Johan och Sillen stod under en gatlykta bland de gula husen i chefens nyinköpta bostadsområde. Sillen hade helt nyligen berättat att han skulle bli pappa. Och Johan som inte ens visste att han hade någon tjej. Sillen var några år äldre än Johan, men det skilde inte mycket. Och Sillen hade pratat om att den biologiska klockan tickade och att det var därför som de inte ville vänta med barn. När Johan hämtat sig något från alla nyheter, sa han:
-Var det därför som du ville att vi skulle gå runt här? För att du skulle hitta en plats att bo på?
-Ja. Egentligen bor jag väldigt bra. Förmodligen är mitt hus många gånger bättre än de bästa här, men jag vill hjälpa chefen lite. Och det skulle ju bli lite närmare till jobbet.
-Vad jobbar Karin med då?
-Hon hjälper till i församlingen. Lite allt i allo.
-Men då kommer hon att få längre till jobbet.
-Ja, om inte du anställer henne.
-Jag? Jag kan inte anställa!
-Inte? Är du inte ansvarig här då?
-Jo, men det är väl chefen som anställer?
-Kanske, men du kan ha önskemål.
-Men vad ska jag ha henne till?
-Inte vet jag. Men hon kan som sagt lite av varje.
-Jag vet inte. Vi borde inte anstränga chefens ekonomi i onödan.
-Nej, men han behöver mer personal. Du och Sofie håller ju på att slita ut er och det efter bara en vecka. Han har inte råd att förlora er. Jag tror faktiskt att Sofie och Karin skulle kunna komma väldigt bra överens. Jag tror dessutom att Sofie behöver en tjejkompis. Inte bara Camilla. Och inte bara dig och oss andra på lagret.
-Ni kanske ska flytta in i huset intill oss då. Eller huset intill. Det är egentligen ett hus. Ett så kallat parhus. En byggnad med två typ lägenheter spegelvänt mot varandra. Vi skulle få kök och vardagsrum vägg i vägg. Vi kan gå och titta på dem.
-Visst, gärna.
Tillsammans lämnade Johan och Sillen det gula området och tog sig in i det område där husen var blå. I det blå området var det i huvudsak 1 1/2 plans hus, några två våningshus och några envånings hus och lägenheter. Det hus som Johan och Sofie valt låg längst bort i det blå området. Johan hade inga nycklar med sig, så de fick nöja sig med att kika in genom fönsterna. Och inte heller det gav speciellt mycket eftersom det var mörkt både ute och inne. De bestämde därför att de skulle göra ett nytt besök till helgen och att Sillen skulle ta Karin med sig då.
Johan tittade på klockan när han sagt hej till Sillen som satt sig i bilen och körde hem till sitt. Den var över tio på kvällen. Lite för sent för att ringa till Sofie. Men han skickade iväg ett sms.
Dagen därpå var det fredag. Precis som de tidigare dagarna i veckan var det full fart direkt från morgonen. Chefen gav inte Johan någon chans alls att prata med Sofie. Till slut sa Johan ifrån:
-Alltså, du. Nu har vi jobbat som galningar. Jag orkar inte mer den här veckan. Kan jag få ta Sofie med mig jag vill ha lite egen tid med henne. Jag behöver det.
-Ja, förlåt Johan. Jag håller med dig. Vi har jobbat på riktig bra. Och jag är faktiskt också helt slut. Vi behöver ladda om våra batterier. Vi har ju båda vars en fastighet att kika på också.
-Ja, har du valt en än?
-Nej, jag har inte hunnit. Jag får väl ta en titt tillsammans med den där kemiläraren. Eller vill du följa med?
-Nej, jag måste få vara med Sofie. Och vi ska träffa Sillen imorgon. Han vill se hur vi ska bo. Dessutom skulle väl det där trädet plockas bort under helgen.
-Ja just det. Då kanske ni ska flytta in?
-Nja, vi får väl se över huset lite mer noga först.
-Ja, det är klart.
Äntligen fick Johan tid att leta upp Sofie. Enligt chefen var hon mest troligt i ett av husen i grund ämne området, så Johan tog sig ditåt. Efter en stund hittade han hennes cykel stående utanför ett av de höga husen i området. Han klev in och knackade på alla dörrar, våning för våning. Han var tvungen att ta sig ända upp till översta våningen innan han hittade henne. Där låg hon på knä och skurade golv tillsammans med en äldre kvinna.
-Hej, Sofie. Så det är här du är. Jag har letat efter dig överallt och som jag har ringt. Har du inte din telefon med dig.
-Hej, nej batteriet tog slut.
-Jaså. Hur går det för er? Kan jag hjälpa till?
-Nej, det är ingen fara, vi klarar oss. Du har väl annat att göra.
Johan hörde på Sofies röst att hon förmodligen var besviken på honom, precis som Sillen sagt. Hennes svar var kort och hon tittade knappt upp. Den gamla damen uppfattade förmodligen också Sofies attityd och reste sig därför upp och gick fram till Johan
-Hej, jag heter Greta. Och du är?
-Hej Greta, jag heter Johan. Min chef har gjort mig ansvarig för hela det här området, mot min vilja. Och det har gjort att jag har haft fullt upp i huvudet. Så fullt att jag knappt inte ens hunnit tänka på min fina Sofie som nu ligger här och skurar golv. Men nu har jag precis sagt till chefen att han måste låta oss pausa. Jag vill ha min Sofie lite för mig själv.
-Ja, du Johan, det var bra. Sofie har verkligen jobbat hårt och hon behöver paus. Vi kan väl göra klart det här en annan dag, sa Greta.
-Nej, jag vill göra klart det här rummet i alla fall.
-Men då hjälper jag till, envisades Johan. Om jag hjälper till blir vi fortare färdiga. Eller så sätter ni er och vilar medan jag gör klart det sista. Det är faktiskt ännu bättre.
Motvilligt lämnade Sofie och Greta ifrån sig skurborsten till Johan. De hade inte speciellt höga tankar om hans förmåga att städa, men de hade fel. Han gjorde ett bra jobb och dessutom visslade han samtidigt.
-Den där känner jag igen, sa Greta. Är inte det en gammal psalm?
-Jo, det är det.
-Det trodde jag inte. Unga snygga killar kan oftast inga psalmer.
-Fast jag är inte som många andra. Jag älskar Jesus och jag både läser Bibeln och sjunger psalmer.
-Där ser man. Det var länge sedan jag var i kyrkan.
-Jag kan komma och hämta dig om du vill följa med mig på söndag.
-Ja, gärna. Det hade faktiskt varit trevligt. Följer du också med Sofie?
-Jag vet inte. Jag är inte så frälst ännu.
-Inte ännu, men du kan ju bli det. Förresten kan man ju gå till kyrkan ändå. Man kan ju gå dit bara för att träffa trevliga människor.
-Ja, vi får väl se.
Johan gjorde klart det sista i rummet som Greta och Sofie börjat städa. Sedan lämnade de lägenheten och gick ut. Johan ville att han och Sofie skulle till sitt nya boende, men Sofie ville bara hem.
-Förlåt Sofie. Jag har inte varit mig själv den här veckan. Jag har sett helt förbi dig och nu gör det så ont i mig. Jag ser och hör på dig att du är besviken.
-Ja, faktiskt så är jag det. Du bekräftar det som jag hela tiden letar bekräftelse på, att jag är värdelös och att ingen vill vara med mig.
-Men det är ju inte sant Sofie. Jag älskar dig. Du är den mest fantastiska i hela världen.
-Det känns inte så.
-Jag kan förstå det. Och det är väldigt dumt av mig att behandla dig som jag gjort den här veckan. Som luft. Du är värd diamanter och guld. Jag kanske skulle ta och köpa en bättre ring till dig.
-Nej, jag är inte ute efter guld och diamanter. Det har jag ju sagt.
-Ja, förlåt. Men jag kanske kan få bjuda på en god middag? Något speciellt önskemål?
-Nej, jag vet inte. Jag vill hem.
Utan att säga mer hoppade Sofie upp på sin cykel och cyklade hem. Nu gjorde det ännu mer ont i Johans mage. Det var ju inte såhär han hade tänkt sig att det skulle bli. Han skulle ju vara den perfekta mannen. Nu hade han klantat till det ordentligt och han visste inte hur han skulle ta sig ur det.
Hjälp från lite oväntat håll närmade sig dock. Men det kanske redan var för sent?