Johan stod i fönstret och tittade ut när han såg Sillens bil komma rullande upp för uppfarten till huset. När bilen stannat såg han att det inte bara var Sillen i bilen. Med sig hade han både Skorpan och Sofie. När Johan såg Sofie blev han både glad och ledsen. Varför var hon med?
-Kompis, sa Skorpan och gav Johan en varm kram så fort de fick se varandra. Hur är det med dig? Sillen berättar så hemska saker så nu mår vi alla dåligt.
Sofie vågade inte ens titta på Johan. Hon försökte gömma sig bakom Skorpan. Då kom det en kvinna gående mot dem med ett stort leende på läpparna.
-Hej, älskling, sa hon och gav Sillen en puss på munnen. Vilka är det här du har med dig?
-Det här Skorpan och Sofie, sa Sillen. Och det här är min fru Karin.
-Hej Karin, sa Skorpan. Ledsen att jag inte kom på ert bröllop, men jag var inte bjuden.
-Nej, det är för att nästan ingen var bjuden. Vi hade bara en liten tillställning med de allra närmaste.
-Men jag är väl den närmaste du har Sillen, sa Skorpan.
-Ja, nästan i alla fall.
-Vadå, vem har du som är närmare?
-Jag vet inte. Johan kanske.
-Men du var väl inte heller bjuden Johan?
Johan skakade på huvudet.
-Sillen säger att du inte tror på Gud längre. Är det verkligen sant?
-Jag vet inte. Karin gör vad hon kan för att hålla lågan vid liv, men hon kämpar i motvind. Jag….
Johan tystnade och tittade på Sofie innan han sänkte huvudet och gick iväg in i huset.
-Jag fattar, sa Skorpan som följde efter honom. Sillen har inte berättat exakt allt, men det lilla han berättat och med tanke på hur väl jag känner dig, så förstår jag vad som har hänt. Är det så att Sofie gjort slut och att det är därför som det blivit på det här viset.
-Jag har inte gjort slut. Jag bara sa att det var lite förhastat att vi skulle gifta oss.
-Ja, fast det hade nog jag tolkat som att det var slut, sa Skorpan.
-Men det var inte det jag sa. Jag bara menade att vårt förhållande har varit lite…. jag vet inte… kan man ens kalla det för förhållande det vi har. Vi har spenderat en helg tillsammans och sedan friade Johan. Innan dess hade jag ju knappt sett honom. Jag vet inte varför jag sa ja. Det är inte normalt. Man kan inte säga ja till ett frieri efter bara en helg. Johan har studerat mig hela tiden, men jag känner ju inte honom. Det är inte rättvist. Och sedan kom ju Jonny och därefter har jag knappt inte träffat Johan alls. Är det då konstigt att jag säger att beslutet är förhastat.
-Nej, egentligen inte, höll Skorpan med och vände sig till Johan.
-Varför har du inte varit mer aktiv? Gillar du inte Sofie?
-Jo, det är klart. Men efter det där med Jonny så ville jag ge henne lite utrymme. Ville inte tränga mig på liksom. Det var ju en läskig händelse.
-Fast borde du inte ha varit ännu närmare då. Gett extra stöd.
-Jag tänkte inte så. Jag vet inte exakt hur jag tänkte. Jag ville bra ge henne utrymme.
-Det är väl bra att Sofie ville följa med hit ikväll i alla fall, sa Sillen.
-Ja, kanske. Men jag vet inte om jag orkar se henne. Det gör så ont. Du verkar inte fatta hur ont det gör.
-Jodå, jag fattar. Jag har aldrig sett dig så som du var i fredags. Jag har inte sett någon så off som du var. Och jag har faktiskt sett olyckliga personer förut. Min kompis på högstadiet tog sitt liv. Han var min bästa kompis och det gick inte att se på honom att något var fel. Ena dagen levde han, nästa kom han inte till skolan för att han var död. När jag såg dig i fredags och du sa att du tänkte hoppa, då tänkte jag på honom. Att du tänkte hoppa verkade troligare än att min högstadiekompis skulle ta livet av sig.
-Hur hade du nu tänkt att det här skulle gå till då Sillen, sa Skorpan.
-Jag vet inte. Jag är inte någon expert. Du sa ju att du ville följa med hit.
-Ja, det är klart. Vår kompis mår väldigt dåligt. Klart jag vill träffa honom och höra hur det är. Jag vill ta reda på om det finns något jag kan göra för att hjälpa till.
-Finns nog inte mycket, sa Johan, men jag är glad att du kom. Det betyder faktiskt väldigt mycket. Ni två är det närmaste familj jag har. Ni har ju själv träffat mina föräldrar och de är ju inte mycket till familj.
-Ja, och jag är glad att du värdesätter oss mer än dem.
-Men Sofie då, vad hade du tänkt med Sofie, Sillen, sa Skorpan.
-Jag vet inte. Jag tänkte att det kunde vara bra om ni två pratade ut lite, Johan och Sofie.
Varken Johan eller Sofie sa något. Vad skulle de säga?
-Karin, kan du hjälpa de här två. Det verkar ha låst sig helt.
-Visst, självklart. Kom, vi sätter oss här, sa Karin till Johan och Sofie och satte sig i soffan.
Hon viftade iväg Sillen och Skorpan och vände sig sedan till Johan.
-Jaha, Johan. Så detta är ditt livs kärlek.
-Ja.
-Och du menar att hon har tagit bort all din tro på Gud?
-Ja, men när du säger det så låter det dumt. Det är ju inte Sofie egentligen. Det var ju det att Gud sa att det skulle bli vi två och nu blir det inte så.
-Men det har hon ju uppenbarligen inte sagt.
-Nästan.
-Vad säger du Sofie, vem är ditt livs kärlek?
-Jag vet inte. Alla säger att Johan är så snäll och ett tag trodde jag faktiskt att det var Johan som var mitt livs kärlek, trots att vi som sagt inte träffats nästan något. Han ser bra ut och han verkar verkligen snäll. Men det är för lite att gå på.
-Du har kvar ringen på ditt finger ser jag.
-Ja, det är klart. Jag gillar den. Den är speciell.
-Ditt problem Johan, är att du tror att hon gjort slut. Men om hon gjort slut, varför tror du då hon har ringen på sig fortfarande?
-Jag vet inte.
-Är det slut Sofie?
-Nej, inte än. Men det hade kanske varit om inget hänt den närmaste tiden. Jag menar inte att detta skulle hända, att Johan vill avsluta livet, bara att något skulle hända i vår relation. Att jag skulle få något mer att gå på. Hittills har det varit öken.
-Förlåt Sofie, sa Johan.
-Nej, det är inte bara ditt fel. Jag kunde ju gjort mer själv. Jag kunde ju själv ha tagit lite initiativ och det har jag inte gjort. Du föreslog ju att vi skulle titta på husen. Det var faktiskt bra. Jag tyckte att vi hittade ett bra hus.
-Det tycker jag också. Så vad gör vi nu då?
-Jag tycker ni ska skynda långsamt, sa Karin. Den här typen av fnurror på tråden är inte bra. Och så dåligt som du mått de senaste dagarna Johan, det hämtar man sig inte från hur som helst. Det går inte bara över för att man pratat igenom saker lite. Det är alvarligt att vilja hoppa från ett högt hus. Du behöver ta det lugnt.
Karin ropade på Sillen som genast kom med Skorpan precis efter.
-Vilka befogenheter har du på ditt jobb älskling?
-Det vet jag inte, hurså?
-Jo, tänk om vi fem skulle ägna resten av den här veckan i ert nya bostadsområde tillsammans. Vi skulle kunna hjälpas åt så att Johan och Sofie fick någonstans att bo och hitta ett boende till oss. Det skulle kunna räknas som både jobb och fritid samtidigt.
-Ja, alltså på ett sätt så skulle jag säkert få det för chefen. Han är villig att göra nästan vad som helst för att få tillbaka Johan igen. Men att vi försvinner så här många från butiken samtidigt tror jag inte att han uppskattar.
-Men jag behöver inte vara med, sa Skorpan.
-Jag tror det är bra om du är med, sa Karin. Du behöver vara ett extra stöd åt Johan. Sillen har berättat för mig hur ni tillsammans hjälpte Johan då när han hade hjärnskakning. Nu behöver han er båda igen. Dessutom tror jag att du kan hjälpa till att lätta upp stämningen om det blir för stelt.
-Jag kan säga till chefen att han får ta Olle till butiken, sa Sillen Det funkar nog. Han skulle ju egentligen vara där i början ändå. Jag går och ringer till chefen på en gång. Jag säger att vi vill ha den här veckan.
-Tack Sillen, sa Johan. Tack för att du hjälpt mig igen.
-Du, sa Sillen, jag är skyldig dig hur mycket som helst. Du har ju gett mig både Karin och Jesus.