Johan stod ensam kvar utanför ett av de stora grå husen i området där gatorna hade namn efter olika grundämne. Sofie hade cyklat hem, ledsen och besviken. Det gjorde ont i Johan att se henne så. Och han hade ingen aning om hur han skulle rätta till problemet. Men den ena cyklisten avlöstes av en annan. Det var Emelie, den tolvåriga tjej han träffat kvällen innan.
-Hej Johan. Jag har letat efter dig. Vi skulle väl kolla runt lite tillsammans och vi skulle ju prata om den där lekplatsen.
-Ja, jag vet. Men jag har haft fullt upp med annat. Och nu verkar min tjej vara sur på mig.
-Ajdå, det var inte bra. Vad har du gjort?
-Inget och det är precis det som är felet. Jag har inte sett henne. Jag har behandlat henne som luft.
-Då måste du göra något för henne som hon värdesätter.
-Vaddå?
-Inte vet jag, det är ju din tjej.
-Ja, men jag vet inte vad hon gillar. Jag vet att hon inte skulle uppskatta smycke.
-Hur vet du det?
-Därför att hon sagt det.
-Jaså. Och då vet du att hon inte vill ha något.
-Nja, alltså hennes förra kille, den där hemska som kidnappade henne, köpte en massa smycken till henne och om jag gör det påminner jag henne bra om honom.
-Det tror jag inte. Jag tror faktiskt att hon gillar smycken. Varför köpte han det till henne annars?
-Du har rätt. Men jag behöver fixa ett smycke som inte han skulle gett henne. Förresten har väl alla stängt nu. Det går inte att köpa ett smycke vid den här tiden.
-Är det bråttom då?
-Nja, kanske inte med smycket. Men något vill jag göra nu.
-Då får du använda din fantasi.
-Det har jag ingen.
-Det tror jag. Det har alla säger min svenska lärare.
-Tror du blommor funkar?
-Kanske, men det är inte speciellt unikt. Ganska tråkigt på ett sätt. Fantasilöst.
-Ja, du har rätt.
-Var bor hon?
-I en lägenhet där gatorna heter något med veckodagar och årstider och så.
-Jaså, där bor det inte många. Det bor väl inte mer än två eller tre i hela det området?
-Jag vet inte. Jag har inte så noga koll.
-Du skulle kunna göra något utanför hennes hus. Typ blåsa upp tusen röda ballonger och fylla hela gräsmattan med röda rosor.
-Oj, det låter jobbigt och dyrt
-Vill du ha din tjej eller?
-Ja, det är klart.
-Då måste du anstränga dig lite.
-Ja, du har rätt. Jag måste åka och handla ballonger. Vi får prata mer en annan dag.
Johan lämnade Emelie, men hon körde raka vägen hem till Sofies lägenhet. Det var inte svårt för Emelie som kände området bättre än sin egen ficka, att lista ut vilket som var Sofies lägenhet. Hon ville gärna se hur Johan skulle lösa det här. Skulle han få tag på tillräckligt många ballonger för att de skulle ha effekt? Emelie gömde sig bland husen en bit bort men ändå tillräckligt nära för att ha full koll på Johan.
När Johan kom hade han dock inga ballonger med sig. Istället började han veckla upp ett tält på den lilla gräsplätten som var precis utanför Sofies lägenhet. När han kämpat med tältet en stund öppnade Sofie dörren.
-Vad gör du, undrade Sofie.
-Jag försöker vara så nära dig som jag kan, trots att du inte längre vill veta av mig. Jag har ont i magen av att inte ha fått vara nära dig och om jag inte får vara inne hos dig så måste jag vara här annars kommer jag att spricka. Jag kan inte leva utan dig.
-Men du är knasig, skrattade Sofie.
-Nej, jag har bara varit helt borta ett tag och därför har jag som sagt ont i magen nu. Jag hade det redan igår, men chefen har hindrat mig från att vara nära dig. Men nu är han inte här så nu gör jag så gott jag kan för att föröka läka den skada som skett.
-Om du lagar en god middag kan du väl få komma in då.
-Jag ska laga den bästa måltid du någonsin ätit. Tyvärr fick jag inte med mig så mycket mat. Ont i magen har gjort att jag tappat aptiten, så jag tänkte att jag inte behövde ha någon mat med mig.
-Du får väl använda det jag har.
-Det kan jag, men då kanske jag måste ta tillbaka det där om den godaste måltid du någonsin ätit. Jag vet ju hur det ser ut i dina köksskåp.
-Du får väl använda din fantasi.
-Hmmm ja, jag borde väl göra det.
Johan övergav tältet han nyss rest och gick in i Sofies lägenhet. Emelie som stått och kikat var glad för Johans skull och cyklade hem till sitt.
Inne i Sofies kök började Johan rota runt i hennes skåp. Och till slut hade han hittat lite att jobba med. Det blev inte den bästa måltid han gjort, men Sofie verkade nöjd. När de ätit klart satte de sig i vardagsrummet.
-Jag vet inte hur jag ska få dig att förstå hur mycket du betyder för mig, sa Johan.
-Nä, det vet inte jag heller.
-Vill du fortfarande gifta dig med mig?
-Jag vet inte. Du är ju snäll, men jag vet inte. Det kanske var förhastat.
Hon kunde lika gärna huggit en vass kniv i magen på honom. Det gjorde så ont att höra henne säga så. De hade ju varit och tittat på hus tillsammans och nu skulle ju Sillen kanske också flytta dit. Johan visste inte vart han skulle ta vägen. Han mådde illa. Det svartnade för ögonen och hela tillvaron rasade. Det han drömt om i flera år och som var så nära att gå i uppfyllelse försvann på bara några få sekunder medan hon sa orden. Han ville bara falla ner på golvet och ligga där som en bortkastad hög att trampa på. Men han kom ingenstans. Han var som fastfrusen. Han kunde inte röra sig och han fick inte fram ett ord. Tiden stod still och livet var förstört för alltid. Det fanns inte längre någon mening kvar. Chefen tvingade honom att göra saker som han inte ville och nu förlorade han sitt livs kärlek. Inte ens Gud tycktes kunna hjälpa honom nu. Det var kört.
Efter en lång stund reste han sig sakta utan att säga mer. Han gick ut ur rummet, ut ur lägenheten, helt tom inombords med huvudet hängande. Han bara gick. Stängde inte ens dörren efter sig. Han gick mitt på vägen. Det kom ju ändå inte några bilar eftersom området var tomt. Och om det ändå skulle dyka upp någon bil så kvittade det. Livet var ändå inte värt att leva längre. Allt var förstört. Kanske om han tog sig upp högst upp på de höga husen skulle han kanske kunna komma upp på taket och hoppa därifrån. Johan fortsatte sin vandring mitt på vägen. Nu hade han ett mål. Det stora röda huset där chefen hade sitt nya kontor. Det var högst.
När han var i utkanten av det röda området kom Emelie cyklande.
-Hej Johan. Jag såg att du fick komma in. Härligt! Lite oväntat det där med tältet, men det funkade visst.
Johan svarade inte och Emelie förväntade sig inget svar heller. Hon var redan långt förbi när hon pratat klart. Johan gick fortfarande mitt i vägen när han fick syn på entrén till det röda huset. När han var mitt i sista korsningen innan den höga byggnaden, kom det plötsligt en bil från vänster. Bilen tvärnitade, men Johan bara vandrade vidare.
-Johan, vad gör du?
Det var Sillen som kört bilen och nu hoppat ut och försökte kommunicera med sin vän. Men Johan hörde inte. Han hade stängt av allt.
-Johan, upprepade Sillen.
Johan svarade fortfarande inte. Då lämnade Sillen sin bil mitt i korsningen och gick ikapp Johan. Tog honom i armen och sa:
-Vad håller du på med? Varför går du mitt i vägen och varför svarar du inte?
Men Johan svarade fortfarande inte. Han hörde inte ens vad Sillen sa.
-Johan, röt Sillen som nu började bli både arg och orolig. Vad gör du?
-Sillen, sa Johan förvånat. Vad gör du här? Vad är det?
-Ja, det kan man undra. Varför går du mitt i vägen och varför svarar du inte när jag pratar med dig.
-Va, jag? Nä, jag är upptagen. Jag ska hoppa från det där huset.
-Va? Ska du hoppa? Varför då? Det går ju inte fattar du väl.
-Nä, men jag ska göra det.
-Nej, nu räcker det Johan. Skärp dig. Du ska inte hoppa någonstans och definitivt inte från det där huset. Är du helt galen.
-Nej, jag är bara död.
-Nej, du är inte död. Jag ser att du lever. Men om du hoppar så är jag rädd att du dör. Kom, du måste följa med mig.
Sillen stuvade in Johan i baksätet. I passageraresätet satt Karin och Sillen presenterade henne, men Johan hörde inte det heller. Sillen övervägde att köra Johan till sjukhuset, men tillsammans med Karin bestämde de att de skulle köra hem till Sillen istället. De fick in Johan i huset och satte honom i soffan. Sillen satte sig bredvid medan Karin gick till köket och fixade lite varmt att dricka.
-Vad har hänt Johan? Du måste berätta.
-Det är slut.
-Vad är slut?
-Jag och Sofie.
-Är du säker på det.
-Ja, hon sa det.
-Ååå Johan. Kompis.
Tårarna började rinna nerför Johans kinder. Det var inte första gången han grät inför Sillen. Inte speciellt manligt, men eftersom det redan var gjort en gång, så fick det bli en gång till. Det gick inte att hålla emot längre. Karin kom in i rummet med den varma drickan, men satte den bara på bordet framför dem.
Visst hade det varit en omvälvande vecka, men att den skulle sluta på det här viset var det ingen av dem som kunnat förutse. Till och med Sillen tappade hoppet när han såg sin vän förlora all tro på livet. Hur skulle det sluta?