Sofie gick och la sig tidigt, nästan direkt efter att Johan lämnat lägenheten. Hon var ordentligt trött. Hela veckan hade varit fylld av både övertid och massor av intryck. Visserligen träffade hon många människor i sitt jobb när hon stod i kassan i butiken, men att gå hem till folk och prata med dem var en helt annan sak. Hon kände sig helt slut.
Dessutom var hon besviken på Johan. Först friade han, men sedan har hon knappt sett röken av honom. Hur kunde han tro att hon fortfarande ville gifta sig med honom. De kände ju inte varandra. Och när han höll avstånd så var det omöjligt för henne att lära känna honom. Hon kunde inte förstå vad det var med honom. Och när han lämnade lägenheten, han bara gick ju. Stängde inte ens dörren efter sig. Nej, den där Johan, han var kanske snäll, det sa ju alla, men varför visade han inget intresse? Han var mest en besvikelse. Hon hade inte gjort definitivt slut, men hon hade sagt att det var ett förhastat beslut, det där med att gifta sig.
När klockan var ungefär tre på natten vaknade Sofie, utan någon direkt anledning. Hon brukade sova gott hela natten, men just den här natten blev det inte så. Hon började tänka på Johan igen. Varför hade han slagit upp det där tältet på gräset utanför?
Hon gick upp för att dricka lite, men Johan ville inte lämna hennes tankar. Hon tänkte på den där gången då han lagat mat och hon fått möjlighet att studera honom. Han hade rört sig fram och tillbaka vid köksbänken på ett sätt så att det nästan liknade en dans. Hon hade ju gillat vad hon såg.
Sedan tänkte hon på när han friat. Hon tog upp handen och tittade på ringen som fortfarande satt på fingret. Det var en originell ring. Ett gem som han gjort till en ring med ett hjärta. Sedan tänkte hon på chefen och alla andra som sa att Johan var så himla snäll. Varför hade han inte själv visat det för henne. Hon visste ju vid det här laget att han studerat henne från fönstret på lagret i flera år, men hon kände ju inte honom. Hur kunde det komma sig att hon sagt Ja när han friade. Det var egentligen helt galet. Man kan ju inte säga Ja till någon man inte känner. Tänk om hon sagt Ja till Jonny. Fast det är klart, Jonny skulle förmodligen aldrig komma på tanken att fria.
Till slut somnade hon om igen. Men under hela helgen blev det inte något gjort. Hon bara tänkte på Johan. Varför kunde han inte komma ur hennes huvud. Hon provade att ta av ringen, men då blev det bara ännu värre. Då gick det inte att göra något vettigt alls. Inte ens hänga upp tvätt gick att göra. Hon bestämde sig för att försöka prata med honom på måndag, när hon kom till jobbet.
Men Johan var inte på jobbet på måndagen. Hon tänkte att han förmodligen var i bostadsområdet, precis som veckan innan. Men vid lunch kom chefen ner från sitt kontor och meddelade att Johan var sjukskriven. Han och Sillen.
Chefen var inte alls lycklig. Han anklagade sig själv för att ha lagt för stort ansvar på de båda killarna och undrade om det var någon av de andra som ville ta över. Men Johan och Sillens frånvaro gjorde att alla ryggade tillbaka. Ingen var intresserad. Chefen beklagade sig och visste inte vad han skulle ta sig till. Sofie tyckte nästan lite synd om honom, men det var ju trots allt han själv som satt sig i situationen. Dessutom trodde han tydligen också på Gud nu, precis som Johan. Då kunde han väl be den där Gud om hjälp. Han som alltid fixar till allting.
Sofie märkte själv att hon var hård och orättvis i sina tankar, men hon sa inget. Det var bättre att de där tankarna stannade i huvudet.
På tisdagen kom Sillen till jobbet. Men han var inte som vanligt. Tydligen hade Johan varit hemma hos honom hela helgen och Johan mådde inte bra. Sillen berättade för de andra om Johans planer på att hoppa från högsta huset. Alla blev förskräckta och undrade varför. Sillen sa bara att det blivit för mycket för Johan, men samtidigt tittade han på Sofie.
-Varför tittar du på mig för? Sofie kände att Sillens ville säga något mera till henne och hon kände sig osäker. Hade hon gjort något fel?
-Nej, inget. Jag ville bara kolla hur du mår. Du hade ju också en tuff vecka förra veckan. Du kommer förresten att få lite hjälp från och med imorgon. Jag har fixat så att Karin är med dig några timmar på förmiddagarna. Hon har annat jobb på eftermiddagen, men på förmiddagen ska ni två hjälpas åt i chefens bostadsområde.
-Vem är Karin?
-Hon är min fru.
-Va?!
Alla blev lika förvånade när Sillen sa att Karin var hans fru. De visste ju inte ens att det fanns en kvinna i hans liv.
-Är du gift, sa Camilla.
-Ja.
-Men det har du inte sagt något om.
-Nej.
-Varför?
-Jag vet inte.
-Vadå, är hon hemskt ful eftersom du inte sagt något, undrade Albin.
-Nej, verkligen inte.
-Men varför? Jag förstår inte. Är vi inte dina vänner? Varför har vi inte varit på något bröllop. Vi har ju inte ens vetat att du har någon tjej.
-Jag ska bli pappa också.
-Va!!! Du skämtar med oss.
-Nej. Det gör jag inte.
-Men varför har du inte sagt något? Skäms du för henne på något vis?
-Nej, hon är en underbar kvinna. Och det är Johans förtjänst att jag träffat henne.
-Johan! Har han vetat om detta hela tiden utan att säga något?
-Nej, han fick veta det i förra veckan. Karin och jag tänkte eventuellt hyra något av de där husen och det var när vi skulle åka och titta på dem som vi hittade Johan gående mitt på vägen. Jag höll på att köra över honom. Det gick knappt att få kontakt med honom. Han bara gick. Märkte du kanske något Sofie, han var ju hemma hos dig precis innan.
Allas blickar föll på Sofie.
-Va, jag, nej. Han lagade mat och sedan gick han bara.
-Bara sådär, sa Sillen.
-Ja, bara sådär. Han stängde inte ens dörren efter sig.
-Sa han något då eller?
-Nej, han sa inte ens hejdå när han gick.
-Jag menar innan han gick, sa han något då?
-Det känns som att du anklagar mig för något, sa Sofie som kände sig rejält illa till mods.
-Nej då, jag vill bara förstå varför Johan ville hoppa från taket.
-Har han inte berättat det för dig om han nu varit hemma hos dig hela helgen.
-Jo, det har han.
-Och?
-Bland annat har han förlorat sin tro på Gud.
-Va, sa hela den församlade skaran på en gång.
-Tror inte Johan på Gud längre, sa Skorpan.
-Nej, han förlorade sin tro i fredags eftermiddag. Ja, i samma stund som han lämnade din lägenhet Sofie, sa Sillen
-Men det kan väl inte jag hjälpa.
-Inte?
-Anklagar du Sofie för något, sa Skorpan.
-Nej, jag bara undrar lite.
-Ja, men det du undrar får mig att undra. Johan är den absolut sista jag kan komma på som skulle lämna Gud. Inte för att jag känner någon mer som tror på Gud, men ändå.
-Jag tror på Gud, sa Sillen.
-Gör du?
-Ja, och det var så jag hittade Karin. Hade Johan inte berättat för dig och mig, Skorpan, om sin Gud, då hade jag inte börjat tro och då hade jag inte träffat Karin som jag nu är gift med och som bär mitt barn. Kvinnan som imorgon kommer hit för att hjälpa Sofie.
-Men det är ju helt otroligt. Då är det ju Johan som på sitt speciella vis lett dig till henne. Men hur kan han då inte tro på Gud längre. Det här låter verkligen lika mycket som en historia som Gud varit med i, som den om honom och Sofie.
-Ja, visst gör det, sa Sillen.
-Aaa…. jag tror jag börjar förstå, sa Skorpan. Jag ser faktiskt vart du vill komma Sillen. När Johan fick höra om dig och Karin i förra veckan borde hans tro snarare stärkts, men det har den alltså inte. Den har försvunnit. Och då måste det vara något som han trott väldigt mycket på som inte längre är kvar som tagit bort hans tro.
-Ja, så skulle man kunna säga.
-Aj aj, det var inte bra. Då förstår jag varför han mår dåligt. Är han fortfarande hemma hos dig?
-Ja, Karin tittar till honom.
-Din fru, sa Sofie.
-Japp.
-Jag fattar också, vad du säger, sa Camilla. Det var tråkigt.
-Jag fattar ingenting, sa Albin.
-Nej, det är inte så konstigt. Det brukar ta ett tag för dig, sa Skorpan och försökte låta skämtsam. Men det var svårt att skämta när han visste hur dåligt Johan mådde.
-Jag hänger med dig hem i eftermiddag, sa Skorpan till Sillen.
-Gör det.
Plötsligt plingade klockan på Camillas disk. En kund väntade på hjälp. När Camilla återgick till arbetet valde alla de andra att också göra det. Men Sofie följde efter Sillen. Hon ville prata ensam med honom.
-Alltså, vad menar du Sillen. Har jag sagt något till Johan?
-Har du det?
-Nja, jag sa att det kanske var ett förhastat beslut det där med att vi skulle gifta oss. Men jag sa ju inte att det var slut.
-I Johans öron lät det som att du gjorde slut. Det blev för mycket för Johan. Han tvingades jobba mer än han orkade med. Och han fick ansvar för något som han inte ville. Och han förlorade dig. Och som sagt, förlorade han Gud samtidigt. Han har varit helt övertygad om att Gud sagt att det är du och han. Och när det nu inte blev så, kan han inte längre tro på Gud. Han förlorade allt han trott på inom loppet av en vecka och du gav honom dödsstöten när du sa att det var förhastat.
-Usch, dödsstöten. Det låter som att du tycker att jag försökt döda honom.
-Det fattar jag väl att du inte avsiktligt gjort, men det blev så. Hade jag inte nästan kört på honom så hade han förmodligen hoppat. Han var helt borta när jag hittade honom.
-Jag menade inte så, men det har varit så ryckigt vårt förhållande. Jag vet inte var jag har honom.
-Du kanske också ska följa med mig hem i eftermiddag.
-Jag vet inte om jag klarar det. Jag klarar inte att se honom i ögonen när du säger att jag gett honom en dödsstöt.
-Ni behöver prata. Ni behöver tid tillsammans. Jag tror inte att Gud har haft fel när han sagt till Johan att det ska bli ni två. Ni passar bra för varandra, det ser vem som helst. Men ni har haft en lite annorlunda start på ert förhållande.
-Ja, det kan man nog säga. Minst sagt.
-Följ med mig hem i eftermiddag, så får du träffa Karin också. Ni ska ju ändå jobba ihop imorgon och då kan det ju vara bra om ni träffats lite innan.
Det var inget muntert gäng som satte sig i Sillens bil när klockan var nästan halv fem på eftermiddagen. Sven hade tagit Sofies kassa, precis som han gjort hela förra veckan och Sofie hade bett chefen att få lite ledigt på eftermiddagen. Chefen hade knappt svarat. Han mådde inte heller bra av att Johan var hemma.
Skorpan satte sig i passagerarsätet bredvid Sillen och Sofie satte sig där bak. Ingen av dem sa något på hela vägen. Det fanns inte mycket vettigt att säga….