Säsong 2 – del 18

Johan satt i soffan hemma hos Sillen. Sillen satt på ena sidan om honom och Sillens fru, Karin, satt på andra sidan. Sillen hade bara tänkt visa Karin det område som chefen köpt. Han tänkte att det kunde vara en bra idé att hjälpa chefen lite genom att hyra något i området. Han och Karin skulle ju tillbringa resten av sina liv tillsammans och de ville gärna ha något nytt gemensamt.

Att de nästan skulle köra över stackars Johan hade de förstås inte väntat sig. Någon rundtur blev det inte, Istället satt de nu i soffan med en Johan som gett upp livet totalt mellan sig. När Sofie sagt att det förmodligen varit ett förhastat beslut, att de två skulle gifta sig, så hade hela världen rasat samman för Johan. Sedan hon började på jobbet för ett antal år sedan hade Johan bara haft henne för ögonen. Han hade studerat henne i smyg varje dag sedan den dag då hon började. Han hade sett henne hjälpa oändligt många kunder och mot varje kund log hon även om han förstod att en del av dem inte alls förtjänade något leende. Han hade sett hur framförallt Skorpan hängt efter henne och försökt bjuda ut henne gång på gång, men misslyckats.

Under flera år pratade han inte personligen med henne, men han hörde allt som de andra berättade. Han sög i sig som en svamp allt de andra sa om henne och allt de sa att hon sagt.

När hon sagt Ja, då han friade trodde han knappt sina öron. Han var så lycklig att han dansade i det lilla konferensrummet där han friat. Men nu var den lyckan väldigt avlägsen. Den senaste tiden hade Johan först valt att hålla lite avstånd så att hon fick hämta sig från chocken med den där Jonny som försökte kidnappa henne. Sen hade chefens köp av bostadsområdet gjort att han var så upptagen av jobb att han inte haft möjlighet att vara med henne trots att han velat.

Ända tills ikväll….

Den här kvällen hade han sagt till chefen att han ville och behövde vara lite ledig så att han äntligen skulle få möjlighet att vara med Sofie. Han hade lagat en god middag åt henne. Men när de sedan satte sig i soffan i Sofies lägenhet havererade hela det luftslott han byggt. Det tog inte många sekunder för Sofie att säga: ”Du är ju snäll, men jag vet inte. Det kanske var förhastat”. Orden ekade i Johans huvud och de fick honom att stänga av allt. Det gick inte att tänka längre. Det gick knappast att andas. Han var villig att ge upp livet helt. Den enda plan han haft sedan han lämnade Sofies lägenhet, var att hoppa från högsta huset, men inte ens det klarade han av. Istället satt han nu här hemma hos Sillen med tårar som inte ville ta slut och fortfarande helt avskärmad. Det Sillen och Karin sa och gjorde var som i en dimma. Det var bara Sofies ord som ekade i huvudet: ”du är snäll, men….”.

Efter en stund la han sig ner i soffan och somnade helt utmattad av sorg. När han vaknade några timmar senare visste han först inte var han var. Han hade varit hemma hos Sillen förut, men det var länge sedan. Och det såg inte ut som sist. Sillen hade en annan bokhylla och soffan kände han inte heller igen. Men när han såg Sillen sitta och sova i en av fåtöljerna förstod han ändå att det var hemma hos Sillen han var.

Den korta sömnen hade gjort att han nu kunde tänka lite klarare även om han fortfarande var helt förkrossad. Tårarna började rinna medan han letade sig ut i köket för att hämta något att dricka. Han öppnade köksskåpen och tog ett glas som han fyllde med vatten. När han druckit upp fick han syn på lådorna och drog ut den översta av dem. Där förvarade Sillen sina vassa knivar. Han tittade på dem en lång stund, men stängde sedan lådan igen och gick tillbaka till soffan i rummet intill. Att avsluta sitt liv med en kniv var inte Johans grej. Att hoppa från taket verkade lättare.

Han såg sig omkring i rummet. Sillen och Karin hade låtit bokhyllans lampor lysa. Nästan genast fick Johan syn på en Bibel i den ena hyllan. Han reste sig från soffan igen och hämtade den. Tänk att Sillen blivit så pass frälst att han valt att gifta sig med en kvinna som också älskade Jesus. Det var i alla fall positivt. Johan började bläddra i Bibeln och undrade om Gud hade något att säga om den situation han hamnat i. Det var ju Gud som sagt att det skulle bli Johan och Sofie, men nu blev det tydligen inte så. Gud hade fel.

När Johan bläddrat i Bibeln en stund hamnade han i Johannes bok. Genast kom han att tänka på en av Bibelns mest välkända verser: Jag är vägen, sanningen och livet. Hur kunde Jesus påstå att han är sanningen och sedan hitta på det där med Sofie? Det var inte bara Sofie han förlorat, det var även tron på Jesus som försvann i en hast. Johan som inte druckit alkohol på flera år, sökte igenom rummet för att se om Sillen hade sprit stående någonstans. Det hade han inte. Istället fick han syn på Karin som plötsligt stod i dörröppningen. När hon såg att Johan satt i soffan med en Bibel i knät gick hon fram och satte sig bredvid honom.

-Hjälpte den, sa hon.

-Nej, inte direkt. Hur kan Jesus säga att han är sanningen? Gud sa till mig att det skulle bli jag och Sofie, men det är helt klart att det är fel. Det var inte sanning han gav mig. Han gav mig falska förhoppningar och han har låtit mig tro det i flera år. Han var så övertygande att han till och med fick Sofie att säga ja när jag friade. Gjorde han det bara för att vara elak? För att jag ska straffas för de synder jag gjort tidigare.

-Om du verkligen tror på Gud, så vet du mycket väl att det där inte är sant. Gud skulle aldrig göra så. Gud är god och han är rättvis. Om du har tagit emot Jesus som din frälsare, så har han suddat ut alla dina synder, det vet du.

-Men varför gör han så här? Jag kan inte längre tro på det han säger. Var det så han ville ha det?

-Nej. Naturligtvis inte. Han älskar dig. Han vill att du ska lita på honom.

-Men det kan jag ju inte nu längre.

-Det måste du. Problemet är att du inte ser saken ur hans perspektiv. Han vet vad han gör och han har garanterat en plan. Men att förstå hans vägar är inte alltid helt enkelt. Jag vet, jag har själv gått på krokiga stigar. Men nu sitter jag här i soffan hemma hos Sillen med en av hans absolut bästa kompisar. Han pratar massor om dig. Vi båda två har dig att tacka för att vi hittade varandra. Hade du inte vittnat för Sillen hade han inte kommit till min församling och då hade vi inte träffats. Nu är vi ju gifta och vi väntar barn tillsammans. Det är tack vare dig. Och Sillen var så glad när er chef gett er båda ett större förtroende. Sillen var så glad att det var just dig han valt. Det betyder något det här Johan. Det är bara svårt för dig att se det just nu.

-Men Sofie då? Vad ska jag göra med henne?

-Det vet inte jag. Jag känner ju inte varken dig eller henne. Inte mer än det som Sillen berättat om er. Sa hon verkligen att det var slut?

-Nja, jag undrade om hon fortfarande ville gifta sig och då svarade hon att hon inte visste. Hon sa att det kanske var lite förhastat.

-Men det är ju inte samma sak som att det är slut. Eller? Det betyder att hon behöver mer tid. Tid som du kan använda för att bevisa för henne hur mycket hon betyder för dig. Ber du för henne?

-Ja, det är klart. Varje dag. Men jag vet inte om jag kan det längre. Jag känner mig vilse. Jag tror inte att Gud är med mig längre. Den här veckan har varit så jobbig. Jag orkar inte vara den som chefen vill att jag ska vara. Det är för jobbigt och för svårt. Jag är en mes och jag vill vara på lagret där jag kan gömma mig bland hyllorna och kika på Sofie varje dag hur ofta jag vill.

-Men att kika på Sofie… är det verkligen det du vill?

-Nej, jag vill vara med henne. Jag vill se henne, röra vid henne och jag vill vara en del av hennes liv. Jag vill känna varje känsla hon har och varje tanke hon tänker vill jag tänka. På en vecka har jag förlorat allt. Jag har förlorat det jobb jag älskade, min fantastiska tjej och min tro på Jesus.

-Det där sista hoppas jag att du inte gjort. Du måste fortsätta att tro på Jesus. Han är ditt ända hopp. Utan honom kan allt annat kvitta.

-Ja, det är ju det jag säger. Allt kan kvitta, jag behöver inte leva längre.

-Jo, det behöver du. Det finns fler som du behöver påverka precis som du har påverkat Sillen. Och du kan inte ta bort Jesus ur ditt hjärta så med en gång. Inte om han haft ordentligt fäste.

-Vad ska jag göra då?

-Vi kanske skulle ta och sätta igång lite lovsångsmusik. Det brukar pigga upp mig.

-Nej, då väcker vi Sillen.

-Det gör inget. Han vill inget hellre än att du blir ditt vanliga jag igen. Han var nästan lika olycklig som du igår när han hittat dig på vägen. Det gör ont att se någon man bryr sig om må så dåligt som du gör. Han skulle göra vad som helst för dig och om du vill att vi spelar och sjunger med i lovsång, så blir han bara glad.

Johan svarade inte, så Karin reste sig från soffan och gav Sillen en vänlig knuff.

-Vi ska lyssna på lovsång. Du är väl med, sa hon till sin man.

-Visst, sa Sillen och tittade på klockan. Halv tre på natten, kan man lyssna på lovsång då?

-Klart man kan, sa Karin som startat högtalaren och nu bläddrade i sin telefon efter någon passande musik.

Snart dansade Sillen och Karin runt i vardagsrummet samtidigt som de sjöng med till låtarna som spelades. Johan satt kvar i soffan och tittade på dem. Han var glad att de hittat varandra, men samtidigt gjorde det ont att se dem glada tillsammans. Det skulle ju vara han och Sofie som dansade.

Lämna en kommentar