för mycket för mig. Har du hittat en tjej som älskar Jesus?
-Ja. Hon verkar visserligen gilla Jesus mer än hon gillar mig, men jag kommer på god andra plats och det kan jag acceptera så länge det handlar om Jesus.
-Jag tror inte mina öron och jag vet inte vad jag ska säga. Jag är lite chockad. Glad för din skull såklart, men chockad.
-Jo, det är en sak till.
-En till?
-Ja, vi tänkte att vi skulle flytta ihop och jag undrar om du har något bra tips på boende som skulle kunna passa oss i det här området.
-Nej, Sillen. Jag vet inte vad jag ska säga. Ska du redan flytta ihop med den här tjejen. Jag har känt, eller i alla fall studerat Sofie i väldigt många år och vi har fortfarande inte flyttat ihop.
-Nej, men jag har lite mer bråttom. Jag ska bli pappa?
-Nej, nu får du inte säga mer Sillen. Jag orkar inte höra mer. Ska du bli pappa? Men hur har det gått till?
-Det trodde jag du visste. Du har ju haft ihop det med massor av tjejer. Var det inte typ det du gjorde med dem.
-Jo, alltså, jag fattar väl hur det går till att göra barn, men hur? Redan?
-Ja, jag vet. Det här låter lite konstigt. Men vi båda var ganska säkra på att Gud ledde oss in på en gemensam väg. Ungefär så som han ledde din och Sofies väg till en gemensam väg. Ungefär då du friade till Sofie, så friade jag till Karin och vi var väl kanske lite snabbare. Vi gifte oss nästan direkt.
-Är du gift? Du har inte bara en tjej, du har gift dig med henne. Utan att säga något till någon av oss. Det är faktiskt inte okej Sillen. Vi litade ju på dig. Varför har du inte sagt något?
-Jag vet inte. Det har inte känts rätt. Och om jag berättade om henne så skulle ni fatta att hon var Kristen och då skulle de fatta att jag också blivit det och det ville jag inte. Nu behöver jag din hjälp Johan. Jag vet inte hur jag ska gå vidare.
-Men! Jag kan inte hjälpa dig. Du måste berätta. Vet inte chefen heller?
-Nej.
-Skorpan då?
-Nej, bara du.
-Ååå, Sillen. Du är nog faktiskt i en större soppa än vad jag någonsin varit. Att det kunde bli så tokigt. Ska du bli pappa också säger du?
-Ja, vi kände att den biologiska klockan tickade. Det var bland annat därför som vi skyndade på giftemålet.
-Men bröllopsfest då? Hade du några gäster med dig?
-Nej, det hade jag inte. Mina föräldrar är ju döda som du vet och jag har ingen annan. Ni på jobbet är min familj.
-Och ändå bjöd du inte in oss.
-Det var ingen stor fest. Vi ville inte ha det. Det var hennes föräldrar och några från kyrkan bara.
Johan var helt stum. Han lutade sig mot en av gatlyktorna och försökte smälta allt han nyss hört sin vän berätta. Han trodde att Sillen skulle prata om hur det skulle bli att vara mer ansvarig. Och om de där böckerna som han tyckte att Johan skulle läsa. Istället hade han avslöjat att han börjat följa Jesus på riktigt, att han skaffat sig en Kristen tjej som han dessutom gift sig med och skulle ha barn med. Det hela var så galet att det var helt omöjligt att ta in. Han trodde ju att han kände Sillen. Och om Sillen som han tyckte sig känna bäst av killarna på jobbet, hade sådana här hemligheter, hur såg då de andras privatliv ut?